söndag 6 november 2016

Flyttar och börjar om

Efter en del om och men beslöt jag att fortsätta blogga på ny adress. Orsaken är egentligen ganska enkel. Den här bloggen var tänkt att vara en träningsblogg, en blogg om löpning. Under den senaste tiden har jag inte haft särskilt mycket att komma med på den fronten. För tillfället handlar mitt liv om så mycket mer (eller nästan bara) om annat än löpning och träning så det finns helt enkelt inte underlag för att upprätthålla den här bloggen längre.

Jag kommer att fortsätta blogga om löpning. Inte i samma utsträckning och blandat med mycket annat. Om du är intresserad av att fortsätta följa mig så hittar du mig HÄR.

Önskar er alla mycket löpglädje och många nya personliga rekord!

lördag 8 oktober 2016

Säsongavslutning

Det blev ännu ett lopp i år, halvmarathon i Vanda. I morse var jag måttligt sugen på att springa, eller snarare var jag inte sugen på att springa fort. Halvan är lite otacksam eftersom det är en ganska lång sträcka man borde avverka i ganska hård takt.

Efter diverse skoshopping på förmiddagen stressade jag mig iväg till Vanda. Redan i bilen kände jag på mig att jag skulle få stygn när jag väl började springa. Jag mötte upp med ett gäng Running Finländare vilket fick mig att slappna av lite grann.
Det var ett strålande oktoberväder men vinden var väldigt frisk. Sist och slutligen kom inte vinden att störa mig så farligt. Småhuttrigt att vänta men när starten väl gick fick jag upp värmen.

Det kändes bra i början. Jag hittade ett bekvämt tempo som, om jag bara orkade hela vägen i den takten, skulle ge mig en tid på under 1:40 h. Så gick det ju såklart inte.

Vid en 7 km började jag få stygn. Först precis under bröstkorgen, vilket är helt hanterbart, men till slut så att jag fick lov att gå en bit för att bli av med det. Det drog ner på farten och mitt humör men jag kunde fortsätta i ganska bra takt.
Strax före slutet på första varvet delades det ut gel och jag tog spontant och oplanerat emot en. Det var det kletigaste jag någonsin har satt i mig (hette typ Squeezy), örk.
Det första varvet gick på 50 min xx sek. Nu gällde det att hålla tempot under 5 min/km.

Tre km in på det andra varvet fick jag stygn igen och fick gå ett par omgångar. Sedan var det helt omöjligt att få upp tempot till vad det hade varit. Det började kännas i benen och jag fick slita för att hålla farten uppe. Det fick inte bli en Paavo Nurmi igen!

Med ca tre kilometer kvar sneglade jag på klockan och konstaterade att jag hade typ 18 minuter på mig för sub 1:45. Det fixade jag och kom över mållinjen när klockan visade 1:43:42.

Helt okej. Inte säsongbästa, långt ifrån personbästa men antagligen stämmer det ganska bra överens med formen just nu.


Nu tar jag lite paus. Sen är det dags att springa in dessa snyggingar:






fredag 9 september 2016

Nya tag

Den senaste månaden har min träning varit undermålig. Efter HCM hade jag en paus på fem dagar innan jag försökte mig på att springa. När jag sedan provsprang tre hela kilometer lade jag till min glädje märke till att benen var ganska återhämtade. Bara lite träningsvärk kvar, typ. Knäna däremot hade tagit stryk av maran och de var stela och ömma. Således blev det lite mera vila, provspring varannan-var tredje dag och bara korta lugna rundor. Sedan dess har det fortsatt så. 7-8 km i maklig takt nu som då. 40-50 km/vecka har blivit kring 20. Dels har jag varit försiktig även om knäna känns okej nu, dels har jag bara varit lite lat men mest har jag saknat motivation och lust. Inga mål i siktet så sköna feelgood-länkar har räckt bra.

Igår var det tal om Vantaan Maraton i oktober. Kanske borde jag anmäla mig till halvan och avsluta säsongen så. Alltför länge kan man ju inte rida på en sprungen mara som inte ens var något PB.

Det  är bara en månad kvar så nu får det vara lov att vara slut på mysjogg. Idag fick jag till den längsta länken på en månad, hela 10 km, varav fem gick i typ 4:45-4:50-fart. Det gick alltså att komma ut ur lufsläget som min autopilot var inställd på. Borde få in ett längre pass också för att vara säker på att 21 kilometer inte är för jobbigt.

Dessutom är det kanske bäst att ge löpningen en chans nu när det ännu är ljust och vackert höstväder. Efter Vanda kan jag gå i ide.

lördag 13 augusti 2016

Helsinki City Marathon

Jag hatar sena starter. Jag går omkring och är nervös hela dagen och idag fick jag vänta ända till klockan tre innan nervositeten släppte. Skitväder var det också, regnigt och blåsigt och ruggigt. Mest orolig var jag för mina knän som har känts lite märkliga de senaste veckorna. Jag har haft en diffus smärta över knäskålen och har vaknat av att det är alldeles stelt och gör ont. Så nu innan loppet har jag försökt motverka det med Voltaren. Och givetvis var jag nojig över hur knäna annars klarar det, ville absolut inte uppleva löparknä för tredje gången. Så jag tejpade för säkerhets skull.

