Jag är aldrig sjuk. Natten till tisdagen kom undantaget som bekräftar regeln i form av en ordentlig spysjuka. Av alla sjukor. Det innebar en tvådagars väldigt ofrivillig vila. Det gav mig lite insikt i hur omöjligt det är att ta hand om en bebis när man själv ligger däckad och lyckligtvis kunde Jan stanna hemma från jobbet så att jag kunde vila. Den sjukan tar verkligen musten ur en; jag tyckte att Filip hade blivit flera kilo tyngre och jag orkade knappt le åt hans glada ansikte som kikade upp bakom soffbordskanten, men det fina med magsjuka är att det går över på ett dygn. Lika lyckligt var det att herrarna klarade sig undan helt och hållet.
På onsdagen var jag på benen även om magen var lite snurrig och på torsdagen vågade jag mig på en kort runda. Det blev höstens första mörkerspring eftersom jag kom iväg först senare på kvällen och dessutom råkade det vara blåsigt och regnigt så höstkänslan slog emot mig väldigt tydligt. Jag hade glömt hur mörkt det är på hösten. Man vänjer sig, men det är verkligen mörkt. Inte alls motiverande. Jag har blivit lite bortskämd med att ofta kunna springa mitt på dagen eller tidig eftermiddag så mörkret var på något sätt påtagligt. Uppfriskande dock, efter ett par dagar inomhus i samma kläder.
Det är reflextider nu. Kom ihåg att man inte syns i mörkret! Höstlöpare är bilisternas värsta skräck så var snäll och hjälp dem lite grann. Reflexvästar må vara pinsamma men hellre pinsamt levande än snyggt överkörd.
Hoppas magen och en fortfarande ganska svag kropp håller en halvlång transportlöpning senare idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar