Springstil och löpteknik

Jag kan inte låta bli att iakkta andra löpare jag möter under löprundan. Döm inte hunden efter håren, heter det, men jag är nog alltför snar att döma löpare efter springstilen. En del klampar fram med tunga steg, andra har axlarna upphissade till öronen, somliga svänger benet i en märklig cirkel och vissa vickar på rumpan som om de dansade zumba. Så finns det de som har en otroligt fin hållning och tät stegfrekvens och då kan jag bara avundsjukt beundra dem och rätta till min egen löpning.

Jag vet inte hur jag ser ut när jag springer. Kanske ser jag urtöntig ut. Alla har sin stil och en del kan man känna igen på långt håll bara på grund av stilen. Oftast gör det inget om man har en lite tassig stil, men när det är direkt fel är det klokt att se över sin löpteknik.

Jag påstår inte att jag har en utmärkt löpteknik. Däremot har jag fäst uppmärksamhet vid detta i och med ett par löparknän och i samband med SATS- träningen. Jag vill lyfta fram några saker jag ser hos många löpare och som jag gärna skulle påpeka för dem om jag bara var modig nog.

1) Hållningen. Många faller ner i en sittande ställning. Fram och upp med höften! Det här är en sak som kräver styrka och jag märker själv att jag lätt tappar hållningen när jag blir trött. Det här kan man påverka genom att sköta muskelkonditionen. Träna höft, rumpa, mage och rygg!
Du ska inte se dina skor när du springer! Bara genom att lyfta blicken kan man förbättra hållningen avsevärt. Tänk inte apa, tänk giraff!

2) KLAMP, KLAMP, KLAMP. Ibland hör jag hur en löpare närmar sig bakifrån. Det skall inte höras att du springer! Tänk inte elefant, tänk mus!
Det tvistas om det är bättre att sätta i hälen före eller att springa mer på framdelen av foten. Jag gör det senare, men det är väl smaksak. Klampet kommer främst från sådana som sätter i hela foten samtidigt.

3) Långa steg.  Erfarana långdistanslöpare har en stegfrekvens på 180 steg per minut. Prova själv. Räkna dina steg under 30 sekunder och se om du kommer närmare 90 steg. Svårt, ja! Jag testade idag och lyckades klämma in 85 steg på 30 sekunder (i 6:30-tempo). Det är något jag har övat in. I början krävde det koncentration och det kändes knäppt och underligt, men nu går det av sig självt. En del kanske tror att det går fortare ju längre stegen är, men så är det nödvändigtvis inte.
Tänk inte gasell, tänk chihuahua! Tänk också på att du ska stiga rakt under dig, inte framför dig. På det här sättet sparar du energi, tro det eller ej.

4) Studsande. Kanske kan man tro att löpningen ser lättare ut när man studsar fram, men det är det inte. Dessutom gör studset inte gott åt vaderna. Glid fram. Låga steg i samband med snabb stegfrekvens är ekonomisk löpning och sparar både energi och leder. Tänk inte trestegshoppare, tänk skridskoåkare.

5) Gungande. Det är vanligt speciellt bland kvinnor att höften svänger av och an. Även om man råkar ha en snygg bak är det ändå meningen att man ska hålla den så stilla som möjligt. Riktning framåt, inte sicksack. Tänk inte salsadansös, tänk manlig gymnast!

6) Spända axlar. En del drar upp axlarna när de springer och verkar inte kunna slappna av. Löpningen ska vara avslappnad  och tekniken lider av att man spänner överkroppen. Ofta börjar det från händerna. Knyt inte nävarna, utan håll händerna avslappnade. Tänk inte att du håller i en skidstav, tänk att du håller i ett rått, rinnigt ägg.

Det finns säkert massor av andra saker man kan tänka på, så fyll gärna på listan om du kommer på något som jag har missat. Det är också svårt att förklara sådana här saker utan att man kan visa rent konkret. Om du har möjlighet så lönar det sig att fråga en löpcoach eller en kompis med längre erfarenhet och bra teknik.

Phoebe's löpstil kan man ha roligt åt :) Den är dock inte särskilk energisparande. Jag testade (på en skogsväg utan annat folk inom synhåll) och orkade typ 50 meter.

