lördag 13 augusti 2016

Helsinki City Marathon

Jag hatar sena starter. Jag går omkring och är nervös hela dagen och idag fick jag vänta ända till klockan tre innan nervositeten släppte. Skitväder var det också, regnigt och blåsigt och ruggigt. Mest orolig var jag för mina knän som har känts lite märkliga de senaste veckorna. Jag har haft en diffus smärta över knäskålen och har vaknat av att det är alldeles stelt och gör ont. Så nu innan loppet har jag försökt motverka det med Voltaren. Och givetvis var jag nojig över hur knäna annars klarar det, ville absolut inte uppleva löparknä för tredje gången. Så jag tejpade för säkerhets skull.

Nåja. Jag kom till start i lagomtid och den stund vi väntade på startskottet slutade det regna för stunden. Startskottet gick, nervositeten släppte och jag ägnade den första kilometern åt att försöka ta mig förbi idioter som tränger sig längst fram och ändå börjar långsamt.

Strax före startskottet.

Vädret var inte så illa som det kan ha sett ut. Det regnade visserligen halva loppet men det var ett sådant där lätt regn som inte märktes av just alls. Blåsigt var det mest längs stranden men det stördes jag inte av. Redan vid två kilometer kändes det av i det ena knät och jag började fundera på scenariot där jag avbryter loppet. Inte kul. Sprang förbi 30 km-skylten och tänkte att här är jag kanske om drygt två timmar. Det kändes lite absurt. Sprang på i ett tempo som kändes bra men som var snabbare än jag hade tänkt mig. Benen kändes utvilade och lätta och jag rullade på. Tankade gel enligt planen och drack på vätskestationerna. Nu hade vi åtminstone ingen hetta att tampas med.

Jag hade sällskap av två medtävlande så gott som hela loppet. Den ena var en tjej i min ålder med flätor ner till midjan. Vi turades om att dra och ännu vid 40 km kom hon för n:te gången upp vid min sida. Sedan drog hon iväg medan jag inte riktigt hängde med. Hann ändå tacka henne för farthållningen. Den andra var en italienare som lyssnade på musik så att också jag hörde. Italiensk pop. Ibland hörde jag ingen musik men så närmade den sig bakifrån och mannen dök upp bredvid mig igen. Han high-fivea också alla barn som stod och hejade, sympatisk typ.

Rutten var fin och mindre backig än jag hade trott. Mycket nerför och en del jobbiga uppförsbackar som tog musten ur en lite grann. Speciellt början av det andra varvet var tufft och backigt. Vi sprang två varv, men rutten var så fiffigt planerad att det andra varvet var kortare än det första. Det blev mentalt lättare då man gav sig in på det andra varvet och bara hade en 17 km kvar.

Jag är förvånad över hur lätt det gick. Jag har en förmåga att börja för hårt och risken att jag skulle kollapsa redan efter 16 km var överhängande. Men det gick bra. Knäna slutade bråka och benen var fortfarande pigga när jag passerade halvan. Sedan blev det lite uppför och jag blev ganska trött men inte så att jag  inte klarade av att hålla farten. Passerade 30 km och ingen vägg kom emot. Vid 34 någonstans fick jag ordentligt håll i sidan och fick lov att gå några gånger för att kunna fortsätta springa upprätt. Kämpade med det över Drumsö vilket gjorde det lite jobbigt. Tappade fart. Jag hade sprungit väldigt jämnt och låg två minuter före i tidtabellen för sub 3:45. Nu började det bli kämpigt. Ont i sidan och framlår stela som cement. Så någon fartökning på slutet för att komma ikapp fick jag inte till stånd. Det störde mig förvånansvärt lite.

I mål på 3:46:54. Satte personsämsta med ganska många minuter. Det tycks vara årets trend. Nöjd ändå. Det kändes faktiskt inte alls så övermäktigt som jag minns att det har gjort under tidigare lopp där kring 35 km. Det brukar kännas som att det aldrig tar slut. Nu kändes det som att det faktiskt kommer att ta slut ganska snart. Benen blev så klart trötta och stela och ömma men det kom först på slutet och jag behövde inte springa särskilt länge i ett sådant tillstånd. Och även om det i början kändes hujsigt att tänka att jag ännu ska hålla på drygt tre timmar så var det inte mentalt oöverkomligt.

Duschad och klar.

Det är långt kvar till PB. Det är långt kvar till 3:30. Ändå är jag riktigt nöjd med formbeskedet. Får se om jag kommer upp ut sängen i morgon.

tisdag 2 augusti 2016

Det där med marathonträning

Om en och en halv vecka borde jag ta mig fram 42 km i ett svep. Det är ungefär vad jag det senaste året har sprungit i genomsnitt per vecka. Jämfört med då jag tränade till mitt första marathonlopp så är det väldigt få kilometrar jag hinner skrapa ihop nu. Egentligen är det väl alldeles för lite om det ska föreställa marathonträning så jag kan knappast förvänta mig något extra av det jag har framför mig.

Under tiden f.F var jag definitivt friare att göra vad jag ville med min tid. Jag hann träna. Dessutom är man ju väldigt lös och ledig när man studerar så på den tiden hann jag nöta väldigt mycket asfalt.
Nu hinner jag inte. Hinner är dock fel ord, för visst skulle jag hinna om jag verkligen ville kräva det. Det handlar mer om prioriteringar och samvete.

Om man satsar på marathon på allvar så tar det tid. En hel massa tid. Det är långdistanslöpningens avigsida. Oftast är det ju en kort period, kanske en höstmara som man börjar träna till under vintern. Men under den här perioden krävs en hel del tålamod och förståelse hos potentiella familjemedlemmar.
Nu säger jag inte att min familj inte skulle vara förstående eller stödjande. Men ändå känns det oftast lite fel att sticka ut på en runda när det skulle vara möjligt att ha lite familjetid. Nu har jag "hårdtränat" en månad ungefär och trots att det inte har blivit mer än en 60 km ett par veckor i rad så kände jag mig ändå lite skyldig. Jag hör hur de tänker "ska hon springa igen?". Och även om Filip knappast tänker det så föreställer jag mig hur han frågar sig varför mamma hellre springer än leker med honom.

Nu förstår jag vad föräldrar som inte hinner träna lika mycket som förr. De har inte tid med det. Fel. De har inte hjärta att göra det.

söndag 3 juli 2016

Paavo Nurmi

1:45:49. Jag var två sekunder ifrån att sätta personsämsta. Paavo Nurmi-halvmarathon blev inget höjdarlopp för min del, tvärtom.
Det mesta gick fel. Jag var inte särskilt förberedd och en ordentlig snuva i början av veckan gjorde mig ganska matt och slö. Inte var jag helt snorfri igår heller. Jag hade känt mig ganska slö annars också, av någon anledning tenderar jag att bli det på landet.
Och så var det en het dag också. Elvatiden visade termometern på Paavo Nurmi-stadion +27 grader och något omkring det var det när vi sprang. Tryckande hett och jobbigt.

Trångt vid start. Även om man inte har startfållor kunde man ha skyltar med olika måltider så att folk kan ställa sig i vettig ordning enligt samvete. Nu snubblade man på fötter som inledde i långsammare takt.
Nåja. Iväg kom jag och starten gick alltför fort. De första 6 kilometrarna snittade jag typ 4:40 min/km. Vid det laget var jag ute vid hamnen någonstans och det var tråkigt och stekande hett. Runsala var inte alls vackra sandvägar i skogen, det var asfalt, bilväg och backar som aldrig ville ta slut. Här tröttnade jag och jag insåg att jag inte skulle klara av att hålla farten. På något sätt hölls farten under 5-tempo fram till 13 km. Sedan gav jag upp. Jag var alldeles för trött och hade inget att ge. Tänkte att jag joggar i mål. Resten av loppet sprang jag i 5-5:15-fart men tunga ben och ett ganska besviket sinne. Jag gjorde något jag aldrig har gjort under en halvmara- stannade vid vätskestationerna, gick och drack. I vanliga fall struntar jag i det, känner att jag inte behöver något på en såpass kort sträcka.
1:45-haren kom förbi ett par km före mål. Uppmuntrande.
Den sista kilometern var lång. Jag mådde illa av värmen och det var bara tungt. Promenerade över mållinjen. Antagligen räddade jag mig själv från värre vätskebrist genom att stanna och dricka. Ambulanserna hördes flera gånger och jag antar att många fick avbryta på grund av värmeslag. Jag mådde helt hyfsat faktiskt. Säkert för att jag inte sprang tillräckligt fort.

Nu är Paavo sedd, jag blev inte förälskad i det loppet. Ganska tråkigt bortsett från början i stan och slutet längs ån. Backigt och tungt Runsala och tråkigt hamnområde. Bra service dock, många vätskestationer ett plus i värmen. Men inget lopp jag gärna springer nästa år.

Idag blev jag lurad med på en återhämtande landelänk med lillebror som farthållare. Den långsammaste länken på länge. Visst kändes det i benen men kanske gör det bara gott.

Mycket bättre fiilis efter dagens
länk än efter gårdagens.

Visst kan jag skylla på sviterna av en förkylning, på den olidliga värmen, på de där arma backarna. Eller så kan jag bara konstatera att jag inte var i tävlingsform. Eller någon bra form över huvudtaget. Jag kanske bara tror för mycket om mig själv. Jag hade hoppats på ett bra lopp som träning inför HCM och gärna ett gott formbesked. Det blev nog ingetdera. Jag sprang lika sakta som för ett år sedan. Fem minuter långsammare än i april i år. Inga framsteg här inte.
Om knappa sex veckor borde jag avverka 42,2 km utan att varken dö eller skämmas. Vad har jag gett mig in på?


lördag 18 juni 2016

Med ett par veckor kvar

Dagens länk avverkades i ihållande och stundvis häftigt regn. Eftersom jag ska springa halvmaraton om två veckor fick det bli ett lagomlångt pass idag. 21 km varav 15km i trevligt tempo och 5 i något mellan hel- och halvmarafart. En kilometer nerjogg på det. Regnet störde inte så mycket och temperaturen var behaglig. Genomblöt var jag så klart men det kan man ju råka ut för under tävling också. Under den sista femman varierade farten mellan 4:40-4:55 min/km och det kändes inte alltför jobbigt.
De senaste veckorna har blivit lite halva i och med en tripp till Österbotten, men åtminstone kändes benen utvilade nu. Nästa vecka ska jag försöka få till ett snabbdistanspass men efter midsommar får jag lov att trappa ner lite grann. När jag anmälde mig till Paavo Nurmi-halvmaraton så tyckte jag att jag har hur mycket tid som helst kvar. Nu är det ju redan sommar och halvan närmar sig väldigt fort. Undrar hur snabbt HCM kommer och överraskar mig.

lördag 21 maj 2016

Jättelångt

Jag har länge funderat på huruvida jag skulle kunna tänka mig att springa ett marathonlopp igen. Inte för att jaga tider, det är inte aktuellt just nu, men för att göra det. För att kunna bestämma mig beslöt jag att springa ett ordentligt långpass. Med det menade jag 30 km. Så långt har jag inte sprungit på över två år och mina långpass har det senaste året varit sisådär 15-20 km. Min tanke var helt enkelt att se om kroppen alls håller en så lång sträcka.

Jag var lite nervös i morse. Jag gillar inte att bära med mig saker men idag packade jag Spibältet med busskort och ett par energigel med bäst före-datum 1/2015. För att slippa bära på vatten planerade jag rutten så att toaletter och drickmöjligheter kom emot på vägen.

