Nu har jag varit utan både kinesiotejp och knee strap sedan någon gång i maj. Jag slutade gradvis med dessa och under våren var det mest en känsla av säkerhet som stöden gav. Jag slutade tejpa först under korta pass och sedan vågade jag också lämna bort det när jag sprang lite längre. Märk väl att jag över lag sprang betydligt mindre under våren och sommaren än jag gjorde före löparknäproblemen. Dessutom var det viktigt att sluta tejpa för att undvika ojämn solbränna.
Det är skönt. Skönt att våga springa utan att behöva oroa sig över att det eventuellt kommer att börja göra ont. Skönt att springa utan en mystisk, vag känsla i knäet.
Jag vill ju tro att all rehabilitering, löpvila, stretch, styrkertäning, förbättrad löpteknik och plågsamma besök hos massören har haft en effekt och att jag äntligen är fri från problemen.
Jag vet också att jag borde fortsätta med allt detta i förebyggande syfte, för några löparknän och därav många löpfria månader vill jag inte uppleva igen.
Jag kan bara skämmas när jag tittar mot hörnet i arbetsrummet. Jag har inte rört foamrollern eller stretchat ordentligt sedan i våras och där står mattan och rullen och dammar i hörnet. Det är lika illa som att strunta i återhämtning eller slarva med energiintaget. Fy på mej!
I stället för att lägga mig på jumppamattan efter en länk så har jag sjunkit ner i soffan och knäppt på TV:n och bara känt hur musklerna stelnar. Tidigare hade jag för vana att stretcha och rulla åtminstone de dagar jag tränat, men nu kan jag bara skylla på dåliga sommarrutiner och en bulle i ugnen som får mig att minska på träningen såpass mycket att jag tror att muskelvård inte är viktigt.
Idag tog jag fram mattan och rullen. Stretchingen såg inte ut som vad det skulle föreställa och att rulla låren på foamrollern fick ögonen att tåras. AAAAJJJJ! Massören är den sista jag besöker, han skulle väl plåga mig till döds.
Av dumt huvud får kroppen lida. Nu måste det bli förbättring på den här fronten! Prehab hellre än rehab. Det är märkligt att sådana här små saker blir viktiga och tydliga när man är skadad men att man glömmer bort det helt när kroppen fungerar som den ska.
Visar inlägg med etikett löparknä. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett löparknä. Visa alla inlägg
onsdag 20 augusti 2014
onsdag 28 maj 2014
Så här påverkas konditionen av en månads träningspaus!
Helsingin Sanomat gjorde en väldigt intressant undersökning som handlar om hur konditionen påverkas om man har en träningspaus på en månad. Försökskaninen var en kvinna på 35 år som tränar och motionerar aktivt flera gånger i veckan. Hon fick i uppgift att vara en månad utan träna och syftet var att ta reda på hur konditionen påverkas och vilka delområden (uthållighet, snabbhet, styrka, m.m) som påverkades mest.
Jag tänker inte redogöra för hur de gjorde sina mätningar, det kan du läsa själv om du är intresserad. Här hittar du artikeln (om du inte kan finska får du prova Google translate och försöka lista ut vad det är fråga om).
Däremot tänker jag ta upp några centrala reslutat som jag tycker att är intressanta och som jag direkt kan relatera till min egen situation. Och då var jag borta dryga tre månader och inte en.
Det som överraskade var att det är grunduthålligheten som lider mest. Den allmänna uppfattningen tycker jag att är tvärtom, att kondisen hålls relativt bra men att man tappar styrka och snabbhet. På en månad försämrades försökspersonens grunduthållighet med hela 20% medan fartuthålligheten försämrades med 2% och maximala prestationsförmågan med 4%.
Även muskelstyrkan försämrades och muskelmassan minskade med 1 kg.
Tänk! Inte att undra på att det var svårt att komma igång efter en tre månader lång paus från löpningen!
I undersökningen fick försökspersonen efter pausen träna en månad enligt ett program för att se hur bra man kommer tillbaka. Muskelstyrkan utvecklades snabbast och mest, den var ju också bäst bevarad. Hon blev också lite snabbare, men det som verkar gå långsammast är just grunduthålligheten. Under en månad förbättrades den med 2%. TVÅ!
Summa sumarum: Det är grunduthålligheten som försämras mest om du av en eller annan orsak tvingas vara utan träning en längre tid.
Det här kan jag direkt relatera till min egen erfarenhet. Jag var borta från medlet av oktober till februari på grund av ett akut och väldigt ihållande löparknä. Jag kunde inte heller alternativträna eftersom allt gjorde ont. Ännu i december kunde jag vakna av smärtan som uppstod då benet hade varit stilla i samma vinkel några timmar.
I januari-februari började jag försiktigt känna efter. Det gick, några kilometer åt gången. Pulsen var skyhög och nu överdriver jag inte. Pulsen låg på 160-170 slag/minut och jag lunkade på i 6:30-7-tempo. Du kanske förstår att det kändes jobbigt.
I februari sprang jag ett par gånger i veckan och jag var ständigt orolig för knät. Jag kände efter, var försiktig och körde "långpass" på skidor eller crosstrainer.
I mars började jag våga mig på långpass. Det betydde 12 km till en början för att bygga upp mot 15-17 km. För att hålla pulsen nere satsade jag på ultrataktiken: springa och gå, först 8+2 min (8 min spring, 2 gå, 8 min spring 2 gå o.s.v), sedan 13+2 och så vidare.
I april klarade jag 20 km löpning och i slutet av månaden de facto hela 31! Och med "klara av" menar jag att knäet höll. Det är fortfarande svårt att hålla pulsen nere men jag märker sakta men säkert hur jag utvecklas.
Nu i maj kan jag springa 3-4 gånger i veckan, 40-50 km i veckan. Jag är rätt så nöjd.
Men!
Jag är långt ifrån där jag var för precis ett år sedan då jag klarade halvmaraton på 1:35 och mitt maratontempo var 5 min/km. Nu är jag glad om jag klarar tusingarna i den farten och mitt mål på halvan är att komma i mål på under två timmar. Viss skillnad, eller hur?
Konditionen är något som tar längre tid att bygga upp än bryta ner, så ha tålamod!
Börja försiktigt! Öka inte träningsmängden för fort, det kan orsaka ännu fler skador. Kom ihåg återhämtningen och vilan! Kom också ihåg att äta; plötsligt behöver du mer energi än tidigare!
Det svåraste är att låta bli att se tillbaka och jämföra sig med den man var. Mitt tips är att börja från noll. Som om du var nybörjare. Sänk ribban och var realistisk! Man blir så lätt besviken då man har alltför utopistiska mål som man inte klarar av att nå.
Jag börjar vara tillbaka, men långt ifrån det jag var för ett år sedan. Också långt ifrån det jag var för fyra månader sedan. I positiv bemärkelse. Jag tar det med ro och njuter av att alls kunna springa. Löpningen är inte allt och jag vill inte sabba det nu, så jag satsat på att springa bara några pass i veckan.
Det får ta den tid det tar. Jag skyndar långsamt!
Tack för allt stöd jag har fått av er som jag inte ens har träffat!
![]()
Jag tänker inte redogöra för hur de gjorde sina mätningar, det kan du läsa själv om du är intresserad. Här hittar du artikeln (om du inte kan finska får du prova Google translate och försöka lista ut vad det är fråga om).
Däremot tänker jag ta upp några centrala reslutat som jag tycker att är intressanta och som jag direkt kan relatera till min egen situation. Och då var jag borta dryga tre månader och inte en.
Det som överraskade var att det är grunduthålligheten som lider mest. Den allmänna uppfattningen tycker jag att är tvärtom, att kondisen hålls relativt bra men att man tappar styrka och snabbhet. På en månad försämrades försökspersonens grunduthållighet med hela 20% medan fartuthålligheten försämrades med 2% och maximala prestationsförmågan med 4%.
Även muskelstyrkan försämrades och muskelmassan minskade med 1 kg.
Tänk! Inte att undra på att det var svårt att komma igång efter en tre månader lång paus från löpningen!
I undersökningen fick försökspersonen efter pausen träna en månad enligt ett program för att se hur bra man kommer tillbaka. Muskelstyrkan utvecklades snabbast och mest, den var ju också bäst bevarad. Hon blev också lite snabbare, men det som verkar gå långsammast är just grunduthålligheten. Under en månad förbättrades den med 2%. TVÅ!
Summa sumarum: Det är grunduthålligheten som försämras mest om du av en eller annan orsak tvingas vara utan träning en längre tid.
Det här kan jag direkt relatera till min egen erfarenhet. Jag var borta från medlet av oktober till februari på grund av ett akut och väldigt ihållande löparknä. Jag kunde inte heller alternativträna eftersom allt gjorde ont. Ännu i december kunde jag vakna av smärtan som uppstod då benet hade varit stilla i samma vinkel några timmar.
I januari-februari började jag försiktigt känna efter. Det gick, några kilometer åt gången. Pulsen var skyhög och nu överdriver jag inte. Pulsen låg på 160-170 slag/minut och jag lunkade på i 6:30-7-tempo. Du kanske förstår att det kändes jobbigt.
I februari sprang jag ett par gånger i veckan och jag var ständigt orolig för knät. Jag kände efter, var försiktig och körde "långpass" på skidor eller crosstrainer.
I mars började jag våga mig på långpass. Det betydde 12 km till en början för att bygga upp mot 15-17 km. För att hålla pulsen nere satsade jag på ultrataktiken: springa och gå, först 8+2 min (8 min spring, 2 gå, 8 min spring 2 gå o.s.v), sedan 13+2 och så vidare.
I april klarade jag 20 km löpning och i slutet av månaden de facto hela 31! Och med "klara av" menar jag att knäet höll. Det är fortfarande svårt att hålla pulsen nere men jag märker sakta men säkert hur jag utvecklas.
Nu i maj kan jag springa 3-4 gånger i veckan, 40-50 km i veckan. Jag är rätt så nöjd.
Men!
Jag är långt ifrån där jag var för precis ett år sedan då jag klarade halvmaraton på 1:35 och mitt maratontempo var 5 min/km. Nu är jag glad om jag klarar tusingarna i den farten och mitt mål på halvan är att komma i mål på under två timmar. Viss skillnad, eller hur?
Konditionen är något som tar längre tid att bygga upp än bryta ner, så ha tålamod!
Börja försiktigt! Öka inte träningsmängden för fort, det kan orsaka ännu fler skador. Kom ihåg återhämtningen och vilan! Kom också ihåg att äta; plötsligt behöver du mer energi än tidigare!
Det svåraste är att låta bli att se tillbaka och jämföra sig med den man var. Mitt tips är att börja från noll. Som om du var nybörjare. Sänk ribban och var realistisk! Man blir så lätt besviken då man har alltför utopistiska mål som man inte klarar av att nå.
Jag börjar vara tillbaka, men långt ifrån det jag var för ett år sedan. Också långt ifrån det jag var för fyra månader sedan. I positiv bemärkelse. Jag tar det med ro och njuter av att alls kunna springa. Löpningen är inte allt och jag vill inte sabba det nu, så jag satsat på att springa bara några pass i veckan.
Det får ta den tid det tar. Jag skyndar långsamt!
Tack för allt stöd jag har fått av er som jag inte ens har träffat!
fredag 2 maj 2014
IT-Band Compression Wrap vol.2
För ett par månader sedan beskrev jag det magiska knästödet som har hjälpt mig att komma tillbaka i löpskorna igen efter en tre månader lång paus. Pausen berodde på löparknä.
För någon vecka sedan var det någon som undrade var exakt jag placerar stödet. Jag ska försöka beskriva det.
Det är lite märkligt att fästa ett knästöd ovanför knät. Men så är det ju inte knät i sig som är problemet, utan senan som går från höften och fäster på utsidan av knät. När senan är spänd, irriterad och svullen uppstår friktion mot knät och smärtan känns där. Tanken med det här bandet är att minska senans tryck mot knät och minska friktionen där.
Första gången jag provade hade jag bandet för högt upp, tror jag. Jag hittar rätt ställe genom att känna efter. Om du sitter med benet i 90 graders vinkel så kan du känna en knöl på utsidan av det. Precis där det gör ont om du lider av löparknä. På utsidan av låret upp mot höften kan du känna IT-senan, ja, du kan nästan se den. Följ senan med handen och 7-10 cm uppåt (det är individuellt) kan du känna en liten grop eller fåra där senan går lite djupare. Där, mitt på senan, ska du placera bandets "kudde" (på bilden är det precis där logon syns). Se sedan till att du spänner åt tillräckligt mycket. Inte så mycket att blodet slutar cirkulera, men så att det känns. Du vänjer dig efter ett tag och borde inte märka av det när du springer.
Hoppas det här hjälpte den som funderar på hur den här grejen fungerar.
Den här lilla prylen har gjort så att jag har kunnat springa "på riktigt" sedan februari. Jag har varit noga med att inte öka mängden för fort men sakta med säkert har det gått bättre och nu springer jag 3-4 gånger i veckan. Inte så illa jämfört med noll gånger i veckan.
Jag har inte känt av knät på en månad nu. Kanske, kanske lite stramt kändes det efter måndagens långlänk men det har inte gjort ont. Nu tror jag att det börjar vara dags att göra mig av med stödet. Kanske minska lite, sluta använda det på korta rundor och på intervallpass (knät gillar korta och snabba rundor. Kondisen klagar däremot). Kanske ha det på som trygghet under långpass. Kanske övergå till tejp eller faktiskt vara helt utan. För att se om jag är beroende av stödet eller om jag är fri från löparknäsymptom.
Det är inte alls sagt att det här hjälper för alla med löparknä. Det tar inte heller bort problematiken eller de faktorer som orsakar löparknä. Även om det går att springa med det så är det jätteviktigt att fortsätta stretcha, styrketräna och alternativträna och se till att hålla löpfria dagar för att undvika irritation. Besök en fysioterapeut och gå till botten med problemet!
Löparknä är ett surt problem och sköter man inte det så blir det bara värre. Jag lovar att tre månader tvångsvila inte är kul!
För någon vecka sedan var det någon som undrade var exakt jag placerar stödet. Jag ska försöka beskriva det.
 |
| Bilden är tagen via spegeln, i verkligheten har jag stödet på vänster ben. |
Första gången jag provade hade jag bandet för högt upp, tror jag. Jag hittar rätt ställe genom att känna efter. Om du sitter med benet i 90 graders vinkel så kan du känna en knöl på utsidan av det. Precis där det gör ont om du lider av löparknä. På utsidan av låret upp mot höften kan du känna IT-senan, ja, du kan nästan se den. Följ senan med handen och 7-10 cm uppåt (det är individuellt) kan du känna en liten grop eller fåra där senan går lite djupare. Där, mitt på senan, ska du placera bandets "kudde" (på bilden är det precis där logon syns). Se sedan till att du spänner åt tillräckligt mycket. Inte så mycket att blodet slutar cirkulera, men så att det känns. Du vänjer dig efter ett tag och borde inte märka av det när du springer.
Hoppas det här hjälpte den som funderar på hur den här grejen fungerar.
Den här lilla prylen har gjort så att jag har kunnat springa "på riktigt" sedan februari. Jag har varit noga med att inte öka mängden för fort men sakta med säkert har det gått bättre och nu springer jag 3-4 gånger i veckan. Inte så illa jämfört med noll gånger i veckan.
Jag har inte känt av knät på en månad nu. Kanske, kanske lite stramt kändes det efter måndagens långlänk men det har inte gjort ont. Nu tror jag att det börjar vara dags att göra mig av med stödet. Kanske minska lite, sluta använda det på korta rundor och på intervallpass (knät gillar korta och snabba rundor. Kondisen klagar däremot). Kanske ha det på som trygghet under långpass. Kanske övergå till tejp eller faktiskt vara helt utan. För att se om jag är beroende av stödet eller om jag är fri från löparknäsymptom.
Det är inte alls sagt att det här hjälper för alla med löparknä. Det tar inte heller bort problematiken eller de faktorer som orsakar löparknä. Även om det går att springa med det så är det jätteviktigt att fortsätta stretcha, styrketräna och alternativträna och se till att hålla löpfria dagar för att undvika irritation. Besök en fysioterapeut och gå till botten med problemet!
Löparknä är ett surt problem och sköter man inte det så blir det bara värre. Jag lovar att tre månader tvångsvila inte är kul!
söndag 16 mars 2014
Längst, mest och bäst
Så här såg det ut
i morse medan jag
väntade på satellit-
kontakt.
Jag gav mig ut på långpass och den här veckan satsade jag på 13+2-taktiken. Jag förlängde således löpningen med några minuter sedan förra veckan och det kändes bra. Gåpauserna får ner både medeltempo och medelpuls och gör länken mindre ansträngande. Rumpan hade träningsvärk från igår men annars var de ett par pigga ben som gav sig iväg.
Minns ni IT- Band Compression Wrapen som jag berättade om för ett tag sedan? Den har jag använt på mitt vänstra knä och jag har faktiskt sprungit smärtfritt sedan dess! Den här veckan har dock höger knä gnällt en aning och idag bestämde jag mig för att flytta stödet till det andra knät. Det var ett misstag. Höger knä kändes bra men efter 45 minuter kändes det konstigt i vänster knä. Eftersom det är vänster knä som har varit mest akut så blev jag lite orolig. Jag stack mig in på gravgårdens toalett som jag lämpligt råkade passera och switchade stödet till det andra knät. Det var ett lyckat taktiskt byte. Vänster knä kändes bättre och jag klarade av att slutföra passet utan haverier. Höger knä är ändå för tillfället relativt symptomfritt, så det gick bra att springa utan stöd.
Det här bevisar åtminstone för mig att denna wrap inte är bara humbug. Vare sig det är psykiskt eller fysiskt så hjälper det! Det känns bättre, tryggare och det verkar som att friktionen mot utsidan av knät minskar. Jag överväger starkt att klicka hem en till likadan. Varför tog jag inte två på en gång? Jag har ju trots allt två löparknän.
Länken då? Taktiken funkade bra och jag landade på 20 kilometer prick efter dryga två timmar. Den sista kvarten var onekligen tung och att efter den sista gåpausen komma igång igen var rätt segt. Hur som helst var detta distansrekord sedan maran i oktober.
 |
| Två timmar senare var marken bar igen! Vintern kan ju försöka, men våren är nog här i alla fall! |
Jag tror att den här springa-gå-taktiken är något alla kan tillämpa. Det är lite förbjudet för en löpare att gå, men det är ett bra sätt att göra en långlänk mindre belastande. Det kan hjälpa en nybörjare att komma igång, det hjälper mig att komma tillbaka efter en lång paus och det kan vara bra till exempel efter en ordentligt flunsa. Våga gå! Du är inte mindre löpare för det!
Min vecka såg ut så här:
Måndag: Intervaller (5+3+1+1+3+5)
Tisdag: Vila (massage)
Onsdag: 16 km med 13+2-taktiken
Torsdag: 13 km varav 25 min fartlek
Fredag: Vila
Lördag: Gym
Söndag: 20 km (13+2)
Jag fick ihop 59 kilometer och jag tror det är ganska nära max just nu. Jag vill gärna skynda långsamt och inte skaffa mig mera skador genom att öka för mycket för fort. Hellre njuter jag av de kilometer jag kan springa. Och så har jag tidigare konstaterat att kvalitet ger mer än kvantitet.
Även om kilometrarna vissa veckor blir lite färre kommer nog exempelveckan att se ut ungefär så här; ett par längre pass med försök att hålla tempot och pulsen nere och ett eller två intervallpass/fartuthållighetspass för att bli lite snabbare. Styrketräningen hålls med. Och stretchar gör jag ju. Det hade jag inte ens nämnt. Det gör jag fortfarande varje dag.
Äntligen känner jag mig som en löpare igen! Med nytt hopp är jag beredd att inleda en ny vecka :)
söndag 23 februari 2014
IT-Band Compression Wrap
Efter flera månader av stretch, foam roller-rullande, höft- och rumpmuskelträning, alternativträning, vila, massage, kinesiotejpande och en hel del frustration blev jag onekligen smått desperat. Löparknä(n) verkar vara något som inte vill försvinna i första taget. Jag googlade lite och hittade ett Youtubeklipp som gav mig en gnutta hopp. Det handlar om IT-Band Compression Wrap. Så här ser det ut:
Det är ett elastiskt band som du spänner runt låret en bit ovanför knät. Bandet har en liten "kudde" som man ska placera på IT-senan, det vill säga den sena som går från höften till utsidan av knäet och som vid löparknäproblem börjar skava mot knät och som ger upphov till smärtan. Tanken med bandet är att man minskar trycket och friktionen på knät.
Jag gav det en chans och beställde bandet härifrån. I onsdags testade jag det för första gången men jag tyckte inte det hjälpte alls. Linkade hem de sista kilometrarna.
Igår provade jag på nytt och som jag skrev igår så sprang jag utan någon smärta i knäet. Jag hade det rätt så högt uppe på onsdagen och igår sänkte jag det en aning, så kanske berodde det på det. Idag sprang jag en lite längre runda men nu fungerade det inte perfekt. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro.
Somliga tycker att det funkar. Andra menar att det är humbug. För mig funkade det igår. Om det var tack vare bandet eller om det berodde på att jag hade två dagar löpvila bakom mig vet jag inte. Idag funkade det inte lika bra. Om det berodde på att det bara är humbug eller på att knäet var ansträngt från igår kan jag inte svara på.
Det var inte någon mirakelmedicin, men det gav tillfällig smärtlindring. Nej, det tar inte bort löparknät och minskar inte vikten av att fortsätta stretcha, foam roller-rulla, jumppa rumpan, alternativträna, vila och plågas på massagebritsen. Jag ger det ändå några chanser till innan jag hivar det.
Har någon av er hört talas om denna grej? Vad har ni för erfarenheter och tankar om det? Är det humbug eller funkar det? Du som jobbar med sådant här (läkare, fysioterapeut…), vad har du för tankar om detta?
Dagens länk var ett försök att samla kilometrar. Jag sprang 40 minuter och sedan körde jag Johannas taktik: jag sprang 8 minuter och gick 2. Det här klarade jag fem gånger och de sista två kilometrarna fick jag gå. Knäet kändes ansträngt, så tydligen funkar inte löpning två dagar i sträck. Hur som helst fick jag frisk luft och 16 kilometer avverkade till fots. En fastlagsbulle på det och alla förlorade kalorier kom lyckligt tillbaka.
Det var äckligt och grått idag. Jag beslöt mig för att avge ännu ett löfte, denna gång gäller det attityd. Jag ska aldrig mera gnälla över dåligt löparväder! Så länge jag är frisk kan jag alltid välja om jag går ut och springer eller inte och det är helt onödigt att klaga på vädret. Är jag skadad har jag inte möjlighet att välja löpning hur mycket jag än skulle vilja göra det. Så länge jag är frisk är jag tacksam för varje löpsteg jag kan ta och jag klagar inte ens då småspiken tränger in på bara kroppen!
Ha en skön avslutning på veckan!
 |
| Bilden tagen härifrån. |
Jag gav det en chans och beställde bandet härifrån. I onsdags testade jag det för första gången men jag tyckte inte det hjälpte alls. Linkade hem de sista kilometrarna.
Igår provade jag på nytt och som jag skrev igår så sprang jag utan någon smärta i knäet. Jag hade det rätt så högt uppe på onsdagen och igår sänkte jag det en aning, så kanske berodde det på det. Idag sprang jag en lite längre runda men nu fungerade det inte perfekt. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro.
Somliga tycker att det funkar. Andra menar att det är humbug. För mig funkade det igår. Om det var tack vare bandet eller om det berodde på att jag hade två dagar löpvila bakom mig vet jag inte. Idag funkade det inte lika bra. Om det berodde på att det bara är humbug eller på att knäet var ansträngt från igår kan jag inte svara på.
Det var inte någon mirakelmedicin, men det gav tillfällig smärtlindring. Nej, det tar inte bort löparknät och minskar inte vikten av att fortsätta stretcha, foam roller-rulla, jumppa rumpan, alternativträna, vila och plågas på massagebritsen. Jag ger det ändå några chanser till innan jag hivar det.
Har någon av er hört talas om denna grej? Vad har ni för erfarenheter och tankar om det? Är det humbug eller funkar det? Du som jobbar med sådant här (läkare, fysioterapeut…), vad har du för tankar om detta?
Dagens länk var ett försök att samla kilometrar. Jag sprang 40 minuter och sedan körde jag Johannas taktik: jag sprang 8 minuter och gick 2. Det här klarade jag fem gånger och de sista två kilometrarna fick jag gå. Knäet kändes ansträngt, så tydligen funkar inte löpning två dagar i sträck. Hur som helst fick jag frisk luft och 16 kilometer avverkade till fots. En fastlagsbulle på det och alla förlorade kalorier kom lyckligt tillbaka.
Ha en skön avslutning på veckan!
lördag 15 februari 2014
Luntlapp
Mätt och belåten efter svägerskans brunch tog jag mig en transportlänk hemåt. I torsdags kände jag av knäet ordentligt så jag var lite rädd att det skulle bli en lång lördagspromenad idag. Så blev det lyckligtvis inte.
Jag passade på att öva fartlekspasset som vi kommer att springa med SATS i vår. Det är en hel del att hålla reda på, strukturerad fartlek har ingen logik alls. Därför sprang jag med luntlapp där jag hade skrivit ner intervall- och joggtiderna för passet.
Värmde upp ett par kilometer och gjorde sedan samvetsgrant löpteknikdrillarna. Visst känner jag mig lite töntig när jag gör mina övningar, men å andra sidan kan jag ju försöka låtsas vara proffsigare än jag är. Andra må tänka vad de vill.
Fartlek är kul! Det blir inte för jobbigt och det är varierande med olika långa intervall och joggvila. Jag försökte hålla mig kring 5 min/km- fart under intervallen. När jag var klar hade jag några kilometer hem och jag stoppade klockan vid hemdörren efter prick 12 kilometer.
Jag får nog satsa på luntlappar tills jag har lyckats memorera allt. Eller inte ens försöka memorera.
Det kändes i knäna (båda, tyvärr) men det är en hårfin skillnad mellan "smärta" och "känsla av att det inte är okej".
Den här stretchövningen lär vara en av de bästa för att tänja ITB-senan (den som eventuellt är skurken i löparknädramat).
Det har blivit litet av en vana att stå och luta så där. Var som helst- i kassakön, på busshållplatsen, på jobbet… Nästan så att jag inte tänker på det förrän jag får frågande blickar. Både det och löpteknikövningarna må vara värda folks uppmärksamhet.
Jag passade på att öva fartlekspasset som vi kommer att springa med SATS i vår. Det är en hel del att hålla reda på, strukturerad fartlek har ingen logik alls. Därför sprang jag med luntlapp där jag hade skrivit ner intervall- och joggtiderna för passet.
Värmde upp ett par kilometer och gjorde sedan samvetsgrant löpteknikdrillarna. Visst känner jag mig lite töntig när jag gör mina övningar, men å andra sidan kan jag ju försöka låtsas vara proffsigare än jag är. Andra må tänka vad de vill.
Fartlek är kul! Det blir inte för jobbigt och det är varierande med olika långa intervall och joggvila. Jag försökte hålla mig kring 5 min/km- fart under intervallen. När jag var klar hade jag några kilometer hem och jag stoppade klockan vid hemdörren efter prick 12 kilometer.
Jag får nog satsa på luntlappar tills jag har lyckats memorera allt. Eller inte ens försöka memorera.
Det kändes i knäna (båda, tyvärr) men det är en hårfin skillnad mellan "smärta" och "känsla av att det inte är okej".
Den här stretchövningen lär vara en av de bästa för att tänja ITB-senan (den som eventuellt är skurken i löparknädramat).
 |
| Bilden tagen härifrån. |
Det har blivit litet av en vana att stå och luta så där. Var som helst- i kassakön, på busshållplatsen, på jobbet… Nästan så att jag inte tänker på det förrän jag får frågande blickar. Både det och löpteknikövningarna må vara värda folks uppmärksamhet.
måndag 27 januari 2014
Ruta ett
Jag har nu testsprungit ett par gånger med varierande framgång. Jag klarar ungefär fyra kilometer utan problem, sedan gör knät sig påmint. Först en flummig känsla som inte tvingar mig att sluta och till sist så att jag hellre går. Jag har lyckats timea det så bra att jag har varit nästan hemma när knät har sagt ifrån.
Det går lite bra, men inte så bra som jag skulle önska. Förutom att knät gnäller är kondisen det andra jag oroar mig över. Eller snarare den icke-existerande kondisen. Den försvinner på tre månader, tro mig!
Jag är tillbaka till ruta ett. Eller tja, har jag ens någonsin varit där? Jag har alltid haft hyfsad kondition, också före jag började springa "på riktigt". Jag har nog inte på år och dagar har tyckt att det är så här tungt att springa en halvtimme. Sprang i 6-tempo och tyckte att det var fort och hjärtat bankade på i oförskämd hastighet. Fem kilometer tog nästan död på mig och jag var faktiskt lättad när det var över.
Usch! Om jag inte visste att löpning kan vara alldeles underbart skulle jag direkt lämna skorna på hyllan och äta godis i stället.
Nåja. Nu blir det två dagar helvila inför utbildningsdagarna. Jag hoppas verkligen att jag varken ska behöva skämmas för knäont eller usel kondition. Det känns ju nog lite bortkastat att värva mig som löpcoach just nu…
Jag vill tillbaka. Jag kommer tillbaka. Sakta men säkert. Helt säkert.
Det går lite bra, men inte så bra som jag skulle önska. Förutom att knät gnäller är kondisen det andra jag oroar mig över. Eller snarare den icke-existerande kondisen. Den försvinner på tre månader, tro mig!
Jag är tillbaka till ruta ett. Eller tja, har jag ens någonsin varit där? Jag har alltid haft hyfsad kondition, också före jag började springa "på riktigt". Jag har nog inte på år och dagar har tyckt att det är så här tungt att springa en halvtimme. Sprang i 6-tempo och tyckte att det var fort och hjärtat bankade på i oförskämd hastighet. Fem kilometer tog nästan död på mig och jag var faktiskt lättad när det var över.
Usch! Om jag inte visste att löpning kan vara alldeles underbart skulle jag direkt lämna skorna på hyllan och äta godis i stället.
Nåja. Nu blir det två dagar helvila inför utbildningsdagarna. Jag hoppas verkligen att jag varken ska behöva skämmas för knäont eller usel kondition. Det känns ju nog lite bortkastat att värva mig som löpcoach just nu…
Jag vill tillbaka. Jag kommer tillbaka. Sakta men säkert. Helt säkert.
söndag 19 januari 2014
Sex kilometer glädje!
-16 grader, lätt snöfall och ett krispigt, soligt vinterväder… Senast jag sprang var det typ 27 grader varmare.
Efter en vecka bestående av lätt icke-belastande träning (läs: armhävningar och vila), plågsam massage, stretch och foam-rollrullande var det dags att testa kortisonsprutans effekt. Det är ganska prick tre månader sedan jag sprang längre än 500 meter och jag var faktiskt lite nervös.
Jag hade bestämt rundan på förhand, drygt fem kilometer trodde jag, och det fick bära eller brista.
Det bar! Jag klarade sex kilometer utan nämnvärd smärta!
Jag kan inte beskriva min glädje!
Det kändes inte alls lätt med tre månader styrketräning bakom och med tre lager kläder var jag inte särskilt smidig men vad spelade det för roll? Jag sprang!
Vid fem kilometer började det kännas något diffust i knäet, men ont gjorde det inte. Nu efteråt är det inte heller ömt eller stelt som det har varit när jag har ansträng det på något sätt. Det bådar alltså gott.
Nu är ju risken den att jag blir alltför ivrig. Så nu lovar jag mig själv detta:
- Jag springer MAX 3 gånger i veckan. Kommer det mera snö prioriterar jag skidåkningen.
- Jag springer inte två dagar i följd.
- Jag springer inte längre än 45 minuter åt gången under fyra veckor framöver.
Om kan springa utan smärta ännu om en månad kan jag sakta men säkert börja öka distansen.
Jag lovar också att stretcha, rulla och göra min höftjumppa lika flitigt som hittills.
Kanske var det här bara en engångsföreteelse. Kanske var det bara kortisonsprutan och kanske kommer det onda tillbaka när kortisonets effekt är slut.
Det är som det är och det blir som det blir, som Hundraåringen skulle ha sagt.
Efter en vecka bestående av lätt icke-belastande träning (läs: armhävningar och vila), plågsam massage, stretch och foam-rollrullande var det dags att testa kortisonsprutans effekt. Det är ganska prick tre månader sedan jag sprang längre än 500 meter och jag var faktiskt lite nervös.
Jag hade bestämt rundan på förhand, drygt fem kilometer trodde jag, och det fick bära eller brista.
Det bar! Jag klarade sex kilometer utan nämnvärd smärta!
Jag kan inte beskriva min glädje!
Det kändes inte alls lätt med tre månader styrketräning bakom och med tre lager kläder var jag inte särskilt smidig men vad spelade det för roll? Jag sprang!
 |
| Sken som solen! |
 |
| Vad jag har saknat dessa småtöntiga Garminbilder! |
Vid fem kilometer började det kännas något diffust i knäet, men ont gjorde det inte. Nu efteråt är det inte heller ömt eller stelt som det har varit när jag har ansträng det på något sätt. Det bådar alltså gott.
Nu är ju risken den att jag blir alltför ivrig. Så nu lovar jag mig själv detta:
- Jag springer MAX 3 gånger i veckan. Kommer det mera snö prioriterar jag skidåkningen.
- Jag springer inte två dagar i följd.
- Jag springer inte längre än 45 minuter åt gången under fyra veckor framöver.
Om kan springa utan smärta ännu om en månad kan jag sakta men säkert börja öka distansen.
Jag lovar också att stretcha, rulla och göra min höftjumppa lika flitigt som hittills.
Kanske var det här bara en engångsföreteelse. Kanske var det bara kortisonsprutan och kanske kommer det onda tillbaka när kortisonets effekt är slut.
Det är som det är och det blir som det blir, som Hundraåringen skulle ha sagt.
fredag 10 januari 2014
Han stack före jag hann säga kortisonspruta
Besökte ortopeden igen.
- Har det skett någon förändring? frågade han.
- Nä. Eller jo, jag vaknar inte av smärta längre!
- Just så... så du är färdig att ta en kortisonspruta, antar jag?
- Ja, nå vad som helst som...
- Ja det är nog det enda vi kan göra just nu. Ta av dig byxorna och lägg dig på britsen.
- ...kej...
- Är det här det gör ont? undrade han och borrade tummen in på utsidan av knäet.
- Jepp, kved jag.
- Jag skulle kunna tänka mig att ge en kortisoninjektion åt dig nu, passar det? undrade han medan han ritade en prick med kulspetspennan.
- Jaa...
Och så stack han. Och sprutade in något som kändes lite märkligt. Sedan stod han och tryckte på det lilla såret medan han förklarade vad allt detta nu innebar.
Kortisonet och den lilla dosen bedövning som finns med tar bort den inflammation som eventuellt har blivit kvar. Det tar ju inte bort problemet utan bara smärtan. Tillfälligt. Om det hade någon effekt märker man först om några veckor. Om det fortfarande är sjukt kan man injicera det en gång till. Sedan är det väl dödsdömt.
Det gjorde inte ont, ett litet stick bara. Läkaren varnade dock för att det kan kännas mer ont än vanligt när bedövningen släpper, men det är inget att oroa sig över. Så nu inväntar jag smärtan.
Jag fick en veckas träningsförbud. Jahapp. Tur att jag hann skida före läkarbesöket då. En vecka är dock ingenting om det här visar sig hjälpa.
Jag får fortsätta stretcha och rulla på rullen, så under den här veckan tänker jag satsa extramycket på det. Och så kan jag ju alltid träna armar, mage och rygg (jag är inte långt ifrån mitt armhävningsmål, senast klarade jag en serie på 5+4+4!).
Om det hjälper återstår att se. Jag är faktiskt beredd att göra (nästan) vad som helst för att kunna springa igen.
Om någon av er har erfarenhet av sådant här så berätta gärna! Helst uppmuntrande och positiva erfarenheter, men jag är inte heller rädd att höra horrorhistorier. Jag klarar hur mycket stryk som helst.
- Har det skett någon förändring? frågade han.
- Nä. Eller jo, jag vaknar inte av smärta längre!
- Just så... så du är färdig att ta en kortisonspruta, antar jag?
- Ja, nå vad som helst som...
- Ja det är nog det enda vi kan göra just nu. Ta av dig byxorna och lägg dig på britsen.
- ...kej...
- Är det här det gör ont? undrade han och borrade tummen in på utsidan av knäet.
- Jepp, kved jag.
- Jag skulle kunna tänka mig att ge en kortisoninjektion åt dig nu, passar det? undrade han medan han ritade en prick med kulspetspennan.
- Jaa...
Och så stack han. Och sprutade in något som kändes lite märkligt. Sedan stod han och tryckte på det lilla såret medan han förklarade vad allt detta nu innebar.
Kortisonet och den lilla dosen bedövning som finns med tar bort den inflammation som eventuellt har blivit kvar. Det tar ju inte bort problemet utan bara smärtan. Tillfälligt. Om det hade någon effekt märker man först om några veckor. Om det fortfarande är sjukt kan man injicera det en gång till. Sedan är det väl dödsdömt.
Det gjorde inte ont, ett litet stick bara. Läkaren varnade dock för att det kan kännas mer ont än vanligt när bedövningen släpper, men det är inget att oroa sig över. Så nu inväntar jag smärtan.
Jag fick en veckas träningsförbud. Jahapp. Tur att jag hann skida före läkarbesöket då. En vecka är dock ingenting om det här visar sig hjälpa.
