Inte så uselt

Jag springer mest med vagn. Ibland får jag chansen att springa ensam och då har jag alltid svårt att bestämma mig för vad jag ska utnyttja min frihet till. Långpass eller intervaller? Eller gym? Vagnlänkarna är de där jämntjocka rundorna, så fler sådana behövs inte. Hittills har jag prioriterat långpass, mera sällan intervaller. Idag var det åter en sådan dag att jag fick springa själv och mitt velande resulterade i ett sammelsurium i form av ett längre distanspass (eller kortare långpass, beror på hur man ser på saken) med inslag av backintervaller, fartuthållighet och snabba ruscher.

De första sju kilometrarna rymde uppvärmning och åtta backar med olika lutning och längd. Däremellan olika längd på återhämtande löpning.
Sedan följde tre kilometer löpning och allmänt yrande för att hitta rätt.
Därefter blev det fartuthållighet i form av 2x2 km (500m jogg emellan). "Rennon kovaa", avslappnat men fort, gick i ungefär 4:30- tempo. Jag var ganska överraskad att jag orkade så bra för vid det laget hade jag ju en tia bakom mig.

Lite spring på det och sedan 5x30 sekunders ruscher. Det var segt men det kändes bra att ännu få upp farten lite i stället för att segjogga hem.

Landade på 18,6 km. Det kändes inte så farligt.

Nu lite siffror. Dels för att jag är en siffernörd och dels för att intala mig själv om att jag inte är i så usel form som jag hade tänkt.

18,6 km gick på 1:38 h. Det betyder en snittfart på 5:16 min/km. Det är typ det snabbaste längre pass jag har sprungit på länge. Detta trots varierande fart och stundvis långsam jogg eller gåvila. Kanske borde man fartleka sig igenom lopp i stället?

Jag har blivit usel på att jogga. Det beror antagligen på vagnspringet. Om det inte är slask eller bucklig is så kan jag springa i hyfsat tempo med vagnen. Det betyder att jag när jag har noll kilo motstånd drar iväg utan att märka att jag har ett ganska högt tempo. Några lågpulslänkar har inte existerat i min träningsvärld på länge.

Hur som helst. Det är inte så uselt. Inte är jag i jättebra form men jag är ganska nöjd. Med tanke på maraton får jag nog för få kilometrar ihopskrapade under veckan, men med tanke på att jag bara springer en 40-50 km i veckan så ser det helt bra ut. För att vara jag just nu. Fördelen med att inte kunna träna varje dag är att benen är fräscha och att jag åtminstone inte blir övertränad.

Jag ska springa halvmaraton i april. Det ger mig sju veckor på mig att försöka få vettiga pass på min egentid. Visst var det här ett ganska bra träningspass men det var ju varken långpass, backträning eller intervaller. Tror jag satsar på fartuthållighet inför halvan. Sen får vi se.

Back on track!

Igår var det dags för efterkontrollen och till min stora glädje gav läkaren grönt ljus för träning! "Ungefär som vanligt, men börja smått och försiktigt", var hennes åsikt. Tjohooo!
Igår började också Running Finlands nybörjarkurs och jag hölls ju knappt i mina byxor av iver. Bra start med löpningen på kursen, det gick åtminstone inte för fort.

Det kändes lite märkligt att springa. Inte dåligt, men märkligt. Som om jag hade glömt hur man gör. Vi höll ett makligt tempo kring 8 min/km och även om jag babblade på med deltagarna försökte jag tänka på min egen löpning. Det kändes inte farligt tungt (säkert tack vare tempot) men de där mjölkbehållarna är inte särskilt bekväma. Måste satsa på bra sport-BHn för att minska på skvalpet.

Kursen, ja. Det visade sig att nybörjarna var ganska erfarna så vi får göra om programmet lite och ta det som en "kom igång på nytt och låt dig inspireras"- kurs. Än finns det plats att haka på!
Jag var såklart hög på endorfiner efter en halv timmes jogg. När jag kom hem fann jag dessa två.

Idag gav jag mig ut i solskenet med vagnen och körde 5+2-taktiken. Det är galet tungt att springa med vagnen som inte är någon springvagn och klockan hade väl skrikit om jag hade haft pulsbandet på. Mot slutet kroknade benen och jag promenerade den sista biten som främst består av upp- eller nerförsbackar.

Fick gräva fram och ladda Miss Garmin efter en lång tid.

Jag får försöka leva som jag lär på kursen; skynda långsamt. Inte för fort, inte för länge, inte för ofta. Mitt lilla problem är att jag har en halvmara framför mig i juni och från noll till 21 kilometer på sju veckor blir något av en utmaning.

Nu vänder jag mig till alla er med erfarenhet av att komma tillbaka efter graviditet och förlossning! Hur gjorde ni och hur gick det? För att stilla min otålighet- hur länge tog det att komma tillbaka och bli ganska bra igen?

Längre än jag trott

I somras tänkte jag att det skulle vara bra om jag kunde springa hela september. Idag är det den första november och jag har just avverkat 15 km (i makligt tempo, men ändå!). Idag gick det hur bra som helst. Inga krämpor och jag sprang faktiskt hela vägen utom två jobbiga backar som jag valde att gå uppför. Idag sprang jag längre än jag trott att skulle gå. Jag har också sprungit längre in på hösten än jag i somras trodde att jag skulle göra. Bra så, även om ingetdera var något jag strävade efter.

Det är så olika. Tidigare i veckan fick jag ge upp efter ett par kilometer för det tryckte konstigt och kändes obehagligt i magen. Idag gick det utan problem. Vissa dagar orkar jag inte upp för minsta lilla backe och andra dagar känns det hur lätt som helst. Eller lätt och lätt. Jag bär ju faktiskt på fem kilo mer än i våras.
Jag fortsätter så länge det går. Kanske klarar jag hela november?

Träningen är så oberäknelig. Vissa dagar flyter det bra, andra dagar är det inte alls trevligt. Somliga dagar är jag för trött för att ens ge mig iväg och tempot ligger i snitt kring 7:15 min/km. Jag har minskat både veckomängden och längden på länkarna så dagens 15 kilometer är verkligen ett långpass.

Även om det kändes bra idag och jag de facto hade ett rekordhårt medeltempo kring 6:45 så var nog dagens höjdpunkt att stöta på Anna. Jag hade sprungit en 11 km när jag såg en figur med bekant löpstil komma emot mig. Det är evigheter sedan vi setts och under ett par kilometer hann vi babbla om sådant som är aktuellt just nu. Skönt med sällskap för en gångs skull!

Vecka 27 på gång. Vi får väl se om jag klarar av att springa ännu i vecka 30.

Släng av vinter

Idag blev jag påmind om vad vinter är. Tänk att bara några snöflingor, lite vitt på marken och minusgrader lyser upp dagen och inger hopp om mycket snö till jul. Det lär inte vara så länge, +9 grader och regn utlovas redan.
Hur som helst fick jag frysa en aning innan jag fick upp värmen under dagens springtur. Stickande kallt om näsan och ilande i tänderna vid inandning genom munnen. Rumpa och lår röda och knottriga när man kommer in. Och då låg temperaturen bara knappt under nollsträcket. Man vänjer sig ju men nog undrar jag hur det bli när det är 10 grader kallare.

Det blev en skön eftermiddagsrunda. Det positiva var att det inte hördes några klagomål från magen förrän under den sista kilometern och således kunde jag springa större delen av rundan. Det negativa var att jag således inte kunde springa ända hem utan fick promenera sista biten. Småhuttrig men pigg och nöjd efteråt och efter en bastant middag är det bara att sjunka ner i soffan med det nyaste Juoksija-numret.

Vitt vid Vanda å.

Undrar när fötterna försvinner helt.

Midnight Run

Jag deltog i Midnight Run för första gången. Jag anmälde mig i våras, intet ont anande om vad som skulle börja växa inom mig. Jag hade så klart anmält mig till en snabb startgrupp med måltiden 45-50 minuter men igår kväll var det ju nog utopi.

Före. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av mig själv. Jag har sprungit 10 km på ungefär 1 timme och 10 minuter de senaste månaderna och inte varit nere under 6-tempo sedan i maj (juni under SATS-passen men då bara under intervaller). Så att sikta på en timme kändes lite hujsigt. Tidpunkten kändes konstig, tränar jag på kvällen så är det senast kl 18 och när starten gick brukar jag normalt vara trött och sängfärdig. Jag märkte till min förvåning att matrytmen inte blev så konstig- lunch och kolhydratbetonad måltid vid middagsdags funkade ju perfekt.

Jag bestämde mig för att helt gå på känsla. Ingen press, annat än skammen över att vara i vägen för alla och i helt fel startgrupp. Mitt mål var att springa hela vägen och att inte bli omsprungen av någon ur maskeradgruppen. Jag var inte nervös och min uppvärmning bestod av att gäspande hoppa lite på stället i startfållan. Min största oro var att tvingas ta kisspauser.

Under. Det var trångt i starten och fram till startlinjen fick man gå. Sedan började det röra på sig och jag drogs med av de andra. Jag gjorde mitt bästa för att hållas till höger och det kändes som att jag blev omsprungen av alla andra. Den första kilometern gick uppför. Förvånansvärt lätt kändes det, inga tunga ben alls. Sedan gick det lika mycket nerför och i Ulrikasborg tystnade musiken för stunden och det enda som hördes var smattret av gummisulor mot asfalten. Det var fest och musik med jämna mellanrum men jag njöt faktiskt mer av de tysta etapperna. Ännu vid tre kilometer gick det jättefort och klockan visade stundvis ett tempo på strax under 5. Jösses! Men varför sakta in om det känns bra? Det enda som störde var trycket mot kissblåsan som började redan under den första kilometern men jag bestämde mig för att stå ut. 

När jag äntligen passerade femman och kunde konstatera att det är under hälften kvar började tempot sjunka en aning. Sedan varierade farten, det gick saktare i trängsel och fortare när jag fick energi av främlingars hejarop. 

Det positiva var att det kändes lätt. Inga tunga ben, inget överdrivet flås. Löpningen rullade på och jag kände att jag inte tog ut mig helt. Kanske har vilodagar och bra återhämtning en positiv effekt. 

Och kanske har det inte gjort så mycket att jag har sprungit i närmare 7- tempo hela sommaren. Speciellt den där lätta känslan är ovanlig, oftast känns en tung träningsperiod av under loppen.

Plötsligt kom niokilometersskylten emot och sedan var det bara att tuta och köra. Jag rullade in på 53:18, smått förvånad och med en känsla av att ha överträffat mig själv. Visserligen är det 11 minuter från PB men inte så dåligt i vecka 18.

Det ovanliga var att jag kunde äta direkt efteråt. Vanligtvis mår jag pyton men nu slukade jag både kvarg, banan och russin utan problem. Tydligen var ansträngningsnivån precis lagom. Jag vet inte vad lillisen tyckte om min sena strapats, hoppas det inte orsakade bekymmer.

Dagen efter är jag stel i benen och snuvig, hostig och en känsla av halsont. Efter en välförtjänt sovmorgon blir det grillkurs, prima återhämtning med biff!

Kanske kan man redan ana.

Loppet. Det verkade vara ett välarrangerat och roligt lopp. För min del var det helt fel tid på dygnet, men det gick bra ändå. Jag stördes av hög volym och blinkande lampor men stämningen var ju på topp. Det är definitivt värt att uppleva och något jag gärna gör igen. Inte för att slå rekord utan för att vara med om ett kalas som samlar  såväl erfarna löpare som glada motionärer. 

Påskträning

Behöver jag ens säga att påskens väder har varit alldeles underbart?

De senaste dagarna har jag ätit kopiösa mängder påskchoklad. Utöver det också god mat och söt påsklimpa, så energi har det inte varit brist på. Jag tror det får bli lite paus från sötsaker nu.
Det blev också några intensiva träningsdagar.

Skärtorsdagsgym. Jag lade märke till hur jag har fastnat i rutiner, vikter och rörelser. Dags att förnya styrketräningsprogrammet!

Långfredagsåterställare. Det blev en lugn tia. Skönt! Samtidigt passade jag på att hitta en ny perfekt tiokilometersrunda, en sådan är ju alltid bra att ha. Dessutom hittade jag en lång, platt raka som lämpar sig utmärkt för intervaller!

Påskaftonsintervaller. På lördagen körde jag intervaller på min utvalda sträcka. Det blev fem tusingar. Trixet med passet var att  vilan mellan dragen blev kortare efter hand. Efter den första tusingen följde 75 sekunder jogg, därefter blev joggvilan 60s, 45s och 30s.
Det var tungt eftersom det var första gången. Jag tog ut mig redan under den första tusingen men sedan lyckades jag jämna ut tempot. Jag måste definitivt få in mera snabbhet och fartuthållighet!
Bra, kort, effektiv träning före möbelshoppingrundan.

Påskdagslångpass. På söndagen gjorde jag distansrekord sedan oktober. Jag landade på 22 kilometer. Springandes från början till slut. Nöjd och glad som jag var anmälde jag mig till Helsinki Half Marathon i juni. Går det under två timmar är jag glad.

Påskdagstrappor. Idag fick jag maken med mig till Malmgårdstoppen som är känd för sina trappor. 426 stycken.
Enkelt, tänkte vi. Fem gånger upp får det bli! Vi fick äta upp våra ord.
Vi trampade dit på lätta växlar och fick en bra uppvärmning. Lite väl långt var det, 13 km. Väl framme hade vi en hisnande lång trappa framför oss och vi var inte de enda som hade planerat att övervinna denna.
Trappan är indelad i tre etapper med möjlighet att vila lite på vägen upp. Det passade perfekt. Vi tog en etapp åt gången och körde så fort det gick, stannade och shakeade benen och väntade på att hyperventileringen skulle övergå i mer kontrollerat flås och fortsatte sedan på samma sätt.
Det var inte lätt. Jag fick mjölksyra redan under det första varvet upp och det var på darriga ben vi tog oss ner. Upp till toppen tog vi oss tre gånger. Totalt nio spurter uppför. Den sista etappen präglades av mjölksyra, illamående och ett jävlaranamma.
Det här ska göras igen!

Vi får väl se vad benen säger om intervallpass med SATS i morgon. Jag ser redan framemot onsdagens vilodag med massage.

Det var otroligt skönt med ett förlängt veckoslut! Shortssäsongen inledd och nu hägrar sommaren.

Update

Det blev en liten bloggpaus, men det var väntat. Egentligen skulle jag ha fortsatt med pausen om jag inte hade varit så hög på endorfiner och haft en sådan blogglust som jag har nu. Bäst att skriva av mig så kan jag fortsätta pausen sedan.

Veckoslutet gick åt till att flytta. Det är inget jag gärna gör igen inom alltför snar framtid. Det blev en lång söndag men till sist var vi klara och redo att börja bo på nytt ställe. Tröttheten kändes av på måndagen och ärligt talat så var jag väldigt frånvarande och vimsig den dagen.
Att bo bland lådor stör mig inte längre. Nu får det ta den tid det tar att komma i ordning. Huvudsaken är att jag hittar mina löpkläder.

Förra veckan grubblade jag över vad jag skall göra med utslitna skor. I flytten var jag kall som is och utan att hinna förvarna mina dojor så åkte de ut tillsammans med de andra ratade sakerna. Smärtfritt och snabbt avsked. Med mig tog jag mina sprillans nya skor och idag invigde jag det ena paret på riktigt.

Dagens träning var det som egentligen fick mig att blogga idag i stället för att packa upp skafferiet. Idag var det nämligen det första passet med Urban Tribes/SATS!
Run Tough stod på programmet och det är ett rätt så tufft intervallpass. Jag var smått nervös inför dagens uppdrag (fungera som coach) men när jag väl hade fått på mig coachvästen och snört mina fina skor så släppte all nervositet. Jag lyckades leda min grupp i rätt tempo och samtidigt uppmuntra och småprata med deltagarna. Det var hur roligt som helst! Det gör jag gärna nästa vecka igen, och nästa och nästa. En gång i veckan hela vårterminen.
Så om du är SATS-medlem och inte var med idag så skärp dig och kom med nästa gång!

Glad coach efter lyckat träningspass!

Mina fina.

Nu börjar makens flit ge mig dåligt samvete så det är väl bäst att ta i tu med kaoset.

