Efter att "alla andra" har sprungit Helsinki City Marathon så väcktes tävlingssuget igen. I normalt tillstånd skulle jag ha anmält mig till en tävling om jag inte redan var det men nu får jag nöja mig med att drömma om lopp nästa år. Jag har ju ingen aning om hur länge det tar att komma tillbaka men i början kanske jag är mindre ambitiös när det gäller tider. Våren-sommaren 2016 skall jag väl ändå vara i form igen.
Nu får jag bara nöja mig med att springa så länge jag kan springa, upprätthålla det jag har så gott det går och fokusera på att bli världens bästa mamma. Det är ju det mest realistiska mål man kan ha.
Idag var jag ute och yrade och det var inte mitt fel. Jag följde en skylt mot Kvarnbäckens idrottspark men vad gör man vid nästa korsning då skyltningen saknas och man inte känner till området? Jag följde min instinkt och tog mig åtminstone ungefär åt rätt håll. I områden jag aldrig rört mig , längs tomma vägar och förbi något som såg ut som halvfärdiga nya bostadsområden. Plötsligt befann jag mig vid något som jag antar var en metrodepå och när jag äntligen hittade ett landmärke jag kände igen var jag två kilometer ifrån det ställe jag egentligen hade ämnat ta mig till. Ingen större skada skedd, bara lite ändringar i rutten. Men nog tycker jag att skyltningen kunde vara aningen bättre längs cykel- och promenadvägar.
En timme och fyrtiofem minuter senare klockade jag 15 kilometer. Det känns nog väldigt långsamt. 8 km tar typ en timme! Visserligen går jag i uppförsbackar eller när det känns konstigt i magen men ändå. Hoppas jag kommer ur det här tempot en vacker dag.
Dags för en ny arbetsvecka. Märkligt men skönt med rutiner igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar