2012

Jag kan väl påstå att 2012 blev året då jag gick från att "fara ut på lenkki" till att "träna långdistanslöpning". Nummerlappen på magen gjorde mig plötsligt till en löpare.

Det var egentligen först i våras som jag började träna "på allvar". Visst har jag ju sprungit fast hur länge, men det blev mer målmedvetet i och med att jag bestämde mig för att springa maraton.

Det var väl något av ett infall. Jag sprang mitt andra halvmaratonlopp i maj och det gick superbra. Jag hade länge drömt om att springa maraton och när jag nu var så hög på segrarkänslan så gick det ganska snabbt. Klick! Och så var jag plötsligt anmäld till HCM. Det var då jag började träna. Jag fick ett träningsprogram som jag följde och det gav mig en helt ny bild av vad löpning egentligen kan vara. Det är så mycket mer än att bara sticka ut på länk i samma tempo, samma tid, samma runda.

För att samanfatta löparåret så har jag under 2012

blivit medlem i Running Finland och fått en hel massa nya bekantskaper,

startat min träningsblogg,

börjat inse att löpning inte är en billig gren,

stiftat bekantskap med intervallträning och märkt att jag gör framsteg,

sprungit mitt första maratonlopp,

slagit två personbästa på halvmaraton,

sprungit min första officiella tia (!),

deltagit i Unisports Juoksukoulu,

inte varit tvungen att hoppa av vägen för en sissipaska fullt så många gånger som 2011,

insett vikten av vila och näring och att dessa två i samband med träningen ger resultat,

fått vänja mig vid att träna på eftermiddagarna på grund av arbetet,

satt upp mål som för mig känns bra och realistiska för 2013.

Dessutom kan man väl säga att löpningen blev min räddning. Sedan 2010 har jag kämpat med ett osunt och förvrängt förhållande till mat och motion, vilket ledde till att jag var allt annat än i form (även om min uppfattning var en annan). Nu är det löpning som gäller och jag vet att jag måste sköta mig för att klara mig. Det har funkat och jag är i skick. Åtminstone fysiskt.

Jag har en medfödd tävlingsinstinkt och när jag går in för något så gör jag det ordentligt. Just nu försöker jag väl hitta min egen nivå och sätta upp mål enligt vad som är realistiskt. Jag kan inte bli nästa Puotiniemi eftersom jag jobbar heltid och inte hinner träna lika mycket. Dessutom är inte löpningen allt. Det återstår väl bara att se hur långt jag kan gå. Och vara nöjd med det.

Jag har såklart funderat på nästa år och nästa stora mål. I vår är det Riga Marathon 19.5 som gäller. Två veckor före det värmer jag upp med HCR. Anmälde mig till båda idag.

Sedan vet jag inte riktigt. Paavo Nurmi Maraton i slutet av juni skulle vara skoj. Och Pargas-Nagu-Korpo i juli låter lockande.

Hösten är väldigt öppen ännu. HCM skulle vara favorit i repris, men Esbo strandmaraton är också ett alternativ. Utomlands är ju också en möjlighet. Den som lever får springa.

2013 får gärna bli ett år med många nya erfarenheter. Jag vill definitivt bli bättre, starkare och snabbare och jag hoppas att jag får utvecklas under det kommande året. Också som person. 

Året 2012 tänkte jag avsluta med en nyårslänk till Borgå. Får se om jag överlever.

Gott nytt år 2013!


Redigerat i efterhand: Jag överlevde inte min nyårslänk. Efter 20 km och med 20 kvar fick jag avbryta och ringa efter Jan. Sabla knä! Och vilken misslyckad känsla! Kunde året ha fått ett snöpligare slut?

Första Garmintabben

Mitt under Running Finlands långpass blev skärmen tom och grå. För tre dagar sedan var den ju fulladdad, men på grund av min bristande erfarenhet när det kommer till GPS-klockor så höll ju inte akkun. Jaha. Jag hann springa en 10 km innan klockan dog. Enligt de mer vakna klockorna blev det en lång, skön, lugn runda på dryga 16 km. Och än en gång ett nytt ansikte. Skönt, trots äckelgrått väder.

Suck. Inte för att jag sprang mindre bara för att klockan dog, men som någon har sagt så är en icke-bokförd träning inte en träning. Nu får både den och jag ladda upp inför morgondagens lilla nyårsaftonsrunda.

Avkoppling

Efter tre dagar med släktingar och julmat var det skönt att fly fältet och checka in på Nådendal Spa. Där har vi nu tillbringat två nätter, och för att vara usel på att koppla av så tycker jag att jag klarade det riktigt bra. Både lenkkarna och fröken Garmin fick bli hemma och jag tror det gjorde susen. I stället satsade jag på återhämtning i form av bastubad, bubbelpooler och en massa mat och sömn. I går morse besökte jag hotellets gym och idag är jag öm i baken.
Otroligt skönt var det att få komma bort. Jag kopplar av mycket bättre borta än hemma. Inte för att jag riktigt förstår mig på att ligga i en kokande pool tills man får russinfingrar. Men vad är väl bättre än att bröja dagen med frukostbuffet och ansiktsbehandling och avrunda förmiddagen med manikyr? Stiftade också beantskap med den turkiska bastun. Ångigt var det och vad "turkisk" betydde förstod jag när det kom nakna män ingående genom den andra dörren.
I morgon blir det skinklänk med Running Finland, häng med! 

Annandag

Jag och Miss Garmin tog en skidtur i Svedängen idag och njöt av kyla, nyuppkörda skidspår och solsken. 19,5 km blev det. Det är nog märkligt att man kan njuta så här mycket av att skida.

"I prima vinterunderhåll" borde det ju stå.

Rimfrost i skägget och solsken i blick...

God fortsättning! (Jag fortsätter åtminstone med skinkdieten ännu idag.)

Miss Garmin

Andra må tala om Mr Garmin, men min nya träningskompis är definitivt en fröken. Främst på grund av utseendet, hon skiftar i ljuslila och grått med en ljusröd rand. Hon är lätt, vacker och feminin. Miss Garmin. Dessutom föreställer jag mig min inre tränare och alter ego som en ung kvinna. En snärtig, vältrimmad, snygg fröken med håret i stram knut och piska i handen, som bestämt men skonsamt säger "spring Freja, spring". Mr Garmin låter mer som en hunk, och en sådan tror jag inte skulle få mig att träna hårdare. Miss Garmin däremot kommer att ha stenhård koll på mig.

Jag var ju som ett barn på julafton när jag öppnade den efterlängtade klappen och idag provade jag min leksak. Ut i snön för att söka satelliter och så iväg på en skön runda. Julafton blev vilodag och jag kan gott påstå att jag tankade energi från det dignande julbordet. Så krafter hade jag nog.
Det blev 17,05 km på 1:30:55, medeltempot var 5:19 och medelpulsen 161. Jag lovar att jag inte kommer att bli en siffernörd (inte officiellt åtminstone) men jag måste ju få vara lite entusiastisk just idag.
Jag laddade ner Garmin training Center och lyckades få min träning överförd dit. Hur det riktigt funkar är jag osäker på ännu så jag måste väl bekanta mig med varan. Nu behöver jag lite tips och vägledning av er andra Garmin-användare. Vilket program använder ni, vad är viktigt att tänka på, tips och trix?

Min egen tomte gav nog mig en av julens bästa klappar. Det visar väl att han är lite engagerad i min träning ändå. Nu får han stå ut med att jag och Miss Garmin kommer att ägna mycket gemensam tid. Men det går över. I morgon skall jag kolla hur bra kilometerskyltarna i Svedängsspåren stämmer.

God Jul!

För vackert

Det var nästan för vackert i skidspåret idag. Och alldeles tomt också. Jag hade väntat mig att halva Helsingfors skulle vara ute i Svedängsskogarna, men det var inte många kottar ute i morse. Senare hittade jag helsingforsarna i Citymarket.
Jag passade på att göra säsongens första vurpa. Tappade balansen helt när jag skulle glida in i spåret och hamnade bredvid i den mjuka härliga djupa snön. Lite förvånad låg jag i drivan med staven under mig och snö in under jackan. Fnittrade för mig själv, steg upp och fortsatte njuta. Det blev omkring 20 km igen, jag höll på lika länge som för en vecka sedan.
Skidåkning är nog med uttömmande än löpning. Det tar alla krafter ur mig och jag är hungrig resten av dagen. Skönt! Passar på att skida nu när det finns både snö och tid.

