Jag litar inte alls på mitt knä just nu. Det har gått bra ett par veckor nu då jag har valt att genomföra långpassen på skidor och knäet har inte varit ett problem sedan floppen för ett par veckor sedan. Ändå har det inte gått en länk utan att jag har inbillat mig den där diffusa konstiga känslan på utsidan av knäet och bara väntat på att det skall göra ont.
Idag var jag inställd på att springa. Rädd för att floppen skulle upprepa sig packade jag med busskort och telefon. Just in case. Tidigare har jag planerat långpass så att det finns möjlighet att ta en wc-paus, numera får jag planera rutten så att det alltid finns en möjlighet att åka hem om det skiter sig med knäet.
Det gick nästan bra. Efter 18,7 km och 1:44h stoppade jag klockan och då hade jag en sista uppförsbacke kvar. Den linkade jag uppför. Det höll nästan ända hem.
Suck. Inte för att det smärtade oöverkomligt mycket, men tillräckligt för att jag skulle sluta springa. Det gjorde ont en stund när jag promenerade, men nu känns det okej och varken värker eller smärtar när jag går omkring här hemma.
Nog är det frustrerande. Om det håller på så här så är maraton bara att drömma om.
Annars gick det okej. Jag blev utan sällskap ändå, så jag gav mig ut i blåsten på egen hand. Enligt träningsprogrammet skulle jag springa en PK-lenkki på 90 minter. Det blev typ 105 minuter i ett medeltempo på 5:36, men den lite för långa tiden spelar ingen större roll. Medelpulsen var däremot lite för hög (147), då tanken är att hålla pulsen mellan 130 och 140. Måste öva mig i (im)pulskontroll.
Nu har jag tänjt ordentligt och jag tror att Foamrollern får lite kvalitetstid med mig senare idag. Före det skall jag se vad knäet säger om en kvarts promenad till mamma och pappa.
Hoppas du har haft en skön söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar