IT-Band Compression Wrap vol.2

För ett par månader sedan beskrev jag det magiska knästödet som har hjälpt mig att komma tillbaka i löpskorna igen efter en tre månader lång paus. Pausen berodde på löparknä.
För någon vecka sedan var det någon som undrade var exakt jag placerar stödet. Jag ska försöka beskriva det.

Bilden är tagen via spegeln, i verkligheten har jag stödet på vänster ben.

Det är lite märkligt att fästa ett knästöd ovanför knät. Men så är det ju inte knät i sig som är problemet, utan senan som går från höften och fäster på utsidan av knät. När senan är spänd, irriterad och svullen uppstår friktion mot knät och smärtan känns där. Tanken med det här bandet är att minska senans tryck mot knät och minska friktionen där.

Första gången jag provade hade jag bandet för högt upp, tror jag. Jag hittar rätt ställe genom att känna efter. Om du sitter med benet i 90 graders vinkel så kan du känna en knöl på utsidan av det. Precis där det gör ont om du lider av löparknä. På utsidan av låret upp mot höften kan du känna IT-senan, ja, du kan nästan se den. Följ senan med handen och 7-10 cm uppåt (det är individuellt) kan du känna en liten grop eller fåra där senan går lite djupare. Där, mitt på senan, ska du placera bandets "kudde" (på bilden är det precis där logon syns). Se sedan till att du spänner åt tillräckligt mycket. Inte så mycket att blodet slutar cirkulera, men så att det känns. Du vänjer dig efter ett tag och borde inte märka av det när du springer.
Hoppas det här hjälpte den som funderar på hur den här grejen fungerar.

Den här lilla prylen har gjort så att jag har kunnat springa "på riktigt" sedan februari. Jag har varit noga med att inte öka mängden för fort men sakta med säkert har det gått bättre och nu springer jag 3-4 gånger i veckan. Inte så illa jämfört med noll gånger i veckan.

Jag har inte känt av knät på en månad nu. Kanske, kanske lite stramt kändes det efter måndagens långlänk men det har inte gjort ont. Nu tror jag att det börjar vara dags att göra mig av med stödet. Kanske minska lite, sluta använda det på korta rundor och på intervallpass (knät gillar korta och snabba rundor. Kondisen klagar däremot). Kanske ha det på som trygghet under långpass. Kanske övergå till tejp eller faktiskt vara helt utan. För att se om jag är beroende av stödet eller om jag är fri från löparknäsymptom.

Det är inte alls sagt att det här hjälper för alla med löparknä. Det tar inte heller bort problematiken eller de faktorer som orsakar löparknä. Även om det går att springa med det så är det jätteviktigt att fortsätta stretcha, styrketräna och alternativträna och se till att hålla löpfria dagar för att undvika irritation. Besök en fysioterapeut och gå till botten med problemet!

Löparknä är ett surt problem och sköter man inte det så blir det bara värre. Jag lovar att tre månader tvångsvila inte är kul!

Han stack före jag hann säga kortisonspruta

Besökte ortopeden igen.

- Har det skett någon förändring? frågade han.
- Nä. Eller jo, jag vaknar inte av smärta längre!
- Just så... så du är färdig att ta en kortisonspruta, antar jag?
- Ja, nå vad som helst som...
- Ja det är nog det enda vi kan göra just nu. Ta av dig byxorna och lägg dig på britsen.
- ...kej...
- Är det här det gör ont? undrade han och borrade tummen in på utsidan av knäet.
- Jepp, kved jag.
- Jag skulle kunna tänka mig att ge en kortisoninjektion åt dig nu, passar det? undrade han medan han ritade en prick med kulspetspennan.
- Jaa...
Och så stack han. Och sprutade in något som kändes lite märkligt. Sedan stod han och tryckte på det lilla såret medan han förklarade vad allt detta nu innebar.

Kortisonet och den lilla dosen bedövning som finns med tar bort den inflammation som eventuellt har blivit kvar. Det tar ju inte bort problemet utan bara smärtan. Tillfälligt. Om det hade någon effekt märker man först om några veckor. Om det fortfarande är sjukt kan man injicera det en gång till. Sedan är det väl dödsdömt.

Det gjorde inte ont, ett litet stick bara. Läkaren varnade dock för att det kan kännas mer ont än vanligt när bedövningen släpper, men det är inget att oroa sig över. Så nu inväntar jag smärtan.

Jag fick en veckas träningsförbud. Jahapp. Tur att jag hann skida före läkarbesöket då. En vecka är dock ingenting om det här visar sig hjälpa.
Jag får fortsätta stretcha och rulla på rullen, så under den här veckan tänker jag satsa extramycket på det. Och så kan jag ju alltid träna armar, mage och rygg (jag är inte långt ifrån mitt armhävningsmål, senast klarade jag en serie på 5+4+4!).

Om det hjälper återstår att se. Jag är faktiskt beredd att göra (nästan) vad som helst för att kunna springa igen.
Om någon av er har erfarenhet av sådant här så berätta gärna! Helst uppmuntrande