Jag får fortsätta stretcha och rulla på rullen, så under den här veckan tänker jag satsa extramycket på det. Och så kan jag ju alltid träna armar, mage och rygg (jag är inte långt ifrån mitt armhävningsmål, senast klarade jag en serie på 5+4+4!).
Om det hjälper återstår att se. Jag är faktiskt beredd att göra (nästan) vad som helst för att kunna springa igen.
Om någon av er har erfarenhet av sådant här så berätta gärna! Helst uppmuntrande och positiva erfarenheter, men jag är inte heller rädd att höra horrorhistorier. Jag klarar hur mycket stryk som helst.
fredag 3 januari 2014
Alternativträning och nyårslöften
Medan alla andra planerar sitt tränings- och tävlingsår sitter jag och läser mina gamla blogginlägg och önskar att det var början av förra året i stället. Då njöt jag och såg bara möjligheter. Och kanske (om jag hade varit klokare) hade jag då kunnat göra saker och ting annorlunda.
Nu planerar jag min alternativträning i stället. På något sätt måste jag försöka upprätthålla konditionen men det är tyvärr rätt svårt. När jag för ett år sedan gav mig ut på stavpromenad klagade jag över att jag aldrig får upp pulsen mer än till 110 slag/minut men nu kan jag lätt ha en medelpuls på 140. Den som tror att man inte förlorar sin kondis på knappa tre månader tror fel.
Mitt knä är bättre men inte bra. Bättre så att jag inte längre vaknar av smärtan och sällan blir det styvt och ont av att bara sitta. Inte bra då jag inte klarar av att promenera utan att det känns illa. Springa är det inte ens tal om.
Ungefär så här ser min träning ut för tillfället:
- gym 1-2 ggr i veckan med betoning på allt
- simning ibland som återhämtande träning (vattenlöpning gör ont så det funkar inte)
- ishockey funkar som intervallträning
- långpass på skidor (hög puls men skonsamt)
- stavgång ibland (lägre puls men med risk för knäont)
Om någon har förslag på alternativa former så tas de emot med öppet sinne.
Fördelen med att inte ha något program eller några mål är att jag kan välja fritt vad jag vill göra när. Är det regnigt kan jag träna inomhus, har jag lite tid kan jag simma (orkar inte mer än en knapp timme så det är tidsbesparande) och har jag inte lust att träna så kan jag strunta i det.
Jag är inte bra på nyårslöften men ett par löften eller kanske snarare försök till förbättring har jag bestämt mig för när det gäller träning och näring.
1) Jag försöker hålla ett sötsaksfritt januari. Det sprack visserligen redan på nyårsdagen men det var för att jag blev bjuden och inte ville vara oförskämd. Idag ska vi ut och äta fint och då ser jag mellan fingrarna när det serveras dessert. Men sedan är det stopp. Jag äter sötsaker så gott som varje dag och inte ens för den som tränar mycket är det hälsosamt. Så paus från godis är knappast till skada.
2) Jag ska satsa på att äta mera grönt. Jag slarvar med grönsakerna och får garanterat inte i mig ett halvt kilo om dagen så nu får jag skärpa mig. Någon som har tips på hur man kan få in mera grönsaker? Mest sådana där praktiska lösningar, jag är lat och slarvig när det gäller detta.
3) Jag ska klara fem armhävningar i sträck. Helst skulle jag klara en serie på 3x5. Nu har jag lyckats med 4+3+3 så det ska väl inte vara omöjligt.
Jag har inte riktigt inspiration eller motivation för att blogga så jag tror att jag håller en liten paus. Tills jag kan blogga om något som handlar om löpning. Hoppas, hoppas det inte blir en alltför lång bloggpaus!
Hej, hej.
Nu planerar jag min alternativträning i stället. På något sätt måste jag försöka upprätthålla konditionen men det är tyvärr rätt svårt. När jag för ett år sedan gav mig ut på stavpromenad klagade jag över att jag aldrig får upp pulsen mer än till 110 slag/minut men nu kan jag lätt ha en medelpuls på 140. Den som tror att man inte förlorar sin kondis på knappa tre månader tror fel.
Mitt knä är bättre men inte bra. Bättre så att jag inte längre vaknar av smärtan och sällan blir det styvt och ont av att bara sitta. Inte bra då jag inte klarar av att promenera utan att det känns illa. Springa är det inte ens tal om.
Ungefär så här ser min träning ut för tillfället:
- gym 1-2 ggr i veckan med betoning på allt
- simning ibland som återhämtande träning (vattenlöpning gör ont så det funkar inte)
- ishockey funkar som intervallträning
- långpass på skidor (hög puls men skonsamt)
- stavgång ibland (lägre puls men med risk för knäont)
Om någon har förslag på alternativa former så tas de emot med öppet sinne.
Fördelen med att inte ha något program eller några mål är att jag kan välja fritt vad jag vill göra när. Är det regnigt kan jag träna inomhus, har jag lite tid kan jag simma (orkar inte mer än en knapp timme så det är tidsbesparande) och har jag inte lust att träna så kan jag strunta i det.
Jag är inte bra på nyårslöften men ett par löften eller kanske snarare försök till förbättring har jag bestämt mig för när det gäller träning och näring.
1) Jag försöker hålla ett sötsaksfritt januari. Det sprack visserligen redan på nyårsdagen men det var för att jag blev bjuden och inte ville vara oförskämd. Idag ska vi ut och äta fint och då ser jag mellan fingrarna när det serveras dessert. Men sedan är det stopp. Jag äter sötsaker så gott som varje dag och inte ens för den som tränar mycket är det hälsosamt. Så paus från godis är knappast till skada.
2) Jag ska satsa på att äta mera grönt. Jag slarvar med grönsakerna och får garanterat inte i mig ett halvt kilo om dagen så nu får jag skärpa mig. Någon som har tips på hur man kan få in mera grönsaker? Mest sådana där praktiska lösningar, jag är lat och slarvig när det gäller detta.
3) Jag ska klara fem armhävningar i sträck. Helst skulle jag klara en serie på 3x5. Nu har jag lyckats med 4+3+3 så det ska väl inte vara omöjligt.
Jag har inte riktigt inspiration eller motivation för att blogga så jag tror att jag håller en liten paus. Tills jag kan blogga om något som handlar om löpning. Hoppas, hoppas det inte blir en alltför lång bloggpaus!
Hej, hej.
söndag 29 december 2013
2013
Jag som sade att 2013 skulle bli ett bra löparår. Ack, så fel jag hade. "Upp som en sol och ner som en pannkaka" beskriver mitt år ganska bra. Två gånger om.
För att illustera året har jag ritat en fin graf. Nedan följer en mer utförlig analys.
Jag tränade flitigt enligt träningsprogrammet hela vintern och våren med viss frustration på grund av is och halka och såg sakta men säkert resultat. Jag slog mina egna rekord på milen, även om det bara handlade om sekunder. Men ändå. Jag var nöjd. Fuskhalvmaran bekräftade formen och jag svävade på moln. Huvudmålet i maj närmade sig och jag visste att jag skulle spräcka 3:30. Galant.
Högmod går före fall.
Jag fick avbryta och det var surt som f**.
Början av sommaren gick åt till rehab, vattenlöpning och rullskridskoåkning. Sakta men säkert vågade jag börja springa igen och jag såg ljus i tunneln igen i juli efter en länk på 20 kilometer utan nämnvärd smärta.
Jag började smida planer för hösten i hopp om att ännu kunna springa ett lopp eller två. För att få revansch, som ni förstår. Den ena planen efter den andra gick i stöpet och jag fick skära ner på träningen markant. Inte på grund av något knä utan helt enkelt för att kroppen sade att jag inte var i skick. Det blev kvalitet framom kvantitet men jag lyckades hålla formen med tre löppass i veckan. Jag anmälde mig till halvmaran i Vanda, men eftersom alla andra sprang maraton på hösten ändrade jag sträckan i sista stund. Jag sprang halvt oförberedd dryga 42 kilometer i oktober. Och det gick. Drömtiden var jag långt ifrån vilket jag ju hade förstått, men jag förbättrade mitt PB med en minut och jag sken som solen för första gången på flera månader.
Tills jag plötsligt inte kunde springa längre. Det andra knäet gjorde ont och ortopeden dömde mig till löparknä en gång till. Och det verkar inte vilja ge med sig.
Jag är nu en löpare med två löparknän som inte löper.
Du behöver inte hålla med mig när jag säger att det var något av ett katastrofår. Det iroiniska är att jag bara har sprungit bättre tider i år. Jag har bara slagit rekord. Ändå har det varit ett år med sämsta möjliga tur.
Om jag hade haft en karriär så hade jag varit på bottnen av den nu. Eftersom jag inte är proffs och inte har en karriär så kan jag gott tala om att jag är motionär och låta bli att nämna löpning som en av mina grenar. För löpare har jag inte varit sedan medlet av oktober. På annandag jul tog jag en testrunda för att kunna utesluta ljus i tunneln. Jag är fortsättningsvis på ofrivillig säsongvila på obestämd tid framöver.
År 2014 må bli som det blir.
Gott nytt år!
torsdag 19 december 2013
Kortison?
Har någon av er erfarenheter av eller kunskap om kortisonsprutor?
Eftersom mitt knä inte vill bli bättre och det gör ont även om jag inte springer, är nästa steg antagligen en dos kortison. Jag skulle gärna höra era åsikter, för det lär inte vara en särskilt mild behandling.
Eftersom mitt knä inte vill bli bättre och det gör ont även om jag inte springer, är nästa steg antagligen en dos kortison. Jag skulle gärna höra era åsikter, för det lär inte vara en särskilt mild behandling.
söndag 15 december 2013
Allt annat än löpning
I dryga dvå månader har jag gjort allt annat än sprungit. Så någon löparblogg är detta för tillfället inte.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till bloggen nu och om jag alls borde skriva. Jag vet inte längre vad jag ska skriva om.
