Ända sedan förra hösten då min mage gjorde att pulsbandet kom i konstig vinkel och gav mig skavsår har jag låtit bli att följa med pulsen under löprundorna. Nu satte jag på pulsbandet och kunde till min fasa konstatera att min kondis är sämre än jag hade hoppats. Jag som redan såg ljus i tunneln efter HHM...
Under en vanlig länk verkar pulsen lätt stiga till 150 slag/minut och det är inte så konstigt att jag flämtar i backarna. Jag reagerade speciellt förra veckan när jag sprang intervaller i maklig takt men med hjärtat bultande i halsgropen så därför beslöt jag mig för att kolla upp saken.
Jag dömde mig själv till tre veckors lågpulsträning. För mig betyder det att pulsen hålls under 130 slag/minut. Jag har nu sprungit tre gånger och det är frustrerade, segt och jobbigt. Jag kan inte springa i uppförsbackar och på platt mark får jag hålla ett tempo som jag senast höll i typ gravidvecka 30. Det enda positiva är att pulsen sjunker relativt snabbt när jag väl börjar gå eller när det kommer en nerförsbacke.
Suck. Jag har rekommenderat alla att hålla pulsen låg för att bygga en stadig grund. Jag har glömt att löpa som jag lär. Får se vad ett par veckors plåga kan åstadkomma.
Visar inlägg med etikett grunduthållighet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett grunduthållighet. Visa alla inlägg
torsdag 23 juli 2015
lördag 11 oktober 2014
Långsamhetens lov
Jag gjorde det igen. Tappade bort mig någonstans i Kvarnbäcken. Även denna gång berodde det på skyltarna (eller avsaknaden av dessa). Jag tänkte att det skulle vara tryggt att springa längs med Ring 1:an men cykelvägen går ju lite kors och tvärs. Pilen mot Östra Centrum guidade mig rakt in i ett höghusområde och sedan var både skyltar och cykelväg försvunna. Mitt lokalsinne förde mig åtminstone i rätt vädersträck men det var först efter att ha frågat om vägen två gånger som jag hittade den väg jag hade tänkt mig. Det blev säkert en kilometer extra cirklande vilket i sig inte är så farligt men precis en kilometer längre än jag egentligen skulle ha orkat med idag.
Det blev långt, åtminstone tidsmässigt. Två timmar är ett långpass, tycker jag. Om 16,2 km är det kan man ju diskutera. Jag hade mina gåpauser med jämna mellanrum och orkade bra ungefär 14 kilometer. Sedan blev det besvärligt med både kisibrått, stygn i sidan, ont i höftböjaren och korsryggen. Förbannade vägskyltar. Tur att jag inte hade bråttom.
Det går långsamt nu. Jag springer i ungefär 6:45- tempo (trodde inte att det var möjligt att springa så sakta utan att tekniken lider) och gåpauserna drog ner dagens medeltempo till hisnande 7:20. Just nu är jag inte mycket till springsällskap, såvida man inte söker någon som springer sakta, gärna går i uppförsbackarna och måste springa där det finns möjlighet att i nödfall hoppa in i skogen.
Nu efteråt är jag glad att det blev så här långt. Med tanke på att det bara var veckans andra springtur så kommer jag ju faktiskt över 20 kilometer denna vecka. Rekordlite men desto mera styrketräning har det blivit. Det är helt okej med färre veckokilometrar nu och då.
Dags att skrapa kilometrar på Galna Dagar i stället.
Det blev långt, åtminstone tidsmässigt. Två timmar är ett långpass, tycker jag. Om 16,2 km är det kan man ju diskutera. Jag hade mina gåpauser med jämna mellanrum och orkade bra ungefär 14 kilometer. Sedan blev det besvärligt med både kisibrått, stygn i sidan, ont i höftböjaren och korsryggen. Förbannade vägskyltar. Tur att jag inte hade bråttom.
Det går långsamt nu. Jag springer i ungefär 6:45- tempo (trodde inte att det var möjligt att springa så sakta utan att tekniken lider) och gåpauserna drog ner dagens medeltempo till hisnande 7:20. Just nu är jag inte mycket till springsällskap, såvida man inte söker någon som springer sakta, gärna går i uppförsbackarna och måste springa där det finns möjlighet att i nödfall hoppa in i skogen.
Nu efteråt är jag glad att det blev så här långt. Med tanke på att det bara var veckans andra springtur så kommer jag ju faktiskt över 20 kilometer denna vecka. Rekordlite men desto mera styrketräning har det blivit. Det är helt okej med färre veckokilometrar nu och då.
Dags att skrapa kilometrar på Galna Dagar i stället.
torsdag 17 juli 2014
Miljöombyte och semesterträning
Efter knappa två veckor på landet är vi tillbaka i stan för ett par dagar. För att uträtta ärenden, träffa vänner, tvätta kläder. För att strax åka tillbaka igen.
Eftersom min andra hälft skulle till Sandudd för att spela beachvolley tog jag chansen att få lite variation i springrutten och åkte med till stranden. Att springa hem genom sommarhelsingfors en julieftermiddag är något alldeles speciellt. Det är folk överallt som solar, läser, picknickar, leker och njuter och varenda gräsplätt i varenda park är upptagen. Det blev riktig semesterlöpning. Trafikljus och annat gjorde att det inte gick särskilt fort men det gjorde ingenting. Det fick ta den tid det tog och jag passade på att bara njuta.
Det är lite så min träning har sett ut de senaste veckorna. Jag har mest bara njutit. Tempot är inget att tala om, kvalitetspass-vad är det? och jag har faktiskt lätt valt blåbärsplockning framom löpning. Jag tar det med ro. En månad gör ingenting och jag tar det som en kortare grundträningsperiod. Jag återhämtar mig och laddar upp inför hösten. Disciplinerad träning lyckas bättre när vardagen rullar på och jag är faktiskt på semester! Jag tänker inte stressa över varken mindre träning eller några extra glassar nu och då. Jag hinner träna. Just nu tänker jag springa när jag har lust, i den takt jag känner för och så långt eller kort jag orkar.
Hårdtränar du under sommaren? Eller tillåter du dig att ta semester också från träningen?
I morgon får det bli gym, det har blivit väldigt lite (läs: ingen) styrketräning under landevistelsen. På lördag fortsätter jag att nöta Pargaslandsvägen.
Eftersom min andra hälft skulle till Sandudd för att spela beachvolley tog jag chansen att få lite variation i springrutten och åkte med till stranden. Att springa hem genom sommarhelsingfors en julieftermiddag är något alldeles speciellt. Det är folk överallt som solar, läser, picknickar, leker och njuter och varenda gräsplätt i varenda park är upptagen. Det blev riktig semesterlöpning. Trafikljus och annat gjorde att det inte gick särskilt fort men det gjorde ingenting. Det fick ta den tid det tog och jag passade på att bara njuta.
Det är lite så min träning har sett ut de senaste veckorna. Jag har mest bara njutit. Tempot är inget att tala om, kvalitetspass-vad är det? och jag har faktiskt lätt valt blåbärsplockning framom löpning. Jag tar det med ro. En månad gör ingenting och jag tar det som en kortare grundträningsperiod. Jag återhämtar mig och laddar upp inför hösten. Disciplinerad träning lyckas bättre när vardagen rullar på och jag är faktiskt på semester! Jag tänker inte stressa över varken mindre träning eller några extra glassar nu och då. Jag hinner träna. Just nu tänker jag springa när jag har lust, i den takt jag känner för och så långt eller kort jag orkar.
Hårdtränar du under sommaren? Eller tillåter du dig att ta semester också från träningen?
I morgon får det bli gym, det har blivit väldigt lite (läs: ingen) styrketräning under landevistelsen. På lördag fortsätter jag att nöta Pargaslandsvägen.
onsdag 19 mars 2014
Övervann Centralparksskräcken
Jag är inte van vid Centralparken och känner till bara delar av den. Jag springer sällan där och de gånger jag har tagit mig dit har det varit på cykel. Orsaken rätt enkel: jag bor ganska långt ifrån och att både ta mig dit, springa där och sedan ta mig tillbaka skulle bli en väldigt lång länk. Den andra orsaken är att jag har haft för mig att jag alltid tappar bort mig där. Skyltarna pekar åt ett håll men ändå hittar jag mig själv någon helt annanstans än jag hade trott.
Idag tog jag tjuren vid hornen och tog bilen till Svedängen för att utmana skogen. Jag hade en annan tanke också. Vi kommer nämligen att springa i Centralparken med SATS och för att undvika den pinsamma situationen att tappa bort min grupp så tyckte jag att det var bäst att försöka bli bekant med den tänkta rundan. I morgon kör vi ett testpass med några stackars offer.
Jag hade möjligheten att sluta jobba tidigt så jag stack iväg vid tre. Skönt att veta att det skulle vara ljust under hela länken, förutsatt att jag inte tappade bort mig alltför mycket.
Det gick bra på alla sätt! Jag sprang från Svedängen och följde skyltarna mot Dal (stundvis pekar det mot Dal i två olika riktningar men jag lyckades välja rätt varje gång). Hittade till min glädje vår startpunkt och kunde vända tillbaka så att jag delvis sprang den runda vi kommer att springa med SATS. Även om jag tog en lite annan väg tillbaka kom jag lyckligt fram till bilen igen och stannade klockan på prick 16 kilometer.
Det här måste jag göra om! Det var otroligt uppiggande att helt byta miljö och springa på nya ställen! Det kändes inte alls långt och skogen har ju sin charm och sin stillhet. Jag måste nog göra det oftare- hoppa i bilen för att ta mig till nya vägar att nöta. Nu kom jag dessutom över min Centralparksskräck och vågar kanske yra där lite oftare.
Det bästa var ändå att märka att jag börjar få fason på pulsen. Jag körde med 13+2-taktiken igen men också när jag sprang hölls pulsen jämnt och fint kring 145 slag/minut. Det är en viss skillnad från en månad tillbaka då jag sprang med hjärtat pumpande i 165 slag i minuten. Nu har jag också vågat springa lite långsammare utan att vara rädd för ont i knäet, vilket ger mig möjlighet att få till ordentliga grunduthållighetspass.
Att vara både jobbad och tränad klockan fem en helt vanlig onsdag är inte fel!
Idag tog jag tjuren vid hornen och tog bilen till Svedängen för att utmana skogen. Jag hade en annan tanke också. Vi kommer nämligen att springa i Centralparken med SATS och för att undvika den pinsamma situationen att tappa bort min grupp så tyckte jag att det var bäst att försöka bli bekant med den tänkta rundan. I morgon kör vi ett testpass med några stackars offer.
Jag hade möjligheten att sluta jobba tidigt så jag stack iväg vid tre. Skönt att veta att det skulle vara ljust under hela länken, förutsatt att jag inte tappade bort mig alltför mycket.
Det gick bra på alla sätt! Jag sprang från Svedängen och följde skyltarna mot Dal (stundvis pekar det mot Dal i två olika riktningar men jag lyckades välja rätt varje gång). Hittade till min glädje vår startpunkt och kunde vända tillbaka så att jag delvis sprang den runda vi kommer att springa med SATS. Även om jag tog en lite annan väg tillbaka kom jag lyckligt fram till bilen igen och stannade klockan på prick 16 kilometer.
Det här måste jag göra om! Det var otroligt uppiggande att helt byta miljö och springa på nya ställen! Det kändes inte alls långt och skogen har ju sin charm och sin stillhet. Jag måste nog göra det oftare- hoppa i bilen för att ta mig till nya vägar att nöta. Nu kom jag dessutom över min Centralparksskräck och vågar kanske yra där lite oftare.
Det bästa var ändå att märka att jag börjar få fason på pulsen. Jag körde med 13+2-taktiken igen men också när jag sprang hölls pulsen jämnt och fint kring 145 slag/minut. Det är en viss skillnad från en månad tillbaka då jag sprang med hjärtat pumpande i 165 slag i minuten. Nu har jag också vågat springa lite långsammare utan att vara rädd för ont i knäet, vilket ger mig möjlighet att få till ordentliga grunduthållighetspass.
Att vara både jobbad och tränad klockan fem en helt vanlig onsdag är inte fel!
söndag 16 mars 2014
Längst, mest och bäst
Så här såg det ut
i morse medan jag
väntade på satellit-
kontakt.
Jag gav mig ut på långpass och den här veckan satsade jag på 13+2-taktiken. Jag förlängde således löpningen med några minuter sedan förra veckan och det kändes bra. Gåpauserna får ner både medeltempo och medelpuls och gör länken mindre ansträngande. Rumpan hade träningsvärk från igår men annars var de ett par pigga ben som gav sig iväg.
Minns ni IT- Band Compression Wrapen som jag berättade om för ett tag sedan? Den har jag använt på mitt vänstra knä och jag har faktiskt sprungit smärtfritt sedan dess! Den här veckan har dock höger knä gnällt en aning och idag bestämde jag mig för att flytta stödet till det andra knät. Det var ett misstag. Höger knä kändes bra men efter 45 minuter kändes det konstigt i vänster knä. Eftersom det är vänster knä som har varit mest akut så blev jag lite orolig. Jag stack mig in på gravgårdens toalett som jag lämpligt råkade passera och switchade stödet till det andra knät. Det var ett lyckat taktiskt byte. Vänster knä kändes bättre och jag klarade av att slutföra passet utan haverier. Höger knä är ändå för tillfället relativt symptomfritt, så det gick bra att springa utan stöd.
Det här bevisar åtminstone för mig att denna wrap inte är bara humbug. Vare sig det är psykiskt eller fysiskt så hjälper det! Det känns bättre, tryggare och det verkar som att friktionen mot utsidan av knät minskar. Jag överväger starkt att klicka hem en till likadan. Varför tog jag inte två på en gång? Jag har ju trots allt två löparknän.
Länken då? Taktiken funkade bra och jag landade på 20 kilometer prick efter dryga två timmar. Den sista kvarten var onekligen tung och att efter den sista gåpausen komma igång igen var rätt segt. Hur som helst var detta distansrekord sedan maran i oktober.
 |
| Två timmar senare var marken bar igen! Vintern kan ju försöka, men våren är nog här i alla fall! |
Jag tror att den här springa-gå-taktiken är något alla kan tillämpa. Det är lite förbjudet för en löpare att gå, men det är ett bra sätt att göra en långlänk mindre belastande. Det kan hjälpa en nybörjare att komma igång, det hjälper mig att komma tillbaka efter en lång paus och det kan vara bra till exempel efter en ordentligt flunsa. Våga gå! Du är inte mindre löpare för det!
Min vecka såg ut så här:
Måndag: Intervaller (5+3+1+1+3+5)
Tisdag: Vila (massage)
Onsdag: 16 km med 13+2-taktiken
Torsdag: 13 km varav 25 min fartlek
Fredag: Vila
Lördag: Gym
Söndag: 20 km (13+2)
Jag fick ihop 59 kilometer och jag tror det är ganska nära max just nu. Jag vill gärna skynda långsamt och inte skaffa mig mera skador genom att öka för mycket för fort. Hellre njuter jag av de kilometer jag kan springa. Och så har jag tidigare konstaterat att kvalitet ger mer än kvantitet.
Även om kilometrarna vissa veckor blir lite färre kommer nog exempelveckan att se ut ungefär så här; ett par längre pass med försök att hålla tempot och pulsen nere och ett eller två intervallpass/fartuthållighetspass för att bli lite snabbare. Styrketräningen hålls med. Och stretchar gör jag ju. Det hade jag inte ens nämnt. Det gör jag fortfarande varje dag.
Äntligen känner jag mig som en löpare igen! Med nytt hopp är jag beredd att inleda en ny vecka :)
söndag 9 mars 2014
Träningsveckan och drömmar om mål
Äntligen kunde jag byta ut vinterlöpbyxorna mot vanliga tights (som Jan till min förargelse kallade långkalsonger) och njuta av vårsolens värme! Den här veckan har jag skrapat ihop nästan 50 kilometer på fyra pass (två långpass hade visserligen gåvila var åttonde minut men jag räknar det som löppass i alla fall) så det ser ju nästan ut som om jag höll på med löpning! Jag var glad och hoppfull efter dagens dryga 17 kilometer och jag svarade ja när Jan undrade om jag var nöjd.
"Du nöjer dig med mycket mindre nuförtiden", påpekade han. Kanske det, ja. Men vad kan jag annat göra än nöja mig med det lilla jag kan springa? För ett år sedan hade jag inte varit nöjd med 50 kilometer på en vecka, men en månad efter en tremånaders paus och stark tendens till löparknä så får man bara gilla läget.
Jag vågar drömma lite igen. Jag behöver ett mål för att träningen skall vara vettig, så under dagens runda hann jag fundera på vad som skulle vara ett lämpligt mål. Jag beslöt mig till sist för att springa det nya loppet Helsinki Half Marathon den 7.6.
HCR har blivit något av en tradition, men i år står jag över. Inte för att jag bojkottar loppet efter fjolårets miss på 400 meter, utan närmast för att det kommer emot så tidigt. Jag har ännu inte sprungit längre än typ 12 kilometer utan gåpauser och jag misstänker att en halvmara om två månader är utopi.
Några tidsmål har jag inte. Så länge jag kommer i mål är jag glad.
Målet gör att jag tänker försöka få ihop ett träningsprogram. Jag tror att jag ändå väntar tills april med det, för då kommer också löptimmarna med SATS att börja och då vet jag bättre hur jag kan lägga upp min egen träning. I mars försöker jag ändå träna mer ändamålsenligt för att se om det alls går att sakta öka träningsmängden. Jag satsar på att under träningsveckan få in
- 1-2 längre pass (15-20 km) med springa-gå-taktiken (för att få grundkondisen i skick)
- ett intervallpass
- ett fartuthållighetspass (antingen långa intervaller eller 30-40 minuter tröskelfart).
- en gymträning
Min utmaning är att lyckas ha en dag löpvila mellan passen. Det är ju omöjligt, så då måste jag bara se till att två på varandra följande träningar inte är för långa och ansträngande för knäet.
Några återhämtningslänkar blir det inte. Knäet gillar i så fall helvila mycket bättre än en återhämtande länk.
Ha en fin vecka!
"Du nöjer dig med mycket mindre nuförtiden", påpekade han. Kanske det, ja. Men vad kan jag annat göra än nöja mig med det lilla jag kan springa? För ett år sedan hade jag inte varit nöjd med 50 kilometer på en vecka, men en månad efter en tremånaders paus och stark tendens till löparknä så får man bara gilla läget.
Jag vågar drömma lite igen. Jag behöver ett mål för att träningen skall vara vettig, så under dagens runda hann jag fundera på vad som skulle vara ett lämpligt mål. Jag beslöt mig till sist för att springa det nya loppet Helsinki Half Marathon den 7.6.
HCR har blivit något av en tradition, men i år står jag över. Inte för att jag bojkottar loppet efter fjolårets miss på 400 meter, utan närmast för att det kommer emot så tidigt. Jag har ännu inte sprungit längre än typ 12 kilometer utan gåpauser och jag misstänker att en halvmara om två månader är utopi.
Några tidsmål har jag inte. Så länge jag kommer i mål är jag glad.
Målet gör att jag tänker försöka få ihop ett träningsprogram. Jag tror att jag ändå väntar tills april med det, för då kommer också löptimmarna med SATS att börja och då vet jag bättre hur jag kan lägga upp min egen träning. I mars försöker jag ändå träna mer ändamålsenligt för att se om det alls går att sakta öka träningsmängden. Jag satsar på att under träningsveckan få in
- 1-2 längre pass (15-20 km) med springa-gå-taktiken (för att få grundkondisen i skick)
- ett intervallpass
- ett fartuthållighetspass (antingen långa intervaller eller 30-40 minuter tröskelfart).
- en gymträning
Min utmaning är att lyckas ha en dag löpvila mellan passen. Det är ju omöjligt, så då måste jag bara se till att två på varandra följande träningar inte är för långa och ansträngande för knäet.
Några återhämtningslänkar blir det inte. Knäet gillar i så fall helvila mycket bättre än en återhämtande länk.
Ha en fin vecka!
onsdag 12 februari 2014
Stön!
Långpass (eller åtminstone längre) hade jag tänkt göra på skidor. Nu verkar snön försvinna och skidsäsongen är över innan den ens har hunnit komma igång.
Jag får ta långpassen på crosstrainern i stället. Det om någonting är hemskt! Idag kämpade jag för att stå ut med mer än en timme och 90 minuter och två Runner's World senare steg jag av mojängen på darrande ben. Hade jag inte haft lektyr så skulle jag inte ha orkat särskilt länge.
Om vintern var slut nu så hoppas jag att snön smälter fort så att jag kan rullskrinna långpassen. För löpande långpass vågar jag inte försöka mig på ännu.
Jag får ta långpassen på crosstrainern i stället. Det om någonting är hemskt! Idag kämpade jag för att stå ut med mer än en timme och 90 minuter och två Runner's World senare steg jag av mojängen på darrande ben. Hade jag inte haft lektyr så skulle jag inte ha orkat särskilt länge.
Om vintern var slut nu så hoppas jag att snön smälter fort så att jag kan rullskrinna långpassen. För löpande långpass vågar jag inte försöka mig på ännu.
lördag 14 september 2013
Nytt under fötterna
Efter att ha stövlat omkring i Oitans skogar på jakt efter mer eller mindre giftiga svampar tog jag apostlahästarna hemåt. Jag hade valt att skippa morgonlänken och spara mig till eftermiddagen för att få slita lite andra vägar än de gamla vanliga.
Det skulle vara enkelt- först en väg till Gamla Åbovägen och sedan raka spåret längs 110an. Jag tappade bort mig efter fyra kilometer någonstans vid Jorvs sjukhus. Cykelvägen tog en avstickare och plötsligt befann jag mig vid en vägskylt där alternativen var Bemböle eller Grankulla. Suck. Jag tog mod till mig och stoppade en cyklist för att be om vägvisning. Det visade sig vara en jättevänlig kvinna som tränar triathlon och hon eskorterade mig en dryg kilometer till rätt väg igen. Tack för vänliga människor som hjälper borttappade löpare i nöd!
Jag skrapade ihop 17 kilometer i 6-tempo innan jag blev upplockad av min privata chaufför. Skönt att inte behöva springa hela vägen idag, benen var rätt så tunga och en begynnande förkylning påverkade dagens kondis.
Vi unnade oss kinesisk take-away från lokalförmågan China-Man. Efter flera timmar i skogen och länken därtill smakade det alldeles otroligt gott!
Det skulle vara enkelt- först en väg till Gamla Åbovägen och sedan raka spåret längs 110an. Jag tappade bort mig efter fyra kilometer någonstans vid Jorvs sjukhus. Cykelvägen tog en avstickare och plötsligt befann jag mig vid en vägskylt där alternativen var Bemböle eller Grankulla. Suck. Jag tog mod till mig och stoppade en cyklist för att be om vägvisning. Det visade sig vara en jättevänlig kvinna som tränar triathlon och hon eskorterade mig en dryg kilometer till rätt väg igen. Tack för vänliga människor som hjälper borttappade löpare i nöd!
Jag skrapade ihop 17 kilometer i 6-tempo innan jag blev upplockad av min privata chaufför. Skönt att inte behöva springa hela vägen idag, benen var rätt så tunga och en begynnande förkylning påverkade dagens kondis.
Vi unnade oss kinesisk take-away från lokalförmågan China-Man. Efter flera timmar i skogen och länken därtill smakade det alldeles otroligt gott!
torsdag 12 september 2013
Inspirerad
Riktar ett varmt tack till Running Finland som fixade hit Marathon Mia och till Mia som kom och föreläste om löpning och träningsmotivation. Bland annat. Sällan träffar man på sådana som hon.
Utöver att jag blev mäkta imponerad av kvinnan så fick jag en hel del aha-upplevelser och tankar som förhoppningsvis kan göra mig till en snällare löpare. Speciellt det hon sade om att man inte kan vara inställd på att slå rekord varje lopp gav mig löparsjälsfrid. Det är kanske det som är mitt problem. Jag ställer väldigt höga krav på mig och blir besviken när jag är sämre än jag trott. Den här sommaren har jag visserligen fått öva mig på att ta lite skit, men nog kändes det ju skönt att höra att det faktiskt är tillåtet att inte alltid vara i toppform. Det är med en öppen inställning jag springer halvan om en månad, utan press, bara för att ha kul.
Efter den inspirerande och underhållande föreläsningen fick vi några kilometer löpträning. Också det gav mig mycket. Andningen tycker jag att jag har koll på och behärskar, det som var nytt var löpsteget och löptekniken. Jag vet att jag borde trampa rakt under mig men att man ska springa med så pass korta steg hade jag inte förstått. Det kändes ovant, men det är väl bara att öva.
Idag gav jag mig ut på 90 minuter PK med fokus på löpteknik och låg puls. Det där med pulsen funkade inte alls. Den sköt i höjden trots den låga farten. Hoppas det beror på dålig kondis och inte på att jag håller på att bli sjuk. Kondisen kan jag bygga upp under vintern. Det sistnämnda skulle jag inte ha tid med.
Jag passade på att räkna löpsteg/minut och kom upp till 195. Åtminstone när jag verkligen fokuserade. Jag tänkte på att hålla rumpan stilla och inte vifta med händerna och trampa rakt under mig för att springa energisnålt. Ja, med tanke på pulsen märktes nog inget energispar... I uppförsbackarna försökte jag hålla mig upprätt och i nerförsbackarna intog jag backhopparposition och lät det bara rulla.
Mias tips om hur man kan lära sig mer om sin egen löpteknik var att kolla på andra löpare. Idag fick jag ett praktexempel på hur man inte skall göra. En kille sprang förbi mig med sittande, framåtlutande ställning med klampande elefantsteg. Stegen ekade i tunneln under Lahtisleden och när han väl var ute kunde jag bara höra mina egna tassande steg. Inte för att jag vet, men jag tror att min köpteknik var snäppet skonsammare än hans.
Förutom själva föreläsningen och träningen var det jätteskoj att se bekanta och obekanta löpare igen. Blev påmind om hur roligt det är med sällskap och jag fick nog lite skuldkänslor då jag vet att jag har slarvat med att kalla till träning. Så jag gör det nu.
Detta veckoslut är jag lite upptagen, men nästa lördag (21.9) skulle jag gärna springa långpass med någon! Heppa om du är intresserad och finns i Helsingfors någonstans. Jag är rätt så flyttbar.
Utöver att jag blev mäkta imponerad av kvinnan så fick jag en hel del aha-upplevelser och tankar som förhoppningsvis kan göra mig till en snällare löpare. Speciellt det hon sade om att man inte kan vara inställd på att slå rekord varje lopp gav mig löparsjälsfrid. Det är kanske det som är mitt problem. Jag ställer väldigt höga krav på mig och blir besviken när jag är sämre än jag trott. Den här sommaren har jag visserligen fått öva mig på att ta lite skit, men nog kändes det ju skönt att höra att det faktiskt är tillåtet att inte alltid vara i toppform. Det är med en öppen inställning jag springer halvan om en månad, utan press, bara för att ha kul.
Efter den inspirerande och underhållande föreläsningen fick vi några kilometer löpträning. Också det gav mig mycket. Andningen tycker jag att jag har koll på och behärskar, det som var nytt var löpsteget och löptekniken. Jag vet att jag borde trampa rakt under mig men att man ska springa med så pass korta steg hade jag inte förstått. Det kändes ovant, men det är väl bara att öva.
Idag gav jag mig ut på 90 minuter PK med fokus på löpteknik och låg puls. Det där med pulsen funkade inte alls. Den sköt i höjden trots den låga farten. Hoppas det beror på dålig kondis och inte på att jag håller på att bli sjuk. Kondisen kan jag bygga upp under vintern. Det sistnämnda skulle jag inte ha tid med.
Jag passade på att räkna löpsteg/minut och kom upp till 195. Åtminstone när jag verkligen fokuserade. Jag tänkte på att hålla rumpan stilla och inte vifta med händerna och trampa rakt under mig för att springa energisnålt. Ja, med tanke på pulsen märktes nog inget energispar... I uppförsbackarna försökte jag hålla mig upprätt och i nerförsbackarna intog jag backhopparposition och lät det bara rulla.
Mias tips om hur man kan lära sig mer om sin egen löpteknik var att kolla på andra löpare. Idag fick jag ett praktexempel på hur man inte skall göra. En kille sprang förbi mig med sittande, framåtlutande ställning med klampande elefantsteg. Stegen ekade i tunneln under Lahtisleden och när han väl var ute kunde jag bara höra mina egna tassande steg. Inte för att jag vet, men jag tror att min köpteknik var snäppet skonsammare än hans.
Förutom själva föreläsningen och träningen var det jätteskoj att se bekanta och obekanta löpare igen. Blev påmind om hur roligt det är med sällskap och jag fick nog lite skuldkänslor då jag vet att jag har slarvat med att kalla till träning. Så jag gör det nu.