Det var svalt och skönt i morse. Min planerade rutt bestod till större delen av sandvägar och de första sju kilometrarna gick längs en frodig Vanda å fram till Tomtbacka. Sedan bar det av in i skogen mot Svedängen. Den första tian gick på typ 56 minuter och det kändes lätt och benen var utvilade. Jag var nöjd med farten, jag tenderar att dra iväg alldeles för fort men nu lyckades jag hålla tempot så där trevligt skönt.
Efter den första etappen på 13 km stannade jag i Svedängsstugan för gel, vatten och kisspaus. Den första gelen (Maxim) var helt omöjlig att öppna med svettiga händer, så en sådan skulle jag inte ha med på ett lopp. Ett par minuter senare bar det av igen och jag kände mig uppfriskad av pausen.
Nu styrde jag stegen in i Centralparken i riktning mot Dal. Det är typ genom hela parken det. Jag berömde mig själv för att ha planerat rutten så smart att den gick genom en skog som skyddade mig från solen som nu sken från en klarblå himmel.
Det var svalt och härligt att springa genom skogen. Mitt mål var att inte hitta mig själv i Lillhoplax och det lyckades jag med. Jag försökte att inte tänka så mycket utan bara njuta av skogen, fågelkvitter och beundra de fina koloniträdgårdslotterna som folk stod och petade i.
När klockan började visa närmare 20 kilometer började jag känna mig ganska seg. Vid det här laget brukar jag oftast vara vid vår ytterdörr, nöjd över att länken är över. Nu hade jag en god bit kvar.
Det är just de här tio extra kilometrarna jag behöver för att klara en mara. Kroppen måste helt enkelt vänja sig med tiotusen extra stötar och steg för att inte gå helt sönder när det gäller. Jag är inte alls van vid att springa långt. Den andra tian gick dock någon minut snabbare än den första, bra så!

Vid en knapp halvmara hittade jag mig själv vid Dals ridarena och sökte mig mot Djurgården för att ta ett andra stopp. Gel och vatten på toaletten och sedan iväg igen.
(Också den här gelpåsen var slinkig men betydligt lättare att få upp. High5 hör till mina favoriter.)
Det korta stoppet var precis tillräckligt långt för att benen skulle hinna stelna. Det var segt att komma igång igen och den sista etappen hem kändes såklart jobbigast. Dels ett backigt Böle, dels många trafikljus och extra stopp. Dessutom var det bara asfalt nu. Trots det lyckades jag hålla tempot och min välplanerade runda gjorde att klockan pep för 30 kilometer ett par hundra meter hemifrån. Stoppade klockan och gick den sista biten. Den sista tian gick faktiskt fortast.
Ursäkta den tråkiga bilden. Gillar inte
att bära på saker så telefonen fick bli
hemma. Därav ingen selfie i Centralparken.

Puh!
Muren kom emot precis där jag är van vid att sluta springa. Jag märker att kroppen inte alls är van och jag blev verkligen riktigt trött. Jag tror ändå att jag med ett par långpass till (kanske inte fullt så här långa) och med några fler kilometer i veckan ganska snabbt kan vänja mig vid att springa lite längre.

Jag är väldigt sugen på att springa ett marathonlopp. Men om det börjar kännas jobbigt redan halvvägs så kommer det inte att vara särskilt njutningsfullt.
Det positiva var att jag klarade det. Inga känningar i knäna och benen bar ända fram. Knoppen orkade också, 30 km ensam är ganska segt.
Jag skulle kunna tänka mig att springa 42 km i Helsingfors i augusti. Men då blir det lite "på högt". Det är så pass snart att jag inte kan börja hårdträna nu genom att öka väldigt mycket på mina veckokilometrar. Det skulle bara ge mig löparknä lagom till start. Vad jag kan göra är att förlänga mina långpass en aning och kanske försöka få in några extra kilometer med vagnen också. Något program hinner jag knappast börja följa.
Å andra sidan- är det värt det? Det är ju ändå en ganska stor risk och det är inget vidare roligt att inte kunna röra sig på flera veckor efteråt.

Sover på saken. Just nu känns det som att marathon i 5.30-5:45-fart inte skulle vara så farligt. Får väl se hur stel jag är i morgon.

lördag 7 maj 2016

Sommarspring

Det blev sommar (ja, det behöver bara vara 15 plusgrader för att det ska räknas som finsk sommar och nu har mätaren visat närmare 20 grader de senaste dagarna). I morse var det rentav hett i solen när jag gav mig av. Sommar och värme stör inte precis min träning men en del saker förändras ändå.

Klädseln. Jag har hellre lite svalt än för varmt och jag lättar på klädmängden genast när det är möjligt. Shorts och ärmlöst gällde idag. Jag får värmeslag bara av att se löpare komma emot klädda i långbyxor och jacka alldeles knallröda i ansiktet. 10-gradersregeln är en bra tumregel. Klä dig som du skulle göra det vore tio grader varmare ute och du bara var på väg ut för att få frisk luft. Idag var det 15 grader när jag sprang iväg. Hur klär jag mig när det är 25? Jo, i shorts och linne (eller bikini, men det är inte så bekvämt att springa i). Keps och/eller solglasögon hör också till sommarutstyrseln.

Solkräm. Jag har lätt för att få röd näsa i solen så redan nu försöker jag minnas att kleta lite solkräm på mig. Och för att slippa den nördiga klockranden: håller miss Garmin i handen i stället för runt armen. Det lönar sig att smörja in sig en god stund före, annars har man svettblandatsolkrämsklet på kroppen.

Temperaturen. Om det mot förmodan skulle bli en lika varm sommar som för två år sedan så påverkar nog temperaturen på hur långa pass jag springer. För två år sedan var det trettio grader typ hela juli så det var bara att skippa långpassen och ta kortare rundor och intervaller i stället. Dessutom var jag en aning gravid då så det passade bra att ta det lugnt.
Den finska sommaren är kort och värmeböljor varar inte många dagar, så man förlorar inget på att slappa i värmen i stället för att riskera vätskebrist och annat i hettan. I värsta fall faller ett eller två planerade långpass bort. Voj, voj. Satsa på att bli lite snabbare då och spara jobbiga, långa träningar till en svalare dag.

Vätskeintag. Jag är dålig på att dricka så jag är tvungen att tänka extra noga på att dricka tillräckligt.

Insektintervaller. Nu har de där kräken vaknat till liv igen och sommarlöpning brukar innebära spontana spurter ifrån getingar, bromsar eller andra livsfarliga insekter.  Måttligt roligt.

Idag blev det 18 km lagomsvettig solskenslöpning. Inbillar mig att jag blev lite brun.

söndag 24 april 2016

Halvmarathon

Idag gick Helsinki Spring Marathon av stapeln och jag sprang halva. Jag ogillar starkt lopp som börjar på eftermiddagen. Man får gå och vara nervös halva dagen och så måste man fundera mera på vad man äter. Föredrar definitivt tidiga starter, då har man dessutom hela dagen kvar efteråt.
Nåja. Jag var nervös av någon anledning men det gick över före starten när jag stötte på bekanta. Jag vågade försiktigt hoppas på att landa på en tid mellan 1:40-1:45h och i smyg drömde jag om sub 1:40.

Det var första gången det här loppet ordnades och vissa små förbättringar kunde de göra. Fler toaletter, till exempel. Annars påminde det lite om maran i Vanda, långa tomma etapper utan hejarop. Minimal traktering efteråt och ganska äckligt kokosvatten var vad man fick med sig. Men annars får det godkänt, med en snabb och platt rutt.

Jag ställde mig nästan längst fram vid starten och när startskottet gick pinnade jag iväg alldeles för fort. Den första kilometern gick i typ 4:20-fart och jag visste ju att det inte skulle hålla.
Det var ett jobbigt lopp från början till slut. Förutom den onödigt snabba starten fick jag håll ganska tidigt och benen kändes tunga redan halvvägs. Jag fick en mental dipp kring 12 kilometer och funderade på att ge upp. På något sätt lyckades jag hålla farten fram till en 16 km då jag sakta men säkert började tröttna. Vid 19 km var jag fullständigt slut med ömmande vader, tunga ben och ett otrevligt illamående och farten föll ohjälpligt till 5 min/km. Jag såg på klockan och visste att om jag pressar lite så kan jag klara det på under 1:40h. Det gick inte. De sista kilometrarna sprang jag dubbelvikt på grund av håll i sidan och jag såg att klockan tickade fortare än jag sprang. Kom i mål på 1:40:40. Missade med 40 sekunder. Det stör lite. Jag är jättenöjd med min tid men det stör att jag inte kunde pressa på slutet. Eller rättare sagt så stör det att jag sprang ett väldigt otaktiskt och inte särskilt snyggt lopp.
Nåja. Man lär sig.

Mest glad för att det är över!
Låter skorna vara ett par dagar och sedan är det dags att fundera på när jag ska springa nästa lopp.