Färgsprakande

Idag fick jag springa i det allra vackraste septembervädret! Det var kallare än vanligt och det lär bli ännu kyligare nästa vecka. Septembersolen värmde ändå skönt och jag fick njuta av höstens bättre sida.
Idag hade jag faktiskt ingen långpasspecialitet. Jag ville bara springa långt. Siktade på 6-tempo och fick ihop 25 kilometer.
Oj, så jag njöt. Det låter som en klyscha när jag säger att löpningen fungerar som terapi och att jag blir glad av att springa. Men så är det. Speciellt nu då jag bara springer tre gånger i veckan njuter jag extra mycket. Jag kommer bort hemifrån och släpper för en stund sådant jag bär inom mig annars. Just under länken väcks ett hopp jag annars inte ofta har.

Att det råkade vara vackert var grädden på tårtan.

Dagens vackraste: En färggrann Gammelstadsforsen.
Dagens fulaste: Min vänster tåtå. Nageln är blå och intill finns en präktig blodblåsa som bidrar till en äcklig syn.
Dagens konstaterande: Inläggen jag fick för överpronationen orsakar antagligen ont i hälsenan.
Dagens jobbigaste: Motvind på Brändö bro.
Dagens AJ!: Mina baklår. Spända som bara den och ömma från knävecket ända upp till strax under skinkan.
Dagens bästa: Varken knäet eller akillessenan gjorde ont!
Dagens hmmm...: Tänk om jag ändå skulle ändra två varv till fyra varv i Vanda...

Runner's high?

Dagens långpass var nog det bästa på länge!

Jag vill minnas att det var Johanna som för länge sedan gav mig idén till upplägget och idag testade jag det för första gången.
Tanken är att starta med fem kilometer i tänkt maratonfart och vart efter minska antal kilometer men samtidigt öka hastigheten med 10 sekunder per kilometer. Mellan "varven" 1 km lugn jogg.
Jag har ingen aning om vad min maratonfart för tillfället är så jag började försiktigt. Hade tänkt mig 5:30 min/km, men benen sprang fortare än så.
Så här såg mitt pass ut:

1 km uppvärming
5 km i 5:20 min/km
1 km jogg
4 km i 5:10 min/km
1 km jogg
3 km i 5:00 min/km
1 km jogg
2 km i 4:50 min/km
1 km jogg
1 km i 4:40 min/km
2 km jogg

Det gick nästan enligt planen och det kändes alldeles fantastiskt bra! Benen var pigga och fiilisen var på topp. Jag skulle ljuga om jag påstod att det gick enkelt; 2 km i 4:50 var en kamp mot mjölksyran och den sista tusingen sprang jag i praktiken så fort jag förmådde. Men jag orkade. Och jag var inte helt slut efteråt. Jag landade utanför hemdörren prick 22 kilometer och 1:59 h senare. Klappade mig själv på axeln.

Jag är faktiskt riktigt nöjd med passet och rekommenderar det varmt. Börja i ett tempo som passar just dig, i ett som känns bekvämt men så att de sista kilometrarna blir mera obekväma. Ett perfekt långpass att träna förmågan att
- lägga i en extra växel
- komma ur den där bekväma farten och pressa sig lite under ett långpass
- variera tempot.

Jag hade lite problem med att hitta rätt tempo efter joggkilometern. Jag ökade lite för fort och lite för mycket, så det tog mig några hundra meter innan jag hittade rytmen och miss Garmin hängde med i svängarna. Sedan var det bara att rulla på. Sträckan Tomtbacka-Svedängen-Britas-Månsas var rätt så backig vilket gjorde tempot lite hoppsigt men i medeltal lyckades jag hålla mig till planen.

Jag tror jag nådde något som kallas Runner's high. Jag är fortfarande hög på endorfiner, en känsla av lycka som jag tror jag inte upplevt förr. Inte så här starkt i alla fall.

Definitioner av ”runner’s high”

• a state of euphoria experienced during prolonged running or other forms of aerobic, sustained exercise, attributed to an increase of endorphins in the blood. (Dictionary.com)

• a feeling of euphoria that is experienced by some individuals engaged in strenuous running and that is held to be associated with the release of endorphins by the brain. (Merriam-Webster)

• a colloquial term that refers to a neurochemicl reaction in which a rush of endorphins is released during a long workout. The high concentration of endorphins leads to a feeling that is at once relaxed and energized. (About.com)

Känner du igen dig?

September? Färgsprakande sommaroutfit var vad som gällde idag.
Fick värmeslag av att se folk springa i långa ben och jacka!

Varför komma ner på jorden när jag för en gångs skull får sväva på rosa moln?