Den sjukan och höstens första mörkerspring

Jag är aldrig sjuk. Natten till tisdagen kom undantaget som bekräftar regeln i form av en ordentlig spysjuka. Av alla sjukor. Det innebar en tvådagars väldigt ofrivillig vila. Det gav mig lite insikt i hur omöjligt det är att ta hand om en bebis när man själv ligger däckad och lyckligtvis kunde Jan stanna hemma från jobbet så att jag kunde vila. Den sjukan tar verkligen musten ur en; jag tyckte att Filip hade blivit flera kilo tyngre och jag orkade knappt le åt hans glada ansikte som kikade upp bakom soffbordskanten, men det fina med magsjuka är att det går över på ett dygn. Lika lyckligt var det att herrarna klarade sig undan helt och hållet.

På onsdagen var jag på benen även om magen var lite snurrig och på torsdagen vågade jag mig på en kort runda. Det blev höstens första mörkerspring eftersom jag kom iväg först senare på kvällen och dessutom råkade det vara blåsigt och regnigt så höstkänslan slog emot mig väldigt tydligt. Jag hade glömt hur mörkt det är på hösten. Man vänjer sig, men det är verkligen mörkt. Inte alls motiverande. Jag har blivit lite bortskämd med att ofta kunna springa mitt på dagen eller tidig eftermiddag så mörkret var på något sätt påtagligt. Uppfriskande dock, efter ett par dagar inomhus i samma kläder.

Det är reflextider nu. Kom ihåg att man inte syns i mörkret! Höstlöpare är bilisternas värsta skräck så var snäll och hjälp dem lite grann. Reflexvästar må vara pinsamma men hellre pinsamt levande än snyggt överkörd.

Hoppas magen och en fortfarande ganska svag kropp håller en halvlång transportlöpning senare idag.

Träningsveckan

Den här veckan var den första "riktiga" träningsveckan på lääänge. Riktig i det avseendet att jag har sprungit, svettats och varit hungrigare än normalt. Att jämföra nuläget med vad det har varit är onödigt så jag försöker intala mig själv att jag börjar från noll och att jag inte ska jämföra med vad det har varit. Men som referens: jag sprang en minut i 5:30 och var typ död då mitt maratontempo var 5:00 för två år sedan.

Typ så här har veckan sett ut:
Måndag: Vagnjogg 1 h. Tungt som attan med en icke-springvänlig vagn. Det gick i ca 7-tempo och jag körde 6+2- taktiken. Det enda positiva var att han i vagnen fortsatte sova ytterligare en timme så att jag hann duscha, stretcha och äta.
Tisdag: Nybörjarkurs med Running Finland. Fick ihop en lugn femma i gott sällskap.
Onsdag: Fartlek. Fy, så hemskt! Intervallerna och joggvilan varierade mellan 30 sekunder och tre minuter och jag sprang dem lite huller om buller. 25 minuter klarade jag. Upp- och nerjogg på det.
Torsdag: Vagnjogg 1 h. Det var typ storm och jag fick hålla i vagnen med båda händerna för att den inte skulle välta. Tungt och i inget avseende särskilt kul.
Fredag: Vila.
Lördag: Långpass. Åtminstone det längsta hittills, hela 10 kilometer. Höll ett tempo på 6:30 men borde väl gräva fram pulsbandet för att ha bättre koll på fartens lämplighet.
Söndag: Vila.

Så kommer det att se ut de närmaste veckorna. Jag får försöka öka långsamt och om jag får in ett långpass på ens 15 km före halvmaran så är det bra. Resten går på tävlingsinstinkt och pannben. Definitivt inte på någon kondition.

Jag märkte att (nästan) helamning i kombination med motion ökar energibehovet enormt. Måste börja tänka på vad jag stoppar i mig (det vill säga tänka på att jag stoppar i mig tillräckligt mycket).
Det har varit ganska tungt att springa men det börjar väl löpa småningom. Ovana och dålig kondis ska väl gå att råda bot på. Lite ömt är det kring ärret men det lär ska gå över. Värre är de där onda aningarna i löparknät, så jag får vara extra noga med att stretcha, rulla och ha koll på tekniken. Och helt enkelt ta det lugnt.

Långledigt

Idag är det min första lediga dag för oviss tid framöver. Jag är visserligen på vintersemester så här kring jul men sedan glider jag in i officiell mammaledighet vid årsskiftet.
Jag hade föreställt mig att de här veckorna skulle bli sköna träningsdagar varvat med soffhäng och filmer. Det verkar bli betoning på det senare. Visst rör jag på mig men någon träning skulle jag inte kalla det. Jag har promenerat och besökt gymmet lagom många gånger i veckan men under de senaste dagarna har jag fått lida efteråt. Jag får ont i korsryggen och nedre magen, en sådan där molande, störande värk och mitt under promenaden kan det hugga till så att jag får stanna och låtsas stretcha ett slag. Någon menade att det kan vara foglossning (har ingen aning om hur det ska kännas) och tant Rådgivning sade att det antagligen är övningssammandragningar.  Otrevligt är det hur som helst och jag vet att motion inte gör saken bättre. Så jag får väl ta det som det kommer och ta det lugnt om det så krävs. Nu om någonsin kan jag göra det med gott samvete.

Jag har en delad bloggpersonlighet och eftersom mitt liv kretsar mindre kring löpning och mer kring allt annat så kommer det att vara ganska dött här men mer liv här.

Min första lediga dag har jag tillbringat på crosstrainer med Runner's World framför näsan och därefter i frissastolen. Kvällen avrundades med julkonsert och ja, det lackar mot jul.

Springstatus: instabilt

Löpningen börjar kännas mer och mer osäker för varje dag. Kanske hade jag en dålig dag igår men det kändes faktiskt mindre bra. Jag gav mig ut på en längre runda och körde 13+2-taktiken. Det funkade de första 45 minuterna. Den fjärde kvarten var mindre kul. Det knep till i magen och kändes allmänt otrevligt och det blev mer betoning på gåvila än jogg. Efter ett tag gjorde jag ett nytt försök och bytte taktik till 4+1. Det funkade inte och den sista biten sprang jag så länge det kändes okej och gick när det inte gjorde det. Jag förbannade mitt val av rutt som saknade möjlighet att avbryta och ta en genväg hem. Det gör jag i fortsättningen. Landade på dryga 15 kilometer på närmare 2 timmar så det tog ju sin lilla tid. Frisk luft i skönt höstväder fick jag i alla fall.

Hoppas det bara var en dålig springdag med vanligt magont. Jag ger löpningen en chans till nästa vecka som test men jag är nog redo att ge upp helt om det känns så.  Viktigare än löpningen är den lille som sparkar i magen.

Tips på alternativa träningsfomer mottages med tacksamhet!

Att en så liten sak...

... kan göra så ont!

Jag fick skippa dagens spring bara för en otäck blåsa på foten. Behöver jag ens säga att jag är arg?

Av långa pass får kroppen lida

Igår blev det nytt distansrekord. Det hade inte blivit av om det inte var för att jag fick sällskap. Timmarna går så mycket snabbare och det känns så mycket lättare när man har någon att prata med!
Vid dryga 20 km blev det tungt som bara den och jag önskade att jag var hemma igen. Det var jag inte utan jag fick lov att kämpa några kilometer till.

Möra ben. Men det är inte det västa. Det värsta är blåsorna. En på trampdynan under stortån och en på lilltån. Alla skor klämmer. Jag linkar som om jag hade stukat vristen. Inte kul. Jag ser inte framemot dagens SATS-pass.

Om någon har en mirakelmedicin mot onda blåsor så rädda mig!

Blåsor och spottloskor

Vad ska man göra med blåsor på fötterna? Låta dem vara eller sticka hål på dem? Just nu har jag en läcker en under och mellan stortån och tåtån.

Jag tycker det är äckligt när folk går omkring och spottar. Det är liksom inte särskilt fint. Speciellt unga som harklar sig och spottar på gatan rynkar jag pannan åt.
Jag är dock inte bättre än dem när jag springer. Jag spottar rätt mycket då. Jag försöker göra det diskret och gärna så att det landar i gräset eller i diket, men det gör det inte vackrare. Usch mej.

Det var allt för idag.

Han stack före jag hann säga kortisonspruta

Besökte ortopeden igen.

- Har det skett någon förändring? frågade han.
- Nä. Eller jo, jag vaknar inte av smärta längre!
- Just så... så du är färdig att ta en kortisonspruta, antar jag?
- Ja, nå vad som helst som...
- Ja det är nog det enda vi kan göra just nu. Ta av dig byxorna och lägg dig på britsen.
- ...kej...
- Är det här det gör ont? undrade han och borrade tummen in på utsidan av knäet.
- Jepp, kved jag.
- Jag skulle kunna tänka mig att ge en kortisoninjektion åt dig nu, passar det? undrade han medan han ritade en prick med kulspetspennan.
- Jaa...
Och så stack han. Och sprutade in något som kändes lite märkligt. Sedan stod han och tryckte på det lilla såret medan han förklarade vad allt detta nu innebar.

Kortisonet och den lilla dosen bedövning som finns med tar bort den inflammation som eventuellt har blivit kvar. Det tar ju inte bort problemet utan bara smärtan. Tillfälligt. Om det hade någon effekt märker man först om några veckor. Om det fortfarande är sjukt kan man injicera det en gång till. Sedan är det väl dödsdömt.

Det gjorde inte ont, ett litet stick bara. Läkaren varnade dock för att det kan kännas mer ont än vanligt när bedövningen släpper, men det är inget att oroa sig över. Så nu inväntar jag smärtan.

Jag fick en veckas träningsförbud. Jahapp. Tur att jag hann skida före läkarbesöket då. En vecka är dock ingenting om det här visar sig hjälpa.
Jag får fortsätta stretcha och rulla på rullen, så under den här veckan tänker jag satsa extramycket på det. Och så kan jag ju alltid träna armar, mage och rygg (jag är inte långt ifrån mitt armhävningsmål, senast klarade jag en serie på 5+4+4!).

Om det hjälper återstår att se. Jag är faktiskt beredd att göra (nästan) vad som helst för att kunna springa igen.
Om någon av er har erfarenhet av sådant här så berätta gärna! Helst uppmuntrande och positiva erfarenheter, men jag är inte heller rädd att höra horrorhistorier. Jag klarar hur mycket stryk som helst.

Allt annat än löpning

I dryga dvå månader har jag gjort allt annat än sprungit. Så någon löparblogg är detta för tillfället inte.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till bloggen nu och om jag alls borde skriva. Jag vet inte längre vad jag ska skriva om.

Jag var sjuk i veckan vilket gav mig en fyradagars vila. Jag hanterade det ovanligt bra. Jag har fortfarande en hosta som spökar men annars är jag rätt så frisk. På fredagen blev det en flåsig stavpromenad och igår blev det simning med hostpaus mellan verserna. Idag får jag se om jag alls orkar lyfta några vikter.
Plankutmaningen har gått bra hittills men det går nog inte helt smärtfritt längre. Mest tycker jag att det känns i axlar och armar. Funderar på att godkänna statiska benmuskler som en variant av planka. Femton minuter borde jag få ihop idag.
Igår fick jag veta att en kompis läser min blogg (vilket jag inte hade trott) och att hon dessutom är med på plankutmaningen! Kul att ha lyckats lura med nån! (Lycka till, Miksu!)

Jag springer inte, men för er som springer vill jag upplysa er om att ni måste använda reflexer när ni rör er ute! Jag kör bil varje dag på grund av jobbet och jag har som bilist en rätt så bra uppfattning om när fotgängare syns och när de inte gör det. Om du tror att du syns med en liten reflex som dinglar från väskan så tror du fel. Du syns om du har en reflexväst eller ordentliga reflexband på både armar och ben. Om du är galen och cyklar på vintern ska du ha blinkande lampor på hjulen och definitivt reflexväst. Har du hund får du se till att även den syns. Åk ut och kör när det är mörkt så märker du hur skraj man är som bilist och hur troligt tacksam man är då man ser reflexvästar!
Det var allt jag hade att säga om löpning.

Jag orkar inte klaga längre. Jag har ont i knäet och jag börjar förlora hoppet om att alls kunna springa igen. "Helt samma" försökte jag intala mig själv igår när jag grubblade över mitt öde. Men det är inte alls helt samma! Det är jättetråkigt och jag är jätteledsen och jag känner mig orättvist behandlad. Jag är jätteavundsjuk på dem som springer och som kan anmäla sig till lopp och som kan se framemot nästa träningspass. Det börjar vara svårt att följa andras bloggar och jättesvårt att diskutera löpning och lopp med vänner. Även om jag till synes hanterar det bra så är jag verkligen inte glad över min situation. Egentligen hanterar jag det inte alls bra. Så nu vet ni det.
Men, som sagt, orkar jag inte klaga längre. Åtminstone inte högt. Jag kommer antagligen att göra en traditionsenlig analys av det gångna året, men det blir min sista klagan. Om jag bloggar så försöker jag göra det i positiv ton. Annars bloggar jag inte. Vänta er inga frekventa inlägg på oviss tid framöver.

Ha en skön väntan på julen!

Fluss och fysio

Jag blir aldrig sjuk.

Det gällde ända tills igår. Då fick jag ont i halsen och hosta och idag var jag röstlös. Inte så bra för en talterapeut precis.
Såpass sjuk att jag gick hem vid halva dagen idag. Såpass sjuk att jag skippade nio minuter planka igår. Idag fixade jag dagens tio, kanske orkar jag ännu ta igen gårdagen, vi får se.

Idag släpade jag mig ändå till fysioterapeuten som jag nu äntligen bestämde mig för att besöka. Inget nytt under solen direkt. Han var visserligen lite förvånad över att det fortfarande gör ont, men å andra sidan så utsätter jag mina knän för dålig ställning konstant, vilket inte precis minskar problemen.

Typ så här ser mina fötter ut:

Bilden är tagen härifrån.

Jag är plattfot som bara vad. Skyller på släktfel. Vristerna "ger efter" så att insidan av foten faller inåt, så att jag inte lyckas "hålla upp" foten, om ni förstår vad jag försöker säga. Jag har typ inget fotvalv alls.  Det gör att knäna vrids inåt och orsakar smärtan i knäna. Det är värre på vänster sida, märkte jag när jag såg mig i spegeln. Jag skulle stå på ett ben, böja knäet och skutta på ett ben, och då märkte jag tydligt hur knäet tar en märklig sväng inåt.
Troligen är detta den främsta orsaken till mina problem. Fysioterapeuten kollade också mina höftböjare och konstaterade att de är väldigt spända. När jag ligger på sängen med benen över kanten så pekar de typ rakt ut i stället för att falla neråt i en naturlig båge. Så jag får stretcha ordentligt nu.
Jag fick några nya övningar att göra, sådana som ska rätta till fotens position och inte direkt övningar för styrka. Jag ska stå på balansbräde, öva små hopp så att tyngdpunkten hålls rätt och träna statiska höftmuskler med hjälp av ett gummiband kring vristerna. Och så klart ska jag fortsätta med styrketräning, stretch och foamroller.
Han gav mig (eller Tristan) tid till trettondag. Om det inte är bättre tills dess så ska jag ta kontakt. För då är det något lurt med det här.
Han tyckte också att jag skulle anmäla mig till ett lopp (inte en mara, men kanske en halv till att börja med) för att höja motivationen i rehabiliteringen. Jag vet inte om jag ens vågar drömma om något sådant.

Nåja, nu är det väl vara att sätta igång. Jumppa till julmusik är väl inte så dumt?

Advent

Så var det december. Jag hade gett mig själv löpförbud till och med denna dag, men det lär fortsätta för oviss tid framöver. Eller visst skulle jag få springa, men det är inte så kul om det gör ont.
För det gör ont. Fortfarande. Snart två månader utan spring och jag är minst sagt ledsen. Jag har tid till fysioterapeut nästa vecka men jag har inte stora förhoppningar. Vad kan han göra annat än att ge samma övningar som jag redan har fått och som jag har gjort mer eller mindre flitigt den senaste tiden? Om han bara hittade felet (som gick att fixa lätt) så skulle jag vara tacksam. För inte ska väl ett löparknä ännu två månader senare vara sjukt och stelt och väcka mig under nätterna? Löpningen saknar jag, men det som är mer deprimerande än att inte kunna springa är att ha ont. Varje dag. Och bli påmind om mitt öde vareviga dag.

Nåja, julen är i antågande och den glädjen kan ingen ta ifrån mig. Plankutmaningen har också kommit igång och fyra minuter gick bra igår. Får se hur det blir med femton. Eller tjugofyra.

Nu väntar jag på snön och hoppas på att kunna skida trots Tristans* klagan. Idag blir det kryssning till Stockholm och jag hoppas kunna glömma allt som har med träning och smärta att göra och bara koppla av, äta oförskämt mycket och julshoppa hos våra västra grannar.

Fridfull adventstid!



*Vänster löparknä

Okej?

Det var helt okej att promenera till simhallen i morse.
Att pulsen stiger till 140 när jag stavgår är inte okej. Tecken på skitkondis.
Det var också helt okej att ha en hel bana för mig själv de första 500 metrarna.
Det var inte okej att Tristan* gnällde under vattenlöpningen.
Det var inte heller okej att mina anti-fog-simglasögon immade igen så att jag måste skölja dem varannan runda.
Det var inte okej att ett väldigt fullvuxet par hånglades i bassängen betedde sig som nyförälskade tonåringar.
Det var okej att följa med en grupp unga (7-10 år) barn som tränade simhopp. De var superduktiga!
Det var jätteokej att sitta i bastun efter simningen.
Det var inte okej att dra på mig halvsvettiga kläder.
Det var inte alls okej att promenera hem från simhallen.
Det var okej igen när jag fick fylla hålet i magen med frukt och mat.
Det var okej att skippa lördagsstädningen idag. Det är knappast okej i morgon.
Det var okej att stöta på mamma på väg till stan och således bli bjuden på kaffe och en maffig morotskaka! Annars hade det nog gått en hel dag utan att jag hade talat med en enda person.
Det var okej att shoppa och bränna lite pengar. Julmusiken okejar jag om en vecka.
Det var inte okej att komma hem till en tom lägenhet. Inte okej att ha en lördagskväll för mig själv.
Kanske kan det bli okej med film och godis? Eller så inte.

Det är inte okej att jag bloggar om allt annat än löpning just nu. Åtminstone är inte jag okej med det. Vet inte om jag vill fortsätta med det.
Jag är inte okej med min situation. Gör mitt bästa för att vara okej med att jag är okej ändå.

Det blev väl en okej dag om man räknar medeltalen av okej- och okej+.
Hoppas du har haft en okej dag!


*Vänster löparknä som jag givit namnet tristan.

Tristan

"Du har fina knän", sade ortopeden.
Hur kan fina knän göra så ont?
Inga skador varken i ledbanden eller menisken kunde märkas på magnetröntgenbilderna. Den enda avvikelsen var svullnad mellan tractus iliotibialis och femur lateral condyle, d.v.s. något som tyder på löparknä och friktionssyndrom.

Jaha.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Tydligen var maran så pass hård att löparknäsymptomen kom även om jag inte sprang. Det konstiga var ju att det kom plötsligt i futsalmatchen.
Visst är det ju en lättnad att ingenting är sönder, men nog känns det hopplöst på något sätt.

Kanske är jag inte gjord för att springa?

Nu då?

Läkaren rekommenderade fysioterapi, så nu försöker jag reda ut om jag får någon som betalar det. Fick en superstark pillerkur och om varken det eller fysioterapi biter så blir det kortisonspruta.

Vad ska jag göra?

Jag ger mig själv (fortsatt) springförbud för resten av november. Det blir alternativträning, droger och foamroller för hela slanten.

Men sedan? Jag vill ju inte ge upp löpningen. Men nog ser det ju lite mörkt ut just nu.

Jag gav mitt högerknä namnet Dolores. Nu är det dags att ge namn åt mitt vänstra också.
Det ska få heta Tristan. Det betyder ledsen eller den olycklige, tragisk hjälte eller född till sorg. Av förekommen anledning.

Status

Inte så bra. I natt hade jag ondare i knäet än någonsin. Vaknade av en förskräcklig smärta och det kändes som om knäet hade låst sig totalt. Jag fick lirka fram och tillbaka och det tog flera minuter före det blev bättre. Jättemärkligt. Men så händer det ibland när jag sitter stilla länge och också under nätterna, men inte så här illa som i natt.

Så det är inte så bra. Ingen löpning (annat än ett par testrundor som definitivt inte räknas som löppass) på snart fyra veckor. Kul. Det kliar i benen.

I morgon skall jag besöka ortopeden. Jag fasar för besöket. Egentligen är det illa oberoende vad han konstaterar. Antingen säger han att jag ska vila (som om jag blev lyckligare av det). Eller också skickar han mig till operationssalen. Då kan jag bara drömma om att springa på väldigt väldigt länge.

I stället för att springa har jag byggt lite muskler. Något måste jag ju ha. Styrketräningen väcker dock lite motstridiga känslor. Å ena sidan är det kul att se resultat- jag blir ju faktiskt starkare! Å andra sidan vill jag inte skaffa mig alltför stora ben med tanke på att jag ändå helst springer. För det krävs uthålliga och långa fina muskler. Nu bygger jag ben för en sprinter och en överkropp för... en boxare?
Jag trivs med styrketräningen och det är kul att se att jag kan öka vikterna och att jag utvecklas. Samtidigt skulle jag ju helst träna uthållighet och grundkondition med tanke på löpningen.

Allra mest saknar jag löpningen. Saknar det något otroligt mycket! Och så har jag ångest över hur mycket tid som går till spillo. Om och när jag kan börja springa igen får jag bara acceptera det att jag måste börja från noll.

Statusuppdaterar i morgon efter ortopedbesöket. Antingen är jag ledsen och uppgiven eller ledsen och förtvivlad.

Storgråter

Jag är fem före färdig att kasta in handduken.

Jag knöt lenkkarna igen efter en veckas paus. I hopp om att det skulle bära längre än till närbutiken. Efter 700 meter sade det stopp och jag linkade tillbaka. Gråtande.
Visserligen gjorde det ont, men jag grät nog mest av besvikelse. Och ånger. Varför skulle jag spela fotboll?
Löparknä kan jag leva med. Det var okej idag, inga problem! Det är det där arma vänsterknät som tog stryk för knappa två veckor sedan.
Det måste ju ha hänt något. Jag tror jag fick en spark mot foten (bollen var i mellan) så att vristen vreds inåt. Smärta på utsidan av knäet och snett under. Det var inte svullet då och inte nu heller. Ont gör det när jag börjar springa (promenad, crosstrainer och benträning på gym har funkat) och ibland känns det av i trappor och nerförsbackar. Försöker ställa en diagnos med hjälp av Google, men om någon vill hjälpa till så är det fritt fram. Annars får väl en läkare ta sig en titt på det.

Ledsen är jag. Och arg. Känner mig orättvist behandlad, misslyckad och väldigt avundsjuk på alla som kan springa. Jag som har så mycket spring i benen! Det kändes annars så bra, så bra! Jag hade definitivt varit redo för en lång och skön runda!

Jag vet inte hur många fler smällar jag kan ta. Just nu tycker jag att allt vänder sig emot mig. Det är inte bara löpningen som orsakar denna känsla utan också annat jag upplever som livskvalitetssänkande. Jag vet inte heller hur jag ska handskas med det här nu. Just nu är jag mindre rationell och tänker sura och matstrejka resten av livet. Det lyckas väl tills i morgon eller så.

Kanske är det inte meningen att jag ska springa. Alls.

Undrar vad det då är tänkt att jag ska göra?

Stegrande

Förra veckan utmanade jag mig själv under långpasset genom att öka tempot ordentligt fyra kilometer på slutet. För att märka att jag faktiskt har en växel att lägga i om det behövs.
Idag utmanade jag mig själv på annat sätt.
Där någonstans intill sandvägen mellan Hertonäs och Vik finns ett ställe där det går trappor upp mot en fin utkikspunkt. Vingliga, skrangliga sådana. Dem tänkte jag bestiga.

Enkelt, tänkte jag i mitt hömod. Någon minut senare var benen till bredden fyllda av mjölksyra och jag var glad att det inte var fler trappor än så.

Väl uppe pustade jag ut, kollade på utsikten och lät pulsen sjunka igen. Kul variation under ett annars grått och regnsjukt långpass.
Efter att ha lyckats tappa bort mig i skidspåret någonstans mellan Hertonäs och Gammelstadsforsen och således fått några hundra meter terränglöpning inbakat i passet och till slut tagit mig hem igen, var jag rätt så sönder. Värkande ben, susande löparknä och ilande akilleshäl. Men glad och nöjd ändå. Det blev 20 km på två timmar och fem minuter. Inklusive en stigning i både höjd och puls.
Någon dag kanske jag tar mig an den beryktade Malmgårdstoppen.

På tal om utmaningar...

... för vissa räcker det inte att springa maraton. Då springer de 100 km ultra i stället. För andra räcker inte med att lägga 1000-bitars pussel. Då lägger de 4000-bitar i stället.

Prioritera om

Min kropp säger stopp.

Först knäet. Nu akillessenan. Men i bakgrunden en kropp som inte riktigt fungerar.

Jag får helt enkelt ta och prioritera om.
Mindre belastning en tid framöver. Mindre träning, helt enkelt. Tills jag börjar fungera igen.

Jag slutar knappast springa, men jag får nöja mig med färre gånger i veckan, kortare pass och mindre ambitiösa mål. Huruvida jag tävlar i höst vill jag inte lova ens mig själv. Om jag gör det är det bara på skoj.

(Om någon har tips på träningsprogram där man kommer undan med 3-4 korta men kvalitetsmässigt bra pass så att man utvecklar fartuthållighet och upprätthåller grundkonditionen så tackar jag och tar emot.)

Jag är ledsen. Men nu är det helt enkelt så att hälsan får vara viktigare. Jag kommer igen. Kanske på gamla dar, som många långdistanslöpare.

Parkerade.

ps. Än en gång kom Juoksija med artiklar som passar min livs(eller löpnings-)situation. "Akillesvaivat kuriin" läses med intresse.

Smärtsamt

Är det inte knäna som gör ont så måste det ju vara något annat.
Idag är det akillessenan.
Det började egentligen igår under långpasset och det var inte bättre idag. Tur att det bara stod återhämtande länk på programmet. Hade jag gått miste om ett viktigare pass skulle jag ha varit om möjligt ännu argare. Jag lunk-linkade på i 45 minuter så det blev ju minsann återhämtande och bra.
Äsch. Inte är det ju riktigt som det skall vara.
Ibland får jag känslan att det inte är meningen att jag ska springa.

Dolores

Det går i vågor. Vissa dagar är glaset halvfullt och jag vågar drömma om kommande lopp. Andra dagar förbannar jag mitt knä och känner mig straffad och orättvist behandlad. Varför fick jag inte springa hela loppet? Om det bara hade hänt lite senare hade jag linkat i mål.
I onsdags sjöng jag klagovisor. Jag kunde inte springa på grund av knäet, jag kunde inte rullskrinna på grund av skavsår och till råga på allt kunde jag inte vattenlöpa för att skavsåren sved så förtvivlat.
Visst är det bättre nu, men långt ifrån friskt. Jag har vågat mig ut på ett par testrundor och klarat ca 6 kilometer. Sedan har det roliga tagit slut och jag har missmodig fått promenera hem. Att pulsen är skyhög får mig att tappa hoppet ytterligare, om kondisen är så här usel finns det ingen chans att slå rekord i höst.
I går besköte jag fysioterapeuten och fick se hur mina vrister ger efter när jag böjer benen och hur knäna vrids inåt. Jag fick också märka hur svaga höfter jag har och hur mycket de är i obalans. Dessutom har jag spända muskler från höftböjare till vader. Mer övningar, mer stretch. Nästa gång får jag inlägg.

Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Vill inte ge upp, men vågar inte heller hoppas på att alls kunna springa i sommar. Fan.

Inspirerad av Springjonas som döpte sitt löparknä till Knut, tänker jag kalla mitt knä Dolores. Det betyder "smärtor".

Riga

Resan då? Jag känner att jag har en viss skyldighet att berätta om Rigaresan, även om den inte riktigt blev den där drömresan jag hade målat upp för mig. Dels för att jag gärna vill berätta om och rekommendera Riga som resmål, dels för att jag vill göra smygreklam för researrangören som vi anlitade.
När jag i vintras googlade "maratonmatkat" hittade jag Vetikko Travel. Det är en liten privat firma som ordnar maratonresor och mycket annat också. Det som lockade var att jag fick en personlig kontakt med arrangören (Paula Vetikko) och så råkade de erbjuda en lämplig resa också.
Vi fick resan serverad på fat. Paula fixade allt från flyg, hotell och transport till nummerlapp och guidad rundtur i stan. Om jag någonsin kan springa igen anlitar jag gärna samma firma.
Vi åkte på fredagen och det enda som gjorde mig orolig var propellerplanet som förde ett fruktansvärt oväsen hela timmen till Riga. Hotellet var snyggt och personalen vänlig och efter en natt i ett smällhett rum gick det bra att byta till ett rum där luftkonditioneringen fungerade. För maratonlöparnas skull öppnade de för frukost redan klockan sex på söndagen.
Riga är en alldeles otroligt fin stad och vi hade tur med vädret. Sol och sommarvärme och hela staden blomstrade. På lördag förmiddag fick vi en guidad tur runt stan och vi tittade på otroliga jugendbyggnader och bekantade oss med gamla stan. Staden gav ett rent och snyggt intryck och under helgen var det lugnt och tyst i och med att de flesta lär åka ut till sina sommarställen över veckoslutet.
Lördagen var skön. Jag tankade vätska och ordentligt med mat, så energi var det ingen brist på inför loppet.

