Hittar mina muskler

Jag har fortfarande en och en halv vecka kvar till läkarundersökningen och jag får fortfarande motstå frestelsen att träna (läs: springa). Hittills har jag promenerat med eller utan vagn och jag måste säga att vagnpromenader är väldigt bra motion för en som inte har tränat på lääänge. På skoj gjorde jag lite kyykkyn (squats på "svenska") med mig själv som motstånd och du milde så ont i benen jag fick dagen efter! Av typ 20 stycken. När jag under en promenad gjorde en rad utfallssteg så började framlåren krampa och skaka som bara den. Så går det när man har paus på ett par månader. Det handlar väl mest om att aktivera musklerna igen. Om jag gör lite varje dag borde jag vänja mig. Lite deprimerande är det ändå att märka i hur usel form man kan komma.
Igår fick jag äntligen känna av lite svett och hög puls. Vi tog oss till ett ställe i närheten med trappor uppför backen och några gånger upp och ner var tillräckligt för att ge mig ont i vaderna idag. Och då sprang jag inte utan gick. Vagnen fick vänta nedanför och vi avslutade när killen i den menade att han var hungrig. Igen.

Vardagen med en knappt sju veckor gammal bebis är ganska oberäknelig. Jag har sällan någon som helst aning om han är mätt (att han somnar vid bröstet är ingen ovanlighet och det betyder inte nödvändigtvis att han blev mätt) eller om han tänker sova en kvart eller tre timmar. Det gör det lite svårt att komma ut och somliga dagar sitter jag i det ena eller i det andra soffhörnet och ammar. Smått rastlös blir jag ju. Lyckligtvis får jag avlastning emellanåt och kommer ut på en promenad i alla fall.

Hoppas hoppas hoppas att jag får börja springa igen i medlet av april. Jag är helt enkelt en bättre mamma och människa om jag får komma ut och röra på mig.

För den här godingens skull är träningen ändå mindre viktig.

Lunkandet ger ömma lår

Det blev visst tyst ett tag. Det beror väl på att det inte har hänt så mycket som är värt att skriva om. Veckan har varvats med löpning, gym och promenad med eller utan stavar och den enda förändringen jag har märkt är en växande hunger och ett mer regelbundet behov av energi. Jag har också märkt att helvila och bra återhämtning gör träningen bättre och lättare. Vilken revolutionerande iakttagelse.

En sak har jag dock funderat mera på. Jag undrar om min löpteknik lider av det långsamma tempot jag tar mig fram i? Jag har definitivt saktat ner och det leder till att jag springer mer på hela foten än på framdelen som jag brukar. Dessutom har jag börjat bromsa i nerförsbackarna för att minska på studset och allt detta resulterar i stela, trötta och ömma framlår. Framlåren brukar inte lida av löpning på samma sätt som jag kan känna av träningen i baklåren och rumpan (utom efter längre lopp då hela kroppen är slut) men nu har jag träningsvärk efter åtminstone längre pass. Märkligt.

Annars inget nytt under solen. Väntar med spänning på torsdagen. Då får vi se om allt står rätt till i magen och eventuellt får vi veta vilken sort som är på kommande.

Aj

I söndags skrev jag att armarna tog mest stryk av årets första skidtur. Jag tar tillbaka det, ändrar mig och säger att det är höftböjarna som lider mest just nu. Armarna var egentligen inte alls sjuka, bara trötta. Ännu tre dagar efter lyfter jag benet till kopplingspedalen när jag kör. Så här är det varje gång jag utövar en gren som jag har haft paus med. Gårdagens återhämtande lugna lufslänk hjälpte inte.

Jag funderade lite på styrketräning och/eller löpning under uppvärmningen inför tisdagens styrkepass. På en del bloggar har det pratats om huruvida man skall träna styrka före eller efter löpningen. Jag funderar om man alls skall kombinera dessa. Speciellt efter en ordentlig gymträning har jag inte energi för att springa, och springer jag före får jag inte ut allt av styrketräningen. Vad tycker du?

Dagen efter-dålighet

Jag var visst rätt så slut efter torsdagsintervallen, så gårdagens runda var skit. Bara skit. En sådan där "måste-ut-och-springa-fast-jag-inte-orkar"- länk. När både "måste" och "inte orkar" förekommer i samma mening borde varningsklockorna ringa. De ringde, jag hörde och jag stack iväg i alla fall. Av dumt huvud får kroppen lida. Låren var stela, gjorde ont, jag kunde inte njuta ens av det vackra vädret och jag avundades det äldre herrskapet som satt på en bänk vid ån och åt varsin Pingvinstrut i den sena eftermiddagssolen. 

Den länken drog ner på självförtroendet och jag kände mig bara misslyckad och dålig. Jag är usel på att acceptera att jag är trött eller svag och min sämsta sida i detta fall är att jag är envis som en get. Oförmåga att låta kroppen återhämta sig är en annan svaghet. Äh!   

Idag blev det en återhämtande länk varvad med rask promenad och stretching. Kanske hjälper det. En liten humörhöjare var en liten kille på drygt ett år som plaskade omkring i en vattenpöl när jag kom lunkande förbi. Han skiner upp, sträcker ut armarna och tjuter av glädje och springer emot mig som om han ville krama mig. Eller fånga mig. Honom hade jag kunna ta med mig hem. Små saker (eller personer) kan göra stora saker i mig.

Ska ta mig en återställare: smoothie på kvarg, yoghurt, blåbär, banan och lite rågkli. I morgon vilar jag benen.

Långt, långsamt och länge

Som jag anade vaknade jag med träningsvärk. Baklåren och rumpan. Suck. Värmde upp med lördagsstädning och stack sedan ut på en lång, långsam och skön länk. Gårdagens storm hade dragit förbi och det var ett riktigt vackert höstväder. Du vet den där fuktiga höstdoften i skogen.

Det blev 1:30 h och pulsen hölls på 150. Mer än så får jag inte ut av min väldigt grundläggade pulsmätare. Tyvärr. Har redan skrivit till Julgubben och på den listan står det "Garmin" högst upp.

Återhämtning är inte min starka sida. Satsade på att stretcha ordentligt efteråt, men jag är nog ändå lite orolig inför morgondagens intervaller. Kanske hjälper mammas mat. Och mellanmålssmoothien.