Nåja. Jag kom till start i lagomtid och den stund vi väntade på startskottet slutade det regna för stunden. Startskottet gick, nervositeten släppte och jag ägnade den första kilometern åt att försöka ta mig förbi idioter som tränger sig längst fram och ändå börjar långsamt.

Strax före startskottet.

Vädret var inte så illa som det kan ha sett ut. Det regnade visserligen halva loppet men det var ett sådant där lätt regn som inte märktes av just alls. Blåsigt var det mest längs stranden men det stördes jag inte av. Redan vid två kilometer kändes det av i det ena knät och jag började fundera på scenariot där jag avbryter loppet. Inte kul. Sprang förbi 30 km-skylten och tänkte att här är jag kanske om drygt två timmar. Det kändes lite absurt. Sprang på i ett tempo som kändes bra men som var snabbare än jag hade tänkt mig. Benen kändes utvilade och lätta och jag rullade på. Tankade gel enligt planen och drack på vätskestationerna. Nu hade vi åtminstone ingen hetta att tampas med.

Jag hade sällskap av två medtävlande så gott som hela loppet. Den ena var en tjej i min ålder med flätor ner till midjan. Vi turades om att dra och ännu vid 40 km kom hon för n:te gången upp vid min sida. Sedan drog hon iväg medan jag inte riktigt hängde med. Hann ändå tacka henne för farthållningen. Den andra var en italienare som lyssnade på musik så att också jag hörde. Italiensk pop. Ibland hörde jag ingen musik men så närmade den sig bakifrån och mannen dök upp bredvid mig igen. Han high-fivea också alla barn som stod och hejade, sympatisk typ.

Rutten var fin och mindre backig än jag hade trott. Mycket nerför och en del jobbiga uppförsbackar som tog musten ur en lite grann. Speciellt början av det andra varvet var tufft och backigt. Vi sprang två varv, men rutten var så fiffigt planerad att det andra varvet var kortare än det första. Det blev mentalt lättare då man gav sig in på det andra varvet och bara hade en 17 km kvar.

Jag är förvånad över hur lätt det gick. Jag har en förmåga att börja för hårt och risken att jag skulle kollapsa redan efter 16 km var överhängande. Men det gick bra. Knäna slutade bråka och benen var fortfarande pigga när jag passerade halvan. Sedan blev det lite uppför och jag blev ganska trött men inte så att jag  inte klarade av att hålla farten. Passerade 30 km och ingen vägg kom emot. Vid 34 någonstans fick jag ordentligt håll i sidan och fick lov att gå några gånger för att kunna fortsätta springa upprätt. Kämpade med det över Drumsö vilket gjorde det lite jobbigt. Tappade fart. Jag hade sprungit väldigt jämnt och låg två minuter före i tidtabellen för sub 3:45. Nu började det bli kämpigt. Ont i sidan och framlår stela som cement. Så någon fartökning på slutet för att komma ikapp fick jag inte till stånd. Det störde mig förvånansvärt lite.

I mål på 3:46:54. Satte personsämsta med ganska många minuter. Det tycks vara årets trend. Nöjd ändå. Det kändes faktiskt inte alls så övermäktigt som jag minns att det har gjort under tidigare lopp där kring 35 km. Det brukar kännas som att det aldrig tar slut. Nu kändes det som att det faktiskt kommer att ta slut ganska snart. Benen blev så klart trötta och stela och ömma men det kom först på slutet och jag behövde inte springa särskilt länge i ett sådant tillstånd. Och även om det i början kändes hujsigt att tänka att jag ännu ska hålla på drygt tre timmar så var det inte mentalt oöverkomligt.

Duschad och klar.

Det är långt kvar till PB. Det är långt kvar till 3:30. Ändå är jag riktigt nöjd med formbeskedet. Får se om jag kommer upp ut sängen i morgon.

tisdag 2 augusti 2016

Det där med marathonträning

Om en och en halv vecka borde jag ta mig fram 42 km i ett svep. Det är ungefär vad jag det senaste året har sprungit i genomsnitt per vecka. Jämfört med då jag tränade till mitt första marathonlopp så är det väldigt få kilometrar jag hinner skrapa ihop nu. Egentligen är det väl alldeles för lite om det ska föreställa marathonträning så jag kan knappast förvänta mig något extra av det jag har framför mig.

Under tiden f.F var jag definitivt friare att göra vad jag ville med min tid. Jag hann träna. Dessutom är man ju väldigt lös och ledig när man studerar så på den tiden hann jag nöta väldigt mycket asfalt.
Nu hinner jag inte. Hinner är dock fel ord, för visst skulle jag hinna om jag verkligen ville kräva det. Det handlar mer om prioriteringar och samvete.

