Skinklänk

Eländigt. Det ordet beskriver bäst juldagsmorgonens väder. Jag var inställd på långpass så det var bara att bege sig ut ändå. Igår hade jag grämt mig lite grann över att jag struntade i julaftonsträning men det visade sig att benen var ganska pigga och kroppen vältankad efter julmat, pepparkakor och choklad.
Två timmar eller 20 kilometer var planen. Jag stannade klockan på 21,5 km på 1:51:48. Typ en halvmara i hyfsad fart. Jag är lite överraskad och väldigt nöjd.

Skönt att få in ett långpass. I morgon bär det av till Dubai och under en vecka framöver kommer betoningen snarare att vara på strandliv, shopping och ökensafari än långa springturer. Det får bli några korta men effektiva intervallpass i stället.

En som kanske springer Minimarathon i höst ;)

Plankutmaningen sket sig den 22a. Då plankade jag bara 10 minuter och kom på att jag hade tolv minuter kvar när jag halv elva på kvällen låg inbäddad i sängen. Så det fick vara. Sedan hade jag helt enkelt inte tid. Hur som helst så har jag tränat magmusklerna mer än på länge så kanske det motiverar mig att fortsätta på något sätt.

2015 har varit ett ganska knäppt år. In i februari vaggade jag runt kvarteret med min vid det laget obekvämt stora kroppshydda. Sedan följde åtta veckor återhämtning och därefter fick jag sakta börja bygga upp kondisen igen. Löpningen har fått ge vika för familjeliv men det har inte varit någon katastrof. Jag har sprungit en halvmara och två tior och kurvan verkar peka uppåt. Löpvagnen var årets bästa köp och den har nog bidragit till att jag flyger fram när jag springer utan den som motstånd.
Målen för 2016 kan jag fundera på nästa vecka när jag ligger vid poolen och njuter av solen. Snabbare vill jag gärna bli. Vilka sträckor det gäller får vi se.

God jul och gott nytt år!

Lucka 18

18 kilometer löpning och 18 minuter planka. Typ 18 chokladbitar och lite glass på det. 18 timmar sömn skulle sitta fint men det kan jag bara (dag)drömma om.
Den där idiotiska plankutmaningen dödar mig. Jag har delat upp minuterna längs med dagen men ändå börjar det kännas. Mest i axeln, faktiskt.
18 kilometer var det längsta långpasset på jättelänge så det var skönt att det blev av. Måste ta mig i kragen när det kommer till långpass. Inte för att bristen på dem beror enbart på mig. Hur som helst blev det en frisk eftermiddagsrunda i normalt finskt vinterväder. Kul.

43:02

Jag deltog i Aktia cupens andra deltävling idag och det gick bättre än förväntat. Eller egentligen hade jag inte förväntat mig något alls, men bra gick det ändå.
10 kilometer landsväg. Av och an. Någon skulle tycka att det är trist och enformigt men jag gillar det. Det var perfekt springväder med någon plusgrad och typ vindstilla (hade det varit förra veckan så skulle man väl ha blåst bort). Det enda som vållade problem var halka på sina ställen och speciellt farliga var nerförsbackarna.
Jag har knappast någonsin varit så oförberedd som nu. Ingen speciell uppladdning och inte ens anmäld på förhand. Stressade dit på grund av lite tajt tidtabell och hade sjuk kissbrådska i bilen, vilket gjorde mig extrastressad. Men det höll väl tankarna borta från själva loppet. Nåja. Jag var i tid och hann till och med med lite uppvärmning före det var dags att trängas vid startområdet. Jag stod mitt i klungan så det tog ett tag innan jag kom iväg. Sedan gällde det att inte snubbla eller bli översprungen tills det äntligen löste upp sig och jag fick lite utrymme. Som vanligt drogs jag med i början och sprang ganska fort den första kilometern. Dessutom går det nerför i början så man får lite extra fart. Jag hittade en ganska bra rytm och hade bra känsla de första fyra. Vid prick fyra kilometer kommer en uppförsbacke varefter det går nerför till vändpunkten (21:15 min för min del). Sedan blir det en tvärvändning och så går det uppför igen. Det är ganska dödande. Strax före sex kilometer går det nerför igen så då får man upp farten som definitivt har sänkts och sedan gäller det att hitta ett bra tempo igen.
Jag hade mer problem med kondisen än med benen. Oftast känns det att benen inte orkar längre medan jag annars skulle orka hur bra som helst, men nu kändes det som att det var svårt att få in tillräckligt med luft i lungorna. Måste träna fartuthållighet. Benen blev onekligen tunga vid 8 km men då var det ju bara två kvar så det gick på något sätt av sig självt.
När jag svängde in på den sista rakan såg jag klockan och hur den tickade närmare 43 minuter. Jag hade ca 10 sekunder på mig och jag missade med två. Hyperventilerande och lite spyfärdig med det gick över ganska fort. 43:02 blev min sluttid och de där två sekunderna stör mig lite grann. De tänker jag få bort i januari när nästa deltävling går av stapeln.

Jag är nöjd. Det var bättre än i Esbo i september, så det visar ju att kurvan pekar uppåt. Kanske hade jag en bra dag. Kanske var det bra att vara oförberedd. Bra formcheck var det i alla fall.

Show off- intervaller

Igår uppfann jag ett nytt intervallpass. Det utförs bäst på en lagomlång runda med både svängar och backar och gärna lite skog vid kanterna. Målet är att alla som ser dig ska tycka att du är väldigt proffsig och snabb.
Så länge ingen ser dig (eller du tror att ingen ser dig) springer du i lugnt och skönt tempo. Genast när någon kommer emot ökar du takten och springer med bra hållning, lätta steg och med ett ansiktsuttryck som säger "jag har sprungit så här fort rätt länge nu och klarar hur länge som helst till". När du sedan har passerat din imponerade publik saktar du farten igen och joggar som förr (det där med bra hållning kan du tänka på i alla fall).
Resultatet blir en fartlek som du inte kan påverka själv. Det kan bli korta ruscher om det dyker upp någon bakom krönet eller långa intervaller om du ser någon i andra ändan av den långa rakan. Du kan få springa fort väldigt länge om du är ute en lördagsförmiddag då typ hela Finland är ute och rastar fötterna eller så får du jogga hela varvet ifall du är ute en regnig och blåsig tisdagskväll.
Fartlek som är lek på riktigt, faktum är att man känner sig bättre när man låtsas vara bättre än man är. Utöver ett kul intervallpass får du in lite mental träning också.

Spring snyggt.

December

Det flödar över av decemberutmaningar och julkalendrar på bloggar och Facebook nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till sådant. Julkalendrar som aktiverar folk är ju bra och det är ett lämpligt sätt att utmana sig själv och ta sig i kragen för en gångs skull.
För att det ska vara någon vits så måste det ju på riktigt utmana. En med stålmage behöver ju ingen plankutmaning. En som springer mycket behöver ju inte någon samla-rekordmånga-kilometrar eftersom hen ändå springer mycket och det inte är ett problem att få till stånd ett träningspass.
Jag skulle gärna vara med på en spring-x-antal-kilometrar-i-december men för att det ska vara något extra så måste det vara väldigt många kilometrar och det varken vill eller hinner jag inte med då jag gärna är hemma med familjen också. Jag får ihop en helt okej mängd kilometrar i veckan och jag vill inte göra det till något tvång eller prestation desto mera.

För mig skulle en plankkalender vara bra. Eller något motsvarande. För bålstyrka har jag slarvat med alldeles för mycket. En minut planka idag. Två i morgon. Fjorton minuter den fjortonde och tjugofyra minuter på julafton. Antar utmaningen.
En annan bra julkalender skulle vara att stretcha. Typ 10 minuter varje dag fram till jul. Minst. Det har jag också slarvat med och det är något som jag bara inte får till stånd.

Jag får väl se vad det blir. Antagligen kommer jag att glömma att öppna luckor ibland. Tänker inte känna mig misslyckad för det.

Om någon har tips på vettiga julkalendrar/decemberutmaningar så låt komma. I morgon är det ju redan lucka nummer två som ska öppnas.

Mildare maratonspecial och tvådagarsvila

På fredagen sprang jag ett långpass på 18 km i samband med transportlöpning hem från Jans jobb. Det var rått och kallt och jag frös när jag startade så jag hade ett hyfsat tempo redan från början. Eftersom det rullade på ganska lätt tänkte jag att jag provar på en ordentlig fartökning de sista kilometrarna.
Det finns nåt som kallas maratonspecial. Det är ett pass för väldigt duktiga löpare. Typ 25 km där de sista fem går i tänkt tävlingstempo.
Jag bestämde mig för att göra en mildare variant av det rätt så krävande upplägget, så det blev 14 km i trevligt tempo och fyra km i något som tidigare var mitt maratontempo. Det gick enligt planen och jag var nöjd efteråt. 18 km på 1:36 är inte så illa för att vara jag just nu.

Lördagen var en inplanerad vilodag som i stället för träning utgjordes av frukost på stan, loppisshopping, babysim och kalas. Sedan föll Filip från skötbordet på lördagskvällen och vi tillbringade natten och halva söndagen på barnsjukhuset. Efter några timmar sömn på en madrass på golvet, oro och en gråtig kille var söndagsträningen bara att glömma. Med det blev det (igen) en ganska lätt träningsvecka så jag får försöka göra mitt bästa nästa vecka. Vad det resulterar i får jag se.

Knappt 2900 meter

När den egna löpföreningen ordnar Coopers test så måste man ju vara med och springa. Jag var rätt så nervös och vilade benen i två dagar före eftersom jag var rädd att dra på mig mjölksyra direkt och hade faktiskt ingen aning om hur det skulle kunna tänkas gå.
Det var en svinkall oktoberkväll (typ noll grader) men det störde inte mig mer än att jag fick röda, kalla skinkor. Jag hade ingen taktik men jag utgick ifrån att om jag springer tusingar i ett tempo kring 4:15 min/km så borde jag hålla ungefär det tempot nu.

Det visade sig vara för sakta. Att springa på bana är märkbart lättare och snabbare än på asfalt, vilket jag inte insåg förrän efter sex minuter. Det gick lätt att hålla ett tempo på 4:10-4:15 och jag började öka alldeles för sent. Det sista varvet jagade jag Alex som hela tiden hade legat 30-50 meter framför och vi båda var rätt besvikna när vi stannade i kurvan någonstans efter sju hela varv. Vi konstaterade båda det samma- vi borde ha börjat hårdare.

För att vara den första Coopern sedan tja... högstadiet eller under min fotbollskarriär, så är jag nöjd med resultatet. Men oj, så det harmar att jag inte var helt slut och halvdöd när klockan slog 12 minuter! Jag hade kunnat fortsätta i samma tempo ännu ett varv minst (nu gick det redigt mycket fortare än 4 min/km) men det hjälper inte att vara efterklok.

Nu vet jag att bana är snabbare än asfalt och nu vet jag att jag kan gå ut hårdare (eller börja öka tidigare än efter åtta minuter). Siktar på det magiska 3000 m i vår så intervallerna är inte att förglömmas under vintern. Jag blev lite förälskad i banan så om jag bara hittar ett lämpligt idrottsplan som är öppet så skulle jag ha lite lust att springa intervaller på bana ibland.

Kul var det och ett bra test både fysiskt och mentalt.

Hur springer du tusingar?

Jag har alltid tänkt att tusingar är tusingar och att det inte finns så många sätt att springa tusingar på. Det är ju helt enkelt en kilometer som du springer x antal gånger, gärna ungefär i tempot du springer milen i och gärna så att den sista går snabbast. Jag brukar springa 6x1000m med ett par minuter gåvila emellan. Somliga springer till och med tio gånger men för mig räcker det med lite mindre.

I det nyaste numret av Juoksija presenterades flera olika sätt att springa tusingarna på. Tänkte referera alternativen här. Andra sätt än proffsens klassiska 10x1000m med 2 min vila.

8-10x1000m / 1 min: Tanken är att öva ditt tempo på milen. Tusingarna springs på ungefär samma tid och du behöver inte pressa de sista dragen. En minut är en kort tid för återhämtning men passet blir överkomligt om du springer i rätt tempo. Om du springer milen på 45 minuter kan en kilometer gå på 4:25-4:35 minuter. Jämnt och fint.

6x1000m / 3 min: Här springer du kilometrarna så att den första går långsammast och sedan går kilometrarna allt snabbare. Men: den första skall gå i ditt tempo på milen, det vill säga den första går fort och den sista får du pressa. Det betyder att du måste vara noga att du inte springer för fort i början. Relativt lång vila för att samla krafter.

Accelererande tusingar: Spring 5x1000m så att de första 600 m går lite lugnare och de sista 400 m fortare.Vila 2-4 min. Den här varianten ger variation till en annars jämntjock prestation och du får öva på att lägga i en högre växel.

3-4x1000m / 8-10 min: Eftersom vilan mellan tusingarna är lång så springer du tusingarna fort. Väldigt fort. Det här är ett bra pass exempelvis inför Coopers test och varje kilometer springs i den fart du skulle springa ett 3000-meters lopp. Om du tror att du springer 3000 m i Coopers test så bör kilometrarna gå i 3:55-4 min/km.

Fartlekstusingar: Variera farten inom en tusing och vila några minuter mellan varven. Under den första tusingen kan du exempelvis springa 20s fort, 20s sakta o.s.v, under den andra tusingen kan du springa i stegrande fart och den tredje tusingen kan du springa så fort du kan. Alldeles som det känns.

Maximitusing: En kilometer så fort det går. Behöver man säga mer? Du ska typ dö.

Jag ska prova på någon av dessa nästa gång jag är sugen på tusingar. Bara för att bryta mönstret. Hur springer du tusingar?

Den sjukan och höstens första mörkerspring

Jag är aldrig sjuk. Natten till tisdagen kom undantaget som bekräftar regeln i form av en ordentlig spysjuka. Av alla sjukor. Det innebar en tvådagars väldigt ofrivillig vila. Det gav mig lite insikt i hur omöjligt det är att ta hand om en bebis när man själv ligger däckad och lyckligtvis kunde Jan stanna hemma från jobbet så att jag kunde vila. Den sjukan tar verkligen musten ur en; jag tyckte att Filip hade blivit flera kilo tyngre och jag orkade knappt le åt hans glada ansikte som kikade upp bakom soffbordskanten, men det fina med magsjuka är att det går över på ett dygn. Lika lyckligt var det att herrarna klarade sig undan helt och hållet.

På onsdagen var jag på benen även om magen var lite snurrig och på torsdagen vågade jag mig på en kort runda. Det blev höstens första mörkerspring eftersom jag kom iväg först senare på kvällen och dessutom råkade det vara blåsigt och regnigt så höstkänslan slog emot mig väldigt tydligt. Jag hade glömt hur mörkt det är på hösten. Man vänjer sig, men det är verkligen mörkt. Inte alls motiverande. Jag har blivit lite bortskämd med att ofta kunna springa mitt på dagen eller tidig eftermiddag så mörkret var på något sätt påtagligt. Uppfriskande dock, efter ett par dagar inomhus i samma kläder.

Det är reflextider nu. Kom ihåg att man inte syns i mörkret! Höstlöpare är bilisternas värsta skräck så var snäll och hjälp dem lite grann. Reflexvästar må vara pinsamma men hellre pinsamt levande än snyggt överkörd.

Hoppas magen och en fortfarande ganska svag kropp håller en halvlång transportlöpning senare idag.

Vagnspring och intervaller

Förra veckan sprang jag tre gånger med vagn. På måndagen kämpade jag på med vår gamla vanliga vagn och var slutkörd efter sju kilometer. På tisdagen ersattes länken med vagnuppköp vilket gav mig en lämplig vilodag. Sedan följde två vagnlänkar med min nya vagn och jämfört med måndagens tur gick det så mycket enklare. Visst är det lite jobbigt i uppförsbackar och man får stå ut med att sakta in, kolla till killen och backa när solen lyser rakt in, men det gör inte så mycket. Jag överraskades av att det gick att springa raskare än 6 min/km och att jag orkade 10 km utan problem.

På fredagen sprang jag veckans första länk utan vagn. Det var den traditionella transportlöpningen hem från Jans jobb (dit jag hade levererat vår son) och veckans långpass. Eller ja, mina långpass är ca 16 km nuförtiden men det är bättre än ingenting. Hur som helst så flög jag fram. Jag vet inte om det var effekten av att plötsligt inte ha något skuffmotstånd, men ett medeltempo på 5:17 är inte så vanligt för mig på så långa pass. Mådde smått illa resten av kvällen så det gick händelsevis lite för fort.

Lördagar har blivit min nya gymdag. Det behövs. Att springa intervaller dagen efter är inte särskilt smart. Söndagens pass var inspirerat av Upp och hoppa- Sofia men modifierat och lite förkortat. "För dig som vill bli snabbare på 5 km."
Uppvärmning, sedan
5x2 min med 1 min gåvila mellan intervallen
2 min ståvila
3x1 min, 30 s gåvila
1 min ståvila
3x20 s, 40 s joggvila

Allt ska gå fort och de sista ruscherna på 20 sekunder ska gå så fort du kan.
Egentligen skulle man springa allt det här två gånger. Det skulle jag inte ha orkat med, jag tyckte en gång räckte bra. Dessutom brukar jag göra en förenklad version av pass som jag provar på första gången.

Ny vecka. Hoppas på fint väder för vagnrundor.

Nytt fräs!

Fua hjälpte mig att komma över en begagnad löpvagn till ett väldigt förmånligt pris och idag var det dags för en testrunda. Hittills har jag sprungit med vår vanliga vagn när jag har känt att jag måste få ihop kilometrar eller måste få svettas lite, men det har inte varit något mer än det. Den är ganska tung och klumpig och efter typ 40 minuter har jag varit helt färdig. Egentligen har det främst varit ett sätt att få Filip att somna.

Klar för provkörning.

Nu var upplevelsen något helt annat. Det är en BOB Revolution modell äldre, men välrullande och snygg trots att den har varit använd. Jag var lite orolig över hur Filip skulle trivas nu då han sitter med ansiktet i färdriktningen men jag bekymrade mig i onödan. Jag hörde inte ett pip från killen och han somnade någonstans mellan kilometrarna fyra och fem.

Det blev ett varv runt Malms flygfält och det betydde att större delen av rundan löptes på sand. Det funkade bra och några backar fick jag prov på också. Tungt uppför så klart, men inget jämfört med den vanliga vagnen.
Problemet med att springa i en cirkel är att man i något skede har solen i ögonen. Det skedde på en längre raka och Filip gillade det inte alls (solen är ju ganska lågt så här års och vagnens huva eller vad den nu kallas gick inte tillräckligt lågt ner) så jag fick testa på det som de där herremännen gjorde i Vanda maraton: springa baklänges. Den kan inte ha sett så klokt ut. Tur att det bara var fråga om ett par hundra meter.
Det blev en tia på en knapp timme, inklusive baklängesspring och några stopp för att se att pojken inte har trillat ut.

Obligatorisk selfie. Filip var inte
helt vaken.

Filip vaknade lagom när vagnen stannade utanför dörren. Han skulle gärna ha fått sova lite till. Nu fick jag duscha med honom på badrumsgolvet. Lite okonventionellt kanske, men vad gör man?

Jag är nöjd med mitt köp. Nu kan jag bra springa mitt på dagen och behöver inte vänta tills Jan är hemma, nu när det börjar bli mörkt allt tidigare. Visst vill jag springa utan vagn också, gärna ett långpass och ett eller två intervallpass i veckan, men på det här sättet går det bra att sköta de vanliga länkarna.
Det går lagomfort men det är ju ingen vits att sträva efter normalt tempo då man har några extrakilon att skuffa på. Den dagen kommer väl då det hörs "fortare!" där framifrån. Då får jag springa rumpan av mig. Ligger i hårdträning tills dess.

Strandtian- racerapport

Sprang en tia idag. Och nådde mitt guldmål, sub 45.

Veckan före: Måndag lätt länk, onsdag 8*1 minut, fredag 30 minuter lätt och lördag några 30-20-10-intervaller. Egentligen inget märkligt, bara kortare och lättare än normalt. Det var ju fråga om "bara" 10 kilometer.

Natten före: Jag drömde om loppet och det var allt annat än ett lyckat drömlopp. Jag hann knappt till start, köade till toaletterna fem minuter före starten och bestämde mig för att gå i skogen i stället. Det första som kom emot var en grym uppförsbacke som till sist blev så brant att man fick klättra och riskerade att falla bakåt. De två första kilometrarna tog 20 minuter och i något skede märkte jag att jag hade glömt nummerlappen hemma. Jag tror jag vaknade innan jag hann komma i mål. Filip sov ändå bra så trots drömmen hade jag många sovda timmar bakom mig.

Dagen: Vanlig frukost och tidig grötlunch. Nervositetsdiarré och många toabesök. Tanka Filip och sedan iväg. Jag var på plats en halvtimme före start och hann med lite uppvärmning och wc. Det kom några regnskurar men det drog över lagom till start. Också fredagens storm hade bedarrat och egentligen blev det ganska hett att springa.

Uppvärmning

Loppet: Jag placerade mig själv långt fram vilket gjorde att jag fick springa häcken av mig den första biten för att inte bli nertrampad. De första kilometrarna gick på typ 4:05-4:15 och jag visste ju att det inte skulle hålla. Småningom hittade jag mitt eget tempo, som visserligen var något fortare än jag hade räknat med, och rullade på ganska lätt.
Mitt guldmål var att klara det under 45 minuter (eftersom mitt PB är svårslaget så var det typ diamantmålet). Bronsmålet var under 50 och silver skulle jag ge mig själv om jag landade någonstans mellan 45-47 minuter. Jan frågade mig om jag hade någon taktik. För att klara sub 45 måste jag springa fortare än 4:30 min/km. Jan tyckte att jag skulle springa i det tempot första halvan och sedan öka om det känns så. Det funkar tyvärr inte. Jag har bara on/off-läge och att öka halvvägs när jag redan är trött och har vant mig vid ett tempo är jobbigt. Så min taktik var väl att springa fort tills jag inte orkar längre och sedan se hur långt det räcker.
Det gick bra tills 5 km, sedan började det bli jobbigt. Jag hade håll under bröstkorgen nästan hela vägen, benen blev trötta först när jag närmade mig målet. Vid 5,5 km ungefär kom en 400 meter lång uppförsbacke som dödade mig lite grann och drog ner på tempot rejält. Annars kom det mindre backar med jämna mellanrum, så en särskilt snabb bana var det inte. Vid 7 km var jag glad att jag var redigt på den bättre halvan men tre kilometer kvar är faktiskt ganska mycket. Här ungefär konstaterade jag än en gång hur jobbigt ett tiokilometerslopp är. Vid det här laget sneglade jag på klockan som visade något på 31 minuter och jag visste att jag inte får tappa alltför mycket fart för att hinna.
Vid 8 km gick det långsamt, vid 9 fick jag kämpa för att hålla farten uppe. När vi äntligen kom in på idrottsplanen mådde jag illa men nog hade det varit dumt att sakta ner med 200 meter kvar.
Kom i mål på 44:40 och som dam nummer 10.

Jag i rosa i kurvan. Pytteliten.

Efteråt: Trötta ben men inte egentligen så sjuk i kroppen som efter halvmaran i juni. Inga kramper eller stela vader. Mest lite yr och illamående. Inte ens flera timmar efter känns det mer än lite grann i låren. Kanske tog jag inte ut mig helt.

Arrangörerna, goodiebagen och rutten: Rutten var såklart jättevacker, längs med stranden runt omkring i Esbo. Både asfalt och sand. Ganska lerigt och halt på sina ställen och ganska tvära kurvor och även ganska backigt. Det hela gick smidigt till även om det var drygt 1200 som startade. Eftersom helan och halvan löptes igår var det kanske inte så mycket folk som hejade och stämningen var säkert bättre igår. T-skjortan var ganska ful och Kulta Katriina- påsarna hade jag klarat mig utan. Sportdryck och energistång var ungefär det man fick plus banan och saltgurka i mål. Mina supportrar klarade sig bra även om Filip hann bli lite gnällig och småhungrig.

En som än en gång fick stå ut med mammas strapatser.

Jag är riktigt nöjd med min prestation även om jag ännu är några minuter från PB. Med tanke på min måttliga träningsmängd så ger jag mig själv godkänt. Dessutom skulle det här ju vara ett testlopp inför en halva senare i höst men vi får se hur det blir med den saken.  Hur som helst var det kul att tävla igen!

Diskussionsforum

Vår lilla förening Running Finland har öppnat ett diskussionsforum på Facebook. Löpsnacket är tänkt att fungera som ett forum där man kan diskutera om och kring löpning. Det kan vara allt från träningstips till frågor om skador och rehabilitering eller bara ett ställe att skrika ut sin frustration över skavande underkläder. Den första frågan handlade exempelvis om strumpor och huruvida hål på tårna kan hindras på något sätt eller inte.

Du behöver inte vara medlem i Running Finland, du behöver inte ens vara finsk medborgare, utan gruppen är öppen för alla. Sök fram Löpsnacket och be om att få komma med i gruppen så är det klart med det.

Loppflopp

Det ser lite illa ut med min tävlingshöst. Det beror bara på att vi råkar ha babysim på lördagseftermiddagarna.
Alla lopp som jag skulle kunna delta i ordnas på lördag eftermiddag. Inga lopp startar på morgonen. Morgontrötta finnar eller vad är det fråga om? Ett lopp går på en söndag och det tänker jag springa. Det är också det enda. Som det ser ut blir det varken halvmara i Vanda eller någon Aktiacup i vinter.
Synd. Inte för att jag har tränat mig till toppform eller något men det hade varit kul att delta.

Fartvecka

Om förra veckan var en långpassvecka så har den här veckan varit en fartvecka. Tre av fyra pass har på något sätt innehållit fartuthållighet eller snabbhetsträning.

På tisdagen sprang jag tusingar. Sex stycken, med ca 90 sekunders vila. Jobbigt, och jag hade håll i sidan i början, men det gick rätt så bra. Jag började tillräckligt lugnt så att den sista blev den snabbaste på 4:09. De övriga varierade mellan 4:15-4:30. Rätt hyfsat för att vara jag.

På torsdagen sprang jag 10x1 minut med en minuts gå/joggvila. Det ska gå så fort som möjligt och är således ett ganska mjölksyreframkallande pass. Kort och effektivt, dock.

Idag blev det fartuthållighet. Efter ett par kilometers uppvärmning sprang jag 5 km lite fortare än min fart kan tänkas vara på 10 km. I snitt gick det i 4:30 fart och med ganska trötta ben och stela höftböjare ger jag mig själv godkänt.

Borde kanske försöka få in både långpass, vanliga länkar och snabba pass under veckan, så att det inte blir så många kvalitetspass på varann. Det är lättare sagt än gjort- min träningsvecka brukar vara ganska spontan.

Träningsveckan avrundades med debut i babysim. Vi undvek både skrik och bajsolycka och var nöjda men trötta efteråt alla tre.

Nytt under fötterna

Får man inte ihop flera träningspass i veckan så får man väl se till att samla fler kilometrar på en gång. Veckans saldo på 53 km är mer än normalt och detta tack vare två långpass (20+18,5 km). Det märks att benen inte är vana vid långa prestationer.
Det hårdaste den här veckan var dock trapporna upp till Malmgårdstoppen. Även om det inte blev så många kilometrar så är trapporna en bendödare och de gav mig ömma framlår ännu idag.

Det var dags för skouppdatering och det blev mina trogna Kayanon årsmodell nyare. De är klumpiga och som nya känns de som klossar under fötterna, men de passar bra som långpass- och träningssko. Det är först när man tar på sig det nya paret när man märker hur slitna de gamla var.

Går era skor också sönder inifrån??

Jag är lite tveksam till färgen men det var nu vad som fanns då jag beställde över nätet. Främst för att komma lite billigare undan. Ganska patriotiska skor men de matchar illa med alla kläder jag äger.

Jag var lite avis på dem som sprang Midnightrun igår. Tröstar mig med att jag har Strandtian framför mig i september.

Äntligen...

...fick jag till ett ordentligt långpass. 20 kilometer på knappa två timmar. Det är längst sedan halvmaran i juni och det känns i benen. Långpass har inte blivit av och det märks att kroppen och framför allt benen är ovana. Måste försöka få in några till sådana här för att inte behöva lida under nästa lopp. Det är lättare sagt än gjort.

Superfood

Somliga kör med chiapudding med frön från Mexiko, Acaibär från regnskogarna, Maca-smoothies med fläktar från Anderna eller gröna drycker för den känsliga magens skull.

Jag går på 100% rågbröd som är 100% finskt. På det ost och skinka och ägg från finska mejerier respektiver slakterier och hönsgårdar. Min mage mår riktigt bra. På det en kopp mörkrost, vilken är den mest långväga gästen på bordet. Havregrynsgröt med blåbär är ett extra inslag i min superfood.

Tillbaka

Det blev lite dött här ett tag. Nu är vi storstadsbor igen efter en lång sommar på landet och vardagen har börjat rulla igen. För min del betyder det att jag fortsätter att vara hemma med Filip som nu har blivit sex hela månader. Under de veckor vi semestrade lärde han sig att ta sig framåt och vända sig obehindrat från rygg till mage. Han är så gott som omöjlig att klä på då han maskar sig på skötbordet och han har börjat äta små portioner riktig mat. Vardagen är således ändå lite annorlunda än den var före sommarlovet.

Löpningen då? Nåja. Jag sket i pulsbandet och lågpulsträningen efter några tappra försök. Så nu har jag tränat när det har funnits tid och sprungit på känsla. Transportlöpning är fenomenalt då det sparar tid och så är det mycket roligare än att springa de vanliga rundorna. Nu är det ju inte transportlöpning till jobb utan oftast springer jag hem från olika ställen vi besöker medan herrarna tar bilen.

Jag är inte anmäld till något lopp ännu. Jag ska kolla utbudet och så bestämmer jag mig i sista stund, utan desto mer krav på träning eller prestation. Jag ställer gärna upp i något lopp bara av princip.

Igår besökte jag gymmet för första gången sedan januari. Jag kan väl bara konstatera att jag var betydligt starkare som höggravid och så här dagen efter känner jag av varenda muskel i kroppen. Det får bli ändring på det nu. Styrketräning en gång i veckan måste bli av. Får se om jag alls kan springa idag.

Om någon kan tipsa om bra vagnar att springa med så gör det!

Over and out.

Pulsbandsdomen

Ända sedan förra hösten då min mage gjorde att pulsbandet kom i konstig vinkel och gav mig skavsår har jag låtit bli att följa med pulsen under löprundorna. Nu satte jag på pulsbandet och kunde till min fasa konstatera att min kondis är sämre än jag hade hoppats. Jag som redan såg ljus i tunneln efter HHM...
Under en vanlig länk verkar pulsen lätt stiga till 150 slag/minut och det är inte så konstigt att jag flämtar i backarna. Jag reagerade speciellt förra veckan när jag sprang intervaller i maklig takt men med hjärtat bultande i halsgropen så därför beslöt jag mig för att kolla upp saken.
Jag dömde mig själv till tre veckors lågpulsträning. För mig betyder det att pulsen hålls under 130 slag/minut. Jag har nu sprungit tre gånger och det är frustrerade, segt och jobbigt. Jag kan inte springa i uppförsbackar och på platt mark får jag hålla ett tempo som jag senast höll i typ gravidvecka 30. Det enda positiva är att pulsen sjunker relativt snabbt när jag väl börjar gå eller när det kommer en nerförsbacke.

Suck. Jag har rekommenderat alla att hålla pulsen låg för att bygga en stadig grund. Jag har glömt att löpa som jag lär. Får se vad ett par veckors plåga kan åstadkomma.

Sommarspring

Mina planer för hur jag ska komma i form igen och bli snabbare var lite för ambitiösa och planerna sket sig ganska direkt. Fyra pass i veckan är ganska lite och faktum är att man inte orkar med fyra kvalitetspass i veckan.
Att det är sommar och vi är på landet gör inte saken bättre. För de flesta är semestern den bästa tiden för träning för då har man tid, men jag drabbas av lättja, allmän pösighet och känslan av att inte vilja belasta någon med barnvaktsuppdrag alltför ofta eller länge.
Jag kan skylla på många saker. Det är tråkigt att springa fram och tillbaka längs landsvägen så jag kan inte motivera mig själv med trevliga rundor. Idag fick jag in lite transportlöpning och det är mycket trevligare att springa från punkt A till punkt B än samma gamla rundor.
Det är väldigt kuperat här och jag hittar inte lika bra intervallrundor som hemma. Jag stör mig främst på att vilan alltid blir i uppförsbacke och att intervallerna inte är jämförbara i tid för backarnas skull. Det innebär halvhjärtade intervallpass.
Tidigare i veckan sprang jag sex tusingar. Jag hittade en lämplig asfalterad kilometer som dock innehöll tre långa, flacka backar. Det gjorde det ganska segt och långsamt. Jag sprang kilometrarna på 4:18-4:45, så ganska stor variation. Den snabbaste var den första och den långsammaste den sista, så det var inte någon modellprestation precis.
Jag har försökt komma iväg på länk på förmiddagarna då jag är piggast och har en bra frukost i magen. Ibland blir det på kvällen i stället och då är jag slöare än en sengångare. Regniga innesittardagar gör inte saken bättre. Inte är sol och hetta heller bra, men det har vi inte behövt stå ut med den här sommaren.
Sommarträning är helt enkelt bara misslyckat för min del. Jag har fått revidera min plan och har som mål att bara upprätthålla någotslags kondition. Veckodistansen ligger på 40 kilometer så det är inget att skryta med. Bättre än ingenting men långt ifrån vad jag önskar. Jag får sänka ribban och tänka om. Inga PB:n att sikta på i höst, som det nu ser ut.

Det ironiska är att det som begränsar min träning är det som jag aldrig i livet skulle byta ut.

Återhämtning och nya mål

Tack för alla uppmuntrande kommentarer jag fick efter HHM! Även om jag är långt ifrån dit jag vill komma så gav det mig lite nytt hopp och ny energi.
Den här veckan har varit återhämtande. Mina ben var milt sagt stela efter halvmaran och på måndagen vågade jag mig på ett försök till att springa lite. Det var smärtsamt och jag stapplade fram som på lyktstolpar i en halvtimme. Värst var att stanna för trafikljus.
På onsdagen gick det lite bättre men låren var fortfarande trötta och drog lätt på mjölksyra i uppförsbackarna. Distanspasset i fredag kändes också ganska trött och släpigt och det var egentligen först idag som det kändes någorlunda bra att springa igen.

I morgon börjar en ny träningsperiod för min del. Efter en lång diskussion med min andra hälft kring vad som är rimligt och rättvist när det gäller träning så kom vi fram till att fyra gånger i veckan är okej. Då tar jag hänsyn både till min kropp och min familj. Det betyder att jag får satsa på kvalitet framom att samla kilometrar.

Mitt främsta mål är att bli snabbare. För att bli det tänker jag ägna en träningsdag åt korta intervaller och en annan åt fartuthållighet i någon form. En gång i veckan får det bli långpass och det sista passet "vanlig länk".
Jag kommer troligtvis inte att springa maraton i år. Det blir för mycket. Det känns onödigt att springa bara för springandets skull (jag vet, jag är tävlingsmänniska) och riskera löparknä bara för att ta mig 42 kilometer (vilket är mer än totalt under en träningsvecka). Eftersom jag nu inte kan satsa helhjärtat och så mycket som det skulle krävas för att jag ska klara det så ids jag inte ens försöka. I stället siktar jag på en halvmara i höst. Då ska jag vara snabbare än jag var för en vecka sedan.

Får se om benen bär i morgon.

Personsämsta men över förväntningarna

Helsinki Half Marathon visade sig vara ett välarrangerat lopp och erbjöd den vackraste rutten man kan tänka sig i Helsingfors. Även om jag slog mitt personsämsta med god marginal så är jag nöjd med dagen. Fördelen med ett tidigt lopp är att man har hela dagen kvar efteråt.

Dagarna före
Jag sprang mitt sista pass på tisdagen, korta intervaller. Jag hade tänkt ta en lätt länk ännu på torsdagen men jag var ganska slut efter den dagen och lät bli. Någon desto mera uppladdning idkade jag inte.

Morgonen
Jag väcktes halv fem ungefär för en snabb måltid för lillkillen och sov sedan en timme till. Lite före sex steg vi upp, packade ihop morgonmålet och andra nödvändigheter, satte pyjamaspojken i bilstolen och körde iväg in till stan. Typ 12 minuter senare körde vi in på mofas gård och strax efter halv sju, precis enligt planen, åt vi frukost. Kvart över fick vi väcka Filip för att försöka få honom att äta. Att tvångsamma en sömnig bebis är inte det lättaste. Det verkade ändå ha räckt och han somnade om precis lagom tills att jag måste byta om. Sedan bar det av till start dit jag kom hela 10 minuter i förtid och en aning kissnödig. Jag har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Jag stötte på Skosulan-Alex och det kändes skönt att se någon bekant i vimlet. Vi konstaterade att det verkar vara ett lopp där många har sprungit förr- nivån är ganska hög och det är inte ett jippo på samma sätt som HCR.

Loppet
Pang! klockan 8:40 och iväg. Jag hittade en ganska skön rytm och benen kändes lätta och fina. Kanske var en tredagars helvila inte så dumt. Min klocka hängde inte med i svängarna och visade ett tempo på 6:45 typ och först efter ett par kilometer konstaterade jag att jag sprang i 4:45-4:50 fart. Alldeles för fort. Det alldeles för forta tempot höll ganska länge.
Det var ett alldeles fantastiskt väder- solsken, skön morgonluft och svag vind. Den större delen av rutten gick längs med stranden; Södra kajen och Arabiastranden gjorde löpningen ännu mer njutbar. Min lilla hejarklack stod vid Salutorget och av vagnen att döma så sov Filip ännu. Löpningen kändes fortfarande lätt och ledig och tempot hölls stadigt kring 4:50.

Vid ca 6 km.

Jag utsåg ett par (som råkade tala svenska och som jag tjuvlyssnade på) till mina harar för de höll ett jämnt och fint tempo. Några riktiga harar såg jag inte skymten av.
När vi svängde till Arabiastranden satte festen i gång med livemusik och i andra änden var det dans. Vid 12 kilometer sprang jag förbi mina harar och utsåg en kille med en t-skjorta med texten "13.1 is my lucky number" till min nya hare.
13 kilometer. Alltför tidigt för tunga ben! Jag närmade mig vändpunkten och såg Alex komma emot. Heja! Stranden tillbaka var mest manisk löpning och usch så långt 21 kilometer är!
Att placera banans enda backiga moment mellan kilometrarna 17-18 tycker jag är lite fräckt. Det var sista spiken i kistan för mina ben och tempot sjönk ordentligt. Ännu vid 19 km tänkte jag att sub 1:45 är möjligt men sedan fick jag håll och min slutspurt var snarast att springa dubbelvikt den sista kilometern.


I mål

Upploppet.

Passerade mållinjen 1:45:41 efter startskottet (1:45:22 chiptid). Benen stela och ömma och armarna röda av solen. Jag förstår inte varför vatten och sportdryck inte är det första som kommer emot?! I stället var det alkoholfri öl (nej tack), proteindryck och -stång och bröd. Ganska dålig proviantering. Medaljen var dock tung och fin.
Jag hittade mina fans och det visade sig att Filip hade betett sig exemplariskt genom att sova större delen av tiden och sedan trivas i bärselen.

Efteråt
Vi traskade tillbaka till mofa, jag hoppade i duschen och Filip fick äntligen lite mat. Efter diverse blöjbyten, smörgåsar och lite vila bar det av hemåt igen. Via glasskiosk för sommarens första riktiga. Om man vill ha en redig boll (den såg ut som tre) ska man hitta en Helsingin Jäätelötehdas-kiosk.
Väl hemma kom det där illamåendet som jag brukar få. Och nu har benen stelnat ordentligt.

Jag är ganska nöjd med dagens spring. Även om det är 10 minuter från PB så hade jag inte vågat tro att jag skulle komma så här långt efter sju veckor träning (som inleddes 8 veckor efter kejsarsnitt). Härifrån kan det väl bara bli bättre. Jag tror knappast jag anmäler mig till någon mara ännu eftersom jag inte skulle kunna träna ordentligt. I stället tänker jag bli snabb(are) och satsa på fartuthållighet. Någon halva i höst och sedan får vi se.

Äntligen har jag känslan av att vara tillbaka!

Om en vecka...

...ställer jag mig förhoppningsvis på startlinjen och avverkar det första racet på över ett och ett halvt år. Eller nu ljuger jag, jag sprang ju faktiskt Midnattsloppet i höstas. Men ändå.

Jag är mer nervös för allt som måste klicka innan jag ens har kommit till start. Det finns nämligen några faktorer som gör det hela lite för spännande och komplicerat. Av någon anledning är dessa faktorer starkt kopplade till Filip.
Det största problemet är killens flaskvägran. Det hade varit väldigt enkelt om jag bara hade kunnat åka av och an till stan, springa loppet och komma hem medan far i huset passar killen. Nu går det inte, för då skulle han vara utan mat alltför länge.
Det som räddar oss här är morfars lägenhet som råkar finnas ett par hundra meter från start. Där har vi tänkt ha vårt läger. Det innebär att jag kan amma tills det är dags att jogga ner till starten och sedan fort ta mig från mål tillbaka till min antagligen ganska hungrige son.
Det som gör det ännu lite jobbigare än det låter är att starten går blodigt tidigt. 8.40! Det betyder att vi får vakna vid 6, ta oss till stan, äta frukost hos mofa och bara hoppas att det inte hinner strula till sig på vägen.
Det låter som en bra plan (den bästa jag kunde komma med) men det finns en hel del saker som kan gå på tok. Filip kan bestämma sig för att sova eller krångla när det är dags att äta och då blir jag tvungen att sticka iväg med en visshet om att han inte är särskilt mätt. Jag kan också ha en dålig natt bakom mig med flera väckningar och i värsta fall har jag sovit totalt fem timmar. Lagombra. Jag blir nervös bara jag tänker på det här och då handlar det ännu inte ens om själva loppet. Det går som det går, jag klarar det på under två timmar om det inte händer något konstigt på vägen. Bara jag kommer till start.

Jag får börja skriva en komihåglista redan idag. Det vore helt fel dag att glömma något relevant som springskor eller nummerlapp. Det som stör mig mest är ju att mina tävlingsrutiner rubbas och att jag kommer att vara grymt stressad före. När startskottet går kan jag väl äntligen slappna av.

Idag hurrar vi för studenterna och hejar på dem som springer Stockholm Marathon.

Intervalltips, långpass och hur man inte skall göra

Det blev korta men hårda träningspass den här veckan. Jag satsade på att springa i början av veckan eftersom jag visste att det inte skulle lyckas mot slutet. I sig gjorde det inget, men att klämma in tre hårda kvalitetspass tre dagar i rad är inte så smart.

På måndagen blev det ett kort men intensivt intervallpass: 2x 5x1 minut. Jag sprang alltså först 5x1 minut med en minut gå/joggvila, hade en femminuters setvila och körde samma igen. Minuten skulle gå så fort som möjligt. Tror jag var nere i något kring 3:30-4-tempo, så det kändes som att jag verkligen fick fart under fötterna. Det var ganska jobbigt och de två sista minuterna fick jag faktiskt kämpa lite. Skönt, speciellt efter en lång innesittardag. Bra träning för att verkligen träna snabbhet. Jag brukar haka upp mig på långa intervaller.

På tisdagen var det den sista nybörjarkursgången och vi plågade deltagarna och oss själva med intervaller. Först parintervaller och sedan backe. Speciellt backträningen tog slut på mina krafter och i den sista var jag på gränsen till en mjölksyreupplevelse. Vi sprang uppför en ganska lång backe och sprang två set på 4 gånger men ca 3 minuter vila mellan seten. Att göra det här med intertvaller i bagaget från dagen innan kändes nog.

På onsdagen ville jag ha in ännu ett kvalitetspass trots att mina ben kändes ganska möra. Jag tänkte mig 5 km i lite raskare takt. Det gick inte särskilt bra. Mina snabbare kilometrar gick någonstans mellan 5:08 och 5:18-tempo och då fick jag faktiskt anstränga mig ordentligt. Att tro att man kan göra ett bra kvalitetspass efter två intervalldagar är bara dumt. Jag får göra ett nytt försök nästa vecka med utvilade, fräscha ben.

Sedan blev det tre dagar vila, vilket passade mina ben ganska bra. Idag var det långpass på agendan och jag hade tänkt mig en 17 km på ett par timmar. Morgonen var lite stressig med en kille som verkade hungrig men inte ville äta och jag hade lite dåligt samvete när jag sprang iväg. Kanske var det det som gav mig fart i början, för plötsligt rullade jag på i typ 5:40-tempo. Farten ökade smått hela vägen och jag landade på 17 km på 1:35h, i snitt 5:35 min/km. Jag vet inte när jag senast har sprungit så fort så länge. Jag överraskade mig själv ordentligt och kan väl konstatera att halvan om två veckor borde gå på under två timmar.
Visst var jag trött vid 16 kilometer. Efteråt fick jag en släng av illamående som jag brukar uppleva efter lopp, så det visar väl att jag är ovan vid lite hårdare prestationer.

Det här var nog det sista långpasset före halvmaran. Nästa vecka vill jag gärna få in ett bra intervallpass och några vanliga länkar och sedan tar jag det lugnt veckan innan loppet. Det jag får satsa extra mycket på är ätandet. Amningen är väldigt energiförbrukande och jag märker nog hur matt jag kan bli mot slutet av dagen.

Det börjar "losa" nu, som man säger på högsvenska (uttalas "låsa" med kort å). Jag börjar komma upp i hyfsade hastigheter och löpningen känns inte så främmande och konstig längre. Nej, jag har inte följt pulsen och nej, den ligger knappast på 130 slag i minuten när jag springer lugnt. Jag har inte tränat som jag lär, vilket jag har lite dåligt samvete för. På något sätt har de senaste veckorna känts som ett försök att göra vad som kan göras av sju veckors halvmaratonträning så det har ju inte varit så optimalt. Efter halvmaran ska jag börja koncentrera mig.

Observera gullvivorna!

Skulle gärna ha stannat flera gånger på vägen för att fota, men jag ville ju inte avbryta när det flöt på så bra. Det börjar visst bli sommar.

Tävlingsetikett inför sommarens lopp

I det senaste Juoksija- numret påmindes läsarna om hur man beter sig på tävling. För att påminna er andra tänker jag summera det hela, jag är nämligen en av dem som stör sig på andras dåliga beteende.

1. Välj rätt startgrupp! Då är du inte i vägen för andra och så slipper du tränga dig förbi (det är nämligen också störande).
2. Om du inte är först i startfållan så träng dig inte först!
3. Undvik att sicksacka i början när det är trångt. Det kan vara farligt och snubbelrisken ökar. Klungan löser nog upp sig småningom.
4. Håll till höger! Lämna plats för dem som vill förbi! Spring inte fem i bredd med dina kompisar.
5. Kasta en blick över axeln innan du spottar!
6. "Peesaaminen" på finska, det vill säga att använda någon som hare och haka på honom är ett bra sätt att hålla tempot. Spring ändå inte för nära och trampa honom inte på hälarna. Tacka honom efteråt, det är artigt. Dessutom är det snällt att själv fungera som dragare  emellanåt.
7. Stanna inte vid drickstationerna och kasta gärna muggen och den tomma gelförpackningen i roskisen.
8. Highfiva åskådarna, speciellt barnen! Visa glada miner åt dem som står och hejar.
9. Gratulera dina medtävlande när du kommer i mål. Det sprider positiv tävlingsfiilis. Stanna gärna och titta på prisutdelningen även om du själv är långt ifrån prispallen. På det sättet visar du respekt för dem som presterade bäst.
10. Visa inte ditt missnöje även om det var ett skitlopp. Tacka arrangörerna och njut av känslan efteråt.

Utöver dessa är det bra att komma i tid, ta sig till tävlingsplatsen med allmänna transportmedel, att lämna sina grejer till förvaring i tid och att ställa sig i bajamajakön i tid. Allt för att det ska gå smidigare.

Lycka till alla ni som har spännande lopp framför er!

Börjar hitta formen

De som sprang HCR idag hade fint väder. För min del blev det 90 minuter och nu börjar längre pass kännas mindre jobbiga. Att det bekväma tempot är närmare 6 än 7 min/km är också positivt. Idag kändes det dock segare än förra veckan. Det kan ha berott på en natt med skrik och vakna timmar och att jag stack ut först senare på dagen. Jag är fortfarande långsam, som om benen inte har tillräckligt med styrka och energi så att springa intervaller i 5-tempo känns lite dåligt.
Det går åt rätt håll ändå. Sakta men säkert.
Tre veckor kvar till halvmaraton. Jag vet fortfarande inte vilket tempo som gäller och vilken tid som är realistisk. Hoppas hinna få in en testtia för att kolla formen.

Ni får ursäkta tråkiga inlägg. Dels har jag inte så mycket att komma med, dels försöker jag krafsa ner något så länge lillkillen (3 mån idag!) är på humör. Inte ens en bild hann jag ta. Med löfte om vackrare inlägg.

Vad hade jag tänkt mig?

Jag börjar inse att det inte är möjligt att just nu satsa på löpningen så mycket som jag skulle vilja. Det går helt enkelt inte. Andra säger att "du är nog i form snart" och att "efter graviditeten presterar man ju bättre än förr" och det skulle kanske stämma om jag skulle träna. Men nu lyckas det inte och det får jag försöka acceptera.
Det handlar om att prioritera. Om jag valde löpningen så som jag drömmer om att kunna välja den, skulle jag välja bort tid med familjen. Jag skulle sticka ut på ett pass flera kvällar i veckan och det lilla vi har tillsammans skulle bli ännu mindre. Nu nöjer jag mig med ett par tre gånger i veckan och redan det känns mycket.
Tre länkar i veckan räcker inte för att komma tillbaka till det jag var, så då kan jag bara strunta i att drömma om det. Den tiden kommer men den är inte nu. Nu får jag försöka njuta av de gånger jag får en timme för mig själv och satsa på kvalitet och snabba pass i stället för att samla kilometrar.
Det jobbiga är att länkarna känns stressiga. Jag kan inte vara borta för länge för tanken på en grinig och hungrig en ger mig dåligt samvete. När jag kommer in skulle jag gärna satsa på att stretcha och rulla på rullen men det hinner jag inte för mitt dåliga samvete får mig att ta en snabbdusch och sedan förse min son med näring. Någon styrketräning blir av samma skäl inte heller av.

Det jag saknar utöver att kunna träna och veta att det ger resultat är kroppen jag hade. Ja, jag har tappat mina "extrakilon" för länge sedan men i samma veva tappade jag muskelmassa, styrka och snabbhet. Kvar är en plufsig mage och ett omaka par stora tuttar som för det mesta fungerar som matkran eller snuttetrasa. Kroppsbilden och självförtroendet sätts på prov kan jag tala om.

För att vara ärlig så avundas jag dem som kan träna när som helst och hur mycket som helst utan att behöva tänka på någon annan. Samtidigt är jag glad över min situation och försöker strunta i vad andra presterar. Det här är fortfarande mer vunnet än vilket lopp som helst.

Igår blev det ett sent (åtta på kvällen är sent för mig) pass med 4x4 minuter. Jag kan väl bara konstatera att jag har en lång väg framför mig.

Träningsveckan

Den här veckan var den första "riktiga" träningsveckan på lääänge. Riktig i det avseendet att jag har sprungit, svettats och varit hungrigare än normalt. Att jämföra nuläget med vad det har varit är onödigt så jag försöker intala mig själv att jag börjar från noll och att jag inte ska jämföra med vad det har varit. Men som referens: jag sprang en minut i 5:30 och var typ död då mitt maratontempo var 5:00 för två år sedan.

Typ så här har veckan sett ut:
Måndag: Vagnjogg 1 h. Tungt som attan med en icke-springvänlig vagn. Det gick i ca 7-tempo och jag körde 6+2- taktiken. Det enda positiva var att han i vagnen fortsatte sova ytterligare en timme så att jag hann duscha, stretcha och äta.
Tisdag: Nybörjarkurs med Running Finland. Fick ihop en lugn femma i gott sällskap.
Onsdag: Fartlek. Fy, så hemskt! Intervallerna och joggvilan varierade mellan 30 sekunder och tre minuter och jag sprang dem lite huller om buller. 25 minuter klarade jag. Upp- och nerjogg på det.
Torsdag: Vagnjogg 1 h. Det var typ storm och jag fick hålla i vagnen med båda händerna för att den inte skulle välta. Tungt och i inget avseende särskilt kul.
Fredag: Vila.
Lördag: Långpass. Åtminstone det längsta hittills, hela 10 kilometer. Höll ett tempo på 6:30 men borde väl gräva fram pulsbandet för att ha bättre koll på fartens lämplighet.
Söndag: Vila.

Så kommer det att se ut de närmaste veckorna. Jag får försöka öka långsamt och om jag får in ett långpass på ens 15 km före halvmaran så är det bra. Resten går på tävlingsinstinkt och pannben. Definitivt inte på någon kondition.

Jag märkte att (nästan) helamning i kombination med motion ökar energibehovet enormt. Måste börja tänka på vad jag stoppar i mig (det vill säga tänka på att jag stoppar i mig tillräckligt mycket).
Det har varit ganska tungt att springa men det börjar väl löpa småningom. Ovana och dålig kondis ska väl gå att råda bot på. Lite ömt är det kring ärret men det lär ska gå över. Värre är de där onda aningarna i löparknät, så jag får vara extra noga med att stretcha, rulla och ha koll på tekniken. Och helt enkelt ta det lugnt.

Back on track!

Igår var det dags för efterkontrollen och till min stora glädje gav läkaren grönt ljus för träning! "Ungefär som vanligt, men börja smått och försiktigt", var hennes åsikt. Tjohooo!
Igår började också Running Finlands nybörjarkurs och jag hölls ju knappt i mina byxor av iver. Bra start med löpningen på kursen, det gick åtminstone inte för fort.

Det kändes lite märkligt att springa. Inte dåligt, men märkligt. Som om jag hade glömt hur man gör. Vi höll ett makligt tempo kring 8 min/km och även om jag babblade på med deltagarna försökte jag tänka på min egen löpning. Det kändes inte farligt tungt (säkert tack vare tempot) men de där mjölkbehållarna är inte särskilt bekväma. Måste satsa på bra sport-BHn för att minska på skvalpet.

Kursen, ja. Det visade sig att nybörjarna var ganska erfarna så vi får göra om programmet lite och ta det som en "kom igång på nytt och låt dig inspireras"- kurs. Än finns det plats att haka på!
Jag var såklart hög på endorfiner efter en halv timmes jogg. När jag kom hem fann jag dessa två.

Idag gav jag mig ut i solskenet med vagnen och körde 5+2-taktiken. Det är galet tungt att springa med vagnen som inte är någon springvagn och klockan hade väl skrikit om jag hade haft pulsbandet på. Mot slutet kroknade benen och jag promenerade den sista biten som främst består av upp- eller nerförsbackar.

Fick gräva fram och ladda Miss Garmin efter en lång tid.

Jag får försöka leva som jag lär på kursen; skynda långsamt. Inte för fort, inte för länge, inte för ofta. Mitt lilla problem är att jag har en halvmara framför mig i juni och från noll till 21 kilometer på sju veckor blir något av en utmaning.

Nu vänder jag mig till alla er med erfarenhet av att komma tillbaka efter graviditet och förlossning! Hur gjorde ni och hur gick det? För att stilla min otålighet- hur länge tog det att komma tillbaka och bli ganska bra igen?

Hittar mina muskler

Jag har fortfarande en och en halv vecka kvar till läkarundersökningen och jag får fortfarande motstå frestelsen att träna (läs: springa). Hittills har jag promenerat med eller utan vagn och jag måste säga att vagnpromenader är väldigt bra motion för en som inte har tränat på lääänge. På skoj gjorde jag lite kyykkyn (squats på "svenska") med mig själv som motstånd och du milde så ont i benen jag fick dagen efter! Av typ 20 stycken. När jag under en promenad gjorde en rad utfallssteg så började framlåren krampa och skaka som bara den. Så går det när man har paus på ett par månader. Det handlar väl mest om att aktivera musklerna igen. Om jag gör lite varje dag borde jag vänja mig. Lite deprimerande är det ändå att märka i hur usel form man kan komma.
Igår fick jag äntligen känna av lite svett och hög puls. Vi tog oss till ett ställe i närheten med trappor uppför backen och några gånger upp och ner var tillräckligt för att ge mig ont i vaderna idag. Och då sprang jag inte utan gick. Vagnen fick vänta nedanför och vi avslutade när killen i den menade att han var hungrig. Igen.

Vardagen med en knappt sju veckor gammal bebis är ganska oberäknelig. Jag har sällan någon som helst aning om han är mätt (att han somnar vid bröstet är ingen ovanlighet och det betyder inte nödvändigtvis att han blev mätt) eller om han tänker sova en kvart eller tre timmar. Det gör det lite svårt att komma ut och somliga dagar sitter jag i det ena eller i det andra soffhörnet och ammar. Smått rastlös blir jag ju. Lyckligtvis får jag avlastning emellanåt och kommer ut på en promenad i alla fall.

Hoppas hoppas hoppas att jag får börja springa igen i medlet av april. Jag är helt enkelt en bättre mamma och människa om jag får komma ut och röra på mig.

För den här godingens skull är träningen ändå mindre viktig.

Nybörjarkurs!

Vill du komma igång med löpning? I så fall har du en ypperlig chans nu i vår då Running Finland ordnar en nybörjarkurs! Målet är att du ska klara av att springa 30 minuter och vi går lagom långsamt framåt.

Kursbeskrivningen låter såhär:

Running Finland rf ordnar nybörjarkurs i löpning

Vill du komma igång med löpning? Då är det här kursen för dig. Kursen omfattar sex träningstillfällen tisdagar kl.18:30 - 20.00 med en första träff 14.4.2015. Startplats för samtliga träningspass är parkeringsplatsen utanför Café Carusel på Havsstranden 10, Helsingfors. Billig parkering finns för de bilburna och för de som föredrar kollektivtrafik så gäller spårvagn nummer 3 och 2 (riktning Brunnsparken) samt buss nummer 24.

Målsättningen för kursdeltagarna är att klara av 30min löpning/jogging. Under träningstillfällena går och joggar vi men pratar också en hel del om löpning, utrustning, styrka och rörlighet. Ingen tidigare erfarenhet krävs men kursdeltagarna bör vara villiga att träna också på egen hand. 

Kursavgiften är 10e för föreningens medlemmar och 40e för ickemedlemmar (medlemskap ingår). De tolv första får plats på kursen. 

Anmälningar tas emot på info@runningfinland.fi.

Fråga gärna om det är någonting du undrar över.

