Mental träning

Jag är en optimist, speciellt när det kommer till att måla upp stora händelser och segrar i huvudet. Mental träning är ju någonting som hör idrotten till och många proffsidrottare lär syssla med det. Gå igenom en prestation i huvudet, för att sedan genomföra det i verkligheten. Det funkar, tror åtminstone jag.
När jag föreställer mig ett lopp är det nog inte själva löpningen jag tänker på (eller ibland kanske, åtminstone tuffa delar av en tävling), det är snarast målgången och segerkänslan som jag föreställer mig. Under en länk i maratonfart kan jag föreställa mig själv springandes på vägarna i Riga (inte för att jag har en aning om hur det ser ut i den staden) med folk som hejar vid sidorna av vägen. Fiilisen är på topp och av någon anledning brukar löpningen automatiskt gå snabbare och bättre då jag tänker mig själv till tävlingen. Humöret höjs och jag jublar inombords när jag ser mig själv komma i mål, hur trött men lycklig jag är över att ha slagit mitt rekord och presterat över mina egna förväntningar.
Under ett intervallpass kan jag se mig slå rekord på 10 km och klara 40-minutersgränsen. De sista, sega intervallerna bara flyger jag fram.
Det är skönt. Tänk att bara tanken på ett lyckat lopp kan ge sådana kicks och en sådan framtidstro. Det kommer att gå, är min inställning.

Jan varnade mig och sade att jag måste vara realist. Vilket han har rätt i. Vad som helst kan hända, och om jag av en eller annan orsak blir tvungen att avbryta eller bara har en dålig dag och släpar mig i mål på fyra timmar prick, så kommer jag att bli otroligt besviken. Antagligen kommer jag att gråta. Och vara sur och arg och känna mig misslyckad. Ja, nästan skämmas. Jag måste vara beredd på det värsta.
Okej, det stämmer. Men jag vet inte om jag vill måla upp ett nederlag medan jag springer. Visst slår ju tanken mig ibland, att jag kanske inte kommer att klara ett helt maraton, speciellt då knäet börjar gnälla. Men hellre ser jag mållinjen i Riga framför mig än en situation där jag rycker en arrangör i ärmen och berättar att jag avbryter.

Brukar du föreställa dig viktiga prestationer? Håller du på med mental träning? Hur? Och när? Hemma på soffan eller ute på långlänken?
Är det då en bra bild som höjer humöret medan du springer, eller är det skräckscenariot du målar upp?

Dagens långpass kändes som en evighet (105 minuter) men kanske det inte är lika långtråkigt och segt när det är dags för maraton. Det jag är orolig för är 140-minuters passen som kommer någon gång i april. Hur skall jag roa mig då?
Idag stack jag ut före morgonmålet. Otroligt skönt att det redan var ljust, även om klockan bara var lite före 8. Det var rätt så dött denna söndagsmorgon, bara fågelkvitter och knarret under skorna hördes. Långpass före frukost är inget jag är van vid, men tydligen lyckades jag tanka tillräckligt igår kväll för att ha energi att springa.

Efter 105 minuter var kinderna röda och fingrarna iskalla.
Gissa om morgonkaffet smakade?

Längtar efter asfalt!

Morgonmål och ett par timmar på soffan,
sedan var det bara att dra på sig fotbollsutrustningen
och jaga bollen på futsalplan. Tur att det är korta matcher.

Ännu en vecka kvar av "grundträningsperioden", sedan blir det små ändringar i hur passen är upplagda och stora ändringar i längd och intensitet. I mars börjar det på allvar!

På onsdag springer jag långpass på 75 minuter i ca 5:30-6-tempo. Start i Britas kl 17.30, vi ses vid ingången till simhallen. Kom med!