Tejplös och mindre klok

Nu har jag varit utan både kinesiotejp och knee strap sedan någon gång i maj. Jag slutade gradvis med dessa och under våren var det mest en känsla av säkerhet som stöden gav. Jag slutade tejpa först under korta pass och sedan vågade jag också lämna bort det när jag sprang lite längre. Märk väl att jag över lag sprang betydligt mindre under våren och sommaren än jag gjorde före löparknäproblemen. Dessutom var det viktigt att sluta tejpa för att undvika ojämn solbränna.
Det är skönt. Skönt att våga springa utan att behöva oroa sig över att det eventuellt kommer att börja göra ont. Skönt att springa utan en mystisk, vag känsla i knäet.

Jag vill ju tro att all rehabilitering, löpvila, stretch, styrkertäning, förbättrad löpteknik och plågsamma besök hos massören har haft en effekt och att jag äntligen är fri från problemen.
Jag vet också att jag borde fortsätta med allt detta i förebyggande syfte, för några löparknän och därav många löpfria månader vill jag inte uppleva igen.
Jag kan bara skämmas när jag tittar mot hörnet i arbetsrummet. Jag har inte rört foamrollern eller stretchat ordentligt sedan i våras och där står mattan och rullen och dammar i hörnet. Det är lika illa som att strunta i återhämtning eller slarva med energiintaget. Fy på mej!
I stället för att lägga mig på jumppamattan efter en länk så har jag sjunkit ner i soffan och knäppt på TV:n och bara känt hur musklerna stelnar. Tidigare hade jag för vana att stretcha och rulla åtminstone de dagar jag tränat, men nu kan jag bara skylla på dåliga sommarrutiner och en bulle i ugnen som får mig att minska på träningen såpass mycket att jag tror att muskelvård inte är viktigt.

Idag tog jag fram mattan och rullen. Stretchingen såg inte ut som vad det skulle föreställa och att rulla låren på foamrollern fick ögonen att tåras. AAAAJJJJ! Massören är den sista jag besöker, han skulle väl plåga mig till döds.
Av dumt huvud får kroppen lida. Nu måste det bli förbättring på den här fronten! Prehab hellre än rehab. Det är märkligt att sådana här små saker blir viktiga och tydliga när man är skadad men att man glömmer bort det helt när kroppen fungerar som den ska.

Luntlapp

Mätt och belåten efter svägerskans brunch tog jag mig en transportlänk hemåt. I torsdags kände jag av knäet ordentligt så jag var lite rädd att det skulle bli en lång lördagspromenad idag. Så blev det lyckligtvis inte.
Jag passade på att öva fartlekspasset som vi kommer att springa med SATS i vår. Det är en hel del att hålla reda på, strukturerad fartlek har ingen logik alls. Därför sprang jag med luntlapp där jag hade skrivit ner intervall- och joggtiderna för passet.
Värmde upp ett par kilometer och gjorde sedan samvetsgrant löpteknikdrillarna. Visst känner jag mig lite töntig när jag gör mina övningar, men å andra sidan kan jag ju försöka låtsas vara proffsigare än jag är. Andra må tänka vad de vill.
Fartlek är kul! Det blir inte för jobbigt och det är varierande med olika långa intervall och joggvila. Jag försökte hålla mig kring 5 min/km- fart under intervallen. När jag var klar hade jag några kilometer hem och jag stoppade klockan vid hemdörren efter prick 12 kilometer.
Jag får nog satsa på luntlappar tills jag har lyckats memorera allt. Eller inte ens försöka memorera.

Det kändes i knäna (båda, tyvärr) men det är en hårfin skillnad mellan "smärta" och "känsla av att det inte är okej".

Den här stretchövningen lär vara en av de bästa för att tänja ITB-senan (den som eventuellt är skurken i löparknädramat).

Bilden tagen härifrån.

Det har blivit litet av en vana att stå och luta så där. Var som helst- i kassakön, på busshållplatsen, på jobbet… Nästan så att jag inte tänker på det förrän jag får frågande blickar. Både det och löpteknikövningarna må vara värda folks uppmärksamhet.

Massage

Att börja dagen med massage låter härligt, inte sant?
Det var det inte.
Det var en smärtfylld upplevelse som får mig att undra varför jag reserverade en ny tid om två veckor.

Jag har varit på idrottsmassage tidigare, men det var då inget jämfört med detta. Den kraftigt byggda massören tog i ordentligt och jag önskade att jag hade haft en käpp att bita i i stället för tungan.
Hur kan skenbensmuskeln göra så ont? För att inte tala om baklåren, fast dem har jag haft stela och ömma länge så det var väntat. Speciellt vid muskelfästet strax under rumpan var en plåga. Massören menade att ett sittande jobb kan inverka på baklåren och faktum är att jag sitter väldigt mycket på jobbet. Jag åker bil minst en timme per dag och med de flesta av mina klienter jobbar jag vid ett bord. Den största smärtan upplevde jag ändå när han masserade mina inre lårmuskler. Det var en brännande smärta, obeskrivlig.
När jag steg upp var jag svettig och öm och fick en smärre chock när jag såg mina lår. Alldeles röd och blå var jag, som om jag hade fallit och skrubbat mig.
Det är väl så riktig massage ska kännas. Man ska se misshandlad ut och må illa och vara genomsvettig.

Man borde nog definitivt låta sig bli masserad regelbundet, speciellt om man tränar aktivt.
Går du på massage? Hurdana erfarenheter har du?

Jag hoppas det blir en mindre plågsam upplevelse nästa gång.

Löparknä

Mina aningar blev bekräftade i tisdags då ortopeden gav mig diagnosen M70 Runner's knee. Det var en äldre, väldigt sympatisk man som beklagade sorgen och visade sitt varmaste medlidande genom att dela sina egna erfarenheter av åkomman och berätta att det är oerhört svårt att bli av med det. Tack för uppmuntran. Jag blev skickad till fysioterapeuten för att få höra mer om samma sak.

Sedan söndagens chock har jag gråtit lite varje dag. Senast idag, faktiskt, före jag skulle träffa min klient. Jag har varit ledsen, sovit dåligt och mått fysiskt illa. Jag gick sönder. Något fattas mig.
Jag vet att jag tar det väldigt hårt. Det kunde ju ha varit värre! Och tänk på alla dem som inte ens kan gå eller på dem som törstar i Afrika. En bagatell, jämfört det. Löpning är ju inte allt. Nej, men en väldigt stor del av mig.
Det jag är ledsen för är så klart det att jag inte fick springa loppet till slut. Det var ju det här jag hade tränat för och sett framemot, och vårens höjdpunkt kulminerade i platt fall. Därför har jag gråtit. Nu är det mera framtiden jag sörjer över. Den här sommaren skulle ju bli en superspringsommar! Nu vet jag inte vad det blir. Missmod är väl känslan just nu.
Jag kunde välja att hantera det skedda genom att antingen tröstäta eller matstrejka. Eftersom choklad är så mycket godare än spenat, valde jag det första alternativet. Om inte annat kan vi snart anmäla oss till Rakas, sinusta on tullut pullukka och vinna 10 000 euro. Det skulle sitta fint.
Självironi är min defnsmekanism.

Nåja, nu skall jag ta mig i kragen och sluta lipa. Det hjälper inte. Det som däremot hjälper är att se framåt. Och att ta det lugnt.
Idag besökte jag fysioterapeuten vars första kommentar var att han inte kan begripa varför folk skall springa maraton. Vad svarar man på det? Sedan frågade han om jag vill fortsätta med min vansinniga hobby. Ja, sade jag. Det var första steget i rätt riktning. Jag fick ett program med rörelser som stärker rumpa och lår och order om att äta tillräckligt med protein för att inte musklerna genast ska försvinna i samband med löpningen. Sedan fick jag en ny tid för springanalys och eventuellt kommer jag att få svindyra inlägg till skorna också. Vad gör man inte för att kunna fortsätta vara lite galen?

Efter jobbet besökte jag gymmet och tränade för första gången på tre dagar. Jag kunde inte göra särskilt mycket annat än mag-rygg-arm- och rumpträning som inte belastade knäet, men det var skönt att få svettas lite annat än av ångest framkallad kallsvett. Jag var lite gladare efteråt. Någon späd löparkropp kommer jag inte att ha när jag har byggt upp tillräckligt med benstyrka.

Knäet är fortfarande ömt och blir styvt under dagens lopp. Jag är på Voltarenkur och hoppas att svullnaden skulle börja gå ner så småningom. Tålamod är inte min starkaste sida, hoppas jag inte gör misstaget att börja träna för tidgt. Nu låter jag mig i stället inspireras och motiveras av mammaspring, Springjonas och andra som har överlevt löparknäet.

Alla tips och råd tas varmt emot. Min första undran är hur jag kan upprätthålla grundkonditionen utan att belasta knäet? Rullskridskor? Cykling? Promenad?

Visst ser jag framåt lite grann. I smyg hoppas jag och drömmer jag om Paavo Nurmi-halvan och HCM. Det är antagligen utopier, men drömmar ändå. Och om jag inte skulle komma att klara av hela maror i framtiden så tänker jag bli en attans snabb halvmaratonlöpare och klara milen under 40 i stället. Det, ni!

Tack Nina för din uppmuntrande kommentar. "Olet JUOKSIJA ja MARATOONARI, eikä kukaan eikä mikään voi ottaa niitä sinulta pois."

Nu är det dags att rulla lite på rullen och ta på mig denna attityd:

Take no shit!

Fredagsvila, FoamRoller och Frestelser

Idag är det fredag och på träningsprogrammet står det "vapaa/lihashuolto", vilket innebär vila, återhämtning och stretching. Fredagar kommer att vara min vilodag några veckor framöver och då får jag bara passa på att återhämta mig efter veckan och ladda upp inför veckoslutets pass.

I måndags klickade jag hem en Foam Roller så nu är det good bye löparknä! Hoppas jag i alla fall. AJ så det gjorde ont när jag provade första gången! Ska man verkligen lägga på hela vikten? Musklerna mosas ju sönder! Idag rullade jag en stund och tänjde lite efteråt. Uff. Massage skulle nog sitta fint. Kanske lättar det efter några gånger. 

Det har snart gått två veckor sedan nyåret och sedan jag gav mitt lilla löfte om att hålla mig långt från sötsaker och extra socker. Det har gått rätt så bra, men igår utsatte jag mig själv för den största frestelsen någonsin: baka en cheesecake utan att ens slicka sleven! Det var svårt som bara den, det vattnades i munnen och jag måste medvetet kontrollera mig för att inte göra den där reflexmässiga rörelsen att föra sleven till munnen. AARRGGHH! Men jag klarade det! Jag gjorde det verkligen! Idag måste jag ännu stå ut med att se på när de andra äter upp kakan, men jag tror det är en lättare bit då jag kan tugga på något annat i stället.

Det var dagens tre F. I morgon blir det 10 km i maratonfart.

Måndagsmassage

Idag klämde en främmande man på min rumpa och mina lår. När man kallar det massage är det helt okej. Speciellt bra var det att han tog lårens yttre sida, snett ovanför knät. Det är jättesvårt att stretcha och har sedan mataronloppet ofta blivit ömt när jag sprungit länge. Måndagen blev därmed veckans vilodag. En gång kvar av mitt tregångerserbjudande. Sen får kanske massage bli en mer regelbunden del av min muskelvård.