När den egna löpföreningen ordnar Coopers test så måste man ju vara med och springa. Jag var rätt så nervös och vilade benen i två dagar före eftersom jag var rädd att dra på mig mjölksyra direkt och hade faktiskt ingen aning om hur det skulle kunna tänkas gå.
Det var en svinkall oktoberkväll (typ noll grader) men det störde inte mig mer än att jag fick röda, kalla skinkor. Jag hade ingen taktik men jag utgick ifrån att om jag springer tusingar i ett tempo kring 4:15 min/km så borde jag hålla ungefär det tempot nu.
Det visade sig vara för sakta. Att springa på bana är märkbart lättare och snabbare än på asfalt, vilket jag inte insåg förrän efter sex minuter. Det gick lätt att hålla ett tempo på 4:10-4:15 och jag började öka alldeles för sent. Det sista varvet jagade jag Alex som hela tiden hade legat 30-50 meter framför och vi båda var rätt besvikna när vi stannade i kurvan någonstans efter sju hela varv. Vi konstaterade båda det samma- vi borde ha börjat hårdare.
För att vara den första Coopern sedan tja... högstadiet eller under min fotbollskarriär, så är jag nöjd med resultatet. Men oj, så det harmar att jag inte var helt slut och halvdöd när klockan slog 12 minuter! Jag hade kunnat fortsätta i samma tempo ännu ett varv minst (nu gick det redigt mycket fortare än 4 min/km) men det hjälper inte att vara efterklok.
Nu vet jag att bana är snabbare än asfalt och nu vet jag att jag kan gå ut hårdare (eller börja öka tidigare än efter åtta minuter). Siktar på det magiska 3000 m i vår så intervallerna är inte att förglömmas under vintern. Jag blev lite förälskad i banan så om jag bara hittar ett lämpligt idrottsplan som är öppet så skulle jag ha lite lust att springa intervaller på bana ibland.
Kul var det och ett bra test både fysiskt och mentalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar