Jag tänker inte redogöra för hur de gjorde sina mätningar, det kan du läsa själv om du är intresserad. Här hittar du artikeln (om du inte kan finska får du prova Google translate och försöka lista ut vad det är fråga om).
Däremot tänker jag ta upp några centrala reslutat som jag tycker att är intressanta och som jag direkt kan relatera till min egen situation. Och då var jag borta dryga tre månader och inte en.
Det som överraskade var att det är grunduthålligheten som lider mest. Den allmänna uppfattningen tycker jag att är tvärtom, att kondisen hålls relativt bra men att man tappar styrka och snabbhet. På en månad försämrades försökspersonens grunduthållighet med hela 20% medan fartuthålligheten försämrades med 2% och maximala prestationsförmågan med 4%.
Även muskelstyrkan försämrades och muskelmassan minskade med 1 kg.
Tänk! Inte att undra på att det var svårt att komma igång efter en tre månader lång paus från löpningen!
I undersökningen fick försökspersonen efter pausen träna en månad enligt ett program för att se hur bra man kommer tillbaka. Muskelstyrkan utvecklades snabbast och mest, den var ju också bäst bevarad. Hon blev också lite snabbare, men det som verkar gå långsammast är just grunduthålligheten. Under en månad förbättrades den med 2%. TVÅ!
Summa sumarum: Det är grunduthålligheten som försämras mest om du av en eller annan orsak tvingas vara utan träning en längre tid.
Det här kan jag direkt relatera till min egen erfarenhet. Jag var borta från medlet av oktober till februari på grund av ett akut och väldigt ihållande löparknä. Jag kunde inte heller alternativträna eftersom allt gjorde ont. Ännu i december kunde jag vakna av smärtan som uppstod då benet hade varit stilla i samma vinkel några timmar.
I januari-februari började jag försiktigt känna efter. Det gick, några kilometer åt gången. Pulsen var skyhög och nu överdriver jag inte. Pulsen låg på 160-170 slag/minut och jag lunkade på i 6:30-7-tempo. Du kanske förstår att det kändes jobbigt.
I februari sprang jag ett par gånger i veckan och jag var ständigt orolig för knät. Jag kände efter, var försiktig och körde "långpass" på skidor eller crosstrainer.
I mars började jag våga mig på långpass. Det betydde 12 km till en början för att bygga upp mot 15-17 km. För att hålla pulsen nere satsade jag på ultrataktiken: springa och gå, först 8+2 min (8 min spring, 2 gå, 8 min spring 2 gå o.s.v), sedan 13+2 och så vidare.
I april klarade jag 20 km löpning och i slutet av månaden de facto hela 31! Och med "klara av" menar jag att knäet höll. Det är fortfarande svårt att hålla pulsen nere men jag märker sakta men säkert hur jag utvecklas.
Nu i maj kan jag springa 3-4 gånger i veckan, 40-50 km i veckan. Jag är rätt så nöjd.
Men!
Jag är långt ifrån där jag var för precis ett år sedan då jag klarade halvmaraton på 1:35 och mitt maratontempo var 5 min/km. Nu är jag glad om jag klarar tusingarna i den farten och mitt mål på halvan är att komma i mål på under två timmar. Viss skillnad, eller hur?
Konditionen är något som tar längre tid att bygga upp än bryta ner, så ha tålamod!
Börja försiktigt! Öka inte träningsmängden för fort, det kan orsaka ännu fler skador. Kom ihåg återhämtningen och vilan! Kom också ihåg att äta; plötsligt behöver du mer energi än tidigare!
Det svåraste är att låta bli att se tillbaka och jämföra sig med den man var. Mitt tips är att börja från noll. Som om du var nybörjare. Sänk ribban och var realistisk! Man blir så lätt besviken då man har alltför utopistiska mål som man inte klarar av att nå.
Jag börjar vara tillbaka, men långt ifrån det jag var för ett år sedan. Också långt ifrån det jag var för fyra månader sedan. I positiv bemärkelse. Jag tar det med ro och njuter av att alls kunna springa. Löpningen är inte allt och jag vill inte sabba det nu, så jag satsat på att springa bara några pass i veckan.
Det får ta den tid det tar. Jag skyndar långsamt!
Tack för allt stöd jag har fått av er som jag inte ens har träffat!
Tack Freja för att du delar med dig! Med din motivation kommer du nog tillbaka igen!
SvaraRadera