Jag är inte van vid Centralparken och känner till bara delar av den. Jag springer sällan där och de gånger jag har tagit mig dit har det varit på cykel. Orsaken rätt enkel: jag bor ganska långt ifrån och att både ta mig dit, springa där och sedan ta mig tillbaka skulle bli en väldigt lång länk. Den andra orsaken är att jag har haft för mig att jag alltid tappar bort mig där. Skyltarna pekar åt ett håll men ändå hittar jag mig själv någon helt annanstans än jag hade trott.
Idag tog jag tjuren vid hornen och tog bilen till Svedängen för att utmana skogen. Jag hade en annan tanke också. Vi kommer nämligen att springa i Centralparken med SATS och för att undvika den pinsamma situationen att tappa bort min grupp så tyckte jag att det var bäst att försöka bli bekant med den tänkta rundan. I morgon kör vi ett testpass med några stackars offer.
Jag hade möjligheten att sluta jobba tidigt så jag stack iväg vid tre. Skönt att veta att det skulle vara ljust under hela länken, förutsatt att jag inte tappade bort mig alltför mycket.
Det gick bra på alla sätt! Jag sprang från Svedängen och följde skyltarna mot Dal (stundvis pekar det mot Dal i två olika riktningar men jag lyckades välja rätt varje gång). Hittade till min glädje vår startpunkt och kunde vända tillbaka så att jag delvis sprang den runda vi kommer att springa med SATS. Även om jag tog en lite annan väg tillbaka kom jag lyckligt fram till bilen igen och stannade klockan på prick 16 kilometer.
Det här måste jag göra om! Det var otroligt uppiggande att helt byta miljö och springa på nya ställen! Det kändes inte alls långt och skogen har ju sin charm och sin stillhet. Jag måste nog göra det oftare- hoppa i bilen för att ta mig till nya vägar att nöta. Nu kom jag dessutom över min Centralparksskräck och vågar kanske yra där lite oftare.
Det bästa var ändå att märka att jag börjar få fason på pulsen. Jag körde med 13+2-taktiken igen men också när jag sprang hölls pulsen jämnt och fint kring 145 slag/minut. Det är en viss skillnad från en månad tillbaka då jag sprang med hjärtat pumpande i 165 slag i minuten. Nu har jag också vågat springa lite långsammare utan att vara rädd för ont i knäet, vilket ger mig möjlighet att få till ordentliga grunduthållighetspass.
Att vara både jobbad och tränad klockan fem en helt vanlig onsdag är inte fel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar