Jag läste en intressant men samtidigt ganska tråkig artikel i dagens HBL. Det handlade om hur usla vi är på långdistanslöpning i Finland. Hur mycket efter världseliten vi är. Idag behöver en man springa milen på 30 minuter för att få FM-medalj. För 30-40 år sedan behövde en man komma i mål på 28 minuter för att ha medaljchans. 1976 var Lasse Virén nästan lika snabb som Mo Farah var 2013 på 10 km. Nu är finländarna långt ifrån sådana prestationer. För att då inte tala om ännu längre sträckor.
I dag är löpning stort i Finland och säkert på andra håll i världen åtminstone på amatörnivå. Att ha sprungit maraton är ingenting längre. Det har alla gjort. I stället ska det vara ultralånga sträckor, extremlöpning eller terräng för att det ska räknas som något och för att man ska sticka ut. Folk vill överträffa sig själva, vilket i och för sig är bra med tanke på den allmänna folkhälsan, men ingen blir riktigt bra. Maraton på 5 timmar och 55 minuter och ultralopp ultralångsamt. Bara man har klarat det.
Proffsen i Finland är inte många och inte ens de är riktigt bra. De bästa kan man räkna på en hand ungefär och så finns det några löften också. Men varför blir vi inte lika bra som till exempel kenyanerna?
Kanske är det biologiska faktorer. Kanske är det helt enkelt för lite träning eller för låg motivation. Antalet löpare är ju inte heller särskilt stort i Finland så vi har ju inte så många att välja mellan när det kommer till att skicka någon till större tävlingar. Kanske går det inte att löpa på heltid i Finland, att livnära sig på det. Jag vet inte.
Lever man i Finland borde man satsa på något annat. Vintersporter och lagsporter. Där är vi rätt så bra. Bättre att satsa på ishockey och ha löpning som hobby.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar