Jättelångt

Jag har länge funderat på huruvida jag skulle kunna tänka mig att springa ett marathonlopp igen. Inte för att jaga tider, det är inte aktuellt just nu, men för att göra det. För att kunna bestämma mig beslöt jag att springa ett ordentligt långpass. Med det menade jag 30 km. Så långt har jag inte sprungit på över två år och mina långpass har det senaste året varit sisådär 15-20 km. Min tanke var helt enkelt att se om kroppen alls håller en så lång sträcka.

Jag var lite nervös i morse. Jag gillar inte att bära med mig saker men idag packade jag Spibältet med busskort och ett par energigel med bäst före-datum 1/2015. För att slippa bära på vatten planerade jag rutten så att toaletter och drickmöjligheter kom emot på vägen.

Det var svalt och skönt i morse. Min planerade rutt bestod till större delen av sandvägar och de första sju kilometrarna gick längs en frodig Vanda å fram till Tomtbacka. Sedan bar det av in i skogen mot Svedängen. Den första tian gick på typ 56 minuter och det kändes lätt och benen var utvilade. Jag var nöjd med farten, jag tenderar att dra iväg alldeles för fort men nu lyckades jag hålla tempot så där trevligt skönt.
Efter den första etappen på 13 km stannade jag i Svedängsstugan för gel, vatten och kisspaus. Den första gelen (Maxim) var helt omöjlig att öppna med svettiga händer, så en sådan skulle jag inte ha med på ett lopp. Ett par minuter senare bar det av igen och jag kände mig uppfriskad av pausen.
Nu styrde jag stegen in i Centralparken i riktning mot Dal. Det är typ genom hela parken det. Jag berömde mig själv för att ha planerat rutten så smart att den gick genom en skog som skyddade mig från solen som nu sken från en klarblå himmel.
Det var svalt och härligt att springa genom skogen. Mitt mål var att inte hitta mig själv i Lillhoplax och det lyckades jag med. Jag försökte att inte tänka så mycket utan bara njuta av skogen, fågelkvitter och beundra de fina koloniträdgårdslotterna som folk stod och petade i.
När klockan började visa närmare 20 kilometer började jag känna mig ganska seg. Vid det här laget brukar jag oftast vara vid vår ytterdörr, nöjd över att länken är över. Nu hade jag en god bit kvar.
Det är just de här tio extra kilometrarna jag behöver för att klara en mara. Kroppen måste helt enkelt vänja sig med tiotusen extra stötar och steg för att inte gå helt sönder när det gäller. Jag är inte alls van vid att springa långt. Den andra tian gick dock någon minut snabbare än den första, bra så!

Vid en knapp halvmara hittade jag mig själv vid Dals ridarena och sökte mig mot Djurgården för att ta ett andra stopp. Gel och vatten på toaletten och sedan iväg igen.
(Också den här gelpåsen var slinkig men betydligt lättare att få upp. High5 hör till mina favoriter.)
Det korta stoppet var precis tillräckligt långt för att benen skulle hinna stelna. Det var segt att komma igång igen och den sista etappen hem kändes såklart jobbigast. Dels ett backigt Böle, dels många trafikljus och extra stopp. Dessutom var det bara asfalt nu. Trots det lyckades jag hålla tempot och min välplanerade runda gjorde att klockan pep för 30 kilometer ett par hundra meter hemifrån. Stoppade klockan och gick den sista biten. Den sista tian gick faktiskt fortast.

Ursäkta den tråkiga bilden. Gillar inte
att bära på saker så telefonen fick bli
hemma. Därav ingen selfie i Centralparken.

Puh!
Muren kom emot precis där jag är van vid att sluta springa. Jag märker att kroppen inte alls är van och jag blev verkligen riktigt trött. Jag tror ändå att jag med ett par långpass till (kanske inte fullt så här långa) och med några fler kilometer i veckan ganska snabbt kan vänja mig vid att springa lite längre.

Jag är väldigt sugen på att springa ett marathonlopp. Men om det börjar kännas jobbigt redan halvvägs så kommer det inte att vara särskilt njutningsfullt.
Det positiva var att jag klarade det. Inga känningar i knäna och benen bar ända fram. Knoppen orkade också, 30 km ensam är ganska segt.
Jag skulle kunna tänka mig att springa 42 km i Helsingfors i augusti. Men då blir det lite "på högt". Det är så pass snart att jag inte kan börja hårdträna nu genom att öka väldigt mycket på mina veckokilometrar. Det skulle bara ge mig löparknä lagom till start. Vad jag kan göra är att förlänga mina långpass en aning och kanske försöka få in några extra kilometer med vagnen också. Något program hinner jag knappast börja följa.
Å andra sidan- är det värt det? Det är ju ändå en ganska stor risk och det är inget vidare roligt att inte kunna röra sig på flera veckor efteråt.

Sover på saken. Just nu känns det som att marathon i 5.30-5:45-fart inte skulle vara så farligt. Får väl se hur stel jag är i morgon.

Intervalltips, långpass och hur man inte skall göra

Det blev korta men hårda träningspass den här veckan. Jag satsade på att springa i början av veckan eftersom jag visste att det inte skulle lyckas mot slutet. I sig gjorde det inget, men att klämma in tre hårda kvalitetspass tre dagar i rad är inte så smart.

På måndagen blev det ett kort men intensivt intervallpass: 2x 5x1 minut. Jag sprang alltså först 5x1 minut med en minut gå/joggvila, hade en femminuters setvila och körde samma igen. Minuten skulle gå så fort som möjligt. Tror jag var nere i något kring 3:30-4-tempo, så det kändes som att jag verkligen fick fart under fötterna. Det var ganska jobbigt och de två sista minuterna fick jag faktiskt kämpa lite. Skönt, speciellt efter en lång innesittardag. Bra träning för att verkligen träna snabbhet. Jag brukar haka upp mig på långa intervaller.

På tisdagen var det den sista nybörjarkursgången och vi plågade deltagarna och oss själva med intervaller. Först parintervaller och sedan backe. Speciellt backträningen tog slut på mina krafter och i den sista var jag på gränsen till en mjölksyreupplevelse. Vi sprang uppför en ganska lång backe och sprang två set på 4 gånger men ca 3 minuter vila mellan seten. Att göra det här med intertvaller i bagaget från dagen innan kändes nog.

På onsdagen ville jag ha in ännu ett kvalitetspass trots att mina ben kändes ganska möra. Jag tänkte mig 5 km i lite raskare takt. Det gick inte särskilt bra. Mina snabbare kilometrar gick någonstans mellan 5:08 och 5:18-tempo och då fick jag faktiskt anstränga mig ordentligt. Att tro att man kan göra ett bra kvalitetspass efter två intervalldagar är bara dumt. Jag får göra ett nytt försök nästa vecka med utvilade, fräscha ben.

Sedan blev det tre dagar vila, vilket passade mina ben ganska bra. Idag var det långpass på agendan och jag hade tänkt mig en 17 km på ett par timmar. Morgonen var lite stressig med en kille som verkade hungrig men inte ville äta och jag hade lite dåligt samvete när jag sprang iväg. Kanske var det det som gav mig fart i början, för plötsligt rullade jag på i typ 5:40-tempo. Farten ökade smått hela vägen och jag landade på 17 km på 1:35h, i snitt 5:35 min/km. Jag vet inte när jag senast har sprungit så fort så länge. Jag överraskade mig själv ordentligt och kan väl konstatera att halvan om två veckor borde gå på under två timmar.
Visst var jag trött vid 16 kilometer. Efteråt fick jag en släng av illamående som jag brukar uppleva efter lopp, så det visar väl att jag är ovan vid lite hårdare prestationer.

Det här var nog det sista långpasset före halvmaran. Nästa vecka vill jag gärna få in ett bra intervallpass och några vanliga länkar och sedan tar jag det lugnt veckan innan loppet. Det jag får satsa extra mycket på är ätandet. Amningen är väldigt energiförbrukande och jag märker nog hur matt jag kan bli mot slutet av dagen.

Det börjar "losa" nu, som man säger på högsvenska (uttalas "låsa" med kort å). Jag börjar komma upp i hyfsade hastigheter och löpningen känns inte så främmande och konstig längre. Nej, jag har inte följt pulsen och nej, den ligger knappast på 130 slag i minuten när jag springer lugnt. Jag har inte tränat som jag lär, vilket jag har lite dåligt samvete för. På något sätt har de senaste veckorna känts som ett försök att göra vad som kan göras av sju veckors halvmaratonträning så det har ju inte varit så optimalt. Efter halvmaran ska jag börja koncentrera mig.

Observera gullvivorna!

Skulle gärna ha stannat flera gånger på vägen för att fota, men jag ville ju inte avbryta när det flöt på så bra. Det börjar visst bli sommar.

Rekordvecka

Jag har en tung träningsvecka (på min skala räknat) bakom mig och jag slog faktiskt rekord när det gäller antal sprungna kilometer. 79,6 blev det enligt Miss Garmin. Det blir väl 80+ om jag räknar ologgade joggvilor, men det som inte syns, finns inte.

Hur som helst så är jag både nöjd, förvånad och lite förskräckt. Det här är definitivt inte någon norm och jag siktar nog mera på 40-50 km fördelat på tre-fyra pass i veckan än så här mycket. Av många skäl.
Den ovanligt stora kilometerantalet orsakades närmast av ett jättelång- och ett långpass. De andra länkarna låg på vanliga 8-10 km.
Jag är nöjd md mitt jättelångpass eftersom jag märkte att jag klarar av det både fysiskt och psykiskt.
Mer nöjd är jag ändå med gårdagens långpass. Jag sprang två timmar prick med ett medeltempo på 5:30. Ibland över, ibland under. Det positiva med passet var a) att jag orkade, b) att jag inte gav upp när det började kännas trögt, c) att farten ökade något mot slutet och d) att pulsen hölls jämn och fin och inte över 150 slag/minut. Detta är något slags formbevis för mig.

Idag avslutade jag veckan med transportlöpning till gymmet och sedan lite styrketräning. Både ben och knän önskar vilodag i morgon och det ska de få.

Nu är det definitivt dags att planera träningen bättre. Detta har jag sagt sedan mars, men det har varit lite mañana-mentalitet över min planering. I slutet av maj skall jag (tro det eller ej) springa Naisten Kymppi och i juni blir det en halvmara. Inte för att jag har några ambitiösa tidsmål, men nog måste jag börja träna med eftertanke om det skall bli till något mer än plågsamma, sega och dyra länkar. Jag siktar på fyra löppass i veckan varav ett är SATS-passet, ett är ett långpass, ett någon form av intervaller och ett snabbare, kortare distanspass. Dags att ta fram penna och papper. Speciellt vilodagarna är viktiga att få inbokade. Konstigt nog.

Dags att stretcha och tjuvkika på årets Eurovisionsbidrag. Av de fösta låtarna att döma blir det en förskräcklig show.

Sex kilometer glädje!

-16 grader, lätt snöfall och ett krispigt, soligt vinterväder… Senast jag sprang var det typ 27 grader varmare.

Efter en vecka bestående av lätt icke-belastande träning (läs: armhävningar och vila), plågsam massage, stretch och foam-rollrullande var det dags att testa kortisonsprutans effekt. Det är ganska prick tre månader sedan jag sprang längre än 500 meter och jag var faktiskt lite nervös.

Jag hade bestämt rundan på förhand, drygt fem kilometer trodde jag, och det fick bära eller brista.
Det bar! Jag klarade sex kilometer utan nämnvärd smärta!

Jag kan inte beskriva min glädje!

Det kändes inte alls lätt med tre månader styrketräning bakom och med tre lager kläder var jag inte särskilt smidig men vad spelade det för roll? Jag sprang!

Sken som solen!

Vad jag har saknat dessa småtöntiga Garminbilder!

Vid fem kilometer började det kännas något diffust i knäet, men ont gjorde det inte. Nu efteråt är det inte heller ömt eller stelt som det har varit när jag har ansträng det på något sätt. Det bådar alltså gott.
Nu är ju risken den att jag blir alltför ivrig. Så nu lovar jag mig själv detta:
- Jag springer MAX 3 gånger i veckan. Kommer det mera snö prioriterar jag skidåkningen.
- Jag springer inte två dagar i följd.
- Jag springer inte längre än 45 minuter åt gången under fyra veckor framöver.
Om kan springa utan smärta ännu om en månad kan jag sakta men säkert börja öka distansen.
Jag lovar också att stretcha, rulla och göra min höftjumppa lika flitigt som hittills.

Kanske var det här bara en engångsföreteelse. Kanske var det bara kortisonsprutan och kanske kommer det onda tillbaka när kortisonets effekt är slut.
Det är som det är och det blir som det blir, som Hundraåringen skulle ha sagt.

Rekord!

Min hemliga önskan att sätta personligt rekord på halvmaraton gick i uppfyllelse! 1:32:40 (nettotiden 20 sekunder snabbare). Jublar fortfarande men jag skall ta och försöka samla mina tankar. Vi tar det från början.

Uppladdningen idag bestod av ett ordentligt morgonmål, städning och en hel del liggande på soffan. Vid tolv åt jag "lunch". Det blev en lite märklig blandning kolhydrater som visade sig vara ganska bra.

Igår delades mandeldrycker ut, så jag använde den i stället för mjölk. Den smakar ganska konstigt, men den funkade bra i min "gröt" tillsammans med mysli, grötflingor och banan.

Raw food.

Jag gillar inte att bara vänta och hela förmiddagen gick jag omkring som en osalig ande. När det äntligen var dags att klä på sig tävlingsoutfiten tvekade jag nog lite. Tur att jag ändå tog shortsen och de korta ärmarna, det var precis lagom för dagens väder. Det var strålande, värmande sol!

Ett par färggranna skor hade varit svansen under Q!

Jag var såklart i god tid vid Stadion, och till min stora glädje stötte jag på Anna (som gick omkring med regnkåpa, den knäppisen). Jag kände mig genast lugnare och det var verkligen skönt att slippa värma upp ensam. Före jag lämnade mina grejer på läktaren sög jag i mig en energigel. Det tror jag var ett smart drag.
Vid startområdet var det ont om svängrum och jag stod inklämd ganska långt ifrån själva startlinjen. Speakern upplyste oss om det vackra vädret och ruttens vackra natur. Trodde han jag skulle bry mig om några vitsippor just idag?
PANG och iväg! Först gående, sedan joggande och till sist hoppande och skuttande för att komma förbi så många som möjligt. Under de första kilometrarna var det trängsel och tempot väldigt högt (antagligen för att jag gjorde mitt bästa för att komma förbi). Det var först i Centralparken jag började hitta mitt eget tempo och då kunde jag bara rulla på. Jag höll sist och slutligen ett ganska jämnt tempo och halvvägs klockade jag 46 komma någonting minuter.
Allt gick faktiskt ganska perfekt. Benen orkade bra, även om redan de första backarna tog på. Magen (!) var i skick och mullrade bara lite halvvägs ungefär. Vid 18 km kom spyttkänslan, men det gick över. Det var först efteråt som illamåendet kom.

Rutten är tung med en massa backar och varierande terräng. Till råga på allt är slutrakan en uppförsbacke som antagligen är tänkt för att ta kål på de tröttaste. Den åt upp mina sista krafter och jag spurtade in på stadion med mjölksyra upp till öronen. Väl över mållinjen tog lättnadskänslan över. För ovanlighetens skull kändes benen inte övertrötta, de krampade inte och stelnade inte som de brukar. Också det är ett framsteg.

Väl inne på Stadion.

