Sarva Xero 3

I november diskuterades behovet av dubbskor och jag menade att jag klarar mig bra med vanliga dojor. Här kring oss finns trots allt oftast plogade och sandade cykelvägar om det mot förmodan skulle bli vinter. Ett par dagar senare kom jag ut ur en butik med dubbskor efter att ha blivit övertygad av försäljaren att det är nödvändigt att ha ett par.
Idag fick jag äntligen chansen att testa skorna. Sarva Xero 3 är modellen och de sitter bra på foten. Jag har testat ett par Icebugs men köpte dem inte för att de kändes tunga, stela och klumpiga. De här känns som en vanlig sko, är mjuk och lätt och aningen pronationsstödd. Egentligen hade jag knappast behövt dem idag, med plogade och sandade vägar, men bra dag att testspringa i alla fall.
Inget konstigt, tyckte jag. Som om jag hade sprungit med dem flera gånger. Inget skav, inget kläm, bekväma och lätta i snön. Slamrande mot asfalt förstås.

Det enda felet med skorna är att de matchar illa med min jacka.

Det var rätt kallt idag. Typ 45 grader kallare än för bara några dagar sedan i Dubai. Värme, svett och korta ärmar byttes mot kyla, mössa och röda, knottriga skinkor. Om det var svårt att veta vad jag ska ha på mig själv så var det omöjligt att veta vad jag skulle packa in Filip i.

Också vagnen klarade sig bra i snön.

Hoppas på lite riktig halka. För att se om jag verkligen gjorde ett nödvändigt köp.

Nytt fräs!

Fua hjälpte mig att komma över en begagnad löpvagn till ett väldigt förmånligt pris och idag var det dags för en testrunda. Hittills har jag sprungit med vår vanliga vagn när jag har känt att jag måste få ihop kilometrar eller måste få svettas lite, men det har inte varit något mer än det. Den är ganska tung och klumpig och efter typ 40 minuter har jag varit helt färdig. Egentligen har det främst varit ett sätt att få Filip att somna.

Klar för provkörning.

Nu var upplevelsen något helt annat. Det är en BOB Revolution modell äldre, men välrullande och snygg trots att den har varit använd. Jag var lite orolig över hur Filip skulle trivas nu då han sitter med ansiktet i färdriktningen men jag bekymrade mig i onödan. Jag hörde inte ett pip från killen och han somnade någonstans mellan kilometrarna fyra och fem.

Det blev ett varv runt Malms flygfält och det betydde att större delen av rundan löptes på sand. Det funkade bra och några backar fick jag prov på också. Tungt uppför så klart, men inget jämfört med den vanliga vagnen.
Problemet med att springa i en cirkel är att man i något skede har solen i ögonen. Det skedde på en längre raka och Filip gillade det inte alls (solen är ju ganska lågt så här års och vagnens huva eller vad den nu kallas gick inte tillräckligt lågt ner) så jag fick testa på det som de där herremännen gjorde i Vanda maraton: springa baklänges. Den kan inte ha sett så klokt ut. Tur att det bara var fråga om ett par hundra meter.
Det blev en tia på en knapp timme, inklusive baklängesspring och några stopp för att se att pojken inte har trillat ut.

Obligatorisk selfie. Filip var inte
helt vaken.

Filip vaknade lagom när vagnen stannade utanför dörren. Han skulle gärna ha fått sova lite till. Nu fick jag duscha med honom på badrumsgolvet. Lite okonventionellt kanske, men vad gör man?

Jag är nöjd med mitt köp. Nu kan jag bra springa mitt på dagen och behöver inte vänta tills Jan är hemma, nu när det börjar bli mörkt allt tidigare. Visst vill jag springa utan vagn också, gärna ett långpass och ett eller två intervallpass i veckan, men på det här sättet går det bra att sköta de vanliga länkarna.
Det går lagomfort men det är ju ingen vits att sträva efter normalt tempo då man har några extrakilon att skuffa på. Den dagen kommer väl då det hörs "fortare!" där framifrån. Då får jag springa rumpan av mig. Ligger i hårdträning tills dess.

Nytt under fötterna

Får man inte ihop flera träningspass i veckan så får man väl se till att samla fler kilometrar på en gång. Veckans saldo på 53 km är mer än normalt och detta tack vare två långpass (20+18,5 km). Det märks att benen inte är vana vid långa prestationer.
Det hårdaste den här veckan var dock trapporna upp till Malmgårdstoppen. Även om det inte blev så många kilometrar så är trapporna en bendödare och de gav mig ömma framlår ännu idag.

Det var dags för skouppdatering och det blev mina trogna Kayanon årsmodell nyare. De är klumpiga och som nya känns de som klossar under fötterna, men de passar bra som långpass- och träningssko. Det är först när man tar på sig det nya paret när man märker hur slitna de gamla var.

Går era skor också sönder inifrån??

Jag är lite tveksam till färgen men det var nu vad som fanns då jag beställde över nätet. Främst för att komma lite billigare undan. Ganska patriotiska skor men de matchar illa med alla kläder jag äger.

Jag var lite avis på dem som sprang Midnightrun igår. Tröstar mig med att jag har Strandtian framför mig i september.

Tajt

Jag klickade hem en "masutuubi", typ stödstrumpa för mage och rygg. Den är sömlös och känns verkligen skön. Tänkte det skulle vara bra med en sådan när jag tränar, det börjar kännas som att magen skumpar lite för mycket. Med den som understa lager trängde jag mig in i diverse träningskläder. Min nya fina Craft-jacka gick precis fast och runt magen blev det ett väldigt tight paket.

Magstödet funkade bra och värmde skönt. Det blev lugn runda utan anmärkningsvärda problem. Något i korsryggen kände jag dock av först när jag vaknade och sedan stundvis under länken, får se hur det artar sig.

De som tillverkar träningskläder kunde väl ha en kollektion för stormagade. Jag skulle inte behöva en massa valmöjligheter, men ett par springtights med hög, skön och stretchig resår, lång- och kortärmade tröjor som är tillräckligt långa och en löpjacka med plats för en växande kula skulle sitta fint.

Jag var dum nog att joina armpressutmaningen i november. Det gäller en tre veckor lång utmaning där man dag ett gör 15 armpressar och sedan ökar med fem varje dag i tre veckors tid. Det kulminerar alltså i 115 stycken. Idag kämpade jag för att få ihop dagens 50 och trots att jag gör tjejversionen med knäna i marken börjar det vara lite tight det också. Eftersom min mage är det första som tar i golvet kommer jag ju lite lättare undan. Allt ska man ge sig in på.

Långt lunkpass och klädproblem

Det blev hela 15 kilometer idag. På knappa två timmar. Visserligen körde jag 13+2-taktiken och gick ett par minuter med jämna mellanrum men det kändes förvånansvärt bra. Huvudsaken är väl ändå att jag kom hem i någorlunda gott skick.
Det verkar bli svalare nästa vecka men kring 20 grader tycks det hållas i alla fall. Hoppas det blir en varm höst. Det hoppas jag främst för att kunna springa i shorts så länge som möjligt. Jag ser inte framemot att dra på mig ett par tajta tights och jag undrar nog lite vad jag kommer att springa i när magen börjar växa på riktigt. Tillsvidare får jag puta lite extra för att det ska synas men nog börjar en del plagg trycka lite obekvämt.
Tips på bra träningskläder för stormagade mottages med tacksamhet.
Senare på hösten funkar säkert lösa collegebyxor för då kan det hända att löpningen börjar bli mer promenader i stället.
Efter den långa varma hösten hoppas jag på en tidig vinter med mycket snö. Då kan jag skida de sista veckorna. Om vintern blir som i fjol kan jag väl glömma det.

Den här veckan har jag lyckats samla ihop hela 47 kilometer. Det är faktiskt rätt hyfsat. Det beror nog främst på att jag inte har besökt gymmet den här veckan. Det får bli i morgon det.

IT-Band Compression Wrap vol.2

För ett par månader sedan beskrev jag det magiska knästödet som har hjälpt mig att komma tillbaka i löpskorna igen efter en tre månader lång paus. Pausen berodde på löparknä.
För någon vecka sedan var det någon som undrade var exakt jag placerar stödet. Jag ska försöka beskriva det.

Bilden är tagen via spegeln, i verkligheten har jag stödet på vänster ben.

Det är lite märkligt att fästa ett knästöd ovanför knät. Men så är det ju inte knät i sig som är problemet, utan senan som går från höften och fäster på utsidan av knät. När senan är spänd, irriterad och svullen uppstår friktion mot knät och smärtan känns där. Tanken med det här bandet är att minska senans tryck mot knät och minska friktionen där.

Första gången jag provade hade jag bandet för högt upp, tror jag. Jag hittar rätt ställe genom att känna efter. Om du sitter med benet i 90 graders vinkel så kan du känna en knöl på utsidan av det. Precis där det gör ont om du lider av löparknä. På utsidan av låret upp mot höften kan du känna IT-senan, ja, du kan nästan se den. Följ senan med handen och 7-10 cm uppåt (det är individuellt) kan du känna en liten grop eller fåra där senan går lite djupare. Där, mitt på senan, ska du placera bandets "kudde" (på bilden är det precis där logon syns). Se sedan till att du spänner åt tillräckligt mycket. Inte så mycket att blodet slutar cirkulera, men så att det känns. Du vänjer dig efter ett tag och borde inte märka av det när du springer.
Hoppas det här hjälpte den som funderar på hur den här grejen fungerar.

Den här lilla prylen har gjort så att jag har kunnat springa "på riktigt" sedan februari. Jag har varit noga med att inte öka mängden för fort men sakta med säkert har det gått bättre och nu springer jag 3-4 gånger i veckan. Inte så illa jämfört med noll gånger i veckan.

Jag har inte känt av knät på en månad nu. Kanske, kanske lite stramt kändes det efter måndagens långlänk men det har inte gjort ont. Nu tror jag att det börjar vara dags att göra mig av med stödet. Kanske minska lite, sluta använda det på korta rundor och på intervallpass (knät gillar korta och snabba rundor. Kondisen klagar däremot). Kanske ha det på som trygghet under långpass. Kanske övergå till tejp eller faktiskt vara helt utan. För att se om jag är beroende av stödet eller om jag är fri från löparknäsymptom.

Det är inte alls sagt att det här hjälper för alla med löparknä. Det tar inte heller bort problematiken eller de faktorer som orsakar löparknä. Även om det går att springa med det så är det jätteviktigt att fortsätta stretcha, styrketräna och alternativträna och se till att hålla löpfria dagar för att undvika irritation. Besök en fysioterapeut och gå till botten med problemet!

Löparknä är ett surt problem och sköter man inte det så blir det bara värre. Jag lovar att tre månader tvångsvila inte är kul!

Kasta skor?

Vad gör du med dina utslitna dojor när den uppdaterade modellen är inhandlad och redo för testrunda? Slänger du de gamla? Eller har de dem som reserv? Eller som nostalgiskt minne? Varje gång tänker jag att jag tar de gamla till lande för att ha som reserv. Men varför skulle jag någonsin vilja springa med de gamla när jag har nya?

Vad gör du med gamla lenkkare?

Coolaste

I fjol den här tiden på året klagade jag över den bländande vårsolen som tvingade mig kisa och allt damm som irriterade ögonen. Då tänkte jag att ett par bra brillor inte skulle vara fel. Att skaffa solglasögonen blev ogjort tills vi en dag i december dallade omkring i Stockholm. Vi råkade gå förbi Sport Optik och jag lät mig övertalas av försäljaren att jag definitivt behöver ett par solglasögon. Jag köpte dessa, men bågen är annan färg. Det fina är att de lämpar sig för olika sporter och eftersom det går att böja och justera både bågen och näsdelen så kan jag använda dem när jag springer eller skidar och Jan kan ha dem på beachvolleyplanen (yeah, right). Linserna är enkelt utbytbara, och om vi ville skulle vi kunna ha ett par uppsättningar linser för olika ändamål. Mixa och matcha som vi vill.

Idag var det en strålande lördag. Efter lång brunch med svägerskan klädde jag mig i lätta löpkläder och stack iväg på en solglasögontestrunda. De är perfekta! De sitter bra, trycker ingenstans, hoppar inte och det blir inte svettigt vid näsan. De immade inte heller igen hur jag än försökte flämta varm luft upp mot glasögonen. De skyddade mot solen men den röda färgen gjorde att jag ändå lätt såg kontraster. Jag blev inte heller "blind" när det blev mörkt till exempel när jag sprang genom en tunnel. De skyddade också mot dammet och blåsten och det gjorde löprundan behagligare då jag slapp kisa och frenetiskt blinka bort dammet som yrde omkring.
Tänk att jag inte har tänkt på solglasögon tidigare! Att jag dessutom ser cool ut i dem är bara smultronen på filen.

Min sköna lördagsrunda blev 22 kilometer med 13+2-taktiken och kindernas färg matchade linserna då jag var klar. Det är väl den tiden på året då man får börja klicka solkräm på näsan.

Längst, mest och bäst

Så här såg det ut
i morse medan jag
väntade på satellit-
kontakt.















Jag gav mig ut på långpass och den här veckan satsade jag på 13+2-taktiken. Jag förlängde således löpningen med några minuter sedan förra veckan och det kändes bra. Gåpauserna får ner både medeltempo och medelpuls och gör länken mindre ansträngande. Rumpan hade träningsvärk från igår men annars var de ett par pigga ben som gav sig iväg.

Minns ni IT- Band Compression Wrapen som jag berättade om för ett tag sedan? Den har jag använt på mitt vänstra knä och jag har faktiskt sprungit smärtfritt sedan dess! Den här veckan har dock höger knä gnällt en aning och idag bestämde jag mig för att flytta stödet till det andra knät. Det var ett misstag. Höger knä kändes bra men efter 45 minuter kändes det konstigt i vänster knä. Eftersom det är vänster knä som har varit mest akut så blev jag lite orolig. Jag stack mig in på gravgårdens toalett som jag lämpligt råkade passera och switchade stödet till det andra knät. Det var ett lyckat taktiskt byte. Vänster knä kändes bättre och jag klarade av att slutföra passet utan haverier. Höger knä är ändå för tillfället relativt symptomfritt, så det gick bra att springa utan stöd.

Det här bevisar åtminstone för mig att denna wrap inte är bara humbug. Vare sig det är psykiskt eller fysiskt så hjälper det! Det känns bättre, tryggare och det verkar som att friktionen mot utsidan av knät minskar. Jag överväger starkt att klicka hem en till likadan. Varför tog jag inte två på en gång? Jag har ju trots allt två löparknän.

Länken då? Taktiken funkade bra och jag landade på 20 kilometer prick efter dryga två timmar. Den sista kvarten var onekligen tung och att efter den sista gåpausen komma igång igen var rätt segt. Hur som helst var detta distansrekord sedan maran i oktober.

Två timmar senare var marken bar igen! Vintern kan ju försöka,
men våren är nog här i alla fall!

Jag tror att den här springa-gå-taktiken är något alla kan tillämpa. Det är lite förbjudet för en löpare att gå, men det är ett bra sätt att göra en långlänk mindre belastande. Det kan hjälpa en nybörjare att komma igång, det hjälper mig att komma tillbaka efter en lång paus och det kan vara bra till exempel efter en ordentligt flunsa. Våga gå! Du är inte mindre löpare för det!

Min vecka såg ut så här:

Måndag: Intervaller (5+3+1+1+3+5)
Tisdag: Vila (massage)
Onsdag: 16 km med 13+2-taktiken
Torsdag: 13 km varav 25 min fartlek
Fredag: Vila
Lördag: Gym
Söndag: 20 km (13+2)

Jag fick ihop 59 kilometer och jag tror det är ganska nära max just nu. Jag vill gärna skynda långsamt och inte skaffa mig mera skador genom att öka för mycket för fort. Hellre njuter jag av de kilometer jag kan springa. Och så har jag tidigare konstaterat att kvalitet ger mer än kvantitet. 
Även om kilometrarna vissa veckor blir lite färre kommer nog exempelveckan att se ut ungefär så här; ett par längre pass med försök att hålla tempot och pulsen nere och ett eller två intervallpass/fartuthållighetspass för att bli lite snabbare. Styrketräningen hålls med. Och stretchar gör jag ju. Det hade jag inte ens nämnt. Det gör jag fortfarande varje dag.

Äntligen känner jag mig som en löpare igen! Med nytt hopp är jag beredd att inleda en ny vecka :)

Paket på posten

Det blev julafton en gång till! Den bästa taktiken vid skoköp är att gå till sportaffären och prova skor för att sedan "fundera lite", d.v.s. åka hem och beställa skorna över nätet.
Jag håller mig kvar vid Asics och denna gång blev det en uppdaterad och lättare Gel Kayano och en hittills för mig okänd Gel DS Trainer 19.

Det är faktiskt första gången jag kommer att ha en sko för lägre rundor och en lättare och snabbare sko för snabba pass och tävlingar. Får således välja matchande outfit på basis av vad jag tänker springa. Nu bara väntar jag på torra, sopade vägar!

IT-Band Compression Wrap

Efter flera månader av stretch, foam roller-rullande, höft- och rumpmuskelträning, alternativträning, vila, massage, kinesiotejpande och en hel del frustration blev jag onekligen smått desperat. Löparknä(n) verkar vara något som inte vill försvinna i första taget. Jag googlade lite och hittade ett Youtubeklipp som gav mig en gnutta hopp. Det handlar om IT-Band Compression Wrap. Så här ser det ut:

Bilden tagen härifrån.

Det är ett elastiskt band som du spänner runt låret en bit ovanför knät. Bandet har en liten "kudde" som man ska placera på IT-senan, det vill säga den sena som går från höften till utsidan av knäet och som vid löparknäproblem börjar skava mot knät och som ger upphov till smärtan. Tanken med bandet är att man minskar trycket och friktionen på knät.

Jag gav det en chans och beställde bandet härifrån. I onsdags testade jag det för första gången men jag tyckte inte det hjälpte alls. Linkade hem de sista kilometrarna.
Igår provade jag på nytt och som jag skrev igår så sprang jag utan någon smärta i knäet. Jag hade det rätt så högt uppe på onsdagen och igår sänkte jag det en aning, så kanske berodde det på det. Idag sprang jag en lite längre runda men nu fungerade det inte perfekt. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro.

Somliga tycker att det funkar. Andra menar att det är humbug. För mig funkade det igår. Om det var tack vare bandet eller om det berodde på att jag hade två dagar löpvila bakom mig vet jag inte. Idag funkade det inte lika bra. Om det berodde på att det bara är humbug eller på att knäet var ansträngt från igår kan jag inte svara på.

Det var inte någon mirakelmedicin, men det gav tillfällig smärtlindring. Nej, det tar inte bort löparknät och minskar inte vikten av att fortsätta stretcha, foam roller-rulla, jumppa rumpan, alternativträna, vila och plågas på massagebritsen. Jag ger det ändå några chanser till innan jag hivar det.

Har någon av er hört talas om denna grej? Vad har ni för erfarenheter och tankar om det? Är det humbug eller funkar det? Du som jobbar med sådant här (läkare, fysioterapeut…), vad har du för tankar om detta?

Dagens länk var ett försök att samla kilometrar. Jag sprang 40 minuter och sedan körde jag Johannas taktik: jag sprang 8 minuter och gick 2. Det här klarade jag fem gånger och de sista två kilometrarna fick jag gå. Knäet kändes ansträngt, så tydligen funkar inte löpning två dagar i sträck. Hur som helst fick jag frisk luft och 16 kilometer avverkade till fots. En fastlagsbulle på det och alla förlorade kalorier kom lyckligt tillbaka.

Det var äckligt och grått idag. Jag beslöt mig för att avge ännu ett löfte, denna gång gäller det attityd. Jag ska aldrig mera gnälla över dåligt löparväder! Så länge jag är frisk kan jag alltid välja om jag går ut och springer eller inte och det är helt onödigt att klaga på vädret. Är jag skadad har jag inte möjlighet att välja löpning hur mycket jag än skulle vilja göra det. Så länge jag är frisk är jag tacksam för varje löpsteg jag kan ta och jag klagar inte ens då småspiken tränger in på bara kroppen!

Ha en skön avslutning på veckan!

Skodrömmer

Heidi väckte mitt skosug och nu sitter jag och söker lämpliga alternativ.

Den här ska jag definitivt ha. Jag kan bara inte välja färg. Jag har sprungit med Asics Gel Kayano 19 och nu skulle det vara dags för modell nyare och lättare. Den har passat mina överpronerande fötter och är bra speciellt på långpass.

En lättare sko skulle så klart också vara bra.
Hittade Asics Gel-DS Trainer 19 i läcker färg. Den skulle vara bra för snabbare pass och tävlingar.
Har någon erfarenhet av Asics Gel-DS Racer 10? Den ser också lockande ut.

Jag har sprungit i både Karhu och New Balance men nu har jag fastnat för Asics. Främst handlar det om att jag överpronerar och vill ha en stabil sko samtidigt som den är lätt, vilket Asics har lyckats med. Självklart skulle jag gärna testa andra märken också, så om du har tips på drömskon för mig så tipsa gärna!

Söker du träningsprogram?

I det senaste Juoksija-lehtinumret presenterades ett träningsprogram som norrmannen Marius Bakken har tänkt ut. Han har utarbetat ett program för 100 dagar maratonträning och det programmet kan man köpa här.

Jag fastnade för programmet främst för att det är lite tvärtom. Jag har tänkt att man ska börja med att bygga grunduthållighet, sakta men säkert öka distans och småningom ta in intervaller och fartuthållighet i träningen.
Bakken börjar i andra änden. Tanken är att först bygga snabbhet och förmåga att stå ut med mjölksyra. Anaerob träning betonas direkt.
Träningen delas in i faser där man börjar med att träna som om man skulle springa 5000 meter. Korta intervaller, högt tempo. Sedan blir det 10 kilometersträning; lite längre intervaller och längre länkar. Som ni säkert kan ana går man därefter mot halvmaratonfart och först under de sista veckorna före tävlingen tränar man maratonuthållighet med längre rundor i makligare tempo.
Enligt filosofin här så skulle detta ge ett bättre maratontempo då kroppen är van vid mera fart.

Läs gärna artikeln om du kommer över den (eller Googla "100 days marathon plan") så får du säkert en bättre uppfattning om själva strukturen.

Jag ser både för- och nackdelar med programmet.
Nackdelarna är kanske främst att programmet passar sådana som har tränat länge och som har grundkondisen i skick. Betoningen ligger länge på anaerob träning och långa, lugna grunduthållighetspass finns knappt alls i början. Programmet riktar sig också till sådana som springer raskt. Sådana som tar sig igenom en mara i lugnt tempo kanske inte drar någon större nytta av detta.
En annan nackdel kan vara att hundra dagar före en mara ofta är mitt i vintern. Spring nu sen intervaller på glashala vägar, i slask eller snöstorm.

Det som tilltalar mig är att det finns en tanke bakom träningen. Bakken tycker att onödig träning är slöseri med tid, så därför satsar han på kvalitet och att det alltid ska finnas en tanke bakom passet.
För mig skulle strukturen passa extra bra om och när jag kan börja springa igen. På grund av löparknäna skulle jag ändå inte kunna springa långa sträckor genast och högre tempo ger automatiskt en bättre hållning, vilket skulle vara bra för mina knän. Sakta men säkert ökar belastningen och kroppen får i lugn och ro vänja sig vid längre sträckor. Dessutom är jag väldigt sugen på att bli snabbare!

Jag är definitivt beredd att testa detta, när det nu sen blir. Är detta bekant för dig? Är du redo att prova på det? Vilka träningsprogram har du följt?

Från en sak till en annan:

Det blev NewBalances Minimus som får fungera som träningssko på gymmet. Fyndade på Halonens sportavdelning (som jag inte ens visste att existerar) och de funkade bra en timme på crosstrainern idag. I morgon ska jag se hur det går att styrketräna i dem.

Glad lillajul!

Sökes: Inneskor

Hej alla gymråttor (och alla andra som ibland tränar inomhus)! Jag behöver lite tips på bra träningsskor!
De ska vara lätta och tunna och gärna andas bra. Dessutom får de väldigt gärna vara snygga också.
De behöver inte stöda foten, snarare så minimalistiska som möjligt men som ändå kan klassas som sko.

Jag vill gärna byta ut mina gamla, svettiga och illaluktande dojor
mot ett par nya, lätta, fräscha!

 Vilka skor styrketränar du i?

Utrustningen gör idrottaren!

Vatten är ett element att respektera och kunna hantera. Ett rätt så bra och naturligt ställe också för träning. Jag skulle inte påstå att jag är i mitt rätta element när jag är i vattnet och jag undviker gärna det om det går. Egentligen är jag något av en frusig badkruka.
Idag tog jag mig i kragen och bestämde mig för att ändra attityd. Simning och framför allt vattenlöpning är ju en ypperlig rehabiliterings- och alternativ träningsform, så jag fick lov att övervinna mig själv.

Jag kunde inte för mitt liv hitta min simdräkt (lika så bra eftersom den härstammar från högstadietiden och det är skamligt länge sedan) så jag fick börja med att hoppa in i en sportbutik. Kvalitet skulle det vara. Jag slog på stort och köpte ett par simglasögon också. Utrustningen gör idrottaren!
Så bar det av till simhallen med en svindyr simppare och ett par ascoola brillor.

Jag slapp trängsel mitt på dagen (jag älskar mina onsdagar!) och jag delade vattenlöpningsbana med några hurtiga pensionärer. Det var vansinnigt långtråkigt. Trots det hade en timme plötsligt gått och jag var inte ens trött. Trodde jag. Steg upp ur bassängen med sladdriga gelében.
Jag bestämde mig för att simma några längder för att få prova mina fina glasögon. Plumsade tillbaka i vattnet och valde banan för konditionssimmare. Kanske jag någon dag platsar i den för snabba simmare. Jag har gått i simskolor och hade åtminstone då en hyfsad simteknik, men nu är det nog bara grodsim som gäller. Eller bröstsim heter det kanske?

En sådan glupande hunger har jag inte känt på länge! Jag hade ett hål i magen när jag kom hem och bara kolhydrater dög för att stilla skriket. Tydligen är simning rätt så ansträngande, även om det inte känns så i bassängen.

Det var inte så farligt. Det var inte så kallt som jag kom ihåg (fast nog skulle det kunna vara 30 grader i bassängen ändå, tycker jag) och tiden gick rätt fort. Kanske kan jag acceptera simning och vattenlöpning som alternativa träningsformer. Åtminstone kan jag ge det en chans till.
Dessutom blir man ju faktiskt bra på det man håller på med. Så kanske kan jag bli bra på simning. Eller åtminstone bättre. För att motivera mig lite så sätter jag upp ett mål: klara en kilometer på 30 minuter. Det ska väl inte vara omöjligt?

Det hänger på attityden! Och utrustningen.

Förberedd

Om träningen har varit uslig de senaste månaderna och jag fysiskt inte har laddat upp som jag hade önskat så är de övriga förberedelserna bättre än vanligt.

Dagen började med brunch och fortsatte med en megapastaportion.

Hämtade min nummerlapp och har sett till att skaffa gel, ett gelbälte och kompressionssleeves. Dem sitter jag och vänjer mig vid. Med i morgon finns också återhämtningsdryck för att göra måndagens arbetsdag så möjlig som möjligt.

Förberedd inför en väldigt spontan och oförberedd mara. Nu ska jag ännu bara klippa tånaglarna, sen är jag fit for fight!

Släng av höstluft

Jag var iväg redan halv nio denna lördagsmorgon. Mest på grund av att det bär av till lande snart. Rättare sagt om en kvart, så jag får vara snabb.
Det var riktigt höstigt i morgonluften idag. Inte kallt, men så där friskt mot huden. Skönt, härligt väder att springa i.

Det blev långpass inklusive
14 km regelrätt PK-lenkki+4 km i drömmaratonfart (5min/km)+500 meter jogg till hemdörren. Lite längre än tänkt, men ack så nödvändigt.

Plan F har hållit första veckan. Jobbigt, men jag överlever. Fördelen med fyra pass i veckan är fräscha och pigga ben!

Tack för kompressionsstrumptipsen! Idag drog jag på ett par när jag steg upp och sprang iväg med dem någon timme senare. Inte illa alls.

Om inte annat så värmde kompressionsstrumporna
skönt i morgonluften.

Nu är det bråttom! Önskar trevligt veckoslut och drar iväg på kräftskiva!

Kompressionsstrumpor

Har du erfarenhet av kompressionsstrumpor? Hurudana använder du? Strumpor eller "sleeves"? Och framför allt; har du tips på var man kan köpa bra men förmånliga kompressionsplagg? Över 30 euro är rätt så mycket för en strumpa, men kanske värt det?
Jag hör gärna din åsikt och tar tacksamt emot tips :)

Back to basics...

... i två avseenden.
För det första måste jag återställa mig efter fem dagar utomlands. I söndags flög vi till Manchester, hyrde bil, plockade upp två av de bästa och körde vidare till Edinburgh. Det blev fem dagar bilande och vi fick se skotska landskap, stora sjöar, höga kullar och en massa får. Vi fick också uppleva det brittiska klimatet och missade således den värmebölja ni andra lär ha fått njuta och lida av.
Fem dagar utan träning är den längsta pausen jag har haft på jag vet inte hur länge. Det var en utmaning och inte alls så lätt. Dolores gillade inte att resa, knäet kändes av efter flyg- och bilresandet den första dagen och vår lilla bergsbestigning tog på när vi skulle ner igen. Det var mentalt jobbigt, men det gick. Nu gäller det att komma tillbaka till vanliga rutiner, speciellt när det gäller ätandet. Engelsk frukost, en massa flott och inga fibrer fick magen att svälla. Underbart skönt med rågbröd igen!

Halvvägs till toppen som inte var toppen. För bakom varje topp
gömde sig en ny, ännu högre topp.

För det andra får jag nolla och börja om på nytt när det gäller löpningen. Idag besökte jag fysioterapeuten igen och jag fick ett par inlägg till skorna. Det känns lite märkligt med knölen under foten som höjer fotvalvet och hindrar proneringen, men det vänjer jag mig vid. Jag får se om det blir för klumpigt i mina nuvarande skor då de redan har pronationsstöd. Jag ska ta och testa mina gamla neutrala skor (eller skaffa nya, hihi).

Idag testade jag inläggen. Knäet kändes inte, hurra! Om det är vilan eller inläggen eller något av ett under vet jag inte. Kanske inbillade jag mig att jag kände något märkligt i knäet, men det gjorde åtminstone inte ont. Avverkade dryga 8 km på fantastiska 50 minuter. Det var faktiskt ganska jobbigt. Benen var stela (säkert på grund av resan och tröttheten efter fyra timmars sömn) och pulsen hög. För att ge lite riktgivande tal så sprang jag i ca 5:30 tempo med en puls kring 150 (normalt kring 135) och när jag "spurtade" på slutet i Riga-maratonfart (5 min/km) steg pulsen till 170.
Så nu gäller det att nolla och börja om igen. Börja springa sakta, långa, sega, lugna, för att få ner pulsen och vänja kroppen. Sänka ribban och springa försiktiga intervaller. Glömma att slå inofficiella PB:n på min vanliga tiokilometerslänk. Förutsatt att Dolores är med på noterna. Jag är lite rädd att knäet inte gillar långa sega rundor.
Om jag kan träna i juli och augusti, kanske jag kan tävla i september eller oktober. Jag vågar dock inte hoppas.

Trött efter resan och egentligen ganska glad att vi inte behöver äta pubmat i kväll, även om också det var en upplevelse och en erfarenhet att ha i bagaget. Om någon funderar på resmål så kan jag med gott samvete rekommendera bilsemester i Storbritannien!

Som på julafton

Jippii! Nu kom de äntligen!
Jag hinner springa korta intervaller och en lätt återhämtande länk före söndagen. Vågar jag månne inviga dem officiellt i Riga?