Racerapport

Som ett maratonlopp? Det blev snarast ett 25-timmars ultra.

Dagarna före
Det blev en lång väntan. Det beräknade datumet kom och gick och jag hann bli smått frustrerad. Jag rörde på mig så gott det gick men till sist blev det bara korta, försiktiga och ganska smärtsamma promenader runt kvarteren. Jag hann börja tro att han hade bosatt sig för evigt där inne och började ställa mig in på att bli igångsatt två veckor senare.

Loppet
Natten till söndagen, åtta dagar efter beräknad dag, gick äntligen startskottet. Det började med sammandragningar mitt i natten och vi stod ut hemma tills morgonen. Sedan chansade vi på att åka till sjukhuset i hopp om att inte bli hemskickade igen. Vi fick stanna, inte på grund av täta sammandragningar utan för att det visade sig att hjärtljuden där inne tidvis sjönk lite för mycket. Vi blev inskrivna på avdelningen och när sprutan i baken inte längre lindrade smärtorna tillräckligt mycket bar det av till förlossningssalen för bättre grejer. Vid det här laget hade vi varit vakna sedan ett på natten och det betydde ungefär 12 timmar sömnlöshet efter två timmars nattssömn. Sammandragningarna var fortfarande ganska ineffektiva och jag fick något som skulle sätta fart på förloppet. Detta visade sig vara illa- pulsen sjönk hos den lille och en massa folk stormade in och skulle ha mig på alla fyra för att väcka killen. Detta var uppskärrande och skrämmande och det hände ofta. Både i samband med sammandragningarna, när jag försökte stiga upp eller när de provade diverse läkemedel. Det betydde att jag varken kunde sitta upp eller stå för att få hjälp av tyngdkraftslagen.
Epiduralbedövningen gav mig en chans att pusta ut och slumra till och snart hade det gått en 20 timmar. I något skede under eftermiddagen och kvällen började det talas om alternativa utvägar för det lille. Det var redan länge sedan vattnet hade gått och epiduralbedövningen kunde inte förnyas alltför många gånger. Eftersom värkarna inte kunde effektiveras varken medicinsk eller så att jag satt eller stod upp så gick det helt enkelt för långsamt. Vi var nära, 9 cm öppen, men det verkade helt enkelt som att det började stanna av. Slutspurten blev en annan än jag hade föreställt mig.

Målgången och resultatet
Jag fördes skrikande till operationssalen och avskärmades från bröstet neråt. Det tog ett tag innan bedövningen verkade och sedan var det bara att blunda och önska att det skulle gå bra. Jag var slutkörd och utmattad av den långa dagen och det kändes märkligt att inte ha någon kontroll över det som skulle avsluta det hela.
Det gick bra. Ingreppet tog 4 minuer och ut kom en skrikande, frisk liten pojke på 2965g och 49 cm klockan 02.33 på måndagsmorgonen.

Arrangörerna
Vi hade ett alldeles otroligt bra team med oss från minuten vi kom till sjukhuset tills vi äntligen fick komma hem. Både de som var med oss under förlossningen och de duktiga barnmorskorna och sköterskorna på avdelningen dagarna efter får 10 poäng och papegojmärke för sin insats.

Supportern
Att ha min bästa vän och mitt barns far bredvid mig var det värdefullaste jag kunde tänka mig. Han behövde inte göra annat än att finnas till och sitta bredvid mig när vår son föddes. Dessutom fick han erbjuda kroppsvärme och närhet åt lillen medan jag kvicknade till i ett annat rum.

Priset
Det blev den längsta dagen någonsin. En kamp som inte gick så som jag hade föreställt mig, som tog en oväntad vändning och som kändes oändligt lång. Men vilket pris vi fick! Den finaste, skruttigaste och gulligaste man kan tänka sig och som är värd precis all smärta och oro som vi gick igenom det dygnet.

Återhämtningen
Jag var mörbultad och omtumlad när jag äntligen kom upp till min son och hans far. Såret är snyggt men det tog ett par dagar innan jag kände att jag kunde handskas med min kropp. Jag har aldrig varit så handikappad, så hjälplös och så beroende av någon som nu.
Återhämtningen tar tid. Under en månad får jag låta bli att lyfta något tyngre än pojken och jag får inte böja mig eller göra häftiga rörelser. Jag äter smärtstillande men hoppas kunna minska så småningom. Någon träning och framför allt löpning kan jag glömma för åtminstone ett par månader framöver men det är nog det sista jag tänker på just nu. Men ja, det tar tid för ett sår att läka. Nu tränar jag mest på att vara mamma.
Idag fyller vår filur en vecka.

En annan variant av historien finns här.