Med små justeringar kan du förebygga skador, bli uthålligare och se mindre töntig ut :)

Bättre

Efter ett par tröga och småsjuka veckor börjar det kännas bättre igen. Kroppen är rätt trött och återhämtningen går långsamt men åtminstone har jag kommit mig för att snöra lenkkarna igen.
Idag fick jag till ett kortare långpass genom att kombinera SATS-träningen med transportlöpning hem. Pulsen hölls låg och jämn och jag höll mig till planen att springa sakta. Det känns lite som att börja från början igen, men sak samma. Fart och intervaller smakar inte nu så då får det vara. Jag vill inte att löpningen ska börja smaka blä.

Det positiva med dagsläget är att jag har varit utan både kinesiotejp och knästöd i flera veckor nu! Visserligen har jag inte sprungit särskilt mycket eller särskilt långt, men nog känns det som en lättnad ändå.

Jag satsar på bänkidrott i stället. Fotbollen får störa sömnen en aning, tur att det bara är två arbetsveckor kvar att slumra igenom.

Dags för fest. Ha en trevlig helg!

Inte som på Strömsö

Det går inte alls bra just nu. Hela förra veckan kändes jobbig, som om kroppen aldrig återhämtade sig och pulsen var hög som bara den medan farten inte är värd att nämna. Trenden fortsätter. Dagens SATS-träning var tuff även om jag drog den lättaste gruppen (vilket jag är helt nöjd med, puh) och nu ligger jag bara helt apatisk på soffan.
Lite som om jag höll på att bli sjuk. Men utan feber eller andra sådana symptom. Men influensa kan väl vara feberfri?
Eller så är det brist på någonting. För lite mat? För lite järn? För lite vila?
Eller så är det bara vårtrötthet.

Hur som helst så är det inte alls så bra med tanke på lördagens halvmara. Jag har aldrig sett så lite framemot en tävling förr! Skumt. Överväger starkt att stå över. Har faktiskt ingen lust att plåga mig själv. Det andra alternativet är att gå med och ta det lugnt. Typ slå personsämsta. Jag är dock inte den typen som gärna gör det.

Springa eller inte springa? Det får jag väl se på lördag.

Återhämtning

På tisdagen sprang jag Run Tough med SATS och benen blev rätt så möra. I onsdags blev Running Finlands tänkta Cooper intervaller i stället vilket var minst lika tufft. 500 meter, först uppför och sedan nerför, 6 gånger. Det gjorde benen till spaghetti.
Igår blev det en återhämtande länk.
Vad är det?

En lätt, kort och långsam runda som inte tröttar ut. Känns det jobbigt och är du trött efteråt så har den nog inte varit särskilt återhämtande. Tror jag. Går det för fort blir det för jobbigt. Springer du för långt blir det för ansträngande och länken tjänar inte sitt syfte. Egentligen skulle kanske en promenad eller alternativ träning vara bättre(?).
Mina ben var sega och pulsen steg lätt. Det blev en låångsam runda med promenad uppför backarna.
Till återhämtningen hör ju också mat och dryck. Speciellt varma dagar som dessa anstränger jag mig extramycket för att få i mig tillräckligt med vätska och efter länken tar jag någon form av sportdryck för att få i mig de viktiga mineralerna. Återhämtningen fortsätter nästa dag,vilodagen. Viktigt är att inte äta för lite även om man inte tränar eftersom kroppen fortfarande bygger upp.

Hur sköter du återhämtningen? Springer du "återhämtande länkar"? Vilar du alls?

Idag blir det vilodag. Både igår och idag sitter jag på utbildning och suger in kunskap om benämningssvårigheter. Återhämtning från den vanliga arbetsvardagen, otroligt skönt!

I morgon blir det korta snabbabenväckare inför söndagens evenemang. Ett evenemang jag aldrig trodde att jag skulle vara med om.

Att skrapa ihop kilometrar

Det blev en lite bloggpaus. Igen. Jag skyller på flytten. Och på en hel massa annat att tänka på.

Förra veckan var fullspäckad med program. Dessutom har jag varit trött och seg hela veckan, vad det nu sen kan bero på. Jag visste att det skulle bli ont om löpning så jag såg till att klämma in lite extra spring här och där.
Träningsveckan började på tisdag med Run Tough- passet och för att få ihop lite mer än 8 kilometer så sprang jag fyra extra före vi började.
På onsdagen var det möte med Running Finland och genom att springa 7 km före mötet och 9 km efteråt tillsammans med andra glada RunningFinländare fick jag ihop ett kortare långpass, haha!

Sedan var jag mest trött. Lite sömn, hektisk vecka och en trötthet som kändes i hela kroppen. Det blev lätt gymträning på torsdag och vila på fredag, men på lördag var både kroppen och knoppen redo för löpning igen.
Det kluriga med att ha flyttat är att hitta nya rundor och att bilda sig en uppfattning om hur långa sträckorna är till diverse ställen. I lördags fick jag ändra min rutt några gånger för att inte vara hemma för tidigt. Landade till sist på 19 kilometer och var nöjd med det.

Vacker aprildag!

Söndagen blev transportlöpning hem efter att ha inhandlat diverse förnödenheter till hemmet. Det var asväder- regn och blåst och grått äckel. Perfekt väder för att testa mitt nya par nr 2! Dessa godingar är lättare och snabbare än mina Kayanon så detta blir definitivt min snabbpass- och tävlingssko!
Jag sprang tvåtusingar för första gången i mitt liv. Det var tungt men inget spyttpass och med piggare ben kan jag säkert flyga fram ännu lite fortare. Nöjd var jag ändå och det var ju ändå första gången jag provade det upplägget.

När vädret inte lockar...

... så lockar skorna!

Även om jag tyckte att jag hade ont om tid förra veckan skrapade jag ihop knappa 60 kilometer. Det är inte alls så illa med mina mått mätt. Det gäller att vara taktisk och kunna dela upp passen lite grann om det behövs.

Idag har jag vilat. Bra sätt att börja veckan, tycker jag.
I morgon är det dags för Urban Tribes /SATS igen. Det har varit omtyckt här i Finland, så om du är SATS-medlem och ännu inte har provat på de nya löpningstimmarna så kom med! I värsta fall har du mig som piska!

Update

Det blev en liten bloggpaus, men det var väntat. Egentligen skulle jag ha fortsatt med pausen om jag inte hade varit så hög på endorfiner och haft en sådan blogglust som jag har nu. Bäst att skriva av mig så kan jag fortsätta pausen sedan.

Veckoslutet gick åt till att flytta. Det är inget jag gärna gör igen inom alltför snar framtid. Det blev en lång söndag men till sist var vi klara och redo att börja bo på nytt ställe. Tröttheten kändes av på måndagen och ärligt talat så var jag väldigt frånvarande och vimsig den dagen.
Att bo bland lådor stör mig inte längre. Nu får det ta den tid det tar att komma i ordning. Huvudsaken är att jag hittar mina löpkläder.

Förra veckan grubblade jag över vad jag skall göra med utslitna skor. I flytten var jag kall som is och utan att hinna förvarna mina dojor så åkte de ut tillsammans med de andra ratade sakerna. Smärtfritt och snabbt avsked. Med mig tog jag mina sprillans nya skor och idag invigde jag det ena paret på riktigt.

Dagens träning var det som egentligen fick mig att blogga idag i stället för att packa upp skafferiet. Idag var det nämligen det första passet med Urban Tribes/SATS!
Run Tough stod på programmet och det är ett rätt så tufft intervallpass. Jag var smått nervös inför dagens uppdrag (fungera som coach) men när jag väl hade fått på mig coachvästen och snört mina fina skor så släppte all nervositet. Jag lyckades leda min grupp i rätt tempo och samtidigt uppmuntra och småprata med deltagarna. Det var hur roligt som helst! Det gör jag gärna nästa vecka igen, och nästa och nästa. En gång i veckan hela vårterminen.
Så om du är SATS-medlem och inte var med idag så skärp dig och kom med nästa gång!

Glad coach efter lyckat träningspass!

Mina fina.

Nu börjar makens flit ge mig dåligt samvete så det är väl bäst att ta i tu med kaoset.

Övervann Centralparksskräcken

Jag är inte van vid Centralparken och känner till bara delar av den. Jag springer sällan där och de gånger jag har tagit mig dit har det varit på cykel. Orsaken rätt enkel: jag bor ganska långt ifrån och att både ta mig dit, springa där och sedan ta mig tillbaka skulle bli en väldigt lång länk. Den andra orsaken är att jag har haft för mig att jag alltid tappar bort mig där. Skyltarna pekar åt ett håll men ändå hittar jag mig själv någon helt annanstans än jag hade trott.

Idag tog jag tjuren vid hornen och tog bilen till Svedängen för att utmana skogen. Jag hade en annan tanke också. Vi kommer nämligen att springa i Centralparken med SATS och för att undvika den pinsamma situationen att tappa bort min grupp så tyckte jag att det var bäst att försöka bli bekant med den tänkta rundan. I morgon kör vi ett testpass med några stackars offer.

Jag hade möjligheten att sluta jobba tidigt så jag stack iväg vid tre. Skönt att veta att det skulle vara ljust under hela länken, förutsatt att jag inte tappade bort mig alltför mycket.

Det gick bra på alla sätt! Jag sprang från Svedängen och följde skyltarna mot Dal (stundvis pekar det mot Dal i två olika riktningar men jag lyckades välja rätt varje gång). Hittade till min glädje vår startpunkt och kunde vända tillbaka så att jag delvis sprang den runda vi kommer att springa med SATS. Även om jag tog en lite annan väg tillbaka kom jag lyckligt fram till bilen igen och stannade klockan på prick 16 kilometer.

Det här måste jag göra om! Det var otroligt uppiggande att helt byta miljö och springa på nya ställen! Det kändes inte alls långt och skogen har ju sin charm och sin stillhet. Jag måste nog göra det oftare- hoppa i bilen för att ta mig till nya vägar att nöta. Nu kom jag dessutom över min Centralparksskräck och vågar kanske yra där lite oftare.

Det bästa var ändå att märka att jag börjar få fason på pulsen. Jag körde med 13+2-taktiken igen men också när jag sprang hölls pulsen jämnt och fint kring 145 slag/minut. Det är en viss skillnad från en månad tillbaka då jag sprang med hjärtat pumpande i 165 slag i minuten. Nu har jag också vågat springa lite långsammare utan att vara rädd för ont i knäet, vilket ger mig möjlighet att få till ordentliga grunduthållighetspass.

Att vara både jobbad och tränad klockan fem en helt vanlig onsdag är inte fel!

RUN HAPPY!

Så blev det plötsligt allvar! Jag skall dra löppass ett par gånger i veckan från och med första april! Igår och idag har jag varit på utbildning för att bli löpinstruktör! Det är Urban Tribes som i samarbete med SATS kör igång med detta nya koncept här i Finland (finns redan i Sverige och Norge).

Idén är att kunna utvecklas som löpare, bli uthålligare och snabbare och få variation i träningen. Och framför allt: att tycka att löpning är roligt! Tre olika pass i veckan: fartlek, intervall och länk i jämnt tempo. Vem som helst kan delta, vi delar in oss i grupper enligt fart och nivå.

Det var två långa och intensiva dagar. En hel massa information och intryck att ta in och samtidigt försöka leva sig in i den roll vi kommer att ha. Jag ingen erfarenhet av sånt här så visst var jag lite nervös när jag skulle dra någon övning.
Inspirerad är jag i alla fall! De som drog utbildningen var erfarna och duktiga och kunde ge konstruktiv feedback åt oss. Vi gick så klart igenom de olika passen och gav oss ut på ett par testrundor, men vi pratade också mycket om träningsfysiologi, om varför vi tränar det vi tränar och om hur det är att vara coach.
Det är rätt mycket att tänka på; man ska vara inspirerande, uppmuntrande och visa att löpning är kul, man ska ta hänsyn till alla, se alla och samtidigt ansvara för tempo och visa vem det är som bestämmer. Puh!
Jag har ett par månader på mig att öva.

Pricken över i:et var att jag kunde springa! Jag fasade för att det skulle bli en flopp och att jag skulle få backa ur och säga att knäna inte håller, men det behövde jag inte! Vi sprang ett par intervallpass och det verkar som att det lite hårdare tempot orsakar mindre smärta i knät. Det var den lugna uppvärmningen som kändes mest, men det gick över så fort vi började passet.
I går sprang vi 8 kilometer, vilket är det längsta på tre och en halv månad! I benen kändes det som 25 km och jag var helt slut efteråt. Jag trodde knät skulle vara ömt idag, men jag klarade våra 6 km galant (utom att kondisen var rätt usel).

Om det var kinesiotejpen eller om det kom ovanifrån förblir ett mysterium.

Visst känns knäna lite ömma nu, det får bli ett par dagars löpvila. Om, om det får fortsätta så här så tänker jag försöka springa 2-3 gånger i veckan. Antagligen korta distanser i för hårt tempo, bara för att knäna gillar det bättre. Grundkondisen får jag sköta på annat sätt.

Det blir en bra grej, det här! Om du är SATS- medlem, kom med! Om du vill ha mig som coach och inte är medlem i SATS- bli medlem och kom med! Tröskeln är låg och det finns helt säkert ett pass som passar dig! Du behöver bara tycka att löpning är roligt! Om du inte gör det kan du komma med för att bli övertygad om att löpning är roligt!

  

RUN HAPPY!