Aj

I söndags skrev jag att armarna tog mest stryk av årets första skidtur. Jag tar tillbaka det, ändrar mig och säger att det är höftböjarna som lider mest just nu. Armarna var egentligen inte alls sjuka, bara trötta. Ännu tre dagar efter lyfter jag benet till kopplingspedalen när jag kör. Så här är det varje gång jag utövar en gren som jag har haft paus med. Gårdagens återhämtande lugna lufslänk hjälpte inte.

Jag funderade lite på styrketräning och/eller löpning under uppvärmningen inför tisdagens styrkepass. På en del bloggar har det pratats om huruvida man skall träna styrka före eller efter löpningen. Jag funderar om man alls skall kombinera dessa. Speciellt efter en ordentlig gymträning har jag inte energi för att springa, och springer jag före får jag inte ut allt av styrketräningen. Vad tycker du?

Flatasäsongen inledd!

Oj, så jag njöt!
Skidåkning hör nog till de bästa alternativträningsformerna, alla kategorier! Varken snöfall eller iskall vind kunde inte dra ner på mitt humör den här gången.

Spåren i Svedängen är i ypperligt skick nu och när jag startade var föret perfekt. Härligt härligt härligt! Jag är inget proffs på skidor och skidar helst och bara klassiskt, men vad gör väl det då man får ut så himla mycket ut av en skidtur? Härlig natur, frisk luft och mångsidig träning. Spåren i skogen erbjuder intervallträning med pulshöjande uppförsbackar och återhämtande nedförsbackar samt längre platta bitar för grundkondisträning. Idag var det mer betoning på att njuta än träna, men visst slog det mig än en gång vilken bra träning man får genom att skida. Ärligt talat njöt jag nästan mest för att jag slapp springa. Variation är nog nödvändigt ibland.
Det gick fint ca 10 km, sedan började det snöa. Först lätt, mot slutet så att jag inte såg särskilt mycket. Det gjorde egentligen inte något, men i den branta backen på baksidan av pulkabacken där det blåste så att snön föll vågrätt hade spåret snöat igen och jag såg inte många meter framför mig, dels för att snön föll så tätt och dels för att jag blinkade så mycket att ögonen var mer stängda än öppna. Då störde det lite. Jag kom stående ner i alla fall.
Jag höll på i ca 1:50 h och fick ihop 20 km. Armarna tog mest stryk på grund av ovana, så är det varje år efter första turen. Antagligen kommer det att kännas i rumpan också.
Jag tänkte en hel del på tekniken. Jag är som sagt inget annat än en amatör och skidfåne, så jag kan inte så mycket om teknik, men jag försökte koncentrera mig på ordentliga och jämna, långa sparkar. Hållningen blir bättre då och man använder alla benmuskler från höftböjare till vader. De sista kilometrarna var jag redan ganska trött och märkte att jag slarvade med hållning och sparkar vilket resulterade i långsammare men tyngre skidåkning. Om nån är en vanare skidlöpare så tar jag gärna emot tips när det kommer till skidergonomi och -ekonomi (är det ord?).

Temperaturen visade -5 men jag tror ni som har varit ute idag håller med om att det kändes betydligt kallare än så. Det var väl vinden. Ansiktet var iskallt och jag hade rimfrost i skägget och isbitar i ögonfransarna. Det var lagomskönt, men som sagt svävade jag på rosa moln bara för att jag fick skida så jag var lika glad ändå.

Flatasäsongen är inledd! Under snömånaderna får minst ett träningspass i veckan vara skidåkning. Hurra för vinter med snö!

Aktia Cup, del 2

Jag fick sänka ribban lite idag. Målet behövde inte vara att slå rekord, det räckte med att klara mig på 45 minuter. 43:22 blev det till sist, så det var jag helt nöjd med. EXAKT samma tid som förra gången! Jag är nöjd med tanke på väderförhållandena.

 

Jag var nervös den här gången. Så där skitnervös.

Det var iskallt. -5 visande termometern, men blåsten gjorde att det kändes som typ -12. Jag hade ändå precis lagom mycket kläder på mig. Det är nästan värre att ha det för varmt än småhuttrigt. Och så får man ju upp värmen när man springer.

Grym motvind på ditvägen. Vägen var plogad men långa bitar var täckta med snömodd som stundvis fick det att kännas som att jag sprang på ställe.

Vid ca 4 km hakade jag på en herreman som höll bra tempo. Vi småpratade, turades om att dra och vi skiljdes först vid ca 8 km då jag ökade (eller han sackade efter, vet inte vilketdera).

 

På ditvägen höll jag nog på att ge upp hoppet om en hyfsad tid. Jag märkte att jag sprang för långsamt och det kändes tungt med all snömodd, det dåliga fotfästet och den eländiga motvinden. När de första damerna kom emot blev jag lite deppad, jag hade ju ännu en halv kilometer kvar till vändningen. Och nog beundrar jag (och avundas lite) tjejen som vid startlinjen pinnade iväg och som hörde till de snabbaste i damserien. Hon är knappast längre än 150 cm, pytteliten på alla sätt och jag hade inte blivit förvånad om hon hade blåst iväg med vinden. Kanske åkte hon snålskjuts.

 

Visst skulle jag kunna skylla på väderförhållandena, men ändå fanns det ju de som sprang redigt under 40 minuter. Så jag skyller på bristfällig träning och att jag helt enkelt inte är tillräckligt bra. Nu finns det inget annat att göra än att träna. Hårdare. Pressa mig själv. Intervaller i 4- tempo. För jäklar, jag SKA klara tian under 40 minuter! När, är en annan fråga.

 

Får se hur det blir i januari och februari. Det skulle inte behöva vara smällkallt då.

 

Dagens urk: magen bubblade vid ca 6 km. Det motarbetade jag med att tänka att jag har klarat en maraton med karusell i magen, så då skall väl fyra inte vara något problem. Kul är det dock aldrig.

Dagens jess!: mitt knä bar mig hela vägen! Det gjorde sig påmint vid 9 km, men annars var det inte alls sjukt. JESS! Efteråt var det lite styvt, men nu är det riktigt prima. Fortsätter min Voltraren-kur ännu några dagar, bara för säkerthets skull.

Dagens ljud: hundratals vinterdobbar som smattrar mot asfalten.

Löparknä (?)

Jag linkade de sista kilometrarna i lördags. Jag googlade sedan det ökända löparknäet och konstaterade att symptomen passade perfekt. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag måste avbryta, smärtan kändes på utsidan av knäet och det lättade så fort jag började gå. Det styvnade till och på söndagen var det riktigt illa. Nu är det bättre, mycket bättre och jag kurerar mig med Voltaren Elmugel och hoppas på att det skall hjälpa. Jag är bara rädd att mitt tålamod inte räcker till.

 

Av vad jag läste förstod jag att det egentligen inte är knäet det är fel på utan musklerna och senorna runt om kring. Det kan bero på spänningar och annat som sedan orsakar smärta just kring knäet. När jag sprang var det min höftböjare som gjorde ont först. Riktigt ont. Sedan var det knäet. Kanske hänger det ihop på något sätt?

 

Jag vill gärna höra dina erfarenheter av löparknä, ifall du har sådana. Hur länge skall man vila, blir det helt bra igen, hur "botar" man det?

 

Idag satsade jag på alternativ träning a.k.a punttis. Jag undvek så klart alla hopp, men annars kändes det inte i knäet när jag tränade benen. Före jag skulle gå kunde jag inte motstå frestelsen, utan tog några prövande springsteg på löpbandet. Lite som att olovligt norpa kex ur kakburken. Jag anade en diffus känsla i knäet på samma ställe som tidigare, men det stack inte till och gjorde inte direkt ont. Vågade inte mer än tio minuter. Jag känner ändå mig själv så pass bra att jag vet att jag inte kan vila om jag inte har ont. Tålamod kan jag ha med mina klienter och för det mesta också med Jan, men när det kommer till att låta kroppen återhämta sig så är jag otålig som ett barn (jag) på julafton.

 

Nåja, jag hoppas att det här är något lindrigt. Försöker hålla mig i skinnet tills lördagen. Hur jag då skall få upp farten är en fråga för sig.

(Läste att om man ska klara 10 km sub 40 så skall man hålla ett tempo på under 4 min/km. Shit!)

Helsingfors runt

Också ett sätt att tillbringa en lördag.

Ända sedan duktiga Michaelas femtia har jag lekt med tanken om att springa lite längre. Så där lagom extremt. Ju mer jag tänkte på det och ju mer jag fantiserade om hur det skulle vara, desto svårare var det att bli kvitt tanken. Så nu var det bara att göra det.
Jag mätte upp en rutt på Reittiopas och det blev ungeför 48 km. Så långt har jag aldrig sprungit förr, men det är heller inte oöverkomligt. Jag åt gröt utöver det normala morgonmålet och lagade till en pepparkaksdeg medan frukosten sjönk.
Jag utrustade mig med lagomlätta kläder, ett par energigel, telefon, näsdukar, hemnyckel och en femma. För att göra det mindre vansinnigt tog jag med busskortet också. Just in case. Jag som är van vid att springa med bara hemnyckel som packning tyckte det kändes tungt i fickorna, men jag vande mig.
Det var inte särskilt kallt idag, strax under noll, och jag var rädd för att klä mig för varmt. Det är det äckligaste som finns. Det blev vinterlöpbyxorna utan långkalsonger och under jackan hade jag kortärmat. Det var perfekt, jag frös visserligen lite på de blåsiga ställena och efter min paus, men annars var det bra.
Med kartan inmemorerad gav jag mig ut före soluppgången (när solen går upp efter 9 är det inte farligt tidit).
Efter en rätt så lätt vecka med vila både på onsdag och fredag var benen i prima skick. Jag styrde stegen mot Östra Centrum och sprang längs med Ring 1:an. Tur att jag började i den ändan eftersom det var den tråkigaste biten. Det var ändå den snabbaste sträckan, cykelvägarna var bra plogade och sandade. Från Östra Centrum tog jag mig mot Hertonäs och beundrade BMW:na i bilbutiksfönstren där jag yrade i industriområdet. Jag hade ett blåsigt och kallt minne av Brändö bro men nu var det vindstilla och fint. Från Fiskehamnen mot Hagnäs och sedan längs med stranden.

Rundade Skatudden och efter ganska prick två timmar befann jag mig på salutorget. Det kändes absurt. Fortsatte längs kajen och kände mig som kärringen mot strömmen då alla Silja Line- passagerare vandrade emot mig.

Den här kom springande emot mig.

Slickade strandkanten ända till Ärtholmen eller vad det nu blir, och därifrån tog jag mig in mot Tölö. Jag hade planera rutten så att jag kunde ta kiss- och matpaus i Kisahalli och det var ett ganska perfekt drag. Tankade vatten och energigel och fortsatte ganska snart igen.

Längs med Mannerheimvägen till Stockholmsgatan och i den korsningen klockade jag tre timmar. Sedan gick det långsamt. I stan var det riktigt jobbigt att springa, brun snömodd som inte gav något fäste alls. Kom ner till Munksnäs och tog mig mot Haga, Krämertsskog, Kottby, Åggelby och slutligen hem igen.

Gav mina Karhun en chans. I snömodd eller på
oplogade skogsvägar som här skulle
inte ens Icebugs ha hjälpt.

Det gick rätt så bra. Jag hade tillräckligt med energi, magen var i skick och benen (musklerna) var det inget fel på. Visserligen tog jag det ganska lugnt så benen tog inte lika mycket stryk som när jag sprang maraton. Någonstans i Haga började det ömma i höftböjaren och jag snarast släpade benet efter mig på slutet. Strax därefter yrade jag ordentligt på grund av vägarbeten och vid 4 timmar var jag gråtfärdig. Jag hittade rätt till slut, och lunkade på. Ett par kilometer hemifrån stack det till ordentligt i knäet. På utsidan denna gång och till slut var jag tvungen att gå. Gissa om det var irriterande?! Nåja, jag får väl vara glad att det inte hände tidigare, det hade varit långt att linka från Lillhoplax.

Väl hemma tog jag mig en återställare i form av brustabletter som skulle rätta till vätske- och saltbalansen. Jag hade ju inte druckit så mycket under turen och jag är annars också usel på att dricka. Kanske skulle det hjälpa mot illamåendet som annars kan överraska efter ansträngande pass. Duschade och åt och smorde höftböjaren och knäet med kallgel.

Det blev ju inte riktigt 50 men det gör egentligen ingenting. Jag utmanade mig själv och antog utmaningen och det får räcka. Jag skyller på att jag inte har en klocka med GPS. Reittiopas är ändå inte att lita på, så jag skulle ändå inte med säkerhet ha kunnat påstå att jag hade sprungit femtio.
För att sammanfatta dagens lilla äventyr:
- Jag är envis som en get och det får jag väl bara leva med. Av dumt huvud får kroppen lida och jag led faktiskt lite på slutet.
- Jag sprang ensam och nästa gång har jag gärna sällskap (anyone?). Det bekräftar ändå min envishet. Jag skulle ha kunnat springa en vanlig tia men har jag bestämt mig så har jag och då skolkar jag inte även om det bara är jag själv som piskar mig.
- Mitt pannben växte med flera centimeter.
- Jag bevisade för mig själv att jag orkar springa långt och skulle säkert lätt kunna bli lurad med på ett ultralopp av något slag. Prova, så får vi se vad jag säger.
- Jag skaffade mig en öm höftböjare, ett ömt knä och en gigantisk blåsa på stortån.
- Jag kämpade på i ca fyra och en halv timme.

Var det värt det? Tja.
Gör jag det igen? Antagligen.

I kväll skall det bli julstök i köket tillsammans med en vän och i morgon vilar jag benen på julmarknad med en av de bästa. Sedan är det väl bara att lägga i en växel och springa hårt i Aktia Cuppens andra deltävling.

Måndagssyror

Det blev styrketräning idag. Av ren nyfikenhet (och för att alla crosstrainers var upptagna) värmde jag upp på löpmattan. Den har jag aldrig gillat och det har inte fallit mig in att springa på ställe inomhus då man kan springa ute och se annat än tiden som tickar ovanligt sakta. Nu provade jag i alla fall, och passade på att dra lite intervaller. Eller vad det nu var. Värmde upp en kilometer, sedan följde 4x500 m i hastigheterna 4:45, 4:30, 4:15 och 4:00. Huj, så fort det kändes. Tur att jag varken höll på längre eller ökade, jag hade väl flugit in i väggen bakom i sådana fall. Ganska bra gick det, kanske kan jag börja med någon form av intervaller inomhus. Bara för att hålla uppe känslan av fart, då det inte vill lyckas utomhus längre. Jag är inte helt övertygad ännu och jag föredrar självklart att springa utomhus. Så här svettig har jag aldrig varit efter en uppvärmning. Det bara rann.

Efter denna impulsuppvärming följde jag mitt träningsprogram som vanligt. Jag vet inte om det är särskilt smart att springa intervaller i samband med ett rätt så hårt styrkepass. Hoppade fram mjölksyran ganska snabbt. Annars kändes det rätt så bra. 

Om du har en bra intervall/fartträning på löpband så är jag intresserad av att höra.

Måndag eftermiddag är nog ingen bra tid att vara på gymet. Alla är där då. Antagligen för att alla på söndag kväll har bestämt sig för att börja hårdträna på måndag. Liksom alla veckor. Lördag eller söndag morgon klockan tio är däremot mycket lugnare. Wonder why.

Runnin' in a winter wonderland

Vilket underbart väder! Det slutade snöa under förmiddagens lopp och jag vaknade ur min tillfälliga dvala och grävde fram lämpliga vinterkläder. Jag fick äntligen prova mina vinterlöpbyxor (Karhus) som jag köpte i samband med HCM. De är perfekta! Mjuka, sköna, lagom tunna men lätt fodrade. Med ett par långkalsonger under var det alldeles lagom. Annars tycker jag vinterkläder är besvärliga. Det blir tyngre och jag avskyr halsduk och mössa och försöker undvika dem så långt det går. När jag köpte reflexvästen fick jag en Asics tub på köpet. Dess funktion är lite oklar ännu, idag satt jag den på huvudet. Jag såg inte klok ut, men det kändes bättre än pipo. Dags att vänja sig vid obekväma, trånga kläder lager på lager och långkalsonger som korvar sig och inte sitter riktigt rätt.
Ut i snön och vintervädret. Sprang lugnt och långt, en runda som annars tar ca 1:20h tog nu åtta minuter längre. Perfekt grunduthållighetsfart! Och jippii, i Svedängen var spårmaskinerna igång!
Nog är vintern ändå en finfin årstid när den vill vara vinter på riktigt!

Med röda kinder och en tub på huvudet har jag antagligen bidragit till vinterns hittills töntigaste bild.