Jag var sjuk i veckan vilket gav mig en fyradagars vila. Jag hanterade det ovanligt bra. Jag har fortfarande en hosta som spökar men annars är jag rätt så frisk. På fredagen blev det en flåsig stavpromenad och igår blev det simning med hostpaus mellan verserna. Idag får jag se om jag alls orkar lyfta några vikter.
Plankutmaningen har gått bra hittills men det går nog inte helt smärtfritt längre. Mest tycker jag att det känns i axlar och armar. Funderar på att godkänna statiska benmuskler som en variant av planka. Femton minuter borde jag få ihop idag.
Igår fick jag veta att en kompis läser min blogg (vilket jag inte hade trott) och att hon dessutom är med på plankutmaningen! Kul att ha lyckats lura med nån! (Lycka till, Miksu!)
Jag springer inte, men för er som springer vill jag upplysa er om att ni måste använda reflexer när ni rör er ute! Jag kör bil varje dag på grund av jobbet och jag har som bilist en rätt så bra uppfattning om när fotgängare syns och när de inte gör det. Om du tror att du syns med en liten reflex som dinglar från väskan så tror du fel. Du syns om du har en reflexväst eller ordentliga reflexband på både armar och ben. Om du är galen och cyklar på vintern ska du ha blinkande lampor på hjulen och definitivt reflexväst. Har du hund får du se till att även den syns. Åk ut och kör när det är mörkt så märker du hur skraj man är som bilist och hur troligt tacksam man är då man ser reflexvästar!
Det var allt jag hade att säga om löpning.
Jag orkar inte klaga längre. Jag har ont i knäet och jag börjar förlora hoppet om att alls kunna springa igen. "Helt samma" försökte jag intala mig själv igår när jag grubblade över mitt öde. Men det är inte alls helt samma! Det är jättetråkigt och jag är jätteledsen och jag känner mig orättvist behandlad. Jag är jätteavundsjuk på dem som springer och som kan anmäla sig till lopp och som kan se framemot nästa träningspass. Det börjar vara svårt att följa andras bloggar och jättesvårt att diskutera löpning och lopp med vänner. Även om jag till synes hanterar det bra så är jag verkligen inte glad över min situation. Egentligen hanterar jag det inte alls bra. Så nu vet ni det.
Men, som sagt, orkar jag inte klaga längre. Åtminstone inte högt. Jag kommer antagligen att göra en traditionsenlig analys av det gångna året, men det blir min sista klagan. Om jag bloggar så försöker jag göra det i positiv ton. Annars bloggar jag inte. Vänta er inga frekventa inlägg på oviss tid framöver.
Ha en skön väntan på julen!
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till bloggen nu och om jag alls borde skriva. Jag vet inte längre vad jag ska skriva om.
Jag var sjuk i veckan vilket gav mig en fyradagars vila. Jag hanterade det ovanligt bra. Jag har fortfarande en hosta som spökar men annars är jag rätt så frisk. På fredagen blev det en flåsig stavpromenad och igår blev det simning med hostpaus mellan verserna. Idag får jag se om jag alls orkar lyfta några vikter.
Plankutmaningen har gått bra hittills men det går nog inte helt smärtfritt längre. Mest tycker jag att det känns i axlar och armar. Funderar på att godkänna statiska benmuskler som en variant av planka. Femton minuter borde jag få ihop idag.
Igår fick jag veta att en kompis läser min blogg (vilket jag inte hade trott) och att hon dessutom är med på plankutmaningen! Kul att ha lyckats lura med nån! (Lycka till, Miksu!)
Jag springer inte, men för er som springer vill jag upplysa er om att ni måste använda reflexer när ni rör er ute! Jag kör bil varje dag på grund av jobbet och jag har som bilist en rätt så bra uppfattning om när fotgängare syns och när de inte gör det. Om du tror att du syns med en liten reflex som dinglar från väskan så tror du fel. Du syns om du har en reflexväst eller ordentliga reflexband på både armar och ben. Om du är galen och cyklar på vintern ska du ha blinkande lampor på hjulen och definitivt reflexväst. Har du hund får du se till att även den syns. Åk ut och kör när det är mörkt så märker du hur skraj man är som bilist och hur troligt tacksam man är då man ser reflexvästar!
Det var allt jag hade att säga om löpning.
Jag orkar inte klaga längre. Jag har ont i knäet och jag börjar förlora hoppet om att alls kunna springa igen. "Helt samma" försökte jag intala mig själv igår när jag grubblade över mitt öde. Men det är inte alls helt samma! Det är jättetråkigt och jag är jätteledsen och jag känner mig orättvist behandlad. Jag är jätteavundsjuk på dem som springer och som kan anmäla sig till lopp och som kan se framemot nästa träningspass. Det börjar vara svårt att följa andras bloggar och jättesvårt att diskutera löpning och lopp med vänner. Även om jag till synes hanterar det bra så är jag verkligen inte glad över min situation. Egentligen hanterar jag det inte alls bra. Så nu vet ni det.
Men, som sagt, orkar jag inte klaga längre. Åtminstone inte högt. Jag kommer antagligen att göra en traditionsenlig analys av det gångna året, men det blir min sista klagan. Om jag bloggar så försöker jag göra det i positiv ton. Annars bloggar jag inte. Vänta er inga frekventa inlägg på oviss tid framöver.
Ha en skön väntan på julen!
tisdag 10 december 2013
Fluss och fysio
Jag blir aldrig sjuk.
Det gällde ända tills igår. Då fick jag ont i halsen och hosta och idag var jag röstlös. Inte så bra för en talterapeut precis.
Såpass sjuk att jag gick hem vid halva dagen idag. Såpass sjuk att jag skippade nio minuter planka igår. Idag fixade jag dagens tio, kanske orkar jag ännu ta igen gårdagen, vi får se.
Idag släpade jag mig ändå till fysioterapeuten som jag nu äntligen bestämde mig för att besöka. Inget nytt under solen direkt. Han var visserligen lite förvånad över att det fortfarande gör ont, men å andra sidan så utsätter jag mina knän för dålig ställning konstant, vilket inte precis minskar problemen.
Typ så här ser mina fötter ut:
Jag är plattfot som bara vad. Skyller på släktfel. Vristerna "ger efter" så att insidan av foten faller inåt, så att jag inte lyckas "hålla upp" foten, om ni förstår vad jag försöker säga. Jag har typ inget fotvalv alls. Det gör att knäna vrids inåt och orsakar smärtan i knäna. Det är värre på vänster sida, märkte jag när jag såg mig i spegeln. Jag skulle stå på ett ben, böja knäet och skutta på ett ben, och då märkte jag tydligt hur knäet tar en märklig sväng inåt.
Troligen är detta den främsta orsaken till mina problem. Fysioterapeuten kollade också mina höftböjare och konstaterade att de är väldigt spända. När jag ligger på sängen med benen över kanten så pekar de typ rakt ut i stället för att falla neråt i en naturlig båge. Så jag får stretcha ordentligt nu.
Jag fick några nya övningar att göra, sådana som ska rätta till fotens position och inte direkt övningar för styrka. Jag ska stå på balansbräde, öva små hopp så att tyngdpunkten hålls rätt och träna statiska höftmuskler med hjälp av ett gummiband kring vristerna. Och så klart ska jag fortsätta med styrketräning, stretch och foamroller.
Han gav mig (eller Tristan) tid till trettondag. Om det inte är bättre tills dess så ska jag ta kontakt. För då är det något lurt med det här.
Han tyckte också att jag skulle anmäla mig till ett lopp (inte en mara, men kanske en halv till att börja med) för att höja motivationen i rehabiliteringen. Jag vet inte om jag ens vågar drömma om något sådant.
Nåja, nu är det väl vara att sätta igång. Jumppa till julmusik är väl inte så dumt?
Det gällde ända tills igår. Då fick jag ont i halsen och hosta och idag var jag röstlös. Inte så bra för en talterapeut precis.
Såpass sjuk att jag gick hem vid halva dagen idag. Såpass sjuk att jag skippade nio minuter planka igår. Idag fixade jag dagens tio, kanske orkar jag ännu ta igen gårdagen, vi får se.
Idag släpade jag mig ändå till fysioterapeuten som jag nu äntligen bestämde mig för att besöka. Inget nytt under solen direkt. Han var visserligen lite förvånad över att det fortfarande gör ont, men å andra sidan så utsätter jag mina knän för dålig ställning konstant, vilket inte precis minskar problemen.
Typ så här ser mina fötter ut:
 |
| Bilden är tagen härifrån. |
Troligen är detta den främsta orsaken till mina problem. Fysioterapeuten kollade också mina höftböjare och konstaterade att de är väldigt spända. När jag ligger på sängen med benen över kanten så pekar de typ rakt ut i stället för att falla neråt i en naturlig båge. Så jag får stretcha ordentligt nu.
Jag fick några nya övningar att göra, sådana som ska rätta till fotens position och inte direkt övningar för styrka. Jag ska stå på balansbräde, öva små hopp så att tyngdpunkten hålls rätt och träna statiska höftmuskler med hjälp av ett gummiband kring vristerna. Och så klart ska jag fortsätta med styrketräning, stretch och foamroller.
Han gav mig (eller Tristan) tid till trettondag. Om det inte är bättre tills dess så ska jag ta kontakt. För då är det något lurt med det här.
Han tyckte också att jag skulle anmäla mig till ett lopp (inte en mara, men kanske en halv till att börja med) för att höja motivationen i rehabiliteringen. Jag vet inte om jag ens vågar drömma om något sådant.