Detta veckoslut är jag lite upptagen, men nästa lördag (21.9) skulle jag gärna springa långpass med någon! Heppa om du är intresserad och finns i Helsingfors någonstans. Jag är rätt så flyttbar.
torsdag 5 september 2013
Lugnt och skönt
Idag smakade det inte alls med någon äcklig fartuthållighetsträning så det blev en lugn PK i stället. Det berodde väl på flera orsaker. Jag var tvungen att kasta om gym och länk och att springa VK efter gårdagens gym var otänkbart. Träningsvärkande stockben springer inte fort. Dessutom har jag tänkt mig en progressiv långlänk på lördag, så ett lättare pass satt rätt så bra. Otroligt skönt i kvällsvärmen!
Insikter under länken:
- Nu är det den tiden på året då man är full av små svarta knott på kläderna när man kommer från länken. Lagom kul att få kryp i ögat, ännu mindre angenämt att få ett i näsan. Det glider ner i svalget och kommer ut tillsammans med spottloskan.
- Shortssäsongen håller i och åtminstone för min del är det korta ärmar och ben som gäller i septembervärmen,
- Räknar man bort skador och krämpor så är det värsta som finns ett par skavande, obekväma underbyxor. Fast det visste du kanske redan.
Insikter under länken:
- Nu är det den tiden på året då man är full av små svarta knott på kläderna när man kommer från länken. Lagom kul att få kryp i ögat, ännu mindre angenämt att få ett i näsan. Det glider ner i svalget och kommer ut tillsammans med spottloskan.
- Shortssäsongen håller i och åtminstone för min del är det korta ärmar och ben som gäller i septembervärmen,
- Räknar man bort skador och krämpor så är det värsta som finns ett par skavande, obekväma underbyxor. Fast det visste du kanske redan.
måndag 1 juli 2013
Hederlig PK
Dag ett i min plan är avklarad efter en äkta PK-lenkki. Eller åtminstone ett försök. Det var det långsammaste och svåraste någonsin och ändå lyckades jag inte riktigt. Målet var att hålla pulsen kring 135 och jag fick verkligen kämpa för att lyckas. Det gick så otroligt långsamt, pulsen ville stiga till 150 och det kändes nog ganska deprimerande att hålla emot då jag egentligen skulle kunna och orka springa fortare. Det som gjorde mig lite nöjdare var att knäet inte klagade idag.
Tålamod är vad som gäller att ha nu. Löpning är en gren som måste få tid. Jag får bara hålla ut och se vad juli månad visar för resultat.
Det blev 12 kilometer på 1:20h i det hujsiga medeltempot 6:40 min/km. Medelpulsen blev dock 137 slag/minut, lite för hög eftersom den ofta steg till 150 och jag var tvungen att gå i backarna för att få ner den som gjorde mig lite nöjdare var att knäet inte klagade idag.
Maltti on valttia får bli mottot för denna månad.
Strax bär det av till sommarstugan i Pargas. Där sliter jag landsvägsasfalt varannan dag och står med rumpan upp i blåbärsskogen med jämna mellanrum. Om jag inte får en grym blogglust så innebär det antagligen en liten paus på ett par veckor. Återkommer med mellanrapport senast när vi är i stan igen.
Ha det bäst!
Tålamod är vad som gäller att ha nu. Löpning är en gren som måste få tid. Jag får bara hålla ut och se vad juli månad visar för resultat.
Det blev 12 kilometer på 1:20h i det hujsiga medeltempot 6:40 min/km. Medelpulsen blev dock 137 slag/minut, lite för hög eftersom den ofta steg till 150 och jag var tvungen att gå i backarna för att få ner den som gjorde mig lite nöjdare var att knäet inte klagade idag.
Maltti on valttia får bli mottot för denna månad.
Strax bär det av till sommarstugan i Pargas. Där sliter jag landsvägsasfalt varannan dag och står med rumpan upp i blåbärsskogen med jämna mellanrum. Om jag inte får en grym blogglust så innebär det antagligen en liten paus på ett par veckor. Återkommer med mellanrapport senast när vi är i stan igen.
Ha det bäst!
lördag 11 maj 2013
Värme
Oh boy! Sommaren kom ändå, trots att det inte såg så lovande ut för en månad sedan. Idag var det definitivt shorts- och toppväder och jag sprang längs den härligt våriga Vanda å. Lugnt och skönt i 90 minuter. Det mest ansträngande före Riga. Återhämtningen verkar vara okej, inga trötta ben och pulsen vackert låg.
Jag optimerade förstås solbadandet under länken. Vissa solgränser är ju oundvikliga, men strandlejon som jag är är sommaren den tid jag springer med klockan i handen, inte runt den. Idag fick jag ju nog lite rodnande axlar och en snygg stumprand.
Det var rent av hett att springa idag. Det kan ha varit kring 17 grader, men solen värmer och där det inte blåser känns det som sommar. I Riga är vädret för tillfället som här och om väderleksrapporten stämmer så borde det vara dryga 20 grader nästa söndag. Puh! Måste komma ihåg lippisen.
Idag höll jag ju på att få värmeslag bara av att titta på folk som flåsade emot i långa tights och vindtät jacka. Det förklarar deras rödsprängda ansikten.
Vårvärmen fick oss ut på en cykeltur igen, med avsikt att inviga glassäsongen så där officiellt. Det betyder klasskioskglass. Det blev nya smaker för mig; pekannöt-kinuski och yoghurtglass. MUMS!
Nu är det tid att plocka nässlor! Någon nytta av eländet. Ska försöka hinna göra det i morgon.
Jag optimerade förstås solbadandet under länken. Vissa solgränser är ju oundvikliga, men strandlejon som jag är är sommaren den tid jag springer med klockan i handen, inte runt den. Idag fick jag ju nog lite rodnande axlar och en snygg stumprand.
Det var rent av hett att springa idag. Det kan ha varit kring 17 grader, men solen värmer och där det inte blåser känns det som sommar. I Riga är vädret för tillfället som här och om väderleksrapporten stämmer så borde det vara dryga 20 grader nästa söndag. Puh! Måste komma ihåg lippisen.
Idag höll jag ju på att få värmeslag bara av att titta på folk som flåsade emot i långa tights och vindtät jacka. Det förklarar deras rödsprängda ansikten.
Vårvärmen fick oss ut på en cykeltur igen, med avsikt att inviga glassäsongen så där officiellt. Det betyder klasskioskglass. Det blev nya smaker för mig; pekannöt-kinuski och yoghurtglass. MUMS!
Nu är det tid att plocka nässlor! Någon nytta av eländet. Ska försöka hinna göra det i morgon.
torsdag 9 maj 2013
Tejplös?
Idag sprang jag utan kinesiotejp för första gången på.. tja, typ sedan jag besökte fysioterapeuten. Jag gjorde det främst av lathet idag, och så hade jag bara 60 min PK-lenkki på programmet. Så varför inte prova lite?
Visst klarade knäet en timme, men den där onda löparknäaningen kom nog efter en halvtimme. Inte ont, men sådär flummigt ömt. Det gick visserligen över och knäet klagade inte heller under fartökningen jag gjorde de sista tio minuterna. Pulsen hade jag koll på för en gångs skull. Den hölls under 130 (!) slag/minut, utom när jag ökade farten till tänkt maratonfart. Dryga 11 km på en dryg timme kan ju faktiskt klassas som PK-lenkki.
Jag tänker nog ändå inte riskera någonting i Riga utan tejpar som vanligt. Kanske jag i sommar småningom kunde börja testa om jag kan vara utan. Jag skulle inte vilja vara beroende av det i onödan.
Länken kändes skön och återhämtningen efter halvmaran verkar ha varit bra. Vila och mat är tydligen trixet. Det var härligt varmt, så shorts och t-skjorta börjar vara klädseln nu. Tecken på vår och värme är också att jag måste hitta på ställen att ha hemnyckeln. Inga fickor. Idag fäste jag den i skon.
Den lediga dagen och det varma vädret till ära inledde jag cykelsäsongen. Vi cyklade i lugn takt och njöt av våren. Jag tror björklöven slog ut medan vi cyklade, det blev grönare hela tiden.
Till middag blev det misolax och sparris. Sjukt gott! Receptet hittar du här.
Jag njuter nog lite av att inte behöva träna så mycket nu. Visst är det konstigt, men vilken lyx att vila ordentligt och få tanka mat så mycket det bara går. Energi lär jag behöva både för återhämtning och för de där 42 kilometrarna jag har framför mig.
Visst klarade knäet en timme, men den där onda löparknäaningen kom nog efter en halvtimme. Inte ont, men sådär flummigt ömt. Det gick visserligen över och knäet klagade inte heller under fartökningen jag gjorde de sista tio minuterna. Pulsen hade jag koll på för en gångs skull. Den hölls under 130 (!) slag/minut, utom när jag ökade farten till tänkt maratonfart. Dryga 11 km på en dryg timme kan ju faktiskt klassas som PK-lenkki.
Jag tänker nog ändå inte riskera någonting i Riga utan tejpar som vanligt. Kanske jag i sommar småningom kunde börja testa om jag kan vara utan. Jag skulle inte vilja vara beroende av det i onödan.
Länken kändes skön och återhämtningen efter halvmaran verkar ha varit bra. Vila och mat är tydligen trixet. Det var härligt varmt, så shorts och t-skjorta börjar vara klädseln nu. Tecken på vår och värme är också att jag måste hitta på ställen att ha hemnyckeln. Inga fickor. Idag fäste jag den i skon.
Den lediga dagen och det varma vädret till ära inledde jag cykelsäsongen. Vi cyklade i lugn takt och njöt av våren. Jag tror björklöven slog ut medan vi cyklade, det blev grönare hela tiden.
 |
| Vitsippshav. |
 |
| Vit junt i hjälm |
Till middag blev det misolax och sparris. Sjukt gott! Receptet hittar du här.
Jag njuter nog lite av att inte behöva träna så mycket nu. Visst är det konstigt, men vilken lyx att vila ordentligt och få tanka mat så mycket det bara går. Energi lär jag behöva både för återhämtning och för de där 42 kilometrarna jag har framför mig.
söndag 28 april 2013
Långpass, veckoplanering och KLICK!
Nåja, nu gjorde jag nästan rätt!
Det stod PK-lenkki 160 min på mitt träningsprogram. Jag sprang fem minuter för länge.
Medeltempot var 5:54, så det var nästan rätt (borde ha 5:55+).
Medelpulsen var 135 slag/minut. Så det var också nästan bra.
Totalt skrapade jag ihop 28 kilometer och det var nog den lugnaste länken på länge. På egenhand, alltså. Jag fick ju nog kämpa för att hålla tillbaka farten och så klart tycker jag att jag borde ha hunnit längre på den tiden. Men nu var det inte det som var meningen, att slå något rekord. Träningen sköter man enligt anvisningar. Tävlingarna finns till för att kolla om man har blivit något bättre.
En skön runda var det. Visst hade jag hoppats på att kunna springa i kortare ben och ärmar, men det får väl bli till en annan dag.
Nu börjar uppladdningen inför HCR. Veckan ser ut ungefär såhär, hade jag tänkt:
Måndag: Återhämtande 30-40 min
Tisdag: PK-lenkki 60 min
Onsdag: Äta munkar och dricka mjöd (vila)
Torsdag: Korta intervaller 10x30 sek, joggvila 2min
Fredag: Återhämtande 30 min
Antagligen uteblir fredagens pass på grund av tajt tidtabell. Jag tror inte det är så farligt. Jag får nog mer ut av Running Finlands pastaparty och trevligt sällskap kvällen innan, än jag får av en halvtimmes runda för mig själv.
Lördag: Halvmaraton i... ja, någon fart.
Jag försöker att inte stressa över någon rekordtid den här gången. Jag springer så bra jag kan och kollar sluttiden när jag kommer i mål. Går det på 1:40 är jag nöjd. Tar det längre tid så är det ändå en bra sista långlänk före maraton. Går det snabbare har jag antagligen ett litet återhämtningsprojekt framför mig.
KLICK! sa det. Och så hade jag klickat hem de här.
Det stod PK-lenkki 160 min på mitt träningsprogram. Jag sprang fem minuter för länge.
Medeltempot var 5:54, så det var nästan rätt (borde ha 5:55+).
Medelpulsen var 135 slag/minut. Så det var också nästan bra.
Totalt skrapade jag ihop 28 kilometer och det var nog den lugnaste länken på länge. På egenhand, alltså. Jag fick ju nog kämpa för att hålla tillbaka farten och så klart tycker jag att jag borde ha hunnit längre på den tiden. Men nu var det inte det som var meningen, att slå något rekord. Träningen sköter man enligt anvisningar. Tävlingarna finns till för att kolla om man har blivit något bättre.
En skön runda var det. Visst hade jag hoppats på att kunna springa i kortare ben och ärmar, men det får väl bli till en annan dag.
 |
| Är ganska säker på att jag börjar bli brun. |
 |
| Nästan perfekt. |
Måndag: Återhämtande 30-40 min
Tisdag: PK-lenkki 60 min
Onsdag: Äta munkar och dricka mjöd (vila)
Torsdag: Korta intervaller 10x30 sek, joggvila 2min
Fredag: Återhämtande 30 min
Antagligen uteblir fredagens pass på grund av tajt tidtabell. Jag tror inte det är så farligt. Jag får nog mer ut av Running Finlands pastaparty och trevligt sällskap kvällen innan, än jag får av en halvtimmes runda för mig själv.
Lördag: Halvmaraton i... ja, någon fart.
Jag försöker att inte stressa över någon rekordtid den här gången. Jag springer så bra jag kan och kollar sluttiden när jag kommer i mål. Går det på 1:40 är jag nöjd. Tar det längre tid så är det ändå en bra sista långlänk före maraton. Går det snabbare har jag antagligen ett litet återhämtningsprojekt framför mig.
KLICK! sa det. Och så hade jag klickat hem de här.
Jag var till Intersport idag och provade dem. I samma veva passade jag på att göra en Footbalance-analys, bara för att bekräfta att jag verkligen har överpronation. Jepp, det har jag. Ganska redigt. Så skor med pronationsstöd är för tillfället det säkraste. Tyvärr, med tanke på att det är svårt att hitta lätta skor. De här kändes dock bra på foten och rullade fint.
Jag köpte dem inte. Inte där. Hemma klickade jag hem dem från 21run.com och sparade en hundring. HA! Jag behövde ju inte ens försöka övertala Jan om att det var en bra affär.
torsdag 14 mars 2013
Morgonstund har guld i mund
Det var så kallt att jag inte frös. Svetten blev kall mot kroppen, ansiktet stelnade och händerna var djupfrysta och känslolösa när jag kom in 90 minuter senare. Rödfläckig på magen och ömma handleder. Märkligt.
Hursomhelst var det otroligt härligt att springa medan det ljusnade och när jag var klar klockan 8 sken solen för fullt. Gissa om en varm dusch och en stor kopp kaffe satt perfekt?
Ha en strålande dag!
torsdag 7 mars 2013
Torsdagsvurpa
Min arbetsdag idag kan jämföras med intervallträning: kort men intensiv. Dagens klientbesök var avklarade efter lunch, vilket gav mig tid att uträtta viktiga ärenden. Som att införskaffa den finaste aftonklänning jag någonsin burit. Oho. Dessutom hann jag börja baka mammas kalaskaka och medan bottnen var i ugnen skötte jag det jobb jag ännu hade ogjort. Kakan ut för att svalna och sedan stack jag ut på en tidig långlänk. Klockan var bara fyra- oj så skönt att komma iväg och komma tillbaka medan det ännu var ljust! Halv sex sken ju solen ännu!
Det blev 90 minuter PK-lenkki i för hårt tempo med för hög puls. Att jag aldrig lär mig!
På ett ställe var det rätt så halt och jag halkade till först en gång och sedan en gång till. Jag höll mig stående, åtminstone tillsvidare. Ett par hundra meter före hemdörren var det tredje gången gillt, och jag flög omkull och landade på rumpan. Lite snopen steg jag upp och stapplade vidare. Det var vinterns första vurpa det. Jag klarade mig med ett blåmärke på armbågen och en än så länge röd fläck på skinkan. Ömt är det inte, tydligen har jag byggt upp lite stötdämpare ändå. Värre kunde det ha gått.
Väl hemma fortsatte jag kökstöket och fick till ett ostkaklager. Nu är det bara att slå sig ner i soffan med det nyaste numret av Juoksija, hurra! Får se vad den innehåller denna gång, pärmen verkar lovande i alla fall! Som bilaga fick jag Juoksukalenteri med alla evenemang i Finland som ordnas 2013. Plus en massa reklam om lopp utomlands samt tävlingsresor av olika slag. Kanske hittar jag något lämpligt att delta i i höst.
Det blev 90 minuter PK-lenkki i för hårt tempo med för hög puls. Att jag aldrig lär mig!
På ett ställe var det rätt så halt och jag halkade till först en gång och sedan en gång till. Jag höll mig stående, åtminstone tillsvidare. Ett par hundra meter före hemdörren var det tredje gången gillt, och jag flög omkull och landade på rumpan. Lite snopen steg jag upp och stapplade vidare. Det var vinterns första vurpa det. Jag klarade mig med ett blåmärke på armbågen och en än så länge röd fläck på skinkan. Ömt är det inte, tydligen har jag byggt upp lite stötdämpare ändå. Värre kunde det ha gått.
 |
| Det är inte varje dag jag får chansen att springa i dagsljus och solsken en vanlig torsdag! |
Väl hemma fortsatte jag kökstöket och fick till ett ostkaklager. Nu är det bara att slå sig ner i soffan med det nyaste numret av Juoksija, hurra! Får se vad den innehåller denna gång, pärmen verkar lovande i alla fall! Som bilaga fick jag Juoksukalenteri med alla evenemang i Finland som ordnas 2013. Plus en massa reklam om lopp utomlands samt tävlingsresor av olika slag. Kanske hittar jag något lämpligt att delta i i höst.
 |
| Dags att slita upp paketet! |
söndag 24 februari 2013
Mental träning
Jag är en optimist, speciellt när det kommer till att måla upp stora händelser och segrar i huvudet. Mental träning är ju någonting som hör idrotten till och många proffsidrottare lär syssla med det. Gå igenom en prestation i huvudet, för att sedan genomföra det i verkligheten. Det funkar, tror åtminstone jag.
När jag föreställer mig ett lopp är det nog inte själva löpningen jag tänker på (eller ibland kanske, åtminstone tuffa delar av en tävling), det är snarast målgången och segerkänslan som jag föreställer mig. Under en länk i maratonfart kan jag föreställa mig själv springandes på vägarna i Riga (inte för att jag har en aning om hur det ser ut i den staden) med folk som hejar vid sidorna av vägen. Fiilisen är på topp och av någon anledning brukar löpningen automatiskt gå snabbare och bättre då jag tänker mig själv till tävlingen. Humöret höjs och jag jublar inombords när jag ser mig själv komma i mål, hur trött men lycklig jag är över att ha slagit mitt rekord och presterat över mina egna förväntningar.
Under ett intervallpass kan jag se mig slå rekord på 10 km och klara 40-minutersgränsen. De sista, sega intervallerna bara flyger jag fram.
Det är skönt. Tänk att bara tanken på ett lyckat lopp kan ge sådana kicks och en sådan framtidstro. Det kommer att gå, är min inställning.
Jan varnade mig och sade att jag måste vara realist. Vilket han har rätt i. Vad som helst kan hända, och om jag av en eller annan orsak blir tvungen att avbryta eller bara har en dålig dag och släpar mig i mål på fyra timmar prick, så kommer jag att bli otroligt besviken. Antagligen kommer jag att gråta. Och vara sur och arg och känna mig misslyckad. Ja, nästan skämmas. Jag måste vara beredd på det värsta.
Okej, det stämmer. Men jag vet inte om jag vill måla upp ett nederlag medan jag springer. Visst slår ju tanken mig ibland, att jag kanske inte kommer att klara ett helt maraton, speciellt då knäet börjar gnälla. Men hellre ser jag mållinjen i Riga framför mig än en situation där jag rycker en arrangör i ärmen och berättar att jag avbryter.
Brukar du föreställa dig viktiga prestationer? Håller du på med mental träning? Hur? Och när? Hemma på soffan eller ute på långlänken?
Är det då en bra bild som höjer humöret medan du springer, eller är det skräckscenariot du målar upp?
Dagens långpass kändes som en evighet (105 minuter) men kanske det inte är lika långtråkigt och segt när det är dags för maraton. Det jag är orolig för är 140-minuters passen som kommer någon gång i april. Hur skall jag roa mig då?
Idag stack jag ut före morgonmålet. Otroligt skönt att det redan var ljust, även om klockan bara var lite före 8. Det var rätt så dött denna söndagsmorgon, bara fågelkvitter och knarret under skorna hördes. Långpass före frukost är inget jag är van vid, men tydligen lyckades jag tanka tillräckligt igår kväll för att ha energi att springa.
Ännu en vecka kvar av "grundträningsperioden", sedan blir det små ändringar i hur passen är upplagda och stora ändringar i längd och intensitet. I mars börjar det på allvar!
På onsdag springer jag långpass på 75 minuter i ca 5:30-6-tempo. Start i Britas kl 17.30, vi ses vid ingången till simhallen. Kom med!
När jag föreställer mig ett lopp är det nog inte själva löpningen jag tänker på (eller ibland kanske, åtminstone tuffa delar av en tävling), det är snarast målgången och segerkänslan som jag föreställer mig. Under en länk i maratonfart kan jag föreställa mig själv springandes på vägarna i Riga (inte för att jag har en aning om hur det ser ut i den staden) med folk som hejar vid sidorna av vägen. Fiilisen är på topp och av någon anledning brukar löpningen automatiskt gå snabbare och bättre då jag tänker mig själv till tävlingen. Humöret höjs och jag jublar inombords när jag ser mig själv komma i mål, hur trött men lycklig jag är över att ha slagit mitt rekord och presterat över mina egna förväntningar.
Under ett intervallpass kan jag se mig slå rekord på 10 km och klara 40-minutersgränsen. De sista, sega intervallerna bara flyger jag fram.
Det är skönt. Tänk att bara tanken på ett lyckat lopp kan ge sådana kicks och en sådan framtidstro. Det kommer att gå, är min inställning.
Jan varnade mig och sade att jag måste vara realist. Vilket han har rätt i. Vad som helst kan hända, och om jag av en eller annan orsak blir tvungen att avbryta eller bara har en dålig dag och släpar mig i mål på fyra timmar prick, så kommer jag att bli otroligt besviken. Antagligen kommer jag att gråta. Och vara sur och arg och känna mig misslyckad. Ja, nästan skämmas. Jag måste vara beredd på det värsta.
Okej, det stämmer. Men jag vet inte om jag vill måla upp ett nederlag medan jag springer. Visst slår ju tanken mig ibland, att jag kanske inte kommer att klara ett helt maraton, speciellt då knäet börjar gnälla. Men hellre ser jag mållinjen i Riga framför mig än en situation där jag rycker en arrangör i ärmen och berättar att jag avbryter.
Brukar du föreställa dig viktiga prestationer? Håller du på med mental träning? Hur? Och när? Hemma på soffan eller ute på långlänken?
Är det då en bra bild som höjer humöret medan du springer, eller är det skräckscenariot du målar upp?
Dagens långpass kändes som en evighet (105 minuter) men kanske det inte är lika långtråkigt och segt när det är dags för maraton. Det jag är orolig för är 140-minuters passen som kommer någon gång i april. Hur skall jag roa mig då?
Idag stack jag ut före morgonmålet. Otroligt skönt att det redan var ljust, även om klockan bara var lite före 8. Det var rätt så dött denna söndagsmorgon, bara fågelkvitter och knarret under skorna hördes. Långpass före frukost är inget jag är van vid, men tydligen lyckades jag tanka tillräckligt igår kväll för att ha energi att springa.
 |
| Efter 105 minuter var kinderna röda och fingrarna iskalla. Gissa om morgonkaffet smakade? |
 |
| Längtar efter asfalt! |
 |
| Morgonmål och ett par timmar på soffan, sedan var det bara att dra på sig fotbollsutrustningen och jaga bollen på futsalplan. Tur att det är korta matcher. |
Ännu en vecka kvar av "grundträningsperioden", sedan blir det små ändringar i hur passen är upplagda och stora ändringar i längd och intensitet. I mars börjar det på allvar!
På onsdag springer jag långpass på 75 minuter i ca 5:30-6-tempo. Start i Britas kl 17.30, vi ses vid ingången till simhallen. Kom med!
onsdag 20 februari 2013
Inbakade intervaller och limpa under armen
Sportlovet, inhiberade fotbollsträningar och ovanliga kvällsprogram ställde till det för mitt autistiska jag, som kräver ordning och struktur. Träningsveckan fick modifieras lite grann. Idag stod det PK-lenkki 75 på programmet. OK, men jag hade fortfarande ett intervallpass osprunget och i morgon blir det inte tid för sådant. Så jag bestämde mig för att baka in intervallträningen i dagens långa lugna. Helt okej var det, värmde upp en kvart, sprang 10 x 1 minut med 30 sek joggvila och fortsatte sedan länken som vanligt.
Rundan avslutade jag några hundra meter före hemdörren och steg in i vår härliga lilla ekologiska närbutik Liike 51. Om du någon gång har vägarna förbi Mosabacka så passa på att titta in! Det unga, söta och trevliga paret bakom disken säljer härligt bröd, en massa ekologiska produkter från grönsaker till mysli, choklad, öl och franska ostar. Kött i frysdisken och glass från någon finsk gård. Till min stora glädje fanns det några bröd kvar på hyllan ännu en halvtimme före stängningsdags. Joggade hem med limpan under armen.
Morgondagens fotbollsträning förvandlas till ett extra gymbesök. Det är inte så farligt, varför inte bygga muskler när jag ännu har chansen? Styrketräningen försvinner från programmet från och med början av mars.
söndag 17 februari 2013
Grådaskigt
Mitt långpass kan jämföras med dagens väder. Grått, tungt, trist och trött. En sådan där dag man bara behöver få avklarad, i väntan på bättre.
Igår var det en helt annorlunda dag och löpningen var som när den är som bäst. Sedan följde dock en usel återhämtning i och med att dagens mat mest bestod av mellanmål, brunch-småplock, kalasmat, en massa kaffe och ännu mera mellanmål. Därefter följde en natt av orolig sömn, märkliga drömmar och en matpaus då jag vaknade och var hungrig. En usel natt, och jag blev glad när jag såg att klockan äntligen var halv åtta och det nästan var en rimlig tid att stiga upp en söndagsmorgon.
Länken var släpig och trist och jag är glad att det inte var något annat än en lugn grundkondislänk. Något hårdare hade jag inte orkat med. Skrapade ihop 18 grådaskiga kilometrar. Resten av denna gråa söndag får bestå av riktig mat, en tupplur och att få de sista bitarna i pusslet på plats.
I väntan på solsken.
söndag 27 januari 2013
Med nöd och näppe
Jag litar inte alls på mitt knä just nu. Det har gått bra ett par veckor nu då jag har valt att genomföra långpassen på skidor och knäet har inte varit ett problem sedan floppen för ett par veckor sedan. Ändå har det inte gått en länk utan att jag har inbillat mig den där diffusa konstiga känslan på utsidan av knäet och bara väntat på att det skall göra ont.
Idag var jag inställd på att springa. Rädd för att floppen skulle upprepa sig packade jag med busskort och telefon. Just in case. Tidigare har jag planerat långpass så att det finns möjlighet att ta en wc-paus, numera får jag planera rutten så att det alltid finns en möjlighet att åka hem om det skiter sig med knäet.
Det gick nästan bra. Efter 18,7 km och 1:44h stoppade jag klockan och då hade jag en sista uppförsbacke kvar. Den linkade jag uppför. Det höll nästan ända hem.
Suck. Inte för att det smärtade oöverkomligt mycket, men tillräckligt för att jag skulle sluta springa. Det gjorde ont en stund när jag promenerade, men nu känns det okej och varken värker eller smärtar när jag går omkring här hemma.
Nog är det frustrerande. Om det håller på så här så är maraton bara att drömma om.
Annars gick det okej. Jag blev utan sällskap ändå, så jag gav mig ut i blåsten på egen hand. Enligt träningsprogrammet skulle jag springa en PK-lenkki på 90 minter. Det blev typ 105 minuter i ett medeltempo på 5:36, men den lite för långa tiden spelar ingen större roll. Medelpulsen var däremot lite för hög (147), då tanken är att hålla pulsen mellan 130 och 140. Måste öva mig i (im)pulskontroll.
Nu har jag tänjt ordentligt och jag tror att Foamrollern får lite kvalitetstid med mig senare idag. Före det skall jag se vad knäet säger om en kvarts promenad till mamma och pappa.
Hoppas du har haft en skön söndag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)