Loppet då? Det var ju en flopp, kan man minst sagt säga. Helst vill jag bara glömma det. Men jag måste ändå berätta om det, kanske mest för min egen skull.
Att starten var redan 8.30 var inget större problem. Jag tankade med rostbröd och Elovena-snabbgröt (bra att ha med om man är osäker på vad hotellet har att erbjuda) och vi traskade iväg till start i god tid.

Innan start.

Jag var nervös, men på ett bra sätt. Det började så bra, så bra. Benen kändes utvilade, magen var det inget problem med och jag rullade på i bra tempo. Hett så sjutton, men vi fick vatten och energidryck lagom ofta för att klara. Jag tror kepsen räddade mig från värmeslag.

So far so good.

Fram till 21 km höll jag ett tempo på 4:40-4:50 ungefär. Så det gick undan. Vid 18 tog jag min gel och vid 19 kände jag av knäet. Där började de mest plågsamma 15 kilometrarna, både fysiskt och psykiskt.
Vid halvan klockande jag 1:41 och då började jag bli rädd. Jag var beredd att ge upp, men knäet svek inte helt och jag fortsatte så gott det gick. Farten sjönk till 5-tempo. Småningom blev benen tunga, det var ju inte en särskilt ergonomisk stil jag hade då jag stundvis haltade fram. Trettiokilometersmuren kom redan vid 25 och jag hade svårt att hålla tempot. När 3:30-hararna kom förbi började jag tappa hoppet. Vid 32-33 km var tempot nere i 5:30-5:45 och vid 34 gick jag första gången. Då såg jag också Jan komma emot, han hade väl börjat ana att allt inte stod rätt till. Jag gick, linkade, joggade, gick... Försökte. Jag övervägde så klart att gå resten och klara loppet med en skittid, värmeslag och ett totalförstört knä. Till slut gav jag upp. Gav upp. Stängde av miss Garmin vid tre timmar jämnt och med 35 kilometer bakom mig. Gick hem igen.

Först var jag arg. Sedan bara tom. Sedan ledsen, riktigt ledsen. Det är jag nog fortfarande, så där gråtmild med en konstig känsla i magen och bröstet.
Det var inte så det skulle sluta. Inte alls.
Det var inte bara knäet som gick sönder. Jag gick sönder lite grann jag också. Mitt jag tog stryk och det tar nog en tid för mig att läkas.
Jag går igenom gårdagen om och om igen. Tänker på vad jag kunde ha gjort, hur det borde ha gått. Varför gick det inte så? Borde jag ändå ha tagit mig ända fram? Varför avbröt jag? Herregud, jag gav ju upp! Skam, skuld, misslyckande. Jag kan inte möta min egen blick.
Idag lämnade jag Riga med en bitter eftersmak, med vemod och ledsamhet. Även om det för övrigt var en skön resa.
Det är ju nu jag borde sitta och granska Vetikko Travels hemsida och spontananmäla mig till nästa tävling. Nu är det så avlägset. När kan jag ens springa igen? Hela vinterns och vårens träning för detta? vad gör jag nu, med en kondis som är bättre än någonsin förr? Det harmar ju också att det var just det här loppet. Det var vårens höjdpunkt som jag hade sett framemot och som gav mig kraft att orka genom arbetsveckorna när de var som värst. Och det var höjdpunkten som skulle ge mig ork för resten av våren och inspiration inför nästa utmaning.
Det kunde ens ha varit något udda Nurmijärvimaraton, då hade det nog inte stört mig lika mycket.

Knäet då? Det gör ont ännu idag. Det styvnade till och nu är det en aning svullet. Och så hörs det ett märkligt gnisslande vid sidan av knäskålen när jag böjer det. I morgon går jag till ortopeden. Jag vet inte om jag skall hoppas på löparknä eller något annat. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och önska att jag fick vakna igår i Riga med friskt knä och springa maraton på 3:30. Så långt kommen i min bearbetning är jag.

För att undvika en deppig slutkläm kan jag sammanfatta mig så här:
Jag kan varmt rekommendera Riga som resmål för dig som funderar på vilken stad i Europa du skall tillbringa ett veckoslut i.
Jag kan varmt rekommendera maraton i Riga för dig som gillar att slita asfalt på lagomstora tävlingar. Det var välarrangerat på alla sätt.
Jag kan varmt rekommendera Vetikko Travel om du vill ha en arrangerad maratonresa. Kolla in hemsidan, de erbjuder en massa spännande resor!

Ni som laddar upp inför Stockholm, er önskar jag bättre löplycka!