För träningen på kursen står:
Freja Järveläinen (27)- erfarenhet av flera maraton- och halvmaratonlopp. Har även dragit löpträningar i SATS Elixias regi.
Carin Göthelid (52) - mångsidig löpare med terränglöpning som specialintresse.
Sofia Fager (36) - Running Finland-grundare och tränare samt initiativtagare för föreningens allra första nybörjarkurs.
Alex Fager (39) - föreningens ordförande med ett specialintresse för milen och kortare sträckor.

För min del är jag i samma skede som nybörjarna i och med min lilla paus från löpningen. Hoppas jag vid kursens start har lov att börja småspringa.

Om inte just du är intresserad av kursen så har du kanske en kompis som är det, så tipsa! 

Tre veckor

Samtidigt som det känns som en evighet så har det ju faktiskt bara gått tre veckor sedan vi blev tre. Tänk att en trekilos klump kan ta all ens uppmärksamhet och energi och vända upp och ner på vardagen så fullständigt!

Jag är fast. När jag föreställde mig hur det skulle vara med en bebis i huset så tänkte jag att jag skulle få långtråkigt. Det är snarare så att dagarna bara går utan att jag knappt har hunnit göra något alls. Bra att jag hinner stiga upp ur soffan för att äta och gå och kissa.

Jag är någorlunda återställd nu.  Det är ännu en vecka kvar av förbudet att lyfta tunga saker, böja mig och använda mina magmuskler. Såret har nog läkt bra men det känns illa emellanåt. Jag har kunnat gå på korta, långsamma promenader och det är främst i syfte att få frisk luft. Någon träning har jag inte ens tänkt på. Jag har varken tid, energi eller krafter att göra det och dessutom lär jag nog få vänta tills efterkontollen innan jag ens kan tänka på annan träning än knipövningar.

Idag kom jag mig ändå ut i det vackra, varma vårvädret och fick en timmes lugn och skön vagnpromenad. Känner min nästan som ny.

Fokus för tillfället är att vara mamma. Löpare kanske jag kan börja beskriva mig som någon gång i sommar.  Det betyder att bloggen inte kommer att uppdateras särskilt aktivt, åtminstone inte så att jag skulle blogga om min egen träning. Kanske inlägg om löpning i allmänhet. Jag tror mig fortfarande vara expertamatör så kanske kan jag komma med något vettigt trots min paus från allt som heter träning. Annat som händer i mitt liv kan läsas om här.

Racerapport

Som ett maratonlopp? Det blev snarast ett 25-timmars ultra.

Dagarna före
Det blev en lång väntan. Det beräknade datumet kom och gick och jag hann bli smått frustrerad. Jag rörde på mig så gott det gick men till sist blev det bara korta, försiktiga och ganska smärtsamma promenader runt kvarteren. Jag hann börja tro att han hade bosatt sig för evigt där inne och började ställa mig in på att bli igångsatt två veckor senare.

Loppet
Natten till söndagen, åtta dagar efter beräknad dag, gick äntligen startskottet. Det började med sammandragningar mitt i natten och vi stod ut hemma tills morgonen. Sedan chansade vi på att åka till sjukhuset i hopp om att inte bli hemskickade igen. Vi fick stanna, inte på grund av täta sammandragningar utan för att det visade sig att hjärtljuden där inne tidvis sjönk lite för mycket. Vi blev inskrivna på avdelningen och när sprutan i baken inte längre lindrade smärtorna tillräckligt mycket bar det av till förlossningssalen för bättre grejer. Vid det här laget hade vi varit vakna sedan ett på natten och det betydde ungefär 12 timmar sömnlöshet efter två timmars nattssömn. Sammandragningarna var fortfarande ganska ineffektiva och jag fick något som skulle sätta fart på förloppet. Detta visade sig vara illa- pulsen sjönk hos den lille och en massa folk stormade in och skulle ha mig på alla fyra för att väcka killen. Detta var uppskärrande och skrämmande och det hände ofta. Både i samband med sammandragningarna, när jag försökte stiga upp eller när de provade diverse läkemedel. Det betydde att jag varken kunde sitta upp eller stå för att få hjälp av tyngdkraftslagen.
Epiduralbedövningen gav mig en chans att pusta ut och slumra till och snart hade det gått en 20 timmar. I något skede under eftermiddagen och kvällen började det talas om alternativa utvägar för det lille. Det var redan länge sedan vattnet hade gått och epiduralbedövningen kunde inte förnyas alltför många gånger. Eftersom värkarna inte kunde effektiveras varken medicinsk eller så att jag satt eller stod upp så gick det helt enkelt för långsamt. Vi var nära, 9 cm öppen, men det verkade helt enkelt som att det började stanna av. Slutspurten blev en annan än jag hade föreställt mig.

Målgången och resultatet
Jag fördes skrikande till operationssalen och avskärmades från bröstet neråt. Det tog ett tag innan bedövningen verkade och sedan var det bara att blunda och önska att det skulle gå bra. Jag var slutkörd och utmattad av den långa dagen och det kändes märkligt att inte ha någon kontroll över det som skulle avsluta det hela.
Det gick bra. Ingreppet tog 4 minuer och ut kom en skrikande, frisk liten pojke på 2965g och 49 cm klockan 02.33 på måndagsmorgonen.

Arrangörerna
Vi hade ett alldeles otroligt bra team med oss från minuten vi kom till sjukhuset tills vi äntligen fick komma hem. Både de som var med oss under förlossningen och de duktiga barnmorskorna och sköterskorna på avdelningen dagarna efter får 10 poäng och papegojmärke för sin insats.

Supportern
Att ha min bästa vän och mitt barns far bredvid mig var det värdefullaste jag kunde tänka mig. Han behövde inte göra annat än att finnas till och sitta bredvid mig när vår son föddes. Dessutom fick han erbjuda kroppsvärme och närhet åt lillen medan jag kvicknade till i ett annat rum.

Priset
Det blev den längsta dagen någonsin. En kamp som inte gick så som jag hade föreställt mig, som tog en oväntad vändning och som kändes oändligt lång. Men vilket pris vi fick! Den finaste, skruttigaste och gulligaste man kan tänka sig och som är värd precis all smärta och oro som vi gick igenom det dygnet.

Återhämtningen
Jag var mörbultad och omtumlad när jag äntligen kom upp till min son och hans far. Såret är snyggt men det tog ett par dagar innan jag kände att jag kunde handskas med min kropp. Jag har aldrig varit så handikappad, så hjälplös och så beroende av någon som nu.
Återhämtningen tar tid. Under en månad får jag låta bli att lyfta något tyngre än pojken och jag får inte böja mig eller göra häftiga rörelser. Jag äter smärtstillande men hoppas kunna minska så småningom. Någon träning och framför allt löpning kan jag glömma för åtminstone ett par månader framöver men det är nog det sista jag tänker på just nu. Men ja, det tar tid för ett sår att läka. Nu tränar jag mest på att vara mamma.
Idag fyller vår filur en vecka.

En annan variant av historien finns här.

Maratonförberedelser

Det har visst gått en månad sedan jag visade mig här. Det är kanske bra, jag har inte gjort särskilt mycket som är värt att berätta, åtminstone inte i träningsväg.
Jag har mått bra och även om krämporna har varit av varierande kaliber så har jag kunnat röra på mig så gott som varje dag. Jag har promenerat och styrketränat och på det sättet har jag fått åtminstone lite variation i min annars ganska hängiga vardag. Jag har inte så mycket att klaga på. Visst lider jag av något jag misstänker att är foglossning men eftersom det inte är farligt i sig så biter jag ihop och promenerar ändå. Annars skulle jag bli galen. På gymmet kan jag göra ganska mycket, visserligen med modifierade rörelser och lättare motstånd. På gymmet har jag också fått en hel del uppmuntrande kommentarer av gubbarna och tanterna som tränar där på vardagsförmiddagarna.

Ser man mig bakifrån kan man kanske bli lurad...

... men från alla andra vinklar är magen ganska uppenbar.

En månad av mammaledigheten har gått och jag börjar bli ganska rastlös och otålig. Visst är det fascinerande att känna hur krabaten sparkar och har sig i magen men jag väntar nog på att ha honom sprattlande i famnen i stället. Fem dagar kvar till beräknad födelse och jag är så förberedd som man kan vara. Det hela brukar förlikas med ett maratonlopp så jag förbereder mig därefter. Vilar, äter, sover, äter och satsar på mental träning. Väskan är packad med byteskläder och matsäcken räcker till både före loppet och efter. Jag är dock mer förberedd på ett ultralopp än en fyratimmars mara. Skillnaden är också att man oftast vet när loppet går av stapeln. Nu lär det komma som en överraskning och i princip när som helst inom de närmaste veckorna. Hur länge det dröjer innan han behagar komma ut återstår att se. Återkommer med racerapport när den dagen har varit.