Illamåendet kom när jag var på hemväg. Fick i mig lite mellanmål som delades ut efter loppet, men urk, säger jag. Väl hemma brakade det loss och jag mår fortfarande så där lite konstigt. Undrar vad det är? Det kommer alltid efter hårda tävlingar och symptomen är illamående och karusell i magen. Kanske har det något med den hårda kroppsliga ansträngningen. Nog är det ju lite sjukt att ha en medelpuls på 179 slag/minut i en och en halv timmes tid. Nåja, det går väl om. Måste tvinga i mig mat och vätska oberoende.

Rekord. Det känns bra. Ännu bättre är den där vissheten om att jag inte tränar förgäves. Jag utvecklas. Det är belönande och uppmuntrande. Jag förbättrade min halvmaratontid med fem minuter på ett år, så nog bär det frukt.

Nu kan jag med gott mod se framemot maraton i Riga om två veckor. Nu är det återhämtning och uppladdning som gäller!

Påsken

Jag har haft en skön påsk. En massa lamm, choklad och solsken. Och så klart också löpning.

Långfredagen innebar träningsvila och vad är då passligare än att ta den årliga stora vårstädningen då? Åtminstone fick jag lite ordning i mitt klädskåp.

Vilodagen gav mig energi för lördagens 12 km i maratonfart, och det gick undan. Lätt som en plätt! Jag rörde mig i ett tempo omkring 4:35-4:45 under passet och det kändes lättare än förr. Skönt!

Söndagens långpass var vårens succépass. Det kändes ingenstans! Det blev 28 km på 2:31 h i ett medeltempo på 5:25. Pulsen var fina 144 slag/minut och jag skulle ha kunnat fortsätta hur länge som helst! Härligt! Solskenet var bara ett plus i kanten. Lite störde det mig att jag inte fortsatte till 30 kilometer, men det får bli till nästa helg. Det märkliga var att den där sedvanliga tröttheten i benen aldrig  kom, inte ens dagen därpå. Jag är fortfarande lite förvånad.
Det bästa med passet var inte tiden eller tempot, utan det att mitt knä kändes bra. Jag anade nog något på utsidan av knäet, men det varken smärtade eller hindrade mig från att springa. Det var den längsta länken sedan december då knäet första gången krånglade, så nu är jag så klart jätteglad och optimistisk. Det kan ju faktiskt gå vägen!

Idag stod det visserligen återhämtande på programmet, men jag tog en rask runda med spurtar i uppförsbackarna i stället och utnyttjade påskäggsenergin maximalt. Det blir lugnare i morgon i stället.

Påskdieten med massvis med mat och choklad plus vila hade tydligen en positiv inverkan på återhämtningen. Inga tunga ben, energi i överflöd och löppass som går av sig självt.
Nu då? Jag har än en gång ätit så mycket godsaker att jag börjar vara rätt så mätt på det. Nu är det en och en halv månad kvar till Riga-resan och det är väl dags att börja ladda upp och således också tänka på vad jag stoppar i mig. Min godisstrejk i januari hade en positiv inverkan, så jag tänkte att jag skulle köra med något liknande nu. Åtminstone under vardagarna. Och med undantag på födelsedagskalas och vappen. Men annars, godis- och sötsaksfritt för att i stället satsa på bra energi. Därtill måste jag börja dricka mera. Jag dricker alldeles för lite vatten. Det är bra om jag får i mig ett eller två glas efter en länk. Under dagen blir det annars kring en halv liter vätska, vilket är alldeles för lite. Så nu är det dags att börja ha en vattenflaska med mig varje dag och den skall vara slut när arbetsdagen är slut. 

Det blev ett ganska självbelåtet inlägg, jag beklagar. Jag hoppas ni andra också har haft en fin påsk!

I morgon blir det träning med Running Finland! Kom med! Kanske kan man kalla det säsongstart, ett perfekt tillfälle att komma med, springa lite och lära känna nya och gamla medlemmar.
Träff vid Kisahalli klockan 18!