Hittar mina muskler

Jag har fortfarande en och en halv vecka kvar till läkarundersökningen och jag får fortfarande motstå frestelsen att träna (läs: springa). Hittills har jag promenerat med eller utan vagn och jag måste säga att vagnpromenader är väldigt bra motion för en som inte har tränat på lääänge. På skoj gjorde jag lite kyykkyn (squats på "svenska") med mig själv som motstånd och du milde så ont i benen jag fick dagen efter! Av typ 20 stycken. När jag under en promenad gjorde en rad utfallssteg så började framlåren krampa och skaka som bara den. Så går det när man har paus på ett par månader. Det handlar väl mest om att aktivera musklerna igen. Om jag gör lite varje dag borde jag vänja mig. Lite deprimerande är det ändå att märka i hur usel form man kan komma.
Igår fick jag äntligen känna av lite svett och hög puls. Vi tog oss till ett ställe i närheten med trappor uppför backen och några gånger upp och ner var tillräckligt för att ge mig ont i vaderna idag. Och då sprang jag inte utan gick. Vagnen fick vänta nedanför och vi avslutade när killen i den menade att han var hungrig. Igen.

Vardagen med en knappt sju veckor gammal bebis är ganska oberäknelig. Jag har sällan någon som helst aning om han är mätt (att han somnar vid bröstet är ingen ovanlighet och det betyder inte nödvändigtvis att han blev mätt) eller om han tänker sova en kvart eller tre timmar. Det gör det lite svårt att komma ut och somliga dagar sitter jag i det ena eller i det andra soffhörnet och ammar. Smått rastlös blir jag ju. Lyckligtvis får jag avlastning emellanåt och kommer ut på en promenad i alla fall.

Hoppas hoppas hoppas att jag får börja springa igen i medlet av april. Jag är helt enkelt en bättre mamma och människa om jag får komma ut och röra på mig.

För den här godingens skull är träningen ändå mindre viktig.

Maratonförberedelser

Det har visst gått en månad sedan jag visade mig här. Det är kanske bra, jag har inte gjort särskilt mycket som är värt att berätta, åtminstone inte i träningsväg.
Jag har mått bra och även om krämporna har varit av varierande kaliber så har jag kunnat röra på mig så gott som varje dag. Jag har promenerat och styrketränat och på det sättet har jag fått åtminstone lite variation i min annars ganska hängiga vardag. Jag har inte så mycket att klaga på. Visst lider jag av något jag misstänker att är foglossning men eftersom det inte är farligt i sig så biter jag ihop och promenerar ändå. Annars skulle jag bli galen. På gymmet kan jag göra ganska mycket, visserligen med modifierade rörelser och lättare motstånd. På gymmet har jag också fått en hel del uppmuntrande kommentarer av gubbarna och tanterna som tränar där på vardagsförmiddagarna.

Ser man mig bakifrån kan man kanske bli lurad...

... men från alla andra vinklar är magen ganska uppenbar.

En månad av mammaledigheten har gått och jag börjar bli ganska rastlös och otålig. Visst är det fascinerande att känna hur krabaten sparkar och har sig i magen men jag väntar nog på att ha honom sprattlande i famnen i stället. Fem dagar kvar till beräknad födelse och jag är så förberedd som man kan vara. Det hela brukar förlikas med ett maratonlopp så jag förbereder mig därefter. Vilar, äter, sover, äter och satsar på mental träning. Väskan är packad med byteskläder och matsäcken räcker till både före loppet och efter. Jag är dock mer förberedd på ett ultralopp än en fyratimmars mara. Skillnaden är också att man oftast vet när loppet går av stapeln. Nu lär det komma som en överraskning och i princip när som helst inom de närmaste veckorna. Hur länge det dröjer innan han behagar komma ut återstår att se. Återkommer med racerapport när den dagen har varit.

Motionerar

Skosulan-Alex funderar på skillnaderna mellan att jogga och att springa och när man kan kalla sig det ena eller det andra. För tillfället gör jag varken eller så därför vill jag presentera ett tredje alternativ: motionera.
Om löpare har specialgjorda kläder och joggare har mysbyxor och stor t-shirt så har motionärer lager på lager av kläder för att inte frysa och satsar definitivt inte på hur man ser ut.
Om löpare springer fortare än 6 km/min och joggare lite långsammare än så så tar sig motionärer fram i avsevärt makligare takt.
Om löpare har mål och joggare joggar mer sporadiskt så är motionärens mål att hålla igång nu och då för att hållas frisk och orka ta trapporna i stället för hissen.

Visst vill jag ju definiera mig som löpare men just nu är jag motionär, åtminstone i praktiken. Det är en dryg vecka sedan jag sprang senast (ja, det var väl snarare joggade jag gjorde) och den här veckan har jag samlat kilometrar promenerandes. Hela 50 denna vecka. Med stavar blir det både mer tantigt och mer effektivt.
Lite för mycket blev det denna vecka, känns det som, och jag får försöka acceptera att det är okej att ta det lugnt. Att det är okej att bara motionera.

Det var det

Vecka 30+1.
10 veckor kvar ungefär om det är en punktlig liten en. Igår tog jag en liten länk och det var allt annat än bekvämt. Det har känts så några gånger nu och det verkar nog som att det är slutsprunget för min del några månader framöver. Det sticker till och trycker konstigt i nedre magen, lite som att ha håll men på annat ställe. Det går långsamt och jag får gå allt oftare så varför inte bestämma sig för att gå från början? Idag tog jag stavarna i vacker hand och gav mig iväg på långpromenad. Skönt var det. Jag behöver inte annat än frisk luft och att känna att blodet cirkulerar lite snabbare. Stavarna ger dessutom bra träning för övre kroppen.

Det är helt okej att ge upp löpningen nu. Jag har ju haft tur med måendet och jag har faktiskt kunnat springa rätt så länge så det är inte katastrof att ta en paus. Jag börjar onekligen ha en rätt så stor kula och att ha svårt med att snöra skorna är väl ett tecken på att det är bra tid att sluta dra på sig löpskorna. Jag får ägna de närmaste månaderna åt annan träning. Sedan är jag desto ivrigare när jag äntligen får springa igen i vår. Jag hoppas på snö så att jag kan skida i stället, promenader är långtråkiga i längden.

Utmaning avklarad!

Den tre veckor långa armpressutmaningen är äntligen till ända. 115 stycken idag. Inte så farligt kan man tänka, men med tanke på att det var 110 igår, 105 i förrgår och så vidare så kändes det nog alldeles tillräckligt mycket i armarna.
Jag har gjort på mitt sätt- tjejarmpressar med knäna i marken och så djupt att magen tar i (det är den som når marken först, inte brösten som i vanliga fall). Antagligen lite fuskigt men nog har jag fått jobba ändå. Ibland har jag delat upp det så att jag har gjort en del på morgonen och resten senare. Ibland har jag gjort det så gott som i ett sträck med lite vila mellan pressarna.

Det var en jobbig utmaning, faktiskt. Lite som plank-julkalendern i fjol eller när det nu var. I båda fallen går det ut på att öka mängd/längd för varje dag som går, vilket orsakar en kulminerande effekt. Dels är själva utförandet jobbigt och dels får åtminstone jag ont på andra ställen än där det ska kännas. Armpressarna gav mig konstant trötta armar och ungefär halvvägs kändes det illa i axlarna. Inte vet jag om jag har blivit starkare av detta. Jag vet bara att jag inte gör armpressar i morgon.

En utmaning är ingen utmaning om den inte blir lite galen mot slutet. Men sådana utmaningar som gör mer ont än bygger upp är lite fåniga. Om någon har en vettigare utmaning så antar jag den. Kanske.

Dagens träning bestod förutom 115 armpressar av en 30 minuters länk (läs: 4 km snöplums) följt av pepparkaksbak. Vintern kom. Det har snöat hela eftermiddagen och kvällen. Hoppas det håller i. Längtar efter att stå på skidorna.

Vardagsmotion

Jag är usel på vardagsmotion. Eller nyttomotion, vad det nu heter. När vi bodde i höghus tog jag hissen till tredje våningen och nu slipper jag trappor oberoende. Jag använder bil på grund av arbetet och behöver således inte promenera till bussen. Lite ledsen är jag över att inte ha möjligheten att cykla till jobbet, för det skulle jag gärna göra. Jag sitter mycket under dagen och shoppar gör jag såpass sällan att det skulle bli regelbunden motion (shopping är ju som känt väldigt ansträngande). Dessutom är vi dåliga på att bara gå ut på en promenad i brist på sysselsättning och det blir lätt soffan och TV:n i stället. Kanske blir det ändring i vår då jag har en vagn att skuffa.

Idag fick vi ändå en chans att använda kroppen på annat sätt än bara i samband med träningspass. Det ordnades talko på gården och vi krattade och kånkade löv knappt fyra timmar. Det är väl nyttomotion i allra högsta grad.
Ganska passligt då träningen den här veckan har blivit dålig. Snuva och hosta och allmän orkeslöshet har tvingat mig att ta det lite lugnare. Hoppas åtminstone hostan skulle försvinna. Den ger mig rossel och svårt att andas och brukar vara ihållande.

Stön!

Långpass (eller åtminstone längre) hade jag tänkt göra på skidor. Nu verkar snön försvinna och skidsäsongen är över innan den ens har hunnit komma igång.
Jag får ta långpassen på crosstrainern i stället. Det om någonting är hemskt! Idag kämpade jag för att stå ut med mer än en timme och 90 minuter och två Runner's World senare steg jag av mojängen på darrande ben. Hade jag inte haft lektyr så skulle jag inte ha orkat särskilt länge.
Om vintern var slut nu så hoppas jag att snön smälter fort så att jag kan rullskrinna långpassen. För löpande långpass vågar jag inte försöka mig på ännu.

Långpass på skidor

Efter tillräckligt många skidturer inomhus var det otroligt skönt att äntligen inleda skidsäsongen på riktigt. Halva Helsingfors trängdes på den lilla sväng som snön har räckt till för, men finns det hjärterum så finns det stjärterum!
Totalt tre kilometer spår i gott skick! Föret var perfekt och det var lite mildare vinterväder idag. Det blev   både plattespår och pulshöjande backar. Jag fick upp pulsen ordentligt (närmare 180 slag/minut) i backarna men det sköna var att märka att pulsen hann sjunka under 130 i nedförsbacken.
Sköna två timmar och en dryg halvmara senare var jag väldigt belåten över att ha fått till ett ordentligt långpass.

Jag är inte särskilt bra på skidåkning och inte heller särskilt snabb när jag flåsar på i klassisk stil. Men kul är det och utmärkt alternativträning!

5+5+5

Något måste jag ju få vara stolt över nu när jag inte har något spring att tala om...
Jag klarade det! Fem armhävningar! Tre gånger! Mellan serierna hade jag ett par minuter paus för armarna och gjorde höftlyft i stället.

Jag nådde mitt mål. Nu är det bara att se hur långt jag kan gå. Fortsätter jag så här klarar jag snart tio i ett sträck. Hoppas jag snart kan springa igen så att jag slipper slå sådana rekord.

Alternativträning och nyårslöften

Medan alla andra planerar sitt tränings- och tävlingsår sitter jag och läser mina gamla blogginlägg och önskar att det var början av förra året i stället. Då njöt jag och såg bara möjligheter. Och kanske (om jag hade varit klokare) hade jag då kunnat göra saker och ting annorlunda.
Nu planerar jag min alternativträning i stället. På något sätt måste jag försöka upprätthålla konditionen men det är tyvärr rätt svårt. När jag för ett år sedan gav mig ut på stavpromenad klagade jag över att jag aldrig får upp pulsen mer än till 110 slag/minut men nu kan jag lätt ha en medelpuls på 140. Den som tror att man inte förlorar sin kondis på knappa tre månader tror fel.

Mitt knä är bättre men inte bra. Bättre så att jag inte längre vaknar av smärtan och sällan blir det styvt och ont av att bara sitta. Inte bra då jag inte klarar av att promenera utan att det känns illa. Springa är det inte ens tal om.

Ungefär så här ser min träning ut för tillfället:
- gym 1-2 ggr i veckan med betoning på allt
- simning ibland som återhämtande träning (vattenlöpning gör ont så det funkar inte)
- ishockey funkar som intervallträning
- långpass på skidor (hög puls men skonsamt)
- stavgång ibland (lägre puls men med risk för knäont)

Om någon har förslag på alternativa former så tas de emot med öppet sinne.

Fördelen med att inte ha något program eller några mål är att jag kan välja fritt vad jag vill göra när. Är det regnigt kan jag träna inomhus, har jag lite tid kan jag simma (orkar inte mer än en knapp timme så det är tidsbesparande) och har jag inte lust att träna så kan jag strunta i det.

Jag är inte bra på nyårslöften men ett par löften eller kanske snarare försök till förbättring har jag bestämt mig för när det gäller träning och näring.
1) Jag försöker hålla ett sötsaksfritt januari. Det sprack visserligen redan på nyårsdagen men det var för att jag blev bjuden och inte ville vara oförskämd. Idag ska vi ut och äta fint och då ser jag mellan fingrarna när det serveras dessert. Men sedan är det stopp. Jag äter sötsaker så gott som varje dag och inte ens för den som tränar mycket är det hälsosamt. Så paus från godis är knappast till skada.
2) Jag ska satsa på att äta mera grönt. Jag slarvar med grönsakerna och får garanterat inte i mig ett halvt kilo om dagen så nu får jag skärpa mig. Någon som har tips på hur man kan få in mera grönsaker? Mest sådana där praktiska lösningar, jag är lat och slarvig när det gäller detta.
3) Jag ska klara fem armhävningar i sträck. Helst skulle jag klara en serie på 3x5. Nu har jag lyckats med 4+3+3 så det ska väl inte vara omöjligt.

Jag har inte riktigt inspiration eller motivation för att blogga så jag tror att jag håller en liten paus. Tills jag kan blogga om något som handlar om löpning. Hoppas, hoppas det inte blir en alltför lång bloggpaus!

Hej, hej.

Helt bakvänt

Gissa vad man hittar innanför dessa väggar?

Jo, SNÖ!

Det kändes helt bakvänt att packa med yllesockor och varma skidkläder och stuva in skidor och stavar i bilen då det inte finns en snöfläck i sikte. Helt bakvänt att gå in i en varm sporthall, köpa biljett, byta om i ett varmt omklädningsrum och börja svettas innan man ens kommit iväg och sedan gå in genom ett par tunga dörrar för att bli mött av vinter och kyla. Vad gör man inte för att få skida denna vinter?

Jag trodde halva Helsingfors skulle vara där, men jag lyckades komma en sådan tid att alla redan hade hunnit vara där och göra spåret rätt så uselt. Snön hade en märklig konsistens och spåret var inte uppkört på några timmar, så det var lite grötigt. Det tog inte bort den lycka jag kände när jag susade ner för den lilla och enda backen.
Det är rätt dyrt att skida inomhus. Jag köpte ett femgångerskort, men om det inte tänker komma snö så blir det nog en dyr vinter.
En dryg timme fick räcka som provrunda idag. Beroende på hur man åker kan man få ihop en dryg kilometer per varv, så visst är det ju lite ensidigt. De kunde ju sätta upp lite plastträd, så skulle det kännas mer som på riktigt. I morgon gör jag ett nytt försök och hoppas på lika liten trängsel.
Nu har jag utökat min alternativträningsrepertoar med både ishockey och skidåkning. Vad mer skulle jag kunna prova på?

Lika bakvänt kändes det att "gå in" igen, mötas av inomhuslug, bada bastu och byta om för att sedan gå ut i den varma, gråa vintervärlden.

Hoppas ni har haft en skön julhelg!

Lätkä

Det var åtminstone två år sedan jag senast hade stått på skridskor. Tidigare gillade jag att spela ishockey, men av någon anledning har jag inte haft lust att göra det. Nu blev jag medlockad och jag tror att jag gick med på det mest för att jag allt annat gör ont. Kanske skulle skridskoåkning inte kännas i knäet?
Det gjorde det inte! Och det var hur kul som helst! Dessutom var jag inte sämst på plan. Det tråkiga var att jag hade för trånga skridskor och de skavade upp skinnet på fotknölarna (eventuellt en orsak till att jag har stått över de senaste vintrarna...).
Det var intervallträning av bästa slag. Pulsen hoppade till 183 slag/minut när jag kämpade som mest och i medeltal bankade hjärtat med 149 slag i minuten. Att det var skonsamt för knäna var det bästa med det hela. Jag har inte haft ett smärtfritt pass på länge.

Jag hade lite kul åt Garmins karta efteråt. En röd råddigågga på ett mycket litet område. Ändå hade jag färdats över åtta kilometer.

Nu blir det julstädning. Eller lågpulsträning om man så vill.

Bilden är tagen härifrån.

Sökes: Inneskor

Hej alla gymråttor (och alla andra som ibland tränar inomhus)! Jag behöver lite tips på bra träningsskor!
De ska vara lätta och tunna och gärna andas bra. Dessutom får de väldigt gärna vara snygga också.
De behöver inte stöda foten, snarare så minimalistiska som möjligt men som ändå kan klassas som sko.

Jag vill gärna byta ut mina gamla, svettiga och illaluktande dojor
mot ett par nya, lätta, fräscha!

 Vilka skor styrketränar du i?

Okej?

Det var helt okej att promenera till simhallen i morse.
Att pulsen stiger till 140 när jag stavgår är inte okej. Tecken på skitkondis.
Det var också helt okej att ha en hel bana för mig själv de första 500 metrarna.
Det var inte okej att Tristan* gnällde under vattenlöpningen.
Det var inte heller okej att mina anti-fog-simglasögon immade igen så att jag måste skölja dem varannan runda.
Det var inte okej att ett väldigt fullvuxet par hånglades i bassängen betedde sig som nyförälskade tonåringar.
Det var okej att följa med en grupp unga (7-10 år) barn som tränade simhopp. De var superduktiga!
Det var jätteokej att sitta i bastun efter simningen.
Det var inte okej att dra på mig halvsvettiga kläder.
Det var inte alls okej att promenera hem från simhallen.
Det var okej igen när jag fick fylla hålet i magen med frukt och mat.
Det var okej att skippa lördagsstädningen idag. Det är knappast okej i morgon.
Det var okej att stöta på mamma på väg till stan och således bli bjuden på kaffe och en maffig morotskaka! Annars hade det nog gått en hel dag utan att jag hade talat med en enda person.
Det var okej att shoppa och bränna lite pengar. Julmusiken okejar jag om en vecka.
Det var inte okej att komma hem till en tom lägenhet. Inte okej att ha en lördagskväll för mig själv.
Kanske kan det bli okej med film och godis? Eller så inte.

Det är inte okej att jag bloggar om allt annat än löpning just nu. Åtminstone är inte jag okej med det. Vet inte om jag vill fortsätta med det.
Jag är inte okej med min situation. Gör mitt bästa för att vara okej med att jag är okej ändå.

Det blev väl en okej dag om man räknar medeltalen av okej- och okej+.
Hoppas du har haft en okej dag!


*Vänster löparknä som jag givit namnet tristan.

Söndagssim

Jag är dömd till alternativträning och har nu två alternativ:
1) jag kan sura och tycka att det suger eller
2) göra det bästa av situationen och få ut så mycket som möjligt av andra träningsformer.
Jag väljer det andra alternativet. Även om löpning är min favorit så kan jag faktiskt finna glädje i annat också. Dessutom tänker jag ju att allt jag gör på något sätt kommer att stöda löpningen så att jag när jag en vacker dag äntligen kan ta mig fram springande kan märka att det inte har varit bortkastat.

I morse tog jag en stav i var hand och traskade iväg...

...hit!

Jag bestämde mig för att börja med simning medan det ännu inte var smockfullt i bassängen. Simmade en kilometer och sedan spände jag flytbältet om livet och plumsade i på vattenlöpningssidan för att börja springa. Tio minuter före jag hade tänkt sluta påpekade en tant (alldeles tydligt vattenlöpningsproffs) att jag borde sänka bältet. "Det skall vara längre ner", sade hon. "Då blir det mindre hundsim och mera vattenlöpning."
Jaha, ja.

Att promenera till simhallen var okej, men det var inte okej att gå hem. Inte efter att har varit i vattnet en och en halv timme och sedan bastat en stund. Masade mig hem, lagomhurtig och vrålhungrig.
Glass från Kolme kaveria fyllde mina energidepåer. Det är den bästa glasstillverkaren i stan, bara så ni vet!

Dagens träningssaldo: 10 km stavgång + 1 km simning + 50 minuter hundsim + 10 minuter vattenlöpning.

Hoppas du har haft en skön söndag!

Utrustningen gör idrottaren!

Vatten är ett element att respektera och kunna hantera. Ett rätt så bra och naturligt ställe också för träning. Jag skulle inte påstå att jag är i mitt rätta element när jag är i vattnet och jag undviker gärna det om det går. Egentligen är jag något av en frusig badkruka.
Idag tog jag mig i kragen och bestämde mig för att ändra attityd. Simning och framför allt vattenlöpning är ju en ypperlig rehabiliterings- och alternativ träningsform, så jag fick lov att övervinna mig själv.

Jag kunde inte för mitt liv hitta min simdräkt (lika så bra eftersom den härstammar från högstadietiden och det är skamligt länge sedan) så jag fick börja med att hoppa in i en sportbutik. Kvalitet skulle det vara. Jag slog på stort och köpte ett par simglasögon också. Utrustningen gör idrottaren!
Så bar det av till simhallen med en svindyr simppare och ett par ascoola brillor.

Jag slapp trängsel mitt på dagen (jag älskar mina onsdagar!) och jag delade vattenlöpningsbana med några hurtiga pensionärer. Det var vansinnigt långtråkigt. Trots det hade en timme plötsligt gått och jag var inte ens trött. Trodde jag. Steg upp ur bassängen med sladdriga gelében.
Jag bestämde mig för att simma några längder för att få prova mina fina glasögon. Plumsade tillbaka i vattnet och valde banan för konditionssimmare. Kanske jag någon dag platsar i den för snabba simmare. Jag har gått i simskolor och hade åtminstone då en hyfsad simteknik, men nu är det nog bara grodsim som gäller. Eller bröstsim heter det kanske?

En sådan glupande hunger har jag inte känt på länge! Jag hade ett hål i magen när jag kom hem och bara kolhydrater dög för att stilla skriket. Tydligen är simning rätt så ansträngande, även om det inte känns så i bassängen.

Det var inte så farligt. Det var inte så kallt som jag kom ihåg (fast nog skulle det kunna vara 30 grader i bassängen ändå, tycker jag) och tiden gick rätt fort. Kanske kan jag acceptera simning och vattenlöpning som alternativa träningsformer. Åtminstone kan jag ge det en chans till.
Dessutom blir man ju faktiskt bra på det man håller på med. Så kanske kan jag bli bra på simning. Eller åtminstone bättre. För att motivera mig lite så sätter jag upp ett mål: klara en kilometer på 30 minuter. Det ska väl inte vara omöjligt?

Det hänger på attityden! Och utrustningen.

Löparstyrka

Eftersom jag inte springer alls just nu och således inte kan blogga specifikt om löpning så tänkte jag låtsas veta något om styrketräning och skriva om styrketräning som gagnar löpare.
Jag gör mitt bästa för att förklara rörelserna. Terminologin är dock rätt så okänd för mig.

Jag brukar börja med en kort uppvärmning, antingen på cykel eller crosstrainer. Tidigare kunde jag hålla på 20 minuter men nu har jag insett att det är onödigt. Jag blir bara trött av det och energin som jag skall använda för styrketräningen går till spillo. Så fem minuter räcker för mig, huvudsaken är att jag får varmt. Som uppvärmning passar också den där vanliga kettlebell-svingen.

Den här rörelsen gör jag främst för att den lär vara en bra löparknäövning. Jag gör det utan vikter, men det går bra att ha en skivvikt som extra motstånd.

Ligg på rygg med benen raka, böj ena benet så att hälen är nära baken. Lyft höftet och håll det andra benet rakt. Brukar göra 3*15 med båda benen. Tar på rumpan och baklår.

Jag gillar att göra utfallshopp, men utfallssteg känns bättre för  knäna just nu. Jag blev förtjust i säckar som man kan använda som vikter på olika sätt och de är perfekta att bära. Man kan också använda kettlebells, handvikter eller stång. Eller inga vikter alls. Säckarna är bra för mig som svettas om händerna och tycker att kettlebells bara glider ur greppet.

Viktigt är att inte låta knäet hamna längre fram än tårna.
Jag promenerade två gånger av och an, åt en riktning rymdes 16 steg (8 per ben). Det blev således 4*8 steg (per ben), stå-och-shejka-benen-vila ca en minut mellan varven.

Rumpträning utan att belasta knän kan göras med denna eller motsvarande manick:

Här är det viktigt att hålla höften på plats och bara låta benet röra sig, annars blir hållningen dålig.

En utmärkt rörelse för baklår och rygg är enfotsmarklyft. Rörelsen utmanar också balansen. Jag söker ännu tekniken, men småningom kan jag säkert öka vikterna en aning.

Börja upprätt och fäll dig sakta framåt och lyft samtidigt det ena benet rakt bakåt. Håll ryggen rak! Gå så djupt du kan och kom sedan upp tillbaka.
Här har jag 14 kg i var hand. 3*10 per ben.
Det är en rätt så utmanande övning, så börja med lätta vikter för att öva själva utförandet. Håll det ben du står på lätt böjt, så att knäet inte är låst.

Jag varvar ofta tunga rörelser med lätta men viktiga. De två följande rörelserna gör jag med tanke på mina löparknän.

Stig upp på en bänk eller något annat i lämplig höjd och låt det ben du inte står på följa med hela vägen upp. Sträck på dig ordentligt där uppe. Jag gör rörelsen utan vikter, man kan bra ha något i händerna också. För mig är det viktigt att se till att foten inte ger efter så att knäet vrids inåt (jag har överpronation).

Träna höften är också superviktigt för löparknä, även om det är en rätt mesig rörelse.

Höj och sänk höften. Det känns, tro det eller ej.

Det här än några bra benrörelser jag gärna gör. Jag följer inte slaviskt något program, men det är bra att ha några bra rörelser att ta till. Ibland gör jag helt vanliga "kyykkyn" eller tränar framlåren på maskin.

Jag gör alltid också både mag- och ryggmuskler, men det är inget speciellt med dem. En magmuskelrörelse är dock så bra att jag vill tipsa om den. Jag har gjort dem med boll, man kan använda vilken vikt som helst eller vara utan.
Luta dig bakåt så att det känns lite i magen, som om du gjorde statiska magmuslker. För bollen från ena sidan till den andra så att du för en roterande rörelse. Gör det snabbt, men noggrant. Gör det tills du inte orkar mer.

Armarna brukar jag nog också träna. Både bi-och triceps med fria vikter. Den här övningen är också rätt så bra:

Armpressar med hjälp av kettlebells. Jag gör 3*2(4+4).

Det här är det jag pysslar med typ tre gånger i veckan nu när jag inte kan springa. Så nu vet ni det.

Om man ska skada sig så är det nu. Hösten och vintern är lång och jag har god tid på mig att bli i springskick tills våren. Jag hoppas på en tidig, lång och snörik skidvinter.

Status

Inte så bra. I natt hade jag ondare i knäet än någonsin. Vaknade av en förskräcklig smärta och det kändes som om knäet hade låst sig totalt. Jag fick lirka fram och tillbaka och det tog flera minuter före det blev bättre. Jättemärkligt. Men så händer det ibland när jag sitter stilla länge och också under nätterna, men inte så här illa som i natt.

Så det är inte så bra. Ingen löpning (annat än ett par testrundor som definitivt inte räknas som löppass) på snart fyra veckor. Kul. Det kliar i benen.

I morgon skall jag besöka ortopeden. Jag fasar för besöket. Egentligen är det illa oberoende vad han konstaterar. Antingen säger han att jag ska vila (som om jag blev lyckligare av det). Eller också skickar han mig till operationssalen. Då kan jag bara drömma om att springa på väldigt väldigt länge.

I stället för att springa har jag byggt lite muskler. Något måste jag ju ha. Styrketräningen väcker dock lite motstridiga känslor. Å ena sidan är det kul att se resultat- jag blir ju faktiskt starkare! Å andra sidan vill jag inte skaffa mig alltför stora ben med tanke på att jag ändå helst springer. För det krävs uthålliga och långa fina muskler. Nu bygger jag ben för en sprinter och en överkropp för... en boxare?
Jag trivs med styrketräningen och det är kul att se att jag kan öka vikterna och att jag utvecklas. Samtidigt skulle jag ju helst träna uthållighet och grundkondition med tanke på löpningen.

Allra mest saknar jag löpningen. Saknar det något otroligt mycket! Och så har jag ångest över hur mycket tid som går till spillo. Om och när jag kan börja springa igen får jag bara acceptera det att jag måste börja från noll.

Statusuppdaterar i morgon efter ortopedbesöket. Antingen är jag ledsen och uppgiven eller ledsen och förtvivlad.

Antidiet

I natt drömde jag att jag åt en hamburgare. Närmare bestämt en Big Mac. Jag ångrade det i drömmen.
Jag har inget minne av när jag senast i verkligheten har ätit en hamburgare som jag skulle klassa som skräpmat. Hemlagade godkänner jag. Men jag minns inte när jag senast har besökt McDonald's eller någon liknande kedja. Helt enkelt för att jag tycker det är lite motbjudande.

Det är nog det närmaste en diet jag kan komma. En undvik-skräpmat-diet.

Jag lusläste nyaste Juoksija här en dag medan jag svettades på crosstrainern. En artikel handlade om paleo, eller grottmansdieten. Äta som en grottman och undvika sädesslag och mjölk tycker somliga är vettigt. Den dieten går inte så bra ihop med idrott. Hursomhelst så är det en diet av en hel massa dieter som alla talar för att undvika något i kosten. Jag börjar bli rätt så trött på sådant prat. Vart försvann tallriksmodellen?

Med en ätstörning i alltför färskt minne förhåller jag mig väldigt skeptiskt till allt som heter diet. Säkert för att jag förknippar diet med bantning, vilket det inte alls behöver innebära men som jag känner att bara leder till något ont. Jag förstår att personer på grund av allergier eller andra hälsoskäl är tvungna att lämna bort vissa produkter och tänka på vad de äter och sådan diet kan jag förstå. Jag kan också förstå att sådana som verkligen behöver banta är tvungna att lämna vita mjöl, extra socker och minska fettintaget. Men alla måste inte vara på diet. Ändå känns det som om alla håller på med någon av trenddieterna.

Varför 5:2- dieten? Varför LCHF? Varför Atkins? Eller paleo? Eller medelhavsdiet?
Kan man inte bara äta mångsidigt och röra på sig mer om det behövs?
Och hur skall man veta vilken diet som är bäst? I värsta fall kombinerar man alla dieter och slutar med att inte äta alls. Jag var på LCNF- dieten (low calories, no fat) och det gick ju käpprätt år h******t. Bättre kombinera alla dieter och äta av allt.

Av allt som är gott. Och som får en att må bra. Lagom mycket, lagom grönt, lagom inhemskt och lagom fräscht. Visst har jag en del matvanor jag är striktare med. Jag använder margarin på smörgåsen och dricker fettfri mjölk. Och undviker skräpmat (utom i mina drömmar då). Annars äter jag för att orka träna. Och jag njuter av varje tugga bröd och varje bit choklad. Jag tror den bästa och säkraste dieten heter sunda levnadsvanor.

Följer du någon diet? Eller har du gjort det? Och hur mycket energi går åt till att fundera på och bekymra dig över vad du stoppar i dig?

Dagens träning: dammsuga halva lägenheten.
Dagens nyttomotion: stavgång 2:28 h, 17.13 km, 8:42 min/km, 125 slag/min.

Frisk luft

Jag har varit på riktigt uselt humör de senaste dagarna. Trött, slö, irriterad. Det kan väl bero på många saker men helt säkert hänger det ihop med att jag inte kan springa. Detta leder i sin tur att jag går miste om en hel del frisk luft som jag annars brukar få. Det är inte alls samma sak att svettas på gymmet. Visst  pumpar adrenalinet då också men någon frisk luft får jag inte.

Alternativträning är vad jag sysslar med. Förvånad tipsade mig om crosstrainern och det provade jag på igår. Knäna protesterade inte och i sällskap av en tidning fick jag faktiskt 50 minuter att gå! Så det är ju faktiskt ett alternativ. Borde väl masa mig till simhallen också. Vattenlöpning vore säkert bra. Det var okej i somras, men då var det på simstadion, det var varmt och skönt och jag kunde kombinera det med solbad. Att ta sig till simhallen och trampa runt i en trång 25-metersbassäng är helt enkelt inte alls lockande.

Det var ett underbart springväder i morse. Och klockan var 10 fast den bara var 9! Jag suckade djupt, knöt promenadskorna och gick ut på stavpromenad. Skönt var det, trots allt. Dryga två timmar ute gav mig en bra dos med frisk luft så lite nöjdare var jag ju efteråt.

Problemet med stavgång är att jag verkligen får kämpa för att pulsen ska hållas över 120 slag/minut. Så mycket mer än motion blir ju inte de här passen.

Nåja. Jag tar en vecka i taget. Hoppas, hoppas jag snart ska kunna springa igen!