söndag 31 augusti 2014

Midnight Run

Jag deltog i Midnight Run för första gången. Jag anmälde mig i våras, intet ont anande om vad som skulle börja växa inom mig. Jag hade så klart anmält mig till en snabb startgrupp med måltiden 45-50 minuter men igår kväll var det ju nog utopi.

Före. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av mig själv. Jag har sprungit 10 km på ungefär 1 timme och 10 minuter de senaste månaderna och inte varit nere under 6-tempo sedan i maj (juni under SATS-passen men då bara under intervaller). Så att sikta på en timme kändes lite hujsigt. Tidpunkten kändes konstig, tränar jag på kvällen så är det senast kl 18 och när starten gick brukar jag normalt vara trött och sängfärdig. Jag märkte till min förvåning att matrytmen inte blev så konstig- lunch och kolhydratbetonad måltid vid middagsdags funkade ju perfekt.
Jag bestämde mig för att helt gå på känsla. Ingen press, annat än skammen över att vara i vägen för alla och i helt fel startgrupp. Mitt mål var att springa hela vägen och att inte bli omsprungen av någon ur maskeradgruppen. Jag var inte nervös och min uppvärmning bestod av att gäspande hoppa lite på stället i startfållan. Min största oro var att tvingas ta kisspauser.

Under. Det var trångt i starten och fram till startlinjen fick man gå. Sedan började det röra på sig och jag drogs med av de andra. Jag gjorde mitt bästa för att hållas till höger och det kändes som att jag blev omsprungen av alla andra. Den första kilometern gick uppför. Förvånansvärt lätt kändes det, inga tunga ben alls. Sedan gick det lika mycket nerför och i Ulrikasborg tystnade musiken för stunden och det enda som hördes var smattret av gummisulor mot asfalten. Det var fest och musik med jämna mellanrum men jag njöt faktiskt mer av de tysta etapperna. Ännu vid tre kilometer gick det jättefort och klockan visade stundvis ett tempo på strax under 5. Jösses! Men varför sakta in om det känns bra? Det enda som störde var trycket mot kissblåsan som började redan under den första kilometern men jag bestämde mig för att stå ut. 
När jag äntligen passerade femman och kunde konstatera att det är under hälften kvar började tempot sjunka en aning. Sedan varierade farten, det gick saktare i trängsel och fortare när jag fick energi av främlingars hejarop. 
Det positiva var att det kändes lätt. Inga tunga ben, inget överdrivet flås. Löpningen rullade på och jag kände att jag inte tog ut mig helt. Kanske har vilodagar och bra återhämtning en positiv effekt. 
Och kanske har det inte gjort så mycket att jag har sprungit i närmare 7- tempo hela sommaren. Speciellt den där lätta känslan är ovanlig, oftast känns en tung träningsperiod av under loppen.
Plötsligt kom niokilometersskylten emot och sedan var det bara att tuta och köra. Jag rullade in på 53:18, smått förvånad och med en känsla av att ha överträffat mig själv. Visserligen är det 11 minuter från PB men inte så dåligt i vecka 18.
Det ovanliga var att jag kunde äta direkt efteråt. Vanligtvis mår jag pyton men nu slukade jag både kvarg, banan och russin utan problem. Tydligen var ansträngningsnivån precis lagom. Jag vet inte vad lillisen tyckte om min sena strapats, hoppas det inte orsakade bekymmer.
Dagen efter är jag stel i benen och snuvig, hostig och en känsla av halsont. Efter en välförtjänt sovmorgon blir det grillkurs, prima återhämtning med biff!


Kanske kan man redan ana.

Loppet. Det verkade vara ett välarrangerat och roligt lopp. För min del var det helt fel tid på dygnet, men det gick bra ändå. Jag stördes av hög volym och blinkande lampor men stämningen var ju på topp. Det är definitivt värt att uppleva och något jag gärna gör igen. Inte för att slå rekord utan för att vara med om ett kalas som samlar  såväl erfarna löpare som glada motionärer. 



2 kommentarer:

  1. Loistavasti juostu! Olet aikamoinen sisupussi :) Taidat kasvattaa toista moista parhaillaan. Sylin täydeltä onnea <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack :) haha, jo det viktigaste är att barnet är friskt och gillar löpning ;)

      Radera