Personsämsta men över förväntningarna

Helsinki Half Marathon visade sig vara ett välarrangerat lopp och erbjöd den vackraste rutten man kan tänka sig i Helsingfors. Även om jag slog mitt personsämsta med god marginal så är jag nöjd med dagen. Fördelen med ett tidigt lopp är att man har hela dagen kvar efteråt.

Dagarna före
Jag sprang mitt sista pass på tisdagen, korta intervaller. Jag hade tänkt ta en lätt länk ännu på torsdagen men jag var ganska slut efter den dagen och lät bli. Någon desto mera uppladdning idkade jag inte.

Morgonen
Jag väcktes halv fem ungefär för en snabb måltid för lillkillen och sov sedan en timme till. Lite före sex steg vi upp, packade ihop morgonmålet och andra nödvändigheter, satte pyjamaspojken i bilstolen och körde iväg in till stan. Typ 12 minuter senare körde vi in på mofas gård och strax efter halv sju, precis enligt planen, åt vi frukost. Kvart över fick vi väcka Filip för att försöka få honom att äta. Att tvångsamma en sömnig bebis är inte det lättaste. Det verkade ändå ha räckt och han somnade om precis lagom tills att jag måste byta om. Sedan bar det av till start dit jag kom hela 10 minuter i förtid och en aning kissnödig. Jag har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Jag stötte på Skosulan-Alex och det kändes skönt att se någon bekant i vimlet. Vi konstaterade att det verkar vara ett lopp där många har sprungit förr- nivån är ganska hög och det är inte ett jippo på samma sätt som HCR.

Loppet
Pang! klockan 8:40 och iväg. Jag hittade en ganska skön rytm och benen kändes lätta och fina. Kanske var en tredagars helvila inte så dumt. Min klocka hängde inte med i svängarna och visade ett tempo på 6:45 typ och först efter ett par kilometer konstaterade jag att jag sprang i 4:45-4:50 fart. Alldeles för fort. Det alldeles för forta tempot höll ganska länge.
Det var ett alldeles fantastiskt väder- solsken, skön morgonluft och svag vind. Den större delen av rutten gick längs med stranden; Södra kajen och Arabiastranden gjorde löpningen ännu mer njutbar. Min lilla hejarklack stod vid Salutorget och av vagnen att döma så sov Filip ännu. Löpningen kändes fortfarande lätt och ledig och tempot hölls stadigt kring 4:50.

Vid ca 6 km.

Jag utsåg ett par (som råkade tala svenska och som jag tjuvlyssnade på) till mina harar för de höll ett jämnt och fint tempo. Några riktiga harar såg jag inte skymten av.
När vi svängde till Arabiastranden satte festen i gång med livemusik och i andra änden var det dans. Vid 12 kilometer sprang jag förbi mina harar och utsåg en kille med en t-skjorta med texten "13.1 is my lucky number" till min nya hare.
13 kilometer. Alltför tidigt för tunga ben! Jag närmade mig vändpunkten och såg Alex komma emot. Heja! Stranden tillbaka var mest manisk löpning och usch så långt 21 kilometer är!
Att placera banans enda backiga moment mellan kilometrarna 17-18 tycker jag är lite fräckt. Det var sista spiken i kistan för mina ben och tempot sjönk ordentligt. Ännu vid 19 km tänkte jag att sub 1:45 är möjligt men sedan fick jag håll och min slutspurt var snarast att springa dubbelvikt den sista kilometern.


I mål

Upploppet.

Passerade mållinjen 1:45:41 efter startskottet (1:45:22 chiptid). Benen stela och ömma och armarna röda av solen. Jag förstår inte varför vatten och sportdryck inte är det första som kommer emot?! I stället var det alkoholfri öl (nej tack), proteindryck och -stång och bröd. Ganska dålig proviantering. Medaljen var dock tung och fin.
Jag hittade mina fans och det visade sig att Filip hade betett sig exemplariskt genom att sova större delen av tiden och sedan trivas i bärselen.

Efteråt
Vi traskade tillbaka till mofa, jag hoppade i duschen och Filip fick äntligen lite mat. Efter diverse blöjbyten, smörgåsar och lite vila bar det av hemåt igen. Via glasskiosk för sommarens första riktiga. Om man vill ha en redig boll (den såg ut som tre) ska man hitta en Helsingin Jäätelötehdas-kiosk.
Väl hemma kom det där illamåendet som jag brukar få. Och nu har benen stelnat ordentligt.

Jag är ganska nöjd med dagens spring. Även om det är 10 minuter från PB så hade jag inte vågat tro att jag skulle komma så här långt efter sju veckor träning (som inleddes 8 veckor efter kejsarsnitt). Härifrån kan det väl bara bli bättre. Jag tror knappast jag anmäler mig till någon mara ännu eftersom jag inte skulle kunna träna ordentligt. I stället tänker jag bli snabb(are) och satsa på fartuthållighet. Någon halva i höst och sedan får vi se.

Äntligen har jag känslan av att vara tillbaka!