Nåja, nu är det väl vara att sätta igång. Jumppa till julmusik är väl inte så dumt?
torsdag 5 december 2013
Advent
Så var det december. Jag hade gett mig själv löpförbud till och med denna dag, men det lär fortsätta för oviss tid framöver. Eller visst skulle jag få springa, men det är inte så kul om det gör ont.
För det gör ont. Fortfarande. Snart två månader utan spring och jag är minst sagt ledsen. Jag har tid till fysioterapeut nästa vecka men jag har inte stora förhoppningar. Vad kan han göra annat än att ge samma övningar som jag redan har fått och som jag har gjort mer eller mindre flitigt den senaste tiden? Om han bara hittade felet (som gick att fixa lätt) så skulle jag vara tacksam. För inte ska väl ett löparknä ännu två månader senare vara sjukt och stelt och väcka mig under nätterna? Löpningen saknar jag, men det som är mer deprimerande än att inte kunna springa är att ha ont. Varje dag. Och bli påmind om mitt öde vareviga dag.
Nåja, julen är i antågande och den glädjen kan ingen ta ifrån mig. Plankutmaningen har också kommit igång och fyra minuter gick bra igår. Får se hur det blir med femton. Eller tjugofyra.
Nu väntar jag på snön och hoppas på att kunna skida trots Tristans* klagan. Idag blir det kryssning till Stockholm och jag hoppas kunna glömma allt som har med träning och smärta att göra och bara koppla av, äta oförskämt mycket och julshoppa hos våra västra grannar.
Fridfull adventstid!
*Vänster löparknä
För det gör ont. Fortfarande. Snart två månader utan spring och jag är minst sagt ledsen. Jag har tid till fysioterapeut nästa vecka men jag har inte stora förhoppningar. Vad kan han göra annat än att ge samma övningar som jag redan har fått och som jag har gjort mer eller mindre flitigt den senaste tiden? Om han bara hittade felet (som gick att fixa lätt) så skulle jag vara tacksam. För inte ska väl ett löparknä ännu två månader senare vara sjukt och stelt och väcka mig under nätterna? Löpningen saknar jag, men det som är mer deprimerande än att inte kunna springa är att ha ont. Varje dag. Och bli påmind om mitt öde vareviga dag.
Nåja, julen är i antågande och den glädjen kan ingen ta ifrån mig. Plankutmaningen har också kommit igång och fyra minuter gick bra igår. Får se hur det blir med femton. Eller tjugofyra.
Nu väntar jag på snön och hoppas på att kunna skida trots Tristans* klagan. Idag blir det kryssning till Stockholm och jag hoppas kunna glömma allt som har med träning och smärta att göra och bara koppla av, äta oförskämt mycket och julshoppa hos våra västra grannar.
Fridfull adventstid!
*Vänster löparknä
fredag 15 november 2013
Smärta
Smärta är väl bara en sinnesförnimmelse? Tyvärr är det rätt så jobbigt att leva med det.
Jag tycker det bara blir värre. Eller åtminstone blir det inte bättre. Medicinkuren hjälper inte alls och jag vaknar minst en gång om natten av att knäet skriker av smärta. Det kan bli styvt när jag sitter stilla och nerför trappor eller backar är det ondast. Är det så här ett löparknä skall kännas? Ont, även om man inte springer?
Jag börjar bli lite desperat. Eftersom företagets försäkring inte täcker fysioterapi (vilket läkaren ordinerade) så är jag tvungen att hitta på något annat. Jag hoppas att en annan försäkring skulle täcka sådana kostnader, men det tvivlar jag på. Hur som helst så vände jag mig till den kommunala hälsovården. Nog är det märkligt att vi har ett så bra men råddigt sjukvårdssystem. En privat läkares remiss duger inte på den kommunala sidan så först måste jag besöka en läkare på min egen hälsostation för att kunna få samma utlåtande för att sedan kunna få (eller ställas i kö till) kommunal fysioterapi. Nåjo, några läkartider fanns icke att boka förrän i januari. Så jag får återkomma. För att kanske få en läkartid i vår. För att få ställa mig i kö. Och kanske någon gång få den rehabilitering jag skulle behöva. Om det nu är löparknä det är fråga om.
Kanske får jag bara acceptera det? Att jag inte kan springa. Kanske får jag helt enkelt ge upp.
Thank God it's Friday!
Jag tycker det bara blir värre. Eller åtminstone blir det inte bättre. Medicinkuren hjälper inte alls och jag vaknar minst en gång om natten av att knäet skriker av smärta. Det kan bli styvt när jag sitter stilla och nerför trappor eller backar är det ondast. Är det så här ett löparknä skall kännas? Ont, även om man inte springer?
Jag börjar bli lite desperat. Eftersom företagets försäkring inte täcker fysioterapi (vilket läkaren ordinerade) så är jag tvungen att hitta på något annat. Jag hoppas att en annan försäkring skulle täcka sådana kostnader, men det tvivlar jag på. Hur som helst så vände jag mig till den kommunala hälsovården. Nog är det märkligt att vi har ett så bra men råddigt sjukvårdssystem. En privat läkares remiss duger inte på den kommunala sidan så först måste jag besöka en läkare på min egen hälsostation för att kunna få samma utlåtande för att sedan kunna få (eller ställas i kö till) kommunal fysioterapi. Nåjo, några läkartider fanns icke att boka förrän i januari. Så jag får återkomma. För att kanske få en läkartid i vår. För att få ställa mig i kö. Och kanske någon gång få den rehabilitering jag skulle behöva. Om det nu är löparknä det är fråga om.
Kanske får jag bara acceptera det? Att jag inte kan springa. Kanske får jag helt enkelt ge upp.
Thank God it's Friday!
fredag 8 november 2013
Tristan
"Du har fina knän", sade ortopeden.
Hur kan fina knän göra så ont?
Inga skador varken i ledbanden eller menisken kunde märkas på magnetröntgenbilderna. Den enda avvikelsen var svullnad mellan tractus iliotibialis och femur lateral condyle, d.v.s. något som tyder på löparknä och friktionssyndrom.
Jaha.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Tydligen var maran så pass hård att löparknäsymptomen kom även om jag inte sprang. Det konstiga var ju att det kom plötsligt i futsalmatchen.
Visst är det ju en lättnad att ingenting är sönder, men nog känns det hopplöst på något sätt.
Kanske är jag inte gjord för att springa?
Nu då?
Läkaren rekommenderade fysioterapi, så nu försöker jag reda ut om jag får någon som betalar det. Fick en superstark pillerkur och om varken det eller fysioterapi biter så blir det kortisonspruta.
Vad ska jag göra?
Jag ger mig själv (fortsatt) springförbud för resten av november. Det blir alternativträning, droger och foamroller för hela slanten.
Men sedan? Jag vill ju inte ge upp löpningen. Men nog ser det ju lite mörkt ut just nu.
Jag gav mitt högerknä namnet Dolores. Nu är det dags att ge namn åt mitt vänstra också.
Det ska få heta Tristan. Det betyder ledsen eller den olycklige, tragisk hjälte eller född till sorg. Av förekommen anledning.
Hur kan fina knän göra så ont?
Inga skador varken i ledbanden eller menisken kunde märkas på magnetröntgenbilderna. Den enda avvikelsen var svullnad mellan tractus iliotibialis och femur lateral condyle, d.v.s. något som tyder på löparknä och friktionssyndrom.
Jaha.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Tydligen var maran så pass hård att löparknäsymptomen kom även om jag inte sprang. Det konstiga var ju att det kom plötsligt i futsalmatchen.
Visst är det ju en lättnad att ingenting är sönder, men nog känns det hopplöst på något sätt.
Kanske är jag inte gjord för att springa?
Nu då?
Läkaren rekommenderade fysioterapi, så nu försöker jag reda ut om jag får någon som betalar det. Fick en superstark pillerkur och om varken det eller fysioterapi biter så blir det kortisonspruta.
Vad ska jag göra?
Jag ger mig själv (fortsatt) springförbud för resten av november. Det blir alternativträning, droger och foamroller för hela slanten.
Men sedan? Jag vill ju inte ge upp löpningen. Men nog ser det ju lite mörkt ut just nu.
Jag gav mitt högerknä namnet Dolores. Nu är det dags att ge namn åt mitt vänstra också.
Det ska få heta Tristan. Det betyder ledsen eller den olycklige, tragisk hjälte eller född till sorg. Av förekommen anledning.
lördag 19 oktober 2013
Frustrerande
Jag vet inte vad som är värre- att konstatera att man inte kan springa och bli liggande på soffan eller att göra ett försök för att avbryta efter en kilometer och sedan återvända till soffan.
Jag upplevde det senare.
Knäet är inte som det ska. I morse skulle jag testa det lite grann och jag gav mig ut i den krispiga gryningen. Det var tyst, bara jag och Dolores* ute denna lördagsmorgon. Det kändes av i knäet efter några minuter och småningom fick jag lov att ge upp. Suck! Det är inte alls som det ska!
Nu är jag tillbaka där jag var i somras. Jag som precis hade lyckats bygga upp någon form av kondis under hösten. Frustrerande så det fräser om det!
Länken var således en flopp. Det goda var att jag fick 20 minuter frisk luft och en skön start på dagen. Det onda var smärtan. Får se hur dagens futsalturnering går...
Kompenserar med lördagsstädning och futsal. Det som räddar morgonen är att veta att maken är på hemväg efter två veckors frånvaro. Undrar vad han har för souvenirer med sig.
Trevligt veckoslut!
*Mitt löparknä åt vilket jag givit detta smärtfyllda namn.
Jag upplevde det senare.
Knäet är inte som det ska. I morse skulle jag testa det lite grann och jag gav mig ut i den krispiga gryningen. Det var tyst, bara jag och Dolores* ute denna lördagsmorgon. Det kändes av i knäet efter några minuter och småningom fick jag lov att ge upp. Suck! Det är inte alls som det ska!
Nu är jag tillbaka där jag var i somras. Jag som precis hade lyckats bygga upp någon form av kondis under hösten. Frustrerande så det fräser om det!
Länken var således en flopp. Det goda var att jag fick 20 minuter frisk luft och en skön start på dagen. Det onda var smärtan. Får se hur dagens futsalturnering går...
Kompenserar med lördagsstädning och futsal. Det som räddar morgonen är att veta att maken är på hemväg efter två veckors frånvaro. Undrar vad han har för souvenirer med sig.
Trevligt veckoslut!
*Mitt löparknä åt vilket jag givit detta smärtfyllda namn.
måndag 29 juli 2013
Plan A
Efter gårdagens lite vilsna inlägg tog jag mig i kragen och bestämde mig. Jag tog fram mitt Riga-program och ändrade datumen så att målet är maraton i Vanda 13.10. Det är elva veckor dit.
Jag börjar således mitt i en ganska tuff träningsfas för att sedan ganska snart lätta lite på träningsintensitet och mängd. Före det testar jag springkondisen och löparknäet i Esbo där jag springer halvmaraton 21.9.
Plan A är således följande:
Halvmaraton i Esbo följt av maraton i Vanda tre veckor senare.
Plan B: Halvmaraton i Esbo och inget maraton (ifall knäet strejkar).
Plan C: ingen tävling alls (om knäet krånglar redan efter första träningsveckan).
Jag behöver struktur, så nu känns det skönt att ha träningen svart på vitt. Jag hade tänkt mig intervaller idag men slapp undan lätt i och med det inledande passet- återhämtande länk (återhämtande från vad...?).
Jag testar den här veckan. Håller det inte så håller det inte och då är det antagligen inte meningen att jag skall springa. Då får jag bara ge mig.
Men jag hoppas det går. Nu behöver jag bara lite starkare helande krafter än Voltaren Elmugel och kinesiotejp.
Det skall regna i morgon. Tur för mig att det står gym på programmet.
Jag börjar således mitt i en ganska tuff träningsfas för att sedan ganska snart lätta lite på träningsintensitet och mängd. Före det testar jag springkondisen och löparknäet i Esbo där jag springer halvmaraton 21.9.
Plan A är således följande:
Halvmaraton i Esbo följt av maraton i Vanda tre veckor senare.
Plan B: Halvmaraton i Esbo och inget maraton (ifall knäet strejkar).
Plan C: ingen tävling alls (om knäet krånglar redan efter första träningsveckan).
Jag behöver struktur, så nu känns det skönt att ha träningen svart på vitt. Jag hade tänkt mig intervaller idag men slapp undan lätt i och med det inledande passet- återhämtande länk (återhämtande från vad...?).
Jag testar den här veckan. Håller det inte så håller det inte och då är det antagligen inte meningen att jag skall springa. Då får jag bara ge mig.
Men jag hoppas det går. Nu behöver jag bara lite starkare helande krafter än Voltaren Elmugel och kinesiotejp.
Det skall regna i morgon. Tur för mig att det står gym på programmet.
tisdag 16 juli 2013
Landelöpning
Dags för mellanrapport!
Efter dryga två veckor på lande är vi tillbaka i stan igen för några dagar. Vi har levt på nypotatis och sill, solat, läst och latat oss. Dagarna fick bara gå och så skall det också vara.
Lite träning har jag nog också fått in. Jag lyckades nästan hålla mig till min varannandagsregel. Jag lyckades också bara nästan hålla mig till riktiga grundkondislänkar. Bara nästan.
Knäet har varit nästan bra. Jag tror mig alltid ana något ont i höger knä, men jag har inte varit tvungen att avbryta eller avstå från ett pass. Kondisen är vad den är. Jag springer långsamt (kring 6:30-7-tempo) och pulsen vill stiga till närmare 150 om jag ökar ens lite. Springer jag intervaller hackar hjärtat 180 slag i minuten. Men jag springer.
Annars är sommarstället det bästa stället, men när det kommer till löpning är det världens tråkigaste. Jag kan springa av och an längs landsvägen och välja antingen det ena hållet eller det andra. Kul. Nåja, i år lyckades jag faktiskt trixa lite och jag tror jag lyckades undvika samma runda så när som på en gång. Under den några dagar långa båtutfärden fick jag också springa på helt nya ställen.
Den sällskapligaste rundan blev från Airisto hem. Lillebror nr 1 körde dit oss med båt och jag och lillebror nr 2 sprang medan Jan vinglade bredvid på cykeln.
Den tidigaste rundan blev en morgonlänk tillsammans med Jan. Kul med sällskap.
Den knäppaste länken sprang jag över Nagu. Jag fick för mig att avsluta båtutfärden där och sprang hemåt medan resten av besättningen tuffade sjövägen. Miss Garmin hade laddat ur (inte särskilt konstigt) och telefonen hade en röd akkupripla kvar. Jag hade således ingen uppfattning om tid eller om var jag var och det var en märklig känsla. Ett par kilometer före färjan började det spöregna och jag stod och huttrade och fick Jan att komma efter mig från färjfästet efter en lite kylig färd över fjärden.
Den argaste och kortaste blev aggressionsintervaller. Jag sprang så fort jag kunde i alla backar, både upp och ner. Detta för att bli av med vreden orsakad av förlorade badmintonset.
Den länk som gjorde mest ont var nog igår. Blåsor på lilltån och under foten. AJ!
Den längsta blev också den hetaste och bästa. 20 kilometer! Att börja vid halv tio var inte tillräckligt tidigt för att få en sval länk. Sprang en omväg mot Pargas city och vid 20 km prick blev jag upplockad på vägen. Annars hade det blivit lite för långt. Nöjd var jag och en strimma hopp glittrade i vattnet när jag plumsade i.
Jag hann med lite smålänkar och en pyramid också. Och muskelkondis så gott som alla dagar, så nu har jag en mage av stål.
Samtidigt som jag är glad att jag har kunnat springa så mycket som jag har, är jag orolig över knäet och osäker på min löpning. Dessutom känns det skit att känna mig skit när jag efter länken bara kan konstatera usel kondis.
Juli får ännu gå på prov. Sedan är det dags att smida planer.
Nu skall jag ut i hallonbuskarna. Ha en fortsatt skön sommar!
Efter dryga två veckor på lande är vi tillbaka i stan igen för några dagar. Vi har levt på nypotatis och sill, solat, läst och latat oss. Dagarna fick bara gå och så skall det också vara.
Lite träning har jag nog också fått in. Jag lyckades nästan hålla mig till min varannandagsregel. Jag lyckades också bara nästan hålla mig till riktiga grundkondislänkar. Bara nästan.
Knäet har varit nästan bra. Jag tror mig alltid ana något ont i höger knä, men jag har inte varit tvungen att avbryta eller avstå från ett pass. Kondisen är vad den är. Jag springer långsamt (kring 6:30-7-tempo) och pulsen vill stiga till närmare 150 om jag ökar ens lite. Springer jag intervaller hackar hjärtat 180 slag i minuten. Men jag springer.
Annars är sommarstället det bästa stället, men när det kommer till löpning är det världens tråkigaste. Jag kan springa av och an längs landsvägen och välja antingen det ena hållet eller det andra. Kul. Nåja, i år lyckades jag faktiskt trixa lite och jag tror jag lyckades undvika samma runda så när som på en gång. Under den några dagar långa båtutfärden fick jag också springa på helt nya ställen.
 |
| Airisto-Rödhäll 12 km med lillebror. |
Den tidigaste rundan blev en morgonlänk tillsammans med Jan. Kul med sällskap.
Den knäppaste länken sprang jag över Nagu. Jag fick för mig att avsluta båtutfärden där och sprang hemåt medan resten av besättningen tuffade sjövägen. Miss Garmin hade laddat ur (inte särskilt konstigt) och telefonen hade en röd akkupripla kvar. Jag hade således ingen uppfattning om tid eller om var jag var och det var en märklig känsla. Ett par kilometer före färjan började det spöregna och jag stod och huttrade och fick Jan att komma efter mig från färjfästet efter en lite kylig färd över fjärden.
Den argaste och kortaste blev aggressionsintervaller. Jag sprang så fort jag kunde i alla backar, både upp och ner. Detta för att bli av med vreden orsakad av förlorade badmintonset.
Den länk som gjorde mest ont var nog igår. Blåsor på lilltån och under foten. AJ!
Den längsta blev också den hetaste och bästa. 20 kilometer! Att börja vid halv tio var inte tillräckligt tidigt för att få en sval länk. Sprang en omväg mot Pargas city och vid 20 km prick blev jag upplockad på vägen. Annars hade det blivit lite för långt. Nöjd var jag och en strimma hopp glittrade i vattnet när jag plumsade i.
 |
| 15 bakom och 5 framför. |
Jag hann med lite smålänkar och en pyramid också. Och muskelkondis så gott som alla dagar, så nu har jag en mage av stål.
Samtidigt som jag är glad att jag har kunnat springa så mycket som jag har, är jag orolig över knäet och osäker på min löpning. Dessutom känns det skit att känna mig skit när jag efter länken bara kan konstatera usel kondis.
Juli får ännu gå på prov. Sedan är det dags att smida planer.
Nu skall jag ut i hallonbuskarna. Ha en fortsatt skön sommar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)