...ställer jag mig förhoppningsvis på startlinjen och avverkar det första racet på över ett och ett halvt år. Eller nu ljuger jag, jag sprang ju faktiskt Midnattsloppet i höstas. Men ändå.
Jag är mer nervös för allt som måste klicka innan jag ens har kommit till start. Det finns nämligen några faktorer som gör det hela lite för spännande och komplicerat. Av någon anledning är dessa faktorer starkt kopplade till Filip.
Det största problemet är killens flaskvägran. Det hade varit väldigt enkelt om jag bara hade kunnat åka av och an till stan, springa loppet och komma hem medan far i huset passar killen. Nu går det inte, för då skulle han vara utan mat alltför länge.
Det som räddar oss här är morfars lägenhet som råkar finnas ett par hundra meter från start. Där har vi tänkt ha vårt läger. Det innebär att jag kan amma tills det är dags att jogga ner till starten och sedan fort ta mig från mål tillbaka till min antagligen ganska hungrige son.
Det som gör det ännu lite jobbigare än det låter är att starten går blodigt tidigt. 8.40! Det betyder att vi får vakna vid 6, ta oss till stan, äta frukost hos mofa och bara hoppas att det inte hinner strula till sig på vägen.
Det låter som en bra plan (den bästa jag kunde komma med) men det finns en hel del saker som kan gå på tok. Filip kan bestämma sig för att sova eller krångla när det är dags att äta och då blir jag tvungen att sticka iväg med en visshet om att han inte är särskilt mätt. Jag kan också ha en dålig natt bakom mig med flera väckningar och i värsta fall har jag sovit totalt fem timmar. Lagombra. Jag blir nervös bara jag tänker på det här och då handlar det ännu inte ens om själva loppet. Det går som det går, jag klarar det på under två timmar om det inte händer något konstigt på vägen. Bara jag kommer till start.
Jag får börja skriva en komihåglista redan idag. Det vore helt fel dag att glömma något relevant som springskor eller nummerlapp. Det som stör mig mest är ju att mina tävlingsrutiner rubbas och att jag kommer att vara grymt stressad före. När startskottet går kan jag väl äntligen slappna av.
Idag hurrar vi för studenterna och hejar på dem som springer Stockholm Marathon.
Det blir ju nästan lika spännande att se om du hinner till starten som hur det går i själva loppet :) Skämt åsido, jag tror du kommer att fixa det med bravur! Lycka till.
SvaraRadera