Om man satsar på marathon på allvar så tar det tid. En hel massa tid. Det är långdistanslöpningens avigsida. Oftast är det ju en kort period, kanske en höstmara som man börjar träna till under vintern. Men under den här perioden krävs en hel del tålamod och förståelse hos potentiella familjemedlemmar.
Nu säger jag inte att min familj inte skulle vara förstående eller stödjande. Men ändå känns det oftast lite fel att sticka ut på en runda när det skulle vara möjligt att ha lite familjetid. Nu har jag "hårdtränat" en månad ungefär och trots att det inte har blivit mer än en 60 km ett par veckor i rad så kände jag mig ändå lite skyldig. Jag hör hur de tänker "ska hon springa igen?". Och även om Filip knappast tänker det så föreställer jag mig hur han frågar sig varför mamma hellre springer än leker med honom.

Nu förstår jag vad föräldrar som inte hinner träna lika mycket som förr. De har inte tid med det. Fel. De har inte hjärta att göra det.

söndag 3 juli 2016

Paavo Nurmi

1:45:49. Jag var två sekunder ifrån att sätta personsämsta. Paavo Nurmi-halvmarathon blev inget höjdarlopp för min del, tvärtom.
Det mesta gick fel. Jag var inte särskilt förberedd och en ordentlig snuva i början av veckan gjorde mig ganska matt och slö. Inte var jag helt snorfri igår heller. Jag hade känt mig ganska slö annars också, av någon anledning tenderar jag att bli det på landet.
Och så var det en het dag också. Elvatiden visade termometern på Paavo Nurmi-stadion +27 grader och något omkring det var det när vi sprang. Tryckande hett och jobbigt.

Trångt vid start. Även om man inte har startfållor kunde man ha skyltar med olika måltider så att folk kan ställa sig i vettig ordning enligt samvete. Nu snubblade man på fötter som inledde i långsammare takt.
Nåja. Iväg kom jag och starten gick alltför fort. De första 6 kilometrarna snittade jag typ 4:40 min/km. Vid det laget var jag ute vid hamnen någonstans och det var tråkigt och stekande hett. Runsala var inte alls vackra sandvägar i skogen, det var asfalt, bilväg och backar som aldrig ville ta slut. Här tröttnade jag och jag insåg att jag inte skulle klara av att hålla farten. På något sätt hölls farten under 5-tempo fram till 13 km. Sedan gav jag upp. Jag var alldeles för trött och hade inget att ge. Tänkte att jag joggar i mål. Resten av loppet sprang jag i 5-5:15-fart men tunga ben och ett ganska besviket sinne. Jag gjorde något jag aldrig har gjort under en halvmara- stannade vid vätskestationerna, gick och drack. I vanliga fall struntar jag i det, känner att jag inte behöver något på en såpass kort sträcka.
1:45-haren kom förbi ett par km före mål. Uppmuntrande.
Den sista kilometern var lång. Jag mådde illa av värmen och det var bara tungt. Promenerade över mållinjen. Antagligen räddade jag mig själv från värre vätskebrist genom att stanna och dricka. Ambulanserna hördes flera gånger och jag antar att många fick avbryta på grund av värmeslag. Jag mådde helt hyfsat faktiskt. Säkert för att jag inte sprang tillräckligt fort.

Nu är Paavo sedd, jag blev inte förälskad i det loppet. Ganska tråkigt bortsett från början i stan och slutet längs ån. Backigt och tungt Runsala och tråkigt hamnområde. Bra service dock, många vätskestationer ett plus i värmen. Men inget lopp jag gärna springer nästa år.

Idag blev jag lurad med på en återhämtande landelänk med lillebror som farthållare. Den långsammaste länken på länge. Visst kändes det i benen men kanske gör det bara gott.

Mycket bättre fiilis efter dagens
länk än efter gårdagens.

Visst kan jag skylla på sviterna av en förkylning, på den olidliga värmen, på de där arma backarna. Eller så kan jag bara konstatera att jag inte var i tävlingsform. Eller någon bra form över huvudtaget. Jag kanske bara tror för mycket om mig själv. Jag hade hoppats på ett bra lopp som träning inför HCM och gärna ett gott formbesked. Det blev nog ingetdera. Jag sprang lika sakta som för ett år sedan. Fem minuter långsammare än i april i år. Inga framsteg här inte.
Om knappa sex veckor borde jag avverka 42,2 km utan att varken dö eller skämmas. Vad har jag gett mig in på?


lördag 18 juni 2016

Med ett par veckor kvar

Dagens länk avverkades i ihållande och stundvis häftigt regn. Eftersom jag ska springa halvmaraton om två veckor fick det bli ett lagomlångt pass idag. 21 km varav 15km i trevligt tempo och 5 i något mellan hel- och halvmarafart. En kilometer nerjogg på det. Regnet störde inte så mycket och temperaturen var behaglig. Genomblöt var jag så klart men det kan man ju råka ut för under tävling också. Under den sista femman varierade farten mellan 4:40-4:55 min/km och det kändes inte alltför jobbigt.
De senaste veckorna har blivit lite halva i och med en tripp till Österbotten, men åtminstone kändes benen utvilade nu. Nästa vecka ska jag försöka få till ett snabbdistanspass men efter midsommar får jag lov att trappa ner lite grann. När jag anmälde mig till Paavo Nurmi-halvmaraton så tyckte jag att jag har hur mycket tid som helst kvar. Nu är det ju redan sommar och halvan närmar sig väldigt fort. Undrar hur snabbt HCM kommer och överraskar mig.

lördag 21 maj 2016

Jättelångt

Jag har länge funderat på huruvida jag skulle kunna tänka mig att springa ett marathonlopp igen. Inte för att jaga tider, det är inte aktuellt just nu, men för att göra det. För att kunna bestämma mig beslöt jag att springa ett ordentligt långpass. Med det menade jag 30 km. Så långt har jag inte sprungit på över två år och mina långpass har det senaste året varit sisådär 15-20 km. Min tanke var helt enkelt att se om kroppen alls håller en så lång sträcka.

Jag var lite nervös i morse. Jag gillar inte att bära med mig saker men idag packade jag Spibältet med busskort och ett par energigel med bäst före-datum 1/2015. För att slippa bära på vatten planerade jag rutten så att toaletter och drickmöjligheter kom emot på vägen.

Det var svalt och skönt i morse. Min planerade rutt bestod till större delen av sandvägar och de första sju kilometrarna gick längs en frodig Vanda å fram till Tomtbacka. Sedan bar det av in i skogen mot Svedängen. Den första tian gick på typ 56 minuter och det kändes lätt och benen var utvilade. Jag var nöjd med farten, jag tenderar att dra iväg alldeles för fort men nu lyckades jag hålla tempot så där trevligt skönt.
Efter den första etappen på 13 km stannade jag i Svedängsstugan för gel, vatten och kisspaus. Den första gelen (Maxim) var helt omöjlig att öppna med svettiga händer, så en sådan skulle jag inte ha med på ett lopp. Ett par minuter senare bar det av igen och jag kände mig uppfriskad av pausen.
Nu styrde jag stegen in i Centralparken i riktning mot Dal. Det är typ genom hela parken det. Jag berömde mig själv för att ha planerat rutten så smart att den gick genom en skog som skyddade mig från solen som nu sken från en klarblå himmel.
Det var svalt och härligt att springa genom skogen. Mitt mål var att inte hitta mig själv i Lillhoplax och det lyckades jag med. Jag försökte att inte tänka så mycket utan bara njuta av skogen, fågelkvitter och beundra de fina koloniträdgårdslotterna som folk stod och petade i.
När klockan började visa närmare 20 kilometer började jag känna mig ganska seg. Vid det här laget brukar jag oftast vara vid vår ytterdörr, nöjd över att länken är över. Nu hade jag en god bit kvar.
Det är just de här tio extra kilometrarna jag behöver för att klara en mara. Kroppen måste helt enkelt vänja sig med tiotusen extra stötar och steg för att inte gå helt sönder när det gäller. Jag är inte alls van vid att springa långt. Den andra tian gick dock någon minut snabbare än den första, bra så!

Vid en knapp halvmara hittade jag mig själv vid Dals ridarena och sökte mig mot Djurgården för att ta ett andra stopp. Gel och vatten på toaletten och sedan iväg igen.
(Också den här gelpåsen var slinkig men betydligt lättare att få upp. High5 hör till mina favoriter.)
Det korta stoppet var precis tillräckligt långt för att benen skulle hinna stelna. Det var segt att komma igång igen och den sista etappen hem kändes såklart jobbigast. Dels ett backigt Böle, dels många trafikljus och extra stopp. Dessutom var det bara asfalt nu. Trots det lyckades jag hålla tempot och min välplanerade runda gjorde att klockan pep för 30 kilometer ett par hundra meter hemifrån. Stoppade klockan och gick den sista biten. Den sista tian gick faktiskt fortast.
Ursäkta den tråkiga bilden. Gillar inte
att bära på saker så telefonen fick bli
hemma. Därav ingen selfie i Centralparken.

Puh!
Muren kom emot precis där jag är van vid att sluta springa. Jag märker att kroppen inte alls är van och jag blev verkligen riktigt trött. Jag tror ändå att jag med ett par långpass till (kanske inte fullt så här långa) och med några fler kilometer i veckan ganska snabbt kan vänja mig vid att springa lite längre.

Jag är väldigt sugen på att springa ett marathonlopp. Men om det börjar kännas jobbigt redan halvvägs så kommer det inte att vara särskilt njutningsfullt.
Det positiva var att jag klarade det. Inga känningar i knäna och benen bar ända fram. Knoppen orkade också, 30 km ensam är ganska segt.
Jag skulle kunna tänka mig att springa 42 km i Helsingfors i augusti. Men då blir det lite "på högt". Det är så pass snart att jag inte kan börja hårdträna nu genom att öka väldigt mycket på mina veckokilometrar. Det skulle bara ge mig löparknä lagom till start. Vad jag kan göra är att förlänga mina långpass en aning och kanske försöka få in några extra kilometer med vagnen också. Något program hinner jag knappast börja följa.
Å andra sidan- är det värt det? Det är ju ändå en ganska stor risk och det är inget vidare roligt att inte kunna röra sig på flera veckor efteråt.

Sover på saken. Just nu känns det som att marathon i 5.30-5:45-fart inte skulle vara så farligt. Får väl se hur stel jag är i morgon.

lördag 7 maj 2016

Sommarspring

Det blev sommar (ja, det behöver bara vara 15 plusgrader för att det ska räknas som finsk sommar och nu har mätaren visat närmare 20 grader de senaste dagarna). I morse var det rentav hett i solen när jag gav mig av. Sommar och värme stör inte precis min träning men en del saker förändras ändå.

Klädseln. Jag har hellre lite svalt än för varmt och jag lättar på klädmängden genast när det är möjligt. Shorts och ärmlöst gällde idag. Jag får värmeslag bara av att se löpare komma emot klädda i långbyxor och jacka alldeles knallröda i ansiktet. 10-gradersregeln är en bra tumregel. Klä dig som du skulle göra det vore tio grader varmare ute och du bara var på väg ut för att få frisk luft. Idag var det 15 grader när jag sprang iväg. Hur klär jag mig när det är 25? Jo, i shorts och linne (eller bikini, men det är inte så bekvämt att springa i). Keps och/eller solglasögon hör också till sommarutstyrseln.

Solkräm. Jag har lätt för att få röd näsa i solen så redan nu försöker jag minnas att kleta lite solkräm på mig. Och för att slippa den nördiga klockranden: håller miss Garmin i handen i stället för runt armen. Det lönar sig att smörja in sig en god stund före, annars har man svettblandatsolkrämsklet på kroppen.

Temperaturen. Om det mot förmodan skulle bli en lika varm sommar som för två år sedan så påverkar nog temperaturen på hur långa pass jag springer. För två år sedan var det trettio grader typ hela juli så det var bara att skippa långpassen och ta kortare rundor och intervaller i stället. Dessutom var jag en aning gravid då så det passade bra att ta det lugnt.
Den finska sommaren är kort och värmeböljor varar inte många dagar, så man förlorar inget på att slappa i värmen i stället för att riskera vätskebrist och annat i hettan. I värsta fall faller ett eller två planerade långpass bort. Voj, voj. Satsa på att bli lite snabbare då och spara jobbiga, långa träningar till en svalare dag.

Vätskeintag. Jag är dålig på att dricka så jag är tvungen att tänka extra noga på att dricka tillräckligt.

Insektintervaller. Nu har de där kräken vaknat till liv igen och sommarlöpning brukar innebära spontana spurter ifrån getingar, bromsar eller andra livsfarliga insekter.  Måttligt roligt.

Idag blev det 18 km lagomsvettig solskenslöpning. Inbillar mig att jag blev lite brun.

söndag 24 april 2016

Halvmarathon

Idag gick Helsinki Spring Marathon av stapeln och jag sprang halva. Jag ogillar starkt lopp som börjar på eftermiddagen. Man får gå och vara nervös halva dagen och så måste man fundera mera på vad man äter. Föredrar definitivt tidiga starter, då har man dessutom hela dagen kvar efteråt.
Nåja. Jag var nervös av någon anledning men det gick över före starten när jag stötte på bekanta. Jag vågade försiktigt hoppas på att landa på en tid mellan 1:40-1:45h och i smyg drömde jag om sub 1:40.

Det var första gången det här loppet ordnades och vissa små förbättringar kunde de göra. Fler toaletter, till exempel. Annars påminde det lite om maran i Vanda, långa tomma etapper utan hejarop. Minimal traktering efteråt och ganska äckligt kokosvatten var vad man fick med sig. Men annars får det godkänt, med en snabb och platt rutt.

Jag ställde mig nästan längst fram vid starten och när startskottet gick pinnade jag iväg alldeles för fort. Den första kilometern gick i typ 4:20-fart och jag visste ju att det inte skulle hålla.
Det var ett jobbigt lopp från början till slut. Förutom den onödigt snabba starten fick jag håll ganska tidigt och benen kändes tunga redan halvvägs. Jag fick en mental dipp kring 12 kilometer och funderade på att ge upp. På något sätt lyckades jag hålla farten fram till en 16 km då jag sakta men säkert började tröttna. Vid 19 km var jag fullständigt slut med ömmande vader, tunga ben och ett otrevligt illamående och farten föll ohjälpligt till 5 min/km. Jag såg på klockan och visste att om jag pressar lite så kan jag klara det på under 1:40h. Det gick inte. De sista kilometrarna sprang jag dubbelvikt på grund av håll i sidan och jag såg att klockan tickade fortare än jag sprang. Kom i mål på 1:40:40. Missade med 40 sekunder. Det stör lite. Jag är jättenöjd med min tid men det stör att jag inte kunde pressa på slutet. Eller rättare sagt så stör det att jag sprang ett väldigt otaktiskt och inte särskilt snyggt lopp.
Nåja. Man lär sig.

Mest glad för att det är över!
Låter skorna vara ett par dagar och sedan är det dags att fundera på när jag ska springa nästa lopp.

lördag 9 april 2016

Marathonträning

Idag traskade vår knappt 14 månader gamla son från Stockmann till Järnvägstorget. Inte många hundra meter men det var den absolut längsta sträckan någonsin i hans korta liv. Kanske kunde han vara med på Minimarathon i augusti. En kilometer ska han nog orka om vi börjar träna. Bara det inte finns bilar på vägen. Då avleds hans uppmärksamhet direkt.

På aftonpromenad.

lördag 2 april 2016

Formtest

Om tre veckor är det dags för halvmaraton. Idag var det meningen att testa hur den tänkta tävlingsfarten känns.
Malms flygfält ligger väl till hands och två varv runt blir drygt 11 km. Om jag ska klara halvmaraton på 1:40 h borde jag ha ett tempo på 4:44 min/km. Det är ett ganska hårt mål och jag är glad om jag landar på något mellan 1:40-1:45.
Jag joggade iväg till flygfältet och startade klockan där. Jag valde att springa år "fel" håll för att få backarna på slutet i stället för direkt i början och jag tror det var ett smart drag. Jag började givetvis för fort och det kändes jobbigt direkt. Jag är inte alls bra på att hitta rätt tempo och sedan hålla det. Nåja. Jag drabbades ganska direkt av en mental svacka och tänkte att det får räcka med ett varv.  Jag våndades av beslutsångest medan jag sprang, det är inte likt mig att ändra på ett tänkt pass bara för att det känns jobbigt. När den första backen kom emot var jag väldigt säker på att det blir ett varv.
Sedan började jag kompromissa. Drygt fem kilometer kändes för lite. Det är ju meningen att jag ska orka 21 kilometer så nu måste jag ju klara lite längre än så här på träning. I början av varvet kommer en lång raka, så jag tänkte att jag åtminstone springer den och får ihop 8 km. När jag närmade mig 8 bestämde jag mig för att fortsätta ändå. 10 är ju jämnt och bra. Och vid 10 så var det ju bara lite uppför och en sväng tills också det andra varvet var genomfört. Jess! Ibland måste jag lura mig själv och jag är glad att jag genomförde det som planerat.

11,42 km på 53 minuter. I genomsnitt 4:39 min/km.
Den snabbaste kilometern gick på 4:33. Den långsammaste på 4:49. Det andra varvet gick snäppet långsammare än det första men det skiljde inte många sekunder, vilket var bra.

Jag var lerig upp till ryggen (sandvägarna i skogen var inte helt torra än) och så där skönt trött när jag joggade hemåt. Nu känner jag av något i nedre ryggen/ovanför skinkan men hoppas att det inte är något värre.

Det är ungefär så här fort jag borde springa. Om jag ska klara det lite utopistiska målet alltså. Vi får väl se hur det går. Idag hade jag inte orkat en tia till i samma fart.

tisdag 29 mars 2016

Påsken

Påskäggs- och memmadieten balanserades med lite löpning under påsken. Jag tjuvstartade med ett långpass på onsdagen (22 km) följt av fartlek på fredag och tusingar på lördag. Det enda som kändes bra var långpasset, efter det har jag varit ganska seg. Tusingarna gick inte särskilt fort och jag antar att påskdieten inte är särskilt optimal. Tur att den är över nu.

Idag rullade vardagen igång igen med sedvanlig babyrytmik och länk hem efteråt. Underbart vårväder med sol och värme! Lager för lager närmar vi oss shortsväder. Jag tror jag slog PB i genomsnittsfart med vagn idag; 5:30 min/km.

Tror min springkompis sover bakom brillorna...
Knappt fyra veckor kvar till säsongstart. Måste kanske planera min träning lite grann.



lördag 19 mars 2016

Aktia Cup i motvind

Idag gick den sista Aktia Cup- deltävlingen av stapeln. Jag var lagomladdad men hoppades förstås på en bättre tid än senast. Gärna under 43 minuter. Det visade sig vara för ambitiöst.
Det började bra. Skönt och varmt, ingen vind (trodde jag). De första kilometrarna spann på i 4:10- tempo utan större problem. När det backiga momentet kom emot började jag tappa fart och när jag vände vid fem kilometer klockade jag 21:18. Sedan gick det uppför igen. Vanligtvis brukar jag få upp farten igen efter nerförsbacken men nu gick det inte. Jag fastnade i en fart på 4:35 så det var alldeles för långsamt. Dessutom gick det upp för mig att det visst blåste. Det hade bara varit medvind i början. Fem kilometer motvind gjorde ju sitt. Lallade i mål på 43:27 och var faktiskt lite besviken. Ingen höjdare till lopp. 25 sekunder långsammare än i december.
Nåja, alltid kan man inte vinna. Fast nog hade jag nästan hellre sprungit ett lugnt långpass och njutit av vädret än plågat mig själv i dryga 43 minuter. Borde träna mer äckelintervaller för att klara av att springa med riktigt utpumpade ben.

En månad till halvmaraton. Då ska jag gärna springa bättre än senast.

torsdag 25 februari 2016

Inte så uselt

Jag springer mest med vagn. Ibland får jag chansen att springa ensam och då har jag alltid svårt att bestämma mig för vad jag ska utnyttja min frihet till. Långpass eller intervaller? Eller gym? Vagnlänkarna är de där jämntjocka rundorna, så fler sådana behövs inte. Hittills har jag prioriterat långpass, mera sällan intervaller. Idag var det åter en sådan dag att jag fick springa själv och mitt velande resulterade i ett sammelsurium i form av ett längre distanspass (eller kortare långpass, beror på hur man ser på saken) med inslag av backintervaller, fartuthållighet och snabba ruscher.

De första sju kilometrarna rymde uppvärmning och åtta backar med olika lutning och längd. Däremellan olika längd på återhämtande löpning.
Sedan följde tre kilometer löpning och allmänt yrande för att hitta rätt.
Därefter blev det fartuthållighet i form av 2x2 km (500m jogg emellan). "Rennon kovaa", avslappnat men fort, gick i ungefär 4:30- tempo. Jag var ganska överraskad att jag orkade så bra för vid det laget hade jag ju en tia bakom mig.

Lite spring på det och sedan 5x30 sekunders ruscher. Det var segt men det kändes bra att ännu få upp farten lite i stället för att segjogga hem.

Landade på 18,6 km. Det kändes inte så farligt.

Nu lite siffror. Dels för att jag är en siffernörd och dels för att intala mig själv om att jag inte är i så usel form som jag hade tänkt.

18,6 km gick på 1:38 h. Det betyder en snittfart på 5:16 min/km. Det är typ det snabbaste längre pass jag har sprungit på länge. Detta trots varierande fart och stundvis långsam jogg eller gåvila. Kanske borde man fartleka sig igenom lopp i stället?

Jag har blivit usel på att jogga. Det beror antagligen på vagnspringet. Om det inte är slask eller bucklig is så kan jag springa i hyfsat tempo med vagnen. Det betyder att jag när jag har noll kilo motstånd drar iväg utan att märka att jag har ett ganska högt tempo. Några lågpulslänkar har inte existerat i min träningsvärld på länge.

Hur som helst. Det är inte så uselt. Inte är jag i jättebra form men jag är ganska nöjd. Med tanke på maraton får jag nog för få kilometrar ihopskrapade under veckan, men med tanke på att jag bara springer en 40-50 km i veckan så ser det helt bra ut. För att vara jag just nu. Fördelen med att inte kunna träna varje dag är att benen är fräscha och att jag åtminstone inte blir övertränad.

Jag ska springa halvmaraton i april. Det ger mig sju veckor på mig att försöka få vettiga pass på min egentid. Visst var det här ett ganska bra träningspass men det var ju varken långpass, backträning eller intervaller. Tror jag satsar på fartuthållighet inför halvan. Sen får vi se.


måndag 1 februari 2016

En oinspirerande uppdatering

Hoppsan. Det blev visst lite uppehåll på bloggfronten. Jag skyller på för lite tid och inte särskilt mycket intressant att skriva om. Vinterträning är vinterträning och inte särskilt sprittande. Eftersom jag inte har något fastslaget mål är träningen dessutom ostrukturerad och inte särskilt kvalitativ. Under den senaste månaden har utevistelsen med sonen dessutom begränsats av arktisk kyla, snöstorm eller töväder med omöjligt vagnföre, så målet har egentligen varit att komma ut på länk ens ett par gånger i veckan.

Sedan senast har jag sprungit inomhusintervaller ytterligare två gånger med varierande framgång. Jag hann njuta av skidvädret hela två gånger och har besökt gymmet ungefär en gång i veckan och äntligen klarat sex armhävningar (då rekordet är sju innan jag blev gravid).
Idag slutade också min januariutmaning; utan sötsaker en månad. Jag föll för frestelsen en gång då jag blev bjuden på glass. Jag var svag och den sociala pressen var stor. Nu är det dags att hitta på nya regler för min godiskonsumtion för att inte falla in i samma gamla ovana igen. Jag inledde starkt med två chokladbitar till frukost.

Jag behöver ett mål. Och bloggen behöver ett ansiktslyft. Återkommer när jag har det på det klara med dessa två projekt.

fredag 8 januari 2016

Intervaller inomhus

Om -25 grader är för kallt för mig så är det definitivt för kallt för en under ettåring att vistas ute. Således har det varit några långa innesittardagar nu när det äntligen blev vinter. Idag ordnades det dock med barnvakt och jag åkte iväg till Kvarnbäcken för att springa på bana.
Jag kom dit vid tiotiden så det var ingen trängsel. Joggade några varv medan jag funderade ut vad jag skulle springa. Jag drog mig till minnes ett riktigt äckligt intervallpass som jag sprang jämnt en gång när jag tränade till mitt första maratonlopp. Det blev en gång just för att det är så äckligt. Det blir kul, tänkte jag.
2x800m+2x600m+2x400m+2x200m+2x100m
Så här såg passet ut för min del:

800 m
2 min vila
800 m
200 m gåvila
600 m
90 s vila
600 m
200 m gåvila
400 m
1 min vila
400 m
200 m gåvila
200 m
45s vila
200 m
200 m gåvila
100 m
30s vila
100 m

Ett varv i hallen är 200 m, därav längden på gåvilan. 
Det var precis så äckligt som jag mindes det. Det positiva var att det andra gick fortare än det första. Särskilt fort gick det ändå inte.
Bra upplägg tycker jag, om jag skulle få in några sådana till under vintern så kanske det finns en chans att bli snabbare.
Markus Pöyhönen hänger visst i Sportkvarnen han också. Jag hade kunnat ta en selfie med honom om jag hade vågat.


Tillägg ett par dagar senare:

Det slog mig att ett varv på bana 4 är längre än ett varv på bana 1. Fyra varv på bana 4 är avgörande mycket längre än fyra varv på bana 1. Jag sprang således lite längre än jag hade tänkt. Tur det, för mina tider var rätt usla.
Tanken var god men hjärnan var inte helt med.

måndag 4 januari 2016

Sarva Xero 3

I november diskuterades behovet av dubbskor och jag menade att jag klarar mig bra med vanliga dojor. Här kring oss finns trots allt oftast plogade och sandade cykelvägar om det mot förmodan skulle bli vinter. Ett par dagar senare kom jag ut ur en butik med dubbskor efter att ha blivit övertygad av försäljaren att det är nödvändigt att ha ett par.
Idag fick jag äntligen chansen att testa skorna. Sarva Xero 3 är modellen och de sitter bra på foten. Jag har testat ett par Icebugs men köpte dem inte för att de kändes tunga, stela och klumpiga. De här känns som en vanlig sko, är mjuk och lätt och aningen pronationsstödd. Egentligen hade jag knappast behövt dem idag, med plogade och sandade vägar, men bra dag att testspringa i alla fall.
Inget konstigt, tyckte jag. Som om jag hade sprungit med dem flera gånger. Inget skav, inget kläm, bekväma och lätta i snön. Slamrande mot asfalt förstås.

Det enda felet med skorna är att de matchar illa med min jacka.

Det var rätt kallt idag. Typ 45 grader kallare än för bara några dagar sedan i Dubai. Värme, svett och korta ärmar byttes mot kyla, mössa och röda, knottriga skinkor. Om det var svårt att veta vad jag ska ha på mig själv så var det omöjligt att veta vad jag skulle packa in Filip i.

Också vagnen klarade sig bra i snön.

Hoppas på lite riktig halka. För att se om jag verkligen gjorde ett nödvändigt köp.

söndag 3 januari 2016

Träningstips från Dubai

Gott nytt år!

För min del inleddes året i Dubai där vi vistades en vecka. Jag kan väl bara konstatera att det var väldigt skönt att komma bort ett tag.
Dubai är värt ett besök, speciellt om man gärna kombinerar stadssemester med sol och värme. När det kommer till löpning är det inget vidare resmål. Det är tydligen inte tänkt att man ska springa omkring i den staden. Trafiken är galen, de små vägarna har fem filer och någon trottoar kan man inte lita på att finns på alla ställen. Finns det en så är den smal och kan ta slut helt plötsligt. Dessutom är avstånden jättelånga så om man inte bor nära stranden eller en park så är det bäst att ta en taxi till stället där man tänker springa.

Det var ju inte ett träningsläger jag åkte på och träningen kom i andra hand, men lite spring blev det i alla fall.

Det första passet blev pyramidtusingar. Hittade på det medan jag sprang men det är knappast något nytt under solen. Det blev fem varv runt en liten pöl bakom shoppingcentret nära hotellet och ett varv var en dryg kilometer. Därför var tusingar mycket lämpligt. Jag sprang varven i pyramidform: maratonfart-halvmaratonfart-tävlingsfart på 10 km- halvmaratonfart-maratonfart. Typ. Hettan gjorde att jag inte riktigt kom upp till önskade hastigheter men som idé var det ett fungerande pass.

Den andra länken blev en slö runda efter lite för många timmar sedan lunchen. Passade bra för att utforska omgivningen. Vi hade en park rätt så nära hotellet (very far, take a taxi, sa damen i receptionen men det visade sig vara knappa två kilometer dit så jag avverkade sträckan till fots ändå) och den hade en bana avsedd för löpning eller promenad. Parken var full av folk som lekte, promenerade, joggade, cyklade, hade picknick så jag fick sicksacka ganska mycket. En skön runda på trekvart medan solen gick ner bakom skyskraporna.

Jag sprang till samma park en gång till för att försöka mig på intervaller. Det visade sig att där var ännu mera människor denna gång så jag fick anpassa träningen enligt det. Det blev 3x 2x400m, ett pass som skulle bli fulländat om man skulle göra det fyra eller fem gånger i stället för tre.
Sprang hårt 400 m, joggade 100 m, hårt 400 m, jogg 100m (=1000m). Därefter några minuters setvila och sedan samma sak igen.

Har tyvärr inga bildbevis på att jag har sprungit under den senaste veckan.

Vi kom hem idag efter en lång natt på flyget. Tror årets träning får börja i morgon i stället. Vi möttes av snö och kyla och jag hoppas på att få avverka långpassen på skidor så småningom!