tisdag 30 december 2014

2014

Det blev inget löparår att skryta med i år. Verkligen uselt med närmare eftertanke. Det är ingen vits att analysera det desto mer men jag kan ta det från början och summera året som gått. Det har trots allt varit händelserikt och bra på många andra sätt.

Året inleddes lika surt som det föregående hade slutat. Löparknät trilskades och totalt var jag drygt tre månader utan att kunna springa. Eftersom vintern var usel också i snöväg så fick jag skida i hall för att överhuvudtaget kunna röra på mig ordentligt. Svindyrt, men det fick lov att vara det.

Trots mina tvivel deltog jag i Urban Tribes och SATS utbildning till att bli löpcoach i syfte att dra löppass. Urban Tribes (fd. Running Sweden) och SATS började erbjuda löptimmar och nu fick jag chansen att prova på att coacha.
Det var ungefär då, i början av februari, som det vände. Under utbildningen sprang jag för första gången på över tre månader och märkte att jag klarade det! Det var astungt men alltid en början. Jag hade tid på mig till april då SATS-passen skulle börja så under vårvintern fick jag kämpa med att komma igång igen. Konditionen rasar ohjälpligt om man inte springer på så länge och jag fick förståelse för dem som tycker att löpning är förj*****t. Jag ökade mängd och längd sakta men säkert och förlitade mig på både kinesiotejp och IT Band Strap.

Det gick! Jag var på väg tillbaka och var i lagombra skick för att kunna börja dra löpträningar med SATS i april. Det var roligt! Jag drog ett intervallpass i veckan och upplevde hur skoj det är att uppmuntra, coacha, ge goda råd och dela erfarenheter med både nybörjare och längre sprungna.

Det gick så bra att jag anmälde mig till det nya loppet Helsinki Half Marathon. Före det deltog jag för första gången i Naisten Kymppi tillsammans med hurtiga arbetskolleger och klarade det hyfsat även om konditionen var vad den var och trots att det var ett fusklopp utan tidtagning och enligt miss Garmin några hundra meter för kort.

Någon vecka senare började jag ana bullar i ugnen och fick misstankarna bekräftade när ett blått plus uppenbarade sig på graviditetstestet. Det var ett efterlängtat besked som får alla lopp och dröm-PB:n att blekna. De var snälla på HHM och lät mig skjuta upp mitt deltagande till 2015 i stället. Jag ville inte riskera någonting och dessutom var jag lagom pigg och välmående under de första veckorna under graviditeten.

Sommaren kom och jag led av hettan. Det blev korta löppass ändå och jag strävade efter att springa på känsla så länge det kändes bra. Det kändes såpass bra ännu i augusti att jag deltog i Midnight Run. Kom i mål på en 53 minuter och var förvånad över att jag vågade pressa mig så hårt.
Jag lunkade på hela hösten och tempot föll i takt med att magen växte. Jag sprang fram till vecka 30 och sedan fick jag ge mig. Det blev stavpromenader och gym i stället och även under promenaderna har tempot och distansen minskat.

Plötsligt blev jag mammaledig och undrade vad tusan jag ska ha för mig en hel månad. Den månaden inleder 2015 och jag antar att jag nöter mer soffa än asfalt i januari.

Inför det nya året har jag inga andra förhoppningar än att lillen ska komma frisk till världen. Om jag återhämtar mig bra och om jag springer några lopp återstår att se.


Gott nytt år 2015!

Gårdagens vardagsmotion i ett strålande vackert Stockholm.

fredag 26 december 2014

Orättvis klagan

Med sex veckor kvar till beräknad födelse börjar det onekligen vara besvärligt att röra sig. Igår klarade jag 10 minuters traskande innan det kändes som om någon karvade med en kniv i ljumskarna.  Jag fick återvända hem för att vila lite och gav mig sedan ut på ett nytt försök med en aning större framgång. Efteråt fick jag dock stå ut med en molande, irriterande värk.
Idag blev det lite skidåkning för första gången den här säsongen. En femma i maklig takt fick räcka som testrunda och det var verkligen otroligt skönt. Inte vågade jag ju ta i särskilt hårt men att komma ut var väl poängen med det hela. Det kändes ändå inte tillräckligt. Jag har svårt att komma ur den där prestationsinriktade tävlingsinstinkten och strunta i vad andra gör. Jag får bara stänga öronen när andra berättar om sin träning och låta bli att följa andras träningsbloggar ett tag framöver.

Den bitterhet och irritation jag kände är egentligen onödig och orättvis. Det är frustrerande att inte kunna röra mig som jag hade tänkt och veta att "alla andra" smälter julskinkan med långpass och skidturer. Samtidigt har jag inget att klaga på. Så mycket som jag har längtat efter en växande mage och så mycket som jag har avundats andra borde jag bara vara glad och tacksam över min situation. Det tar inte bort den ångest jag kan uppleva av att inte kunna träna och veta att andra gör det.

Nåja. Julen har varit skön och jag har för länge sedan förätit mig på pepparkakor men strunt i det. Eftersom jag inte har särskilt mycket att komma med i träningsväg längre så blir det mindre skrivet här. En klassist summering av året kommer väl men annars kommer det att vara rätt så dött här. Här hittar ni en annan sida av mig.

Ha en fortsatt skön jul!


fredag 19 december 2014

Långledigt

Idag är det min första lediga dag för oviss tid framöver. Jag är visserligen på vintersemester så här kring jul men sedan glider jag in i officiell mammaledighet vid årsskiftet.
Jag hade föreställt mig att de här veckorna skulle bli sköna träningsdagar varvat med soffhäng och filmer. Det verkar bli betoning på det senare. Visst rör jag på mig men någon träning skulle jag inte kalla det. Jag har promenerat och besökt gymmet lagom många gånger i veckan men under de senaste dagarna har jag fått lida efteråt. Jag får ont i korsryggen och nedre magen, en sådan där molande, störande värk och mitt under promenaden kan det hugga till så att jag får stanna och låtsas stretcha ett slag. Någon menade att det kan vara foglossning (har ingen aning om hur det ska kännas) och tant Rådgivning sade att det antagligen är övningssammandragningar.  Otrevligt är det hur som helst och jag vet att motion inte gör saken bättre. Så jag får väl ta det som det kommer och ta det lugnt om det så krävs. Nu om någonsin kan jag göra det med gott samvete.

Jag har en delad bloggpersonlighet och eftersom mitt liv kretsar mindre kring löpning och mer kring allt annat så kommer det att vara ganska dött här men mer liv här.

Min första lediga dag har jag tillbringat på crosstrainer med Runner's World framför näsan och därefter i frissastolen. Kvällen avrundades med julkonsert och ja, det lackar mot jul.

söndag 7 december 2014

Motionerar

Skosulan-Alex funderar på skillnaderna mellan att jogga och att springa och när man kan kalla sig det ena eller det andra. För tillfället gör jag varken eller så därför vill jag presentera ett tredje alternativ: motionera.
Om löpare har specialgjorda kläder och joggare har mysbyxor och stor t-shirt så har motionärer lager på lager av kläder för att inte frysa och satsar definitivt inte på hur man ser ut.
Om löpare springer fortare än 6 km/min och joggare lite långsammare än så så tar sig motionärer fram i avsevärt makligare takt.
Om löpare har mål och joggare joggar mer sporadiskt så är motionärens mål att hålla igång nu och då för att hållas frisk och orka ta trapporna i stället för hissen.

Visst vill jag ju definiera mig som löpare men just nu är jag motionär, åtminstone i praktiken. Det är en dryg vecka sedan jag sprang senast (ja, det var väl snarare joggade jag gjorde) och den här veckan har jag samlat kilometrar promenerandes. Hela 50 denna vecka. Med stavar blir det både mer tantigt och mer effektivt.
Lite för mycket blev det denna vecka, känns det som, och jag får försöka acceptera att det är okej att ta det lugnt. Att det är okej att bara motionera.

lördag 29 november 2014

Det var det

Vecka 30+1.
10 veckor kvar ungefär om det är en punktlig liten en. Igår tog jag en liten länk och det var allt annat än bekvämt. Det har känts så några gånger nu och det verkar nog som att det är slutsprunget för min del några månader framöver. Det sticker till och trycker konstigt i nedre magen, lite som att ha håll men på annat ställe. Det går långsamt och jag får gå allt oftare så varför inte bestämma sig för att gå från början? Idag tog jag stavarna i vacker hand och gav mig iväg på långpromenad. Skönt var det. Jag behöver inte annat än frisk luft och att känna att blodet cirkulerar lite snabbare. Stavarna ger dessutom bra träning för övre kroppen.

Det är helt okej att ge upp löpningen nu. Jag har ju haft tur med måendet och jag har faktiskt kunnat springa rätt så länge så det är inte katastrof att ta en paus. Jag börjar onekligen ha en rätt så stor kula och att ha svårt med att snöra skorna är väl ett tecken på att det är bra tid att sluta dra på sig löpskorna. Jag får ägna de närmaste månaderna åt annan träning. Sedan är jag desto ivrigare när jag äntligen får springa igen i vår. Jag hoppas på snö så att jag kan skida i stället, promenader är långtråkiga i längden.

fredag 21 november 2014

Utmaning avklarad!

Den tre veckor långa armpressutmaningen är äntligen till ända. 115 stycken idag. Inte så farligt kan man tänka, men med tanke på att det var 110 igår, 105 i förrgår och så vidare så kändes det nog alldeles tillräckligt mycket i armarna.
Jag har gjort på mitt sätt- tjejarmpressar med knäna i marken och så djupt att magen tar i (det är den som når marken först, inte brösten som i vanliga fall). Antagligen lite fuskigt men nog har jag fått jobba ändå. Ibland har jag delat upp det så att jag har gjort en del på morgonen och resten senare. Ibland har jag gjort det så gott som i ett sträck med lite vila mellan pressarna.

Det var en jobbig utmaning, faktiskt. Lite som plank-julkalendern i fjol eller när det nu var. I båda fallen går det ut på att öka mängd/längd för varje dag som går, vilket orsakar en kulminerande effekt. Dels är själva utförandet jobbigt och dels får åtminstone jag ont på andra ställen än där det ska kännas. Armpressarna gav mig konstant trötta armar och ungefär halvvägs kändes det illa i axlarna. Inte vet jag om jag har blivit starkare av detta. Jag vet bara att jag inte gör armpressar i morgon.

En utmaning är ingen utmaning om den inte blir lite galen mot slutet. Men sådana utmaningar som gör mer ont än bygger upp är lite fåniga. Om någon har en vettigare utmaning så antar jag den. Kanske.

Dagens träning bestod förutom 115 armpressar av en 30 minuters länk (läs: 4 km snöplums) följt av pepparkaksbak. Vintern kom. Det har snöat hela eftermiddagen och kvällen. Hoppas det håller i. Längtar efter att stå på skidorna.

torsdag 20 november 2014

Vi är två

Vi är två. Så heter ett avsnitt i Sam Murphys bok "Joka naisen juoksukirja" (orig. Run for Life). Löpning under och efter graviditeten sammanfattas på några sidor i en annars mångsidig bok om löpning och allt som nu kan tänkas relatera till det. Ur ett kvinnligt perspektiv. Lite töntigt, kan man tänka. Men visst finns det en hel del att beakta som löptränande kvinna.
Hur som helt så läste jag med intresse avsnittet i boken. Det bästa råd jag har fått hittills är "lyssna på kroppen" och annat jag nu har läst på nätet. Inte fick jag veta så mycket nytt när jag läste i boken men jag försökte ha mitt eget tränande i tankarna för att lite kolla om jag alls gör rätt. Tänkte summera de viktigaste poängerna.

Vad händer i kroppen under graviditeten (som direkt inverkar på löpningen)?
- Man går upp i vikt. Jepp, det märks. Jag har försökt intala mig själv att det är vätska och en växande baby och med det ett par framtida mjölkbehållare som väger mest men oberoende handlar det om flera kilo och det märks fast jag inte springer. Viktökningen och det faktum att det är betoning på magen kan ge upphov till ryggproblem.
- Under graviditeten utsöndas relaxin som mjukar upp lederna inför förlossningen. Risken för skador är således större och mot slutet av graviditeten är det inte särskilt bekvämt att springa mera.
- Blodmängden ökar med 40-50% och hjärtat pumpar mer och oftare. Pulsen är 15-20 slag högre än normalt. Det här märker jag  nog och för att inte anstränga mig för mycket får jag ofta gå i uppförsbackarna. Det är okej men det känns värre att flämta och flåsa när jag går upp för trappor.

Fördelarna med att springa under graviditeten
- I sig är löpning ofarligt för fostret och om man är van vid att träna finns det inga orsaker att sluta springa så länge allt är okej. Om allt ser bra ut rekommenderas att man rör på sig 30 minuter om dagen. Däremot är det inte rätt tid att börja med aktiv löpträning men nog ett ypperligt tillfälle att ta till vardagsmotion och sunda levnadsvanor.
- Graviditeten är ofta lättare om man tränar (detta är, liksom allt annat, individuellt). Jag har kommit löjligt lätt undan. Om det beror på löpningen vet jag inte. Att förlossningen skulle vara lättare för dem som har tränat finns det inga bevis för men eventuellt återhämtar man sig fortare om man är i gott fysiskt skick.

Nackdelarna med att springa under graviditeten
- Traditionellt finns det några riskfaktorer som kopplas till löpning under graviditeten: hypoxi (syrebrist), hypoglykemi (lågt blodsocker) och höjd kroppstemperatur hos fostret. Dessutom finns det ju alltid en fallrisk och risken att fostret skadas i samband med olyckor. Sannolikheten att något av detta skulle hända är liten eftersom mamman ganska naturligt begränsar träningen så att hon inte överanstränger sig och låter energinivån sjunka för mycket. Viktigt är att inte träna för långa stunder eller i höga temperaturer och att minnas att dricka tillräckligt.
Dricka är jag usel på men annars har jag skött mig ganska bra tror jag. Det är väl en instinkt det där med att vara lite försiktig. Vi är ju faktiskt ändå två.

Det är individuellt
En del klarar av att springa så gott som hela graviditeten, andra kan inte springa alls. Det kan bero på illamående, foglossning, ryggont och en massa andra saker. Dessutom kan det gå bra den första gången och inte alls den andra. Om jag någon gång är gravid igen så är det ju inte alls sagt att jag kommer att må så här bra.

Du får springa så länge
- du inte väntar två eller flera barn.
- du inte har haft missfall tidigare eller har fött för tidigt.
- du inte lider av högt blodtryck.
- du inte har haft blödningar.
- så länge löpningen inte gör ont eller känns obekväm.
- du är säker på att det är bra för dig och babyn.

Kom ihåg att (enligt boken)
- berätta för din läkare att du springer.
- inte överdriva.
- inte öka mängd och intensitet. Det är bara inte rätt tid. Satsa på att upprätthålla konditionen. Dra ner på träningen under sista trimestern (oj, jag börjar vara där nu).
- inte träna mer än 3-4 gånger i veckan (hoppsan! Min veckomängd rör sig nog kring 5, men då är en eller två gånger styrketräning och inte löpning).
- överväga promenad ibland (jo, det gör jag och det förverkligas ofta nu).
- stretcha försiktigt (inga problem, jag som är så dålig på att stretcha).
- inte minska på energiintaget för att kontrollera viktökningen (ingen risk).
- vara redo att sluta springa helt och hållet om det känns så (jag är redo att sluta när som helst. Tror jag).

Det var ungefär det jag fick ut av det jag läste. Ganska långt stämmer det överens med det jag har googlat mig fram till och det mesta klarar man med bondförnuft. Att lyssna på kroppen är inte det råd man vill ha men sist och slutligen det mest rätta råd man kan få.


söndag 16 november 2014

I Finland ska man satsa på annat

Jag läste en intressant men samtidigt ganska tråkig artikel i dagens HBL. Det handlade om hur usla vi är på långdistanslöpning i Finland. Hur mycket efter världseliten vi är. Idag behöver en man springa milen på 30 minuter för att få FM-medalj. För 30-40 år sedan behövde en man komma i mål på 28 minuter för att ha medaljchans. 1976 var Lasse Virén nästan lika snabb som Mo Farah var 2013 på 10 km. Nu är finländarna långt ifrån sådana prestationer. För att då inte tala om ännu längre sträckor.

I dag är löpning stort i Finland och säkert på andra håll i världen åtminstone på amatörnivå. Att ha sprungit maraton är ingenting längre. Det har alla gjort. I stället ska det vara ultralånga sträckor, extremlöpning eller terräng för att det ska räknas som något och för att man ska sticka ut. Folk vill överträffa sig själva, vilket i och för sig är bra med tanke på den allmänna folkhälsan, men ingen blir riktigt bra. Maraton på 5 timmar  och 55 minuter och ultralopp ultralångsamt. Bara man har klarat det.
Proffsen i Finland är inte många och inte ens de är riktigt bra. De bästa kan man räkna på en hand ungefär och så finns det några löften också. Men varför blir vi inte lika bra som till exempel kenyanerna?

Kanske är det biologiska faktorer. Kanske är det helt enkelt för lite träning eller för låg motivation. Antalet löpare är ju inte heller särskilt stort i Finland så vi har ju inte så många att välja mellan när det kommer till att skicka någon till större tävlingar. Kanske går det inte att löpa på heltid i Finland, att livnära sig på det. Jag vet inte.
Lever man i Finland borde man satsa på något annat. Vintersporter och lagsporter. Där är vi rätt så bra. Bättre att satsa på ishockey och ha löpning som hobby.

lördag 8 november 2014

Tajt

Jag klickade hem en "masutuubi", typ stödstrumpa för mage och rygg. Den är sömlös och känns verkligen skön. Tänkte det skulle vara bra med en sådan när jag tränar, det börjar kännas som att magen skumpar lite för mycket. Med den som understa lager trängde jag mig in i diverse träningskläder. Min nya fina Craft-jacka gick precis fast och runt magen blev det ett väldigt tight paket.

Magstödet funkade bra och värmde skönt. Det blev lugn runda utan anmärkningsvärda problem. Något i korsryggen kände jag dock av först när jag vaknade och sedan stundvis under länken, får se hur det artar sig.

De som tillverkar träningskläder kunde väl ha en kollektion för stormagade. Jag skulle inte behöva en massa valmöjligheter, men ett par springtights med hög, skön och stretchig resår, lång- och kortärmade tröjor som är tillräckligt långa och en löpjacka med plats för en växande kula skulle sitta fint.

Jag var dum nog att joina armpressutmaningen i november. Det gäller en tre veckor lång utmaning där man dag ett gör 15 armpressar och sedan ökar med fem varje dag i tre veckors tid. Det kulminerar alltså i 115 stycken. Idag kämpade jag för att få ihop dagens 50 och trots att jag gör tjejversionen med knäna i marken börjar det vara lite tight det också. Eftersom min mage är det första som tar i golvet kommer jag ju lite lättare undan. Allt ska man ge sig in på.

lördag 1 november 2014

Längre än jag trott

I somras tänkte jag att det skulle vara bra om jag kunde springa hela september. Idag är det den första november och jag har just avverkat 15 km (i makligt tempo, men ändå!). Idag gick det hur bra som helst. Inga krämpor och jag sprang faktiskt hela vägen utom två jobbiga backar som jag valde att gå uppför. Idag sprang jag längre än jag trott att skulle gå. Jag har också sprungit längre in på hösten än jag i somras trodde att jag skulle göra. Bra så, även om ingetdera var något jag strävade efter.

Det är så olika. Tidigare i veckan fick jag ge upp efter ett par kilometer för det tryckte konstigt och kändes obehagligt i magen. Idag gick det utan problem. Vissa dagar orkar jag inte upp för minsta lilla backe och andra dagar känns det hur lätt som helst. Eller lätt och lätt. Jag bär ju faktiskt på fem kilo mer än i våras.
Jag fortsätter så länge det går. Kanske klarar jag hela november?

Träningen är så oberäknelig. Vissa dagar flyter det bra, andra dagar är det inte alls trevligt. Somliga dagar är jag för trött för att ens ge mig iväg och tempot ligger i snitt kring 7:15 min/km. Jag har minskat både veckomängden och längden på länkarna så dagens 15 kilometer är verkligen ett långpass.

Även om det kändes bra idag och jag de facto hade ett rekordhårt medeltempo kring 6:45 så var nog dagens höjdpunkt att stöta på Anna. Jag hade sprungit en 11 km när jag såg en figur med bekant löpstil komma emot mig. Det är evigheter sedan vi setts och under ett par kilometer hann vi babbla om sådant som är aktuellt just nu. Skönt med sällskap för en gångs skull!

Vecka 27 på gång. Vi får väl se om jag klarar av att springa ännu i vecka 30.

söndag 26 oktober 2014

Vardagsmotion

Jag är usel på vardagsmotion. Eller nyttomotion, vad det nu heter. När vi bodde i höghus tog jag hissen till tredje våningen och nu slipper jag trappor oberoende. Jag använder bil på grund av arbetet och behöver således inte promenera till bussen. Lite ledsen är jag över att inte ha möjligheten att cykla till jobbet, för det skulle jag gärna göra. Jag sitter mycket under dagen och shoppar gör jag såpass sällan att det skulle bli regelbunden motion (shopping är ju som känt väldigt ansträngande). Dessutom är vi dåliga på att bara gå ut på en promenad i brist på sysselsättning och det blir lätt soffan och TV:n i stället. Kanske blir det ändring i vår då jag har en vagn att skuffa.

Idag fick vi ändå en chans att använda kroppen på annat sätt än bara i samband med träningspass. Det ordnades talko på gården och vi krattade och kånkade löv knappt fyra timmar. Det är väl nyttomotion i allra högsta grad.
Ganska passligt då träningen den här veckan har blivit dålig. Snuva och hosta och allmän orkeslöshet har tvingat mig att ta det lite lugnare. Hoppas åtminstone hostan skulle försvinna. Den ger mig rossel och svårt att andas och brukar vara ihållande.

torsdag 23 oktober 2014

Släng av vinter

Idag blev jag påmind om vad vinter är. Tänk att bara några snöflingor, lite vitt på marken och minusgrader lyser upp dagen och inger hopp om mycket snö till jul. Det lär inte vara så länge, +9 grader och regn utlovas redan.
Hur som helst fick jag frysa en aning innan jag fick upp värmen under dagens springtur. Stickande kallt om näsan och ilande i tänderna vid inandning genom munnen. Rumpa och lår röda och knottriga när man kommer in. Och då låg temperaturen bara knappt under nollsträcket. Man vänjer sig ju men nog undrar jag hur det bli när det är 10 grader kallare.

Det blev en skön eftermiddagsrunda. Det positiva var att det inte hördes några klagomål från magen förrän under den sista kilometern och således kunde jag springa större delen av rundan. Det negativa var att jag således inte kunde springa ända hem utan fick promenera sista biten. Småhuttrig men pigg och nöjd efteråt och efter en bastant middag är det bara att sjunka ner i soffan med det nyaste Juoksija-numret.

Vitt vid Vanda å.

Undrar när fötterna försvinner helt.



söndag 19 oktober 2014

Gymråttan här hej

Mindre löpning och mer styrketräning verkar vara trenden just nu. Förra veckan besökte jag gymmet tre gånger, den här veckan två, och det är ganska mycket mer än en gång i veckan eller en gång varannan vecka vilket tidigare har varit det normala. Känns konstig men inte fel. Att springa för springandets skull vore fel och jag nöjer mig med cirka 30 km i veckan. Jag har väl blivit lite mesig också. Regnar det så väljer jag att träna inomhus. Varför inte, nu då det inte har någon större skillnad?

Styrketräningen är ju inte något att skryta med, vikterna minskar i takt med att magen växer och det handlar väl mest om att upprätthålla det jag har. Jag klarar mig långt med fria vikter eller kettlebells och min egen kroppsvikt som motstånd. Den enda maskinen jag använder är den där man gör lat pulls. Om inte annat så får jag en snygg övre rygg.

Visst saknar jag löpningen. Jag saknar de där blodsmaksframkallande intervallpassen och de riktigt uttömmande långpassen. Och visst avundas jag dem som springer och har sprungit diverse lopp denna höst och kan röra sig obehindrat varje dag. Å andra sidan klagar jag inte. För en gångs skull är en växande mage välkommen och en viktuppgång inte så farlig. När han som för tillfället bökar och sparkar där inne kommer ut kan jag börja tänka på löpning på riktigt igen.

Inne i vecka 25.

lördag 11 oktober 2014

Långsamhetens lov

Jag gjorde det igen. Tappade bort mig någonstans i Kvarnbäcken. Även denna gång berodde det på skyltarna (eller avsaknaden av dessa). Jag tänkte att det skulle vara tryggt att springa längs med Ring 1:an men cykelvägen går ju lite kors och tvärs. Pilen mot Östra Centrum guidade mig rakt in i ett höghusområde och sedan var både skyltar och cykelväg försvunna. Mitt lokalsinne förde mig åtminstone i rätt vädersträck men det var först efter att ha frågat om vägen två gånger som jag hittade den väg jag hade tänkt mig. Det blev säkert en kilometer extra cirklande vilket i sig inte är så farligt men precis en kilometer längre än jag egentligen skulle ha orkat med idag.

Det blev långt, åtminstone tidsmässigt. Två timmar är ett långpass, tycker jag. Om 16,2 km är det kan man ju diskutera. Jag hade mina gåpauser med jämna mellanrum och orkade bra ungefär 14 kilometer. Sedan blev det besvärligt med både kisibrått, stygn i sidan, ont i höftböjaren och korsryggen. Förbannade vägskyltar. Tur att jag inte hade bråttom.

Det går långsamt nu. Jag springer i ungefär 6:45- tempo (trodde inte att det var möjligt att springa så sakta utan att tekniken lider) och gåpauserna drog ner dagens medeltempo till hisnande 7:20. Just nu är jag inte mycket till springsällskap, såvida man inte söker någon som springer sakta, gärna går i uppförsbackarna och måste springa där det finns möjlighet att i nödfall hoppa in i skogen.

Nu efteråt är jag glad att det blev så här långt. Med tanke på att det bara var veckans andra springtur så kommer jag ju faktiskt över 20 kilometer denna vecka. Rekordlite men desto mera styrketräning har det blivit. Det är helt okej med färre veckokilometrar nu och då.

Dags att skrapa kilometrar på Galna Dagar i stället.

fredag 10 oktober 2014

Fysio för förstföderskor

Jag behöver knappast upplysa mammor om att vi har ett otroligt bra rådgivningssystem i Finland men för er som inte visste det kan jag ju bara berätta. Förutom att man följs upp under hela graviditeten och barnet likaså fram tills att skolhälsovården tar över så erbjuds en hel massa annat. Jag har varit på tandläkarkonsultation och vår familjeförberedande kurs har kommit igång och idag var jag på en fysioterapigrupp för väntande mammor. Även om det ganska långt togs upp sådant som jag redan visste var det bra att se hur man utför vissa viktiga övningar.
Vi gick igenom vanliga problem med hållningen, hur man kan lindra ryggsmärtor och hur man hittar en bra sovställning. Vi talade också om hur man kan träna styrka under graviditeten.
Och så de där bäckenbottensmusklerna. Små, väldolda men ändå kontrollerbara och väldigt viktiga. Jag tyckte det lät smått fånigt att man ska behöva träna dem men efter dagens grupp är jag lite klokare. Det lönar sig att börja med knipövningarna redan nu eftersom det ger en vana som är viktig när det sedan är dags att komma i form igen.
Lite lustigt är det ju att tala om uthållighetsträning, maximistyrka och snabbhet när det handlar om att träna bäckenbotten. Men vad gör man inte för att slippa pinsamma läckage när man nyser?

söndag 5 oktober 2014

Falskt alarm

Oron efter förra veckoslutets spring var åtminstone för tillfället obefogad. Jag sprang både igår och idag utan större problem. Visserligen har medeltempot sjunkit till 7:15, jag känner mig ganska tung och klumpig, jag blir lätt andfådd och jag går i uppförsbackarna. Jag slapp ändå den där konstiga känslan av ont i magen och stygn. Skönt att veta. Det hade varit tråkigt att ge upp löpningen helt.

Både igår och idag var det skönt höstväder. Mulet, nästan duggregn, ganska varmt men friskt i luften.
Det ser verkligen ut som höst nu.
Tre gånger spring och två gånger gym blev veckans träningssaldo. Visst minskar det sakta men säkert.

Jag väger fyra kilo mer än före jag blev gravid. Jag undrar om det bara är "vanliga" graviditetskilon eller om det dessutom är något extra.  Det skulle inte förvåna mig med tanke på behovet av extra mellanmål och alltför frekventa godisdagar. Visst är det ju så att man inte ska skylla på att man är gravid när man faller för frestelser och visst är det så att både mamma och baby mår bättre av en hälsosam diet, men just nu kan jag inte bry mig mindre. Jag äter det jag har lust för när jag har lust och tycker synd om alla andra som inte unnar sig det.

Det verkar som att jag inte har särskilt mycket vettigt att komma med. Därav glesa blogginlägg och ointressant läsning. Håll till godo.

måndag 29 september 2014

Ät tillräckligt!

I det senaste numret av Juoksija-lehti behandlades ett viktigt ämne, speciellt för kvinnor som tränar mycket. Jag fäste uppmärksamhet vid det främst för att jag själv har varit nere i den gropen men också för att det rätt skrämmande fakta som presenteras.

Poängen var att brist på energi försämrar prestationen.
Det kan säkert alla skriva under och jag tror de flesta har upplevt det tillfälligt då man exempelvis inte har hunnit äta mer än en banan förrän man sticker ut på eftermiddagens löprunda. Det blir inte så mycket av den träningen.
Det är okej så länge det är tillfälligt. Så länge det är fråga om engångsföreteelser på grund av dålig planering. Så länge man väger tillräckligt mycket, tankar tillräckligt med energi och kroppen hinner återhämta sig mellan träningspassen.
Det är inte okej när kroppen börjar gå på sparlåga.
Det här märks tydligare hos kvinnor eftersom symptomen är mer konkreta. När energiintaget och förbrukningen är i obalans rubbas hormonbalansen vilket leder till bland annat störningar i menscykeln. I värsta fall leder det till lägre bentäthet, vilket är en sak som är svår att återställa.

Förutom de uppenbara fysiologiska tecknen på RED-S (Relative Energy Deficiency in Sport) konstaterar man i artikeln att den för låga energinivån i det långa loppet leder till nedsatt prestationsförmåga. För löpare (eller andra idrottare) som vill utvecklas lönar det sig inte att utsätta kroppen för detta. Tränar man för att bli bättre lönar det sig alltså inte att banta eller följa en strikt diet.

Även män påverkas negativt, även om det inte är lika uppenbart. Män presterar också sämre och för båda könen leder en för låg energinivå till sämre ämnesomsättning, störningar i hormonfunktionen, försämrat immunförsvar, ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, försämrad syreupptagningsförmåga och försämrat det psykiskt välmående. Man blir trött, grinig, anemisk och riskerar benbrott och andra sjukdomar.
Även en normalviktig person kan lida av detta ifall exempelvis fett- och kolhydratintaget är knappt. Vikten säger inte allt då man tränar.

Unga, idrottande flickor är den största riskgruppen.
Vi vuxna har ett stort ansvar när det kommer till att visa gott exempel. Vad berättar man åt unga tränande flickor då man följer en strikt diet, inte kan äta vissa saker för att man blir fet av dem och tränar flera pass om dagen?

Det här är inget att leka med. Vill man av hälsoskäl gå ner i vikt är det bäst att vara försiktig och inte göra det för fort. Tränar man mycket gör man klokt i att se över balansen mellan energiförbrukning och energiintag. Känns träningen jobbig? Är du trött? Återhämtar du dig inte? Ta dig en funderare.
Ingen vill väl bli sämre heller?

Detta om detta.

söndag 28 september 2014

Springstatus: instabilt

Löpningen börjar kännas mer och mer osäker för varje dag. Kanske hade jag en dålig dag igår men det kändes faktiskt mindre bra. Jag gav mig ut på en längre runda och körde 13+2-taktiken. Det funkade de första 45 minuterna. Den fjärde kvarten var mindre kul. Det knep till i magen och kändes allmänt otrevligt och det blev mer betoning på gåvila än jogg. Efter ett tag gjorde jag ett nytt försök och bytte taktik till 4+1. Det funkade inte och den sista biten sprang jag så länge det kändes okej och gick när det inte gjorde det. Jag förbannade mitt val av rutt som saknade möjlighet att avbryta och ta en genväg hem. Det gör jag i fortsättningen. Landade på dryga 15 kilometer på närmare 2 timmar så det tog ju sin lilla tid. Frisk luft i skönt höstväder fick jag i alla fall.

Hoppas det bara var en dålig springdag med vanligt magont. Jag ger löpningen en chans till nästa vecka som test men jag är nog redo att ge upp helt om det känns så.  Viktigare än löpningen är den lille som sparkar i magen.

Tips på alternativa träningsfomer mottages med tacksamhet!

söndag 21 september 2014

20+2

Enligt väderleksprognosen blir det höst i morgon. Temperaturen lär ska sjunka till normala grader så det blir väl att gräva fram långa ärmar och ben. Tänk att shortsvädret har hållit i sig ända till medlet av september! Idag var det 15 grader när jag gav mig iväg och jag märkte att folk av någon anledning klär sig enligt almanackan. Vind- och vattentätt skall det vara. De flesta måtte ha ångrat sitt klädval idag.
Det blev en skön runda på 15 kilometer. Medeltempot närmar sig obönhörligt 7 min/km, "långpassen" blir allt kortare och jag varvar allt oftare med gåvila. Det är väl naturligt. Jag har också slutat följa med pulsen eftersom det är missvisande då pulsen är förhöjd under graviditeten. Vi är halvvägs nu och magen går inte att dölja längre.


På väg på länk i vecka 20+2.
Problemet med tekniska t-skjortor och toppar är att de slutar någonstans vid höftbenet. De flesta av mina plagg börjar se lite korta ut, så jag får väl förnya träningsgarderoben när magen börjar titta fram. Även om bar mage var på modet skulle det inte vara fagert.

På torsdagen var vi på ultraljudscheck och allt ser bra ut. Det var otroligt fascinerande att se den lille röra på sig där inne och vilken lättnad det var att märka att han har det bra. Det börjar bli verkligt nu då vi på allvar har tittat på barnvagnar och funderat på namn. Om tiden hittills har gått fort så kommer den att rusa de närmaste månaderna.
Jag har mått nästan oförskämt bra. Till och med den trötthet jag upplevde under sommaren och huvudvärken som kom och gick har försvunnit. Jag får bara vara tacksam och njuta av mitt tillstånd.


  

söndag 14 september 2014

Lunkandet ger ömma lår

Det blev visst tyst ett tag. Det beror väl på att det inte har hänt så mycket som är värt att skriva om. Veckan har varvats med löpning, gym och promenad med eller utan stavar och den enda förändringen jag har märkt är en växande hunger och ett mer regelbundet behov av energi. Jag har också märkt att helvila och bra återhämtning gör träningen bättre och lättare. Vilken revolutionerande iakttagelse.

En sak har jag dock funderat mera på. Jag undrar om min löpteknik lider av det långsamma tempot jag tar mig fram i? Jag har definitivt saktat ner och det leder till att jag springer mer på hela foten än på framdelen som jag brukar. Dessutom har jag börjat bromsa i nerförsbackarna för att minska på studset och allt detta resulterar i stela, trötta och ömma framlår. Framlåren brukar inte lida av löpning på samma sätt som jag kan känna av träningen i baklåren och rumpan (utom efter längre lopp då hela kroppen är slut) men nu har jag träningsvärk efter åtminstone längre pass. Märkligt.

Annars inget nytt under solen. Väntar med spänning på torsdagen. Då får vi se om allt står rätt till i magen och eventuellt får vi veta vilken sort som är på kommande.

söndag 7 september 2014

Långlänk under långkok

Efter frukosten slängde jag lök, kött, bacon och vin i grytan och ställde den in i ugnen på svag värme. Det fina med grytor är att de kräver lite aktiv tid vid spisen och sköter sig själv i några timmar. Under tiden kan man exempelvis passa på att ge sig iväg på veckans längsta.

Det var ett underbart indiansommarväder och det är nog lyx att kunna springa i shorts ännu i september.  Hoppas på en fin och varm höst.
Det kändes av i benen efter gårdagens styrketräning. Jag bestämde mig för 13+2-taktiken eftersom gåpauserna varje kvart sänker pulsen och gör det hela mindre ansträngande. Det var en bra springdag idag, inga känningar i magen, så kanske hade jag orkat hela vägen springandes. Men varför anstränga sig i onödan?
Mitt största problem under löprundorna är den garanterade kissbrådskan (ursäkta min ärlighet). Efter ett par kilometer börjar det trycka och det känns inte så kul i längden. När jag väl bestämmer för att hoppa in i skogen går brådskan över. Idag klarade jag en timme och sedan var jag tvungen att vattna Svedängsskogen. Det lättar för stunden, men alltför långa rundor skulle jag nog inte klara av.
Annars gick det bra och jag klockade 17 km på knappa två timmar. Det är ett långpass med mitt mått mätt och det längsta jag har sprungit sedan i våras. Nöjd och glad.

Jag tror det är vinkeln som får min mage att se gigantisk ut.
Väl hemma möttes jag av en härlig doft och var tvungen att grunda med mellanmål för att klara mig till vår sena lunch. Toppade grytan med frästa kantareller och vi fick njuta av en mustig söndagsmåltid.

Denna vecka har jag fått ihop 56 kilometer. En femtedel är visserligen stavgång men ändå. Jag är smått förvånad och undrar stilla om jag borde börja trappa ner?

lördag 6 september 2014

Gym

Mitt styrketränande blev minimalt under sommaren och nu har det varit svårt att komma igång igen. Varannan vecka gör inte annat än ger grym träningsvärk, så nu får det småningom bli ändring på den här fronten. Idag vaknade intresset lite grann och jag kom ihåg hur roligt det kan vara. Det märkliga var att inte träna magmuskler. Det plågsamma var att märka hur svag jag är. Speciellt armstyrkan som jag jobbade på hela vintern och våren är som bortblåst.
Jag tänker springa så länge jag kan. När det säger stopp börjar jag bygga överkropp i stället. Jag ska ju orka kånka omkring på en växande knatte.


söndag 31 augusti 2014

Midnight Run

Jag deltog i Midnight Run för första gången. Jag anmälde mig i våras, intet ont anande om vad som skulle börja växa inom mig. Jag hade så klart anmält mig till en snabb startgrupp med måltiden 45-50 minuter men igår kväll var det ju nog utopi.

Före. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av mig själv. Jag har sprungit 10 km på ungefär 1 timme och 10 minuter de senaste månaderna och inte varit nere under 6-tempo sedan i maj (juni under SATS-passen men då bara under intervaller). Så att sikta på en timme kändes lite hujsigt. Tidpunkten kändes konstig, tränar jag på kvällen så är det senast kl 18 och när starten gick brukar jag normalt vara trött och sängfärdig. Jag märkte till min förvåning att matrytmen inte blev så konstig- lunch och kolhydratbetonad måltid vid middagsdags funkade ju perfekt.
Jag bestämde mig för att helt gå på känsla. Ingen press, annat än skammen över att vara i vägen för alla och i helt fel startgrupp. Mitt mål var att springa hela vägen och att inte bli omsprungen av någon ur maskeradgruppen. Jag var inte nervös och min uppvärmning bestod av att gäspande hoppa lite på stället i startfållan. Min största oro var att tvingas ta kisspauser.

Under. Det var trångt i starten och fram till startlinjen fick man gå. Sedan började det röra på sig och jag drogs med av de andra. Jag gjorde mitt bästa för att hållas till höger och det kändes som att jag blev omsprungen av alla andra. Den första kilometern gick uppför. Förvånansvärt lätt kändes det, inga tunga ben alls. Sedan gick det lika mycket nerför och i Ulrikasborg tystnade musiken för stunden och det enda som hördes var smattret av gummisulor mot asfalten. Det var fest och musik med jämna mellanrum men jag njöt faktiskt mer av de tysta etapperna. Ännu vid tre kilometer gick det jättefort och klockan visade stundvis ett tempo på strax under 5. Jösses! Men varför sakta in om det känns bra? Det enda som störde var trycket mot kissblåsan som började redan under den första kilometern men jag bestämde mig för att stå ut. 
När jag äntligen passerade femman och kunde konstatera att det är under hälften kvar började tempot sjunka en aning. Sedan varierade farten, det gick saktare i trängsel och fortare när jag fick energi av främlingars hejarop. 
Det positiva var att det kändes lätt. Inga tunga ben, inget överdrivet flås. Löpningen rullade på och jag kände att jag inte tog ut mig helt. Kanske har vilodagar och bra återhämtning en positiv effekt. 
Och kanske har det inte gjort så mycket att jag har sprungit i närmare 7- tempo hela sommaren. Speciellt den där lätta känslan är ovanlig, oftast känns en tung träningsperiod av under loppen.
Plötsligt kom niokilometersskylten emot och sedan var det bara att tuta och köra. Jag rullade in på 53:18, smått förvånad och med en känsla av att ha överträffat mig själv. Visserligen är det 11 minuter från PB men inte så dåligt i vecka 18.
Det ovanliga var att jag kunde äta direkt efteråt. Vanligtvis mår jag pyton men nu slukade jag både kvarg, banan och russin utan problem. Tydligen var ansträngningsnivån precis lagom. Jag vet inte vad lillisen tyckte om min sena strapats, hoppas det inte orsakade bekymmer.
Dagen efter är jag stel i benen och snuvig, hostig och en känsla av halsont. Efter en välförtjänt sovmorgon blir det grillkurs, prima återhämtning med biff!


Kanske kan man redan ana.

Loppet. Det verkade vara ett välarrangerat och roligt lopp. För min del var det helt fel tid på dygnet, men det gick bra ändå. Jag stördes av hög volym och blinkande lampor men stämningen var ju på topp. Det är definitivt värt att uppleva och något jag gärna gör igen. Inte för att slå rekord utan för att vara med om ett kalas som samlar  såväl erfarna löpare som glada motionärer. 



tisdag 26 augusti 2014

Den där tekniken

Jag har föreställt mig att min teknik är rätt så bra när jag springer. Dels har jag varit tvungen att tänka på sådant i och med skador, dels har jag tränat mycket sådant i samband med SATS-springet.
Igår hade Running Finland fint besök av Björn Stenvik som i egenskap av löptränare korrigerade våra små fel i tekniken. Det var ett bra pass men en hel del nya övningar utöver dem jag är van vid.
Inte var min löpteknik helt felfri, inte. Luta dig framåt, fick jag höra typ 30 gånger. Jag har fokuserat på att hålla höften uppåt och framåt, så tydligen blir hållningen en aning bakåtlutande. Mina armar kunde visst också jobba mera och armbågarna kunde peka mindre utåt.
Jag har också sett till att springa på framdelen av foten. Risken finns att det blir för mycket tåspring och det kan leda till skador kring tårna.
Nu får jag fokusera på en framåtlutande hållning (det betyder inte sittande men böjd rygg), aktiva armar och ett steg som landar på hela främre trampdynan och inte för långt fram.
Det är inte lätt det här med teknik.

onsdag 20 augusti 2014

Tejplös och mindre klok

Nu har jag varit utan både kinesiotejp och knee strap sedan någon gång i maj. Jag slutade gradvis med dessa och under våren var det mest en känsla av säkerhet som stöden gav. Jag slutade tejpa först under korta pass och sedan vågade jag också lämna bort det när jag sprang lite längre. Märk väl att jag över lag sprang betydligt mindre under våren och sommaren än jag gjorde före löparknäproblemen. Dessutom var det viktigt att sluta tejpa för att undvika ojämn solbränna.
Det är skönt. Skönt att våga springa utan att behöva oroa sig över att det eventuellt kommer att börja göra ont. Skönt att springa utan en mystisk, vag känsla i knäet.

Jag vill ju tro att all rehabilitering, löpvila, stretch, styrkertäning, förbättrad löpteknik och plågsamma besök hos massören har haft en effekt och att jag äntligen är fri från problemen.
Jag vet också att jag borde fortsätta med allt detta i förebyggande syfte, för några löparknän och därav många löpfria månader vill jag inte uppleva igen.
Jag kan bara skämmas när jag tittar mot hörnet i arbetsrummet. Jag har inte rört foamrollern eller stretchat ordentligt sedan i våras och där står mattan och rullen och dammar i hörnet. Det är lika illa som att strunta i återhämtning eller slarva med energiintaget. Fy på mej!
I stället för att lägga mig på jumppamattan efter en länk så har jag sjunkit ner i soffan och knäppt på TV:n och bara känt hur musklerna stelnar. Tidigare hade jag för vana att stretcha och rulla åtminstone de dagar jag tränat, men nu kan jag bara skylla på dåliga sommarrutiner och en bulle i ugnen som får mig att minska på träningen såpass mycket att jag tror att muskelvård inte är viktigt.

Idag tog jag fram mattan och rullen. Stretchingen såg inte ut som vad det skulle föreställa och att rulla låren på foamrollern fick ögonen att tåras. AAAAJJJJ! Massören är den sista jag besöker, han skulle väl plåga mig till döds.
Av dumt huvud får kroppen lida. Nu måste det bli förbättring på den här fronten! Prehab hellre än rehab. Det är märkligt att sådana här små saker blir viktiga och tydliga när man är skadad men att man glömmer bort det helt när kroppen fungerar som den ska.


söndag 17 augusti 2014

Tävlingssug och vägskyltar

Efter att "alla andra" har sprungit Helsinki City Marathon så väcktes tävlingssuget igen. I normalt tillstånd skulle jag ha anmält mig till en tävling om jag inte redan var det men nu får jag nöja mig med att drömma om lopp nästa år. Jag har ju ingen aning om hur länge det tar att komma tillbaka men i början kanske jag är mindre ambitiös när det gäller tider. Våren-sommaren 2016 skall jag väl ändå vara i form igen.
Nu får jag bara nöja mig med att springa så länge jag kan springa, upprätthålla det jag har så gott det går och fokusera på att bli världens bästa mamma. Det är ju det mest realistiska mål man kan ha.

Idag var jag ute och yrade och det var inte mitt fel. Jag följde en skylt mot Kvarnbäckens idrottspark men vad gör man vid nästa korsning då skyltningen saknas och man inte känner till området? Jag följde min instinkt och tog mig åtminstone ungefär åt rätt håll. I områden jag aldrig rört mig , längs tomma vägar och förbi något som såg ut som halvfärdiga nya bostadsområden. Plötsligt befann jag mig vid något som jag antar var en metrodepå och när jag äntligen hittade ett landmärke jag kände igen var jag två kilometer ifrån det ställe jag egentligen hade ämnat ta mig till. Ingen större skada skedd, bara lite ändringar i rutten. Men nog tycker jag att skyltningen kunde vara aningen bättre längs cykel- och promenadvägar.

En timme och fyrtiofem minuter senare klockade jag 15 kilometer. Det känns nog väldigt långsamt. 8 km tar typ en timme! Visserligen går jag i uppförsbackar eller när det känns konstigt i magen men ändå. Hoppas jag kommer ur det här tempot en vacker dag.

Dags för en ny arbetsvecka. Märkligt men skönt med rutiner igen.


torsdag 14 augusti 2014

Strong is the new skinny?

Jag läste en intressant artikel i Helsingin Sanomat. Den hittar du här. Kanske Google Translate kan hjälpa de enspråkigt svenska.
Artikeln handlar om en tjej som började träna fitness och som i och med den grenen drabbades av ätstörningar. Visst är det ju fint att träning och hälsa är in just nu men tyvärr kan det gå till överdrift för många. Speciellt fitness kräver att man svälter sig själv för att upphäva musklerna och det resulterar i undernärdhet, hormonrubbningar och en hel massa sociala svårigheter. Fitness och annan hård träning är en tillåten form av ätstörning som utåt kan ses som sund men som är allt annat än det.
För mycket träning eller snarare en obalans mellan kost och motion är inte hälsosamt i det långa loppet. Synd att trender och boomer så lätt övergår till något extremt.
Det är väldigt enkelt att fastna i fällan. Och väldigt svårt att komma ur den.

söndag 10 augusti 2014

Långt lunkpass och klädproblem

Det blev hela 15 kilometer idag. På knappa två timmar. Visserligen körde jag 13+2-taktiken och gick ett par minuter med jämna mellanrum men det kändes förvånansvärt bra. Huvudsaken är väl ändå att jag kom hem i någorlunda gott skick.
Det verkar bli svalare nästa vecka men kring 20 grader tycks det hållas i alla fall. Hoppas det blir en varm höst. Det hoppas jag främst för att kunna springa i shorts så länge som möjligt. Jag ser inte framemot att dra på mig ett par tajta tights och jag undrar nog lite vad jag kommer att springa i när magen börjar växa på riktigt. Tillsvidare får jag puta lite extra för att det ska synas men nog börjar en del plagg trycka lite obekvämt.
Tips på bra träningskläder för stormagade mottages med tacksamhet.
Senare på hösten funkar säkert lösa collegebyxor för då kan det hända att löpningen börjar bli mer promenader i stället.
Efter den långa varma hösten hoppas jag på en tidig vinter med mycket snö. Då kan jag skida de sista veckorna. Om vintern blir som i fjol kan jag väl glömma det.

Den här veckan har jag lyckats samla ihop hela 47 kilometer. Det är faktiskt rätt hyfsat. Det beror nog främst på att jag inte har besökt gymmet den här veckan. Det får bli i morgon det.




söndag 3 augusti 2014

Träningen just nu

Mycket har förändrats sedan jag såg plusset på stickan och speciellt träningen påverkas obönhörligt av att jag bär omkring på en dryga 8 centimeter stor knatte. Jag har minskat på både mängd, längd och tempo när det gäller löpningen. För tillfället springer jag 3-4 gånger i veckan och dryga sju kilometer är den nya normen. Mystempot har fallit från 5:nånting till 6:30-7 så det går långsamt. Egentligen stör det inte så mycket just nu, jag oroar mig mer över om jag någonsin kommer att springa fort igen.

Jag fick också lov att ge upp mina hårda SATS-pass och om det lyckas så byter jag till lördagens lugna, sköna pass. Intervaller går helt enkelt inte länge. Jag testade för säkerhets skull det pass jag skulle dra men att komma upp till 4:30 var totalt omöjligt. Jag klarade av att hålla 5-tempo ca 600 meter men att upprepa det tre gånger funkade ju inte. Kroppen vill helt enkelt inte samarbeta.

I förrgår sprang jag det längsta passet på tre månader. Det var 14 km och då gick jag emellanåt. Ofta får jag gå i uppförsbackarna för att pulsen inte ska skena iväg och jag är glad att jag har kommit över den fas då jag var helt slutkörd efter en halvtimmes länk och bara föll ihop på soffan.
Det har inte blivit någon styrketräning under sommaren men nu får jag väl börja med det igen. Jag har märkt att magmusklerna är omöjliga att träna just nu eftersom det orsakar ett konstig tryck i magen och visst har jag fått minska på vikterna också.
Det är väl så med träning under graviditeten. Att den skall vara upprätthållande och inte direkt utvecklande. Jag behöver knappast några hårda intervallträningar nu, det lär ska vara uthålligheten jag drar nytta av när det blir dags.

Jag tar dagen som den kommer och tränar därefter. Vissa dagar är jag tröttare än andra och ibland, som idag till exempel, har jag huvudvärk och mår allmänt dåligt. Jag får väl ändå vara tacksam för att jag mår så bra som jag gör. En frågade mig om jag har varit i dropp. Det gav mig lite perspektiv på grader av illamående.

"Lyssna på kroppen" är inte alls det direktiv jag vill ha. Visst stämmer det säkert och visst gör jag det när jag är ute och springer, men jag vill ju ha konkreta anvisningar. Hur mycket kan jag träna? Hur fort kan jag springa och hur långt? Jag önskar att det fanns riktlinjer.

Skönt att kunna ta det som det kommer, men lite rutin skulle jag gärna ha. I morgon börjar vardagen med jobb igen. Hoppas jag kommer ihåg lösenordet till alla apparater.


onsdag 30 juli 2014

Ut ur skåpet

Jag måste väl komma med en bekännelse. Och en förklaring till varför jag inte sprang Helsinki Half Marathon som planerat och varför min träning den senaste tiden främst har bestått av slöa, tunga och långsamma rundor.

Det blir inga fler lopp på en tid framöver. Eller okej, eventuellt Midnattsloppet om en månad, men det tar jag med ro och siktar på att klara det på omkring en timme.

Det beror inte på att knäna krånglar. De har faktiskt samarbetat bra hela sommaren. Det beror inte heller på att jag skulle ha tappat lusten. Och inte på att jag är sjuk. Tvärt om, faktiskt. Jag är friskare än på flera år.
Det beror på något som är hundra gånger större och viktigare än något lopp i världen och som gör mig oändligt mycket lyckligare än att klara maraton på under tre timmar eller delta i något av de största loppen i världen.

De senaste veckorna har jag sprungit omkring med en liten fripassagerare som trots sin ringa storlek gör sig väl påmind.

Jag ska bli mamma.

Det är märkligt att läsa mitt eget konstaterande. Men så är det faktiskt, om allt får gå som det ska gå. Den första trimestern är besegrad och i början av februari torde min mage sluta växa.

Visst är det konstigt att plötsligt tvingas slopa mål och träningsprogram och acceptera att löpningen för en lång tid framöver kommer att vara lugn, upprätthållande och småningom övergå till promenader. Och att de mål som har hägrat får glömmas och skjutas upp lite grann.
Men jag hinner. Springa kommer jag att hinna med senare. Att få barn är inte lika självklart att man hinner med senare. Dessutom är denna lilla en väldigt efterlängtad filur, så jag gör mitt bästa för att inte gräma mig över värdsliga fritidsintressen.

Så nu vet ni.
Jag har fått må rätt så bra. Jag valde att stå över HHM för att jag precis hade fått reda på nyheten och för att det kändes som en onödig risk. Huvudvärk och trötthet var dock inte en lögn, lägg till lätt illamående så har ni hela sanningen. Just nu mår jag nästan för bra, nästan så att jag undrar om det verkligen finns någon där nere. Hoppas det, annars är jag oförskämt rund om magen.

Av förekommen anledning kommer innehållet i bloggen att bli lite annorlunda nu. Det lär ta ett tag innan jag återgår till att blogga om hårda intervaller, svettiga tröskelpass och personliga rekord. Hoppas ni orkar med rapporter om långsamma, korta rundor och alternativ träning när det börjar bli för framtungt.

Jag efterlyser nu tips på träning för gravida och speciellt erfarenheter av att springa med en liten en i magen. Hittills har det gått rätt så bra att springa lugnt och försiktigt och jag hoppas att jag ska kunna springa länge ännu.

Ett par dagar kvar av semestern. Undrar vad jobb är för något?

måndag 28 juli 2014

Terräng

Vi gav oss ut redan efter frukost medan det ännu "bara" var 25 grader varmt i stället för att vänta till kvällen, som vi har haft för vana, och begav oss till en närbelägen naturstig för att springa lite trail. Med "vi" avses jag och min manligare hälft som faktiskt har sprungit mer denna sommar än totalt under de senaste åren. Det måste vara för att jag har dragit ner på både tempo och distans, något positivt i alla fall.
Hursomhelst.
Det blev ca 5 km i skogen på mestadels smala stigar med rötter, stenar och snår. Jag kan inte påstå att jag har sprungit i svårare terräng än sandvägar tidigare och nu insåg jag hur annorlunda det är. Främst tungt och långsamt. Men också varierande och kul (bortsett från bromsarna). Med långsamt menar jag att de fem kilometrarna tog oss 40 minuter! Inte för att vi hade bråttom, men lite förskräckt var jag ändå. Att komma ut på vanlig cykelväg var skönt och i uppförsbackarna märkte jag hur trött jag hade blivit i benen.
Min respekt för terränglöpare och orienterare ökade en aning.

lördag 26 juli 2014

Under all kritik...

…när det kommer till träning under semestern. Semestern i sig är däremot fenomenal.
Jag har mina orsaker. Det är hett, det är väl den främsta orsaken. Vilken galning springer i +30 grader? Jag, ibland, men då är det inte mer än 7-8 km för att inte förgås. Och det gör jag inte heller varje dag. Jag har lyckats få ihop 30-40 kilometer i veckan och det är inte riktigt vad det brukar vara. En lätt vecka ligger nomalt på 50-60 km, så det här är väl mest semester från löpning.
Någon annan som svettas?
Det gör inte så mycket att träningen lider. Speciellt inte när man har sol, värme och en horisont framför sig. Fyra dagar på sjön, många heta holmpromenader och en massa smörgåsar. Vi fick oss trots värmen en svettig länk på Kökar. Det blev fram och tillbaka till kyrkan, där vi passade på att svalka oss med trädgårdsslangen. Varmt har det varit. Lyx är en algfri vik att ankra i för att ta sig ett dopp.





När det ser ut som det gör på bilderna spelar det faktiskt ingen roll om jag har sprungit eller inte. Värmeböljan lär ska hålla i ännu ett par dagar, sedan ser jag verkligen framemot att springa i drägligare temperaturer.
En vecka kvar av semestern. Sedan börjar vardagen igen. Det blir en annorlunda höst, kan jag tänka mig. Jag lovar att berätta varför.

torsdag 17 juli 2014

Miljöombyte och semesterträning

Efter knappa två veckor på landet är vi tillbaka i stan för ett par dagar. För att uträtta ärenden, träffa vänner, tvätta kläder. För att strax åka tillbaka igen.
Eftersom min andra hälft skulle till Sandudd för att spela beachvolley tog jag chansen att få lite variation i springrutten och åkte med till stranden. Att springa hem genom sommarhelsingfors en julieftermiddag är något alldeles speciellt. Det är folk överallt som solar, läser, picknickar, leker och njuter och varenda gräsplätt i varenda park är upptagen. Det blev riktig semesterlöpning. Trafikljus och annat gjorde att det inte gick särskilt fort men det gjorde ingenting. Det fick ta den tid det tog och jag passade på att bara njuta.

Det är lite så min träning har sett ut de senaste veckorna. Jag har mest bara njutit. Tempot är inget att tala om, kvalitetspass-vad är det? och jag har faktiskt lätt valt blåbärsplockning framom löpning. Jag tar det med ro. En månad gör ingenting och jag tar det som en kortare grundträningsperiod. Jag återhämtar mig och laddar upp inför hösten. Disciplinerad träning lyckas bättre när vardagen rullar på och jag är faktiskt på semester! Jag tänker inte stressa över varken mindre träning eller några extra glassar nu och då. Jag hinner träna. Just nu tänker jag springa när jag har lust, i den takt jag känner för och så långt eller kort jag orkar.

Hårdtränar du under sommaren? Eller tillåter du dig att ta semester också från träningen?

I morgon får det bli gym, det har blivit väldigt lite (läs: ingen) styrketräning under landevistelsen. På lördag fortsätter jag att nöta Pargaslandsvägen.


onsdag 9 juli 2014

Klara värmen!

De senaste dagarna har kvicksilvret i termometern krupit upp mot 30-strecket och det har nästan varit för varmt för att vistas i solen alltför länge. Man blir slö och seg och skuggan eller ett dopp i havet är räddningen flera gånger om dagen. Bara för att det är hett kan man ju inte lämna löpningen helt och hållet, men några saker kan vara bra att tänka på när man tränar i sommarvärmen. Dessa saker jag räknar upp är baserade på lite fakta och mycket erfarenhet.

- Drick! Vatten, ja, men också saft eller sportdryck som har mineraler och lite energi som blir kvar i kroppen och inte späder ut dig. Själv gillar jag High5:s brustabletter men något motsvarande hittas säkert av andra tillverkare. Drick längs med hela dagen, före och efter länken, och om du har möjlighet så är det ju inte så dumt att ha lite vatten med på löprundan.

- Ät! Värmen lurar lite och aptiten är inte lika stor när det är varmt. En kall lunch är helt okej, så länge den energimässigt är tillräcklig. Gör en matig sallad, ät smörgåsar med mycket pålägg och drick mjölk, så har du lätt en fullständig måltid. Det varma målet kan man äta när det har blivit lite svalare.

- Ät frukter och grönsaker. Då får du i dig både energi och vätska.

- Klä dig svalt! Använd lippis (ursäkta, keps), den skyddar väldigt bra! Även om det känns som ett försäljningsknep att sälja lippisar för löpning så är dessa verkligen bra; tunna, lätta och med bra skärm! Onödigt att skaffa sig solsting.

- Spring när det är svalast. Ta en morgonlänk eller spring senare på kvällen och håll dig i skuggan under dagen.

- Spring inte om du känner att du har fått för mycket sol. Illamåendet eller huvudvärken blir inte bättre av att springa.

- Spring kortare och långsammare. Om du har sprungit en mara i över 20 graders värme så vet du att man får sänka ribban lite och inte räkna med stora rekord. Hettan gör en tröttare helt enkelt. Var snäll mot dig själv i värmen. Om du måste samla kilometrar kan du springa två kortare pass i stället.
Det är inte hela världen att dra ner lite på träningen när det är som varmast. Det handlar ju bara om en handfull dagar om året. Passa på att utnyttja att dina muskler är mjuka och varma- satsa på att stretcha och vårda musklerna!

Inte min träningsoutfit men så mycket skönare!
Jag har njutit av några landelänkar under de senaste dagarna. I hettan har jag nöjt mig med 7-8 km men jag klagar inte. Jag är på semester och tänker inte stressa över något, inte ens löpning!

Ha det hett!

torsdag 3 juli 2014

Sommarpaus

Jag ber på förhand om ursäkt för att bloggen antagligen kommer att vara dödare än vanligt den kommande månaden. På lördag åker vi till lande och även om vi är så pass moderna att vi har nätuppkoppling där, så kan det nog hända att blogguppdateringarna blir sparsamma. Rätt skönt, egentligen. Även om jag inte bloggar vet ni väl ändå vad jag sysslar med några gånger i veckan. Hoppas på soliga, varma landsvägar, skärgårdsspring och skogsstigar.

Om någon befinner sig i Pargastrakten i juli och vill ha länksällskap, så är det bara att heppa!

Äntligen verkar sommarvädret komma! Njut!


tisdag 1 juli 2014

Varför träna snabbhet när man tränar långdistanslöpning?

Varför skulle man behöva träna snabbhet när man har marathon som mål? Då behövs ju bara uthållighet. Eller?
De flesta som på allvar har tränat inför ett marathonlopp har sprungit intervaller. Typiskt är dock att springa långa intervaller (allt från 800 meter till tusingar och längre), vilket förvisso förbättrar den maximala syreupptagningsförmågan. Det vi (det vill säga jag och säkert många andra med marathon i sikte) glömmer är de där snabba ruscherna. Men varför skulle man egentligen göra det?
I det senaste Juoksija-numret fick jag svar på frågan.

För det första utvecklar snabb löpning musklernas förmåga att utveckla explosiv styrka, rörelse och elasticitet. Dessa förmågor förbättrar i sin tur löptekniken och löpekonomin. Dessutom fungerar snabba drag som en bra mental motvikt till de många kilometrar löparen har lagt bakom sig. Snabbhetsträningen påverkar direkt de snabba muskelcellerna. Jag har främst gjort snabba, korta drag ett par dagar före tävling, för att "väcka benen", men jag kunde bra sätta in ett sådant pass mer regelbundet för att hålla kroppen vaken och för att de snabba muskelcellerna inte skall passiveras.

Exempel på korta intervaller är att springa 10-20 sekunder för fullt och ha en lång vila efteråt (flera minuter). På det sättet utvecklar man snabbheten. Antalet upprepningar är inte heller mer än 4-6, för att få ut maximalt av träningen. Pulsen hinner inte stiga och man hinner inte känna av någon mjölksyra heller, vilket är orsaken till att det är okej att köra ett sådant pass nära inpå en tävling.

En liten jämförelse: under längre intervaller hinner pulsen stiga och mjölksyran är på kommande men är under kontroll. Då tränar du fartuthållighet, syreupptagningsförmåga. Springer du medellånga intervaller (30-60 sekunder) med kortare vila så tränar du den anaeroba uthålligheten samt att tåla mjölksyra och då stiger pulsen ofta nära max.

Tänk på att vara utvilad och fräsch när du gör en sådan här snabbhetsträning. Med tunga, trötta ben blir det till ingenting. En viktig poäng med artikeln var att marathonlöpare kanske inte direkt behöver vara så snabba på 100 meter, men att träningen hjälper kroppen att tåla en snabb stegfrekvens och de stötar som benen måste ta. Genom korta, snabba pass kan man förbereda kroppen på många steg och stötar under marathonloppet.

Spring fort!

måndag 30 juni 2014

Måsskräck

Trots det mindre lockande vädret gav jag mig ut på en lätt, återhämtande länk. Jag hade sprungit någon kilometer när jag såg en måsunge tulta fram längs vägen.
Var är din mamma? hann jag tänka och strax därefter hade jag mamma Mås cirklandes ovanför mig. Skriande och hotfull. Jag stannade, vände om och gick sakta därifrån, bäst att inte störa. Snart var dock hela släkten Mås på plats och turvis dök de ner mot mig. Det var bara hot, de kom inte särskilt nära, men tillräckligt för att jag skulle tycka att det var obehagligt. Till slut lyckades jag ta mig ut ur deras revir och jag drog en suck av lättnad.
Jag fortsatte springa men det dröjde inte länge förrän jag såg varningens tecken tassa över vägen. Neej, tänkte jag och i samma stund hade jag fyra måsar ovanför mig. Fy, så obehagligt!
Akta dig för måsungar som inte har lärt sig flyga!

Jag tog mig hem utan vare sig utpickade ögon eller måsskit i håret, så det slutade ju lyckligt. En lugn sexa i friskt duggregn var en skön återställare efter gårdagens gym.

Lycka är att kunna tupplura mitt på en måndagsförmiddag!

fredag 27 juni 2014

Semester!

Bordet städat, dator och telefon avstängda, bilen tömd på terapimaterial, klienter och kolleger kramade och hjärnan lämnad på jobbet. Äntligen är det sommarlov! Fem lediga veckor att se framemot.
Dagen till ära tog jag en skön länk. 17 grader och sol känns som sommar när man är van vid 12. Visst är det ju prima springväder när det är svalt, men inte skulle jag tacka nej till några veckors värmebölja.

Jag märkte att vi har ett skidspår rätt nära oss så jag joggade dit för att inspektera det närmare. Det var underbart! En skogsslinga men varierande terräng, allt från grus till spån och stig. Backig var det, så det blev rätt jobbigt, men en solig sommarskog gjorde det perfekt! Hit måste jag komma i vinter ifall vi får snö. Perfekt backträning på skidor!

Min första semestervecka tillbringar jag i stan, sedan bär det av till lande. Längtar efter att få nöta landsväg, springa naturstigar och bekanta mig med nya holmar i skärgården! Och att bara vara.


Bild från i fjol, i väntan på mera landespring.


tisdag 24 juni 2014

Springstil och löpteknik

Jag kan inte låta bli att iakkta andra löpare jag möter under löprundan. Döm inte hunden efter håren, heter det, men jag är nog alltför snar att döma löpare efter springstilen. En del klampar fram med tunga steg, andra har axlarna upphissade till öronen, somliga svänger benet i en märklig cirkel och vissa vickar på rumpan som om de dansade zumba. Så finns det de som har en otroligt fin hållning och tät stegfrekvens och då kan jag bara avundsjukt beundra dem och rätta till min egen löpning.

Jag vet inte hur jag ser ut när jag springer. Kanske ser jag urtöntig ut. Alla har sin stil och en del kan man känna igen på långt håll bara på grund av stilen. Oftast gör det inget om man har en lite tassig stil, men när det är direkt fel är det klokt att se över sin löpteknik.

Jag påstår inte att jag har en utmärkt löpteknik. Däremot har jag fäst uppmärksamhet vid detta i och med ett par löparknän och i samband med SATS- träningen. Jag vill lyfta fram några saker jag ser hos många löpare och som jag gärna skulle påpeka för dem om jag bara var modig nog.

1) Hållningen. Många faller ner i en sittande ställning. Fram och upp med höften! Det här är en sak som kräver styrka och jag märker själv att jag lätt tappar hållningen när jag blir trött. Det här kan man påverka genom att sköta muskelkonditionen. Träna höft, rumpa, mage och rygg!
Du ska inte se dina skor när du springer! Bara genom att lyfta blicken kan man förbättra hållningen avsevärt. Tänk inte apa, tänk giraff!

2) KLAMP, KLAMP, KLAMP. Ibland hör jag hur en löpare närmar sig bakifrån. Det skall inte höras att du springer! Tänk inte elefant, tänk mus!
Det tvistas om det är bättre att sätta i hälen före eller att springa mer på framdelen av foten. Jag gör det senare, men det är väl smaksak. Klampet kommer främst från sådana som sätter i hela foten samtidigt.

3) Långa steg.  Erfarana långdistanslöpare har en stegfrekvens på 180 steg per minut. Prova själv. Räkna dina steg under 30 sekunder och se om du kommer närmare 90 steg. Svårt, ja! Jag testade idag och lyckades klämma in 85 steg på 30 sekunder (i 6:30-tempo). Det är något jag har övat in. I början krävde det koncentration och det kändes knäppt och underligt, men nu går det av sig självt. En del kanske tror att det går fortare ju längre stegen är, men så är det nödvändigtvis inte.
Tänk inte gasell, tänk chihuahua! Tänk också på att du ska stiga rakt under dig, inte framför dig. På det här sättet sparar du energi, tro det eller ej.

4) Studsande. Kanske kan man tro att löpningen ser lättare ut när man studsar fram, men det är det inte. Dessutom gör studset inte gott åt vaderna. Glid fram. Låga steg i samband med snabb stegfrekvens är ekonomisk löpning och sparar både energi och leder. Tänk inte trestegshoppare, tänk skridskoåkare.

5) Gungande. Det är vanligt speciellt bland kvinnor att höften svänger av och an. Även om man råkar ha en snygg bak är det ändå meningen att man ska hålla den så stilla som möjligt. Riktning framåt, inte sicksack. Tänk inte salsadansös, tänk manlig gymnast!

6) Spända axlar. En del drar upp axlarna när de springer och verkar inte kunna slappna av. Löpningen ska vara avslappnad  och tekniken lider av att man spänner överkroppen. Ofta börjar det från händerna. Knyt inte nävarna, utan håll händerna avslappnade. Tänk inte att du håller i en skidstav, tänk att du håller i ett rått, rinnigt ägg.

Det finns säkert massor av andra saker man kan tänka på, så fyll gärna på listan om du kommer på något som jag har missat. Det är också svårt att förklara sådana här saker utan att man kan visa rent konkret. Om du har möjlighet så lönar det sig att fråga en löpcoach eller en kompis med längre erfarenhet och bra teknik.



Phoebe's löpstil kan man ha roligt åt :) Den är dock inte särskilk energisparande. Jag testade (på en skogsväg utan annat folk inom synhåll) och orkade typ 50 meter.

Med små justeringar kan du förebygga skador, bli uthålligare och se mindre töntig ut :)

torsdag 19 juni 2014

Läsa om löpning

Det regnar och jag misstänker att jag lider av kronisk trötthet (så känns det i alla fall men jag tror att fotbolls-VM har något med saken att göra) så jag stannade på soffan idag i stället för att ge mig ut på länk mot min vilja. Tur att vilodagar är tillåtna. Jag satsar på midsommarspring i stället.

Till min glädje låg det en pinfärsk Juoksija- tidning innanför dörren! Den må vara lite nördig och till utseendet långt efter sin tid, men det passar mig perfekt just i och med de analytiska och innehållsrika artiklarna. Hellre läser jag något med substans än "kom i form på fem veckor"- stilen som man ändå läst hundra gånger och som helt säkert inte fungerar.
Det jag också värdesätter är tidningens varierande tips på träningspass och framför allt motiveringen varför man gör just som det står. Varför springa långa versus korta intervaller eller tvärtom? Varför springa lugnt och långt? Varför hålla vilodagar? Allt detta får jag svar på och träningen får både syfte och mål. 

Det är nog genom att läsa om löpning som jag får inspiration och motivation. Och kunskap, så klart.  Både genom att läsa tidningar och genom att följa andras bloggar. Det jag uppskattar mest är när andra bloggare ger konkreta tips på träningspass för det ger mig en möjlighet att tänka om och prova något nytt. Visst är det kul när andra delar med sig av lyckorus och fina prestationer också, även om det just nu gör mig lite missmodig med tanke på vad jag själv åstadkommer i träningsväg (ingenting).
Jag följer en hel massa bloggar. Skrivna av både glada motionärer och jätteduktiga proffs. Det som motiverar mig mest är att läsa om någon som är snäppet vassare än vad jag är men vars nivå är realistisk för mig att nå.
Jag vet att jag för tillfället inte är särskilt inspirerande och den senaste tiden har det mest handlat om hur jobbigt löpningen kan kännas. Hoppas jag lyckas bryta den cirkeln snart, annars finns det väl risk för att jag tappar läsare.

Nåja. I dagens tidning finns bland annat en artikel om varför långdistanslöpare ska träna snabbhet och fartuthållighet och hur man kan göra det. Dags att låta mig inspireras! Och hoppas på att jag får något ut av morgondagens länk.

Trevlig midsommar!


lördag 14 juni 2014

Bättre

Efter ett par tröga och småsjuka veckor börjar det kännas bättre igen. Kroppen är rätt trött och återhämtningen går långsamt men åtminstone har jag kommit mig för att snöra lenkkarna igen.
Idag fick jag till ett kortare långpass genom att kombinera SATS-träningen med transportlöpning hem. Pulsen hölls låg och jämn och jag höll mig till planen att springa sakta. Det känns lite som att börja från början igen, men sak samma. Fart och intervaller smakar inte nu så då får det vara. Jag vill inte att löpningen ska börja smaka blä.

Det positiva med dagsläget är att jag har varit utan både kinesiotejp och knästöd i flera veckor nu! Visserligen har jag inte sprungit särskilt mycket eller särskilt långt, men nog känns det som en lättnad ändå.

Jag satsar på bänkidrott i stället. Fotbollen får störa sömnen en aning, tur att det bara är två arbetsveckor kvar att slumra igenom.

Dags för fest. Ha en trevlig helg!

måndag 9 juni 2014

Kvinnor och idrott

I dagens Husis läste jag en artikel om hur vanliga men väl dolda ätstörningar är inom idrottsvärlden. Inläggets rubrik syftar på att majoriteten av dem som drabbas är kvinnor, men en växande och ännu bättre dold grupp är pojkarna eller männen som drabbas av ätstörningar. Av en eller annan sort. Jag betonar nu ändå kvinnan eftersom jag är kvinna och eftersom jag vet vad som händer med både kroppen och psyket när man drabbas.

Det är främst inom toppidrotten det här förekommer och speciellt i grenar där det är fördelaktigt att vara lätt (löpning, höjdhopp) eller där utseendet är viktigt (gymnastik, balett). Nu är det främst undervikt jag talar om, anorexi, men visst kan det ju förekomma andra former av ätstörningar också.
Det är ändå undervikten jag vill berätta om lite grann. Mest för att det är något jag har erfarenhet av.

Det börjar så oskyldigt, så oavsiktligt och så obemärkt. Träningen betonas allt mer, fokus på maten blir så stort att man plötsligt har gallrat bort alltför mycket och så är man inne i en ond spiral där ätstörningen tar över förnuftet och det är svårt att bryta det nya mönstret.

Bland vanliga motionärer är det ett ovanligare fenomen och om man har haft ett sunt förhållande till mat tror jag inte att man är i riskzonen om man plötsligt börjar träna. Löpträning är dock en rätt så förbrännande motionsform och när man tar det på allvar och satsar till exempel på ett maratonlopp, tränar flera gånger i veckan och tänker bli bättre så är det viktigt att stanna till och tänka efter ett tag.
Jag vill inte vara förmanande på något sätt. Inte tillrättavisa eller komma med sanningar. Jag vill bara berätta att det är värt att komma ihåg vissa saker.

Varningsklockorna borde ringa om
- du tränar intensivt nästan alla dagar i veckan och har svårt att hålla vilodagar
- träningen är ett måste
- du tänker "jag får äta det här om jag tränar" (tanken borde vara "jag äter för att orka träna!")
- tankarna kretsar kring mat och motion och du planerar dagen därefter
- du har svårt att kompromissa eller "slappa"
- du går ner i vikt och vikten inte verkar stanna
- du är underviktig
- du har låg fettprocent
- du fryser lätt, du är trött och kroppen inte verkar återhämta sig

Det är så mycket skada en sådan här sjukdom kan orsaka! Ja, det behöver inte ens gå så långt som till anorexi- bara väldigt hård träning tär på kroppen. Speciellt kvinnans kropp. Den hårda träningen och/eller undervikten utvecklar dig inte som idrottare utan bryter ner och påverkar bl.a. hormonerna, menscykeln och ger upphov till en massa saker som man senare kanske ångrar. Är du kanske en ung kvinna som önskar få barn någon gång i framtiden? Det du gör nu kan påverka de här planerna, även om det är länge tills det är aktuellt.
Jag vill bara att du skall vara uppmärksam. Därför berättar jag det här. För att jag vill att du kollar att du verkligen mår bra. Du vet inte vad du kan gå miste om i framtiden.

Anorexi och andra ätstörningar är ingens fel. De är sjukdomar och ingenting självförvållat, även om det är något som den drabbade gärna intalar sig själv att det är. Jag tror ändå att de går att förebygga. Det börjar från goda förebilder, bra tränare redan på juniornivå, gott självförtroende och personer i omgivningen som man känner sig bra och värdefull med.
Angående träning och mat kan man
- träna för att det är roligt
- våga ta det lugnt
- äta mångsidigt och tillräckligt
- lyssna på kroppen och se till att den verkligen mår bra.

Det går att bli frisk från ätstörningar men det tar tid. Går det för långt tar det ännu mera tid. Effekterna av sjukdomen är långvariga och spökar kvar även om du till pappers är frisk igen. Men det går. Börja innan det är för sent.



Nimimerkillä Kokemusta on

lördag 7 juni 2014

DNS

Jag vaknade med en dundrande huvudvärk, steg upp, överdoserade med Panadol och gick tillbaka till sängen och drog täcket över huvudet.

Det blev ingen halvmara för mig idag. Har känt mig dålig hela veckan och igår kom huvudvärken som inte ville ge med sig över natten. Tvärtom.
10.30 då startskottet gick masade jag mig upp och klämde i mig lite frukost. Sedan dess har jag dåsat på soffan och följt med hur resultaten trillat in. Segrardamen sprang på 1:20 och om jag hade haft en bra dag skulle jag väl ha placerat mig bland de 50 bästa. Inte idag, tyvärr.

Visst stör det mig. Nu har jag en DNS på meritlistan också (DNF är hundra gånger värre så det slapp jag i alla fall) men det är väl sådant man får ta. Åt sjukor kan man inte göra så mycket. Tur att det kommer nya lopp!
Så var det ju inte heller New York Marathon och två år av förberedelser som gick i stöpet utan ett lopp som jag inte hade några stora förväntningar över utan som mest intresserade för att det var nytt.

Jag får väl se vad nästa utmaning blir. Jag gick och anmälde mig till Midnightrun så det finns åtminstone på listan. Just nu är suget efter tävlingar och över huvudtaget löpning rätt så litet. Jag har liksom tappat det. Kanske ett mål skulle hjälpa?

Örk, sitta vid datorn hjälpte inte mot huvudvärken. Lyckligtvis verkar Panadolen bita och med en andra överdos ska det väl bli bättre till kvällen. Månne inte grillmat och goda vänner ska hjälpa?!

Hoppas du har en bättre dag än jag.

tisdag 3 juni 2014

Inte som på Strömsö

Det går inte alls bra just nu. Hela förra veckan kändes jobbig, som om kroppen aldrig återhämtade sig och pulsen var hög som bara den medan farten inte är värd att nämna. Trenden fortsätter. Dagens SATS-träning var tuff även om jag drog den lättaste gruppen (vilket jag är helt nöjd med, puh) och nu ligger jag bara helt apatisk på soffan.
Lite som om jag höll på att bli sjuk. Men utan feber eller andra sådana symptom. Men influensa kan väl vara feberfri?
Eller så är det brist på någonting. För lite mat? För lite järn? För lite vila?
Eller så är det bara vårtrötthet.

Hur som helst så är det inte alls så bra med tanke på lördagens halvmara. Jag har aldrig sett så lite framemot en tävling förr! Skumt. Överväger starkt att stå över. Har faktiskt ingen lust att plåga mig själv. Det andra alternativet är att gå med och ta det lugnt. Typ slå personsämsta. Jag är dock inte den typen som gärna gör det.

Springa eller inte springa? Det får jag väl se på lördag.

lördag 31 maj 2014

Om en vecka...

...tänkte jag ställa mig på startlinjen för att springa det nya halvmaratonloppet Helsinki Half Marathon. 
Det betyder att jag trappar ner på träningen och hoppas på att benen hinner piggna till. Just nu är de av någon orsak sega och trötta.
Min plan för idag var ett progressivt pass på 15 km. Som tur insåg jag att det var ett alldeles för hårt pass så jag skar ner det till 9 km. Jag ökade var tredje kilometer (6-5:30-5- tempo) och de sista tre gick i något hårdare tempo än jag vågar tro att jag klarar av att hålla i 21 kilometer.
Det var segt. Jag sprang ju varken fort eller långt men kroppen ville bara inte löpa idag. Det bådar inte så gott inför nästa lördag så jag får se vad det blir. Tur att jag inte har några PB:n som mål för i år.

Idag håller jag tummar och tår för er som springer i Stockholm idag! Run happy!

onsdag 28 maj 2014

Så här påverkas konditionen av en månads träningspaus!

Helsingin Sanomat gjorde en väldigt intressant undersökning som handlar om hur konditionen påverkas om man har en träningspaus på en månad. Försökskaninen var en kvinna på 35 år som tränar och motionerar aktivt flera gånger i veckan. Hon fick i uppgift att vara en månad utan träna och syftet var att ta reda på hur konditionen påverkas och vilka delområden (uthållighet, snabbhet, styrka, m.m) som påverkades mest.

Jag tänker inte redogöra för hur de gjorde sina mätningar, det kan du läsa själv om du är intresserad. Här hittar du artikeln (om du inte kan finska får du prova Google translate och försöka lista ut vad det är fråga om).
Däremot tänker jag ta upp några centrala reslutat som jag tycker att är intressanta och som jag direkt kan relatera till min egen situation. Och då var jag borta dryga tre månader och inte en.

Det som överraskade var att det är grunduthålligheten som lider mest. Den allmänna uppfattningen tycker jag att är tvärtom, att kondisen hålls relativt bra men att man tappar styrka och snabbhet. På en månad försämrades försökspersonens grunduthållighet med hela 20% medan fartuthålligheten försämrades med 2% och maximala prestationsförmågan med 4%.
Även muskelstyrkan försämrades och muskelmassan minskade med 1 kg.

Tänk! Inte att undra på att det var svårt att komma igång efter en tre månader lång paus från löpningen!

I undersökningen fick försökspersonen efter pausen träna en månad enligt ett program för att se hur bra man kommer tillbaka. Muskelstyrkan utvecklades snabbast och mest, den var ju också bäst bevarad. Hon blev också lite snabbare, men det som verkar gå långsammast är just grunduthålligheten. Under en månad förbättrades den med 2%. TVÅ!

Summa sumarum: Det är grunduthålligheten som försämras mest om du av en eller annan orsak tvingas vara utan träning en längre tid.

Det här kan jag direkt relatera till min egen erfarenhet. Jag var borta från medlet av oktober till februari på grund av ett akut och väldigt ihållande löparknä. Jag kunde inte heller alternativträna eftersom allt gjorde ont. Ännu i december kunde jag vakna av smärtan som uppstod då benet hade varit stilla i samma vinkel några timmar.
I januari-februari började jag försiktigt känna efter. Det gick, några kilometer åt gången. Pulsen var skyhög och nu överdriver jag inte. Pulsen låg på 160-170 slag/minut och jag lunkade på i 6:30-7-tempo. Du kanske förstår att det kändes jobbigt.


I februari sprang jag ett par gånger i veckan och jag var ständigt orolig för knät. Jag kände efter, var försiktig och körde "långpass" på skidor eller crosstrainer.
I mars började jag våga mig på långpass. Det betydde 12 km till en början för att bygga upp mot 15-17 km. För att hålla pulsen nere satsade jag på ultrataktiken: springa och gå, först 8+2 min (8 min spring, 2 gå, 8 min spring 2 gå o.s.v), sedan 13+2 och så vidare.
I april klarade jag 20 km löpning och i slutet av månaden de facto hela 31! Och med "klara av" menar jag att knäet höll. Det är fortfarande svårt att hålla pulsen nere men jag märker sakta men säkert hur jag utvecklas.
Nu i maj kan jag springa 3-4 gånger i veckan, 40-50 km i veckan. Jag är rätt så nöjd.
Men!
Jag är långt ifrån där jag var för precis ett år sedan då jag klarade halvmaraton på 1:35 och mitt maratontempo var 5 min/km. Nu är jag glad om jag klarar tusingarna i den farten och mitt mål på halvan är att komma i mål på under två timmar. Viss skillnad, eller hur?


Konditionen är något som tar längre tid att bygga upp än bryta ner, så ha tålamod!
Börja försiktigt! Öka inte träningsmängden för fort, det kan orsaka ännu fler skador. Kom ihåg återhämtningen och vilan! Kom också ihåg att äta; plötsligt behöver du mer energi än tidigare!

Det svåraste är att låta bli att se tillbaka och jämföra sig med den man var. Mitt tips är att börja från noll. Som om du var nybörjare. Sänk ribban och var realistisk! Man blir så lätt besviken då man har alltför utopistiska mål som man inte klarar av att nå.

Jag börjar vara tillbaka, men långt ifrån det jag var för ett år sedan. Också långt ifrån det jag var för fyra månader sedan. I positiv bemärkelse. Jag tar det med ro och njuter av att alls kunna springa. Löpningen är inte allt och jag vill inte sabba det nu, så jag satsat på att springa bara några pass i veckan.
Det får ta den tid det tar. Jag skyndar långsamt!


Tack för allt stöd jag har fått av er som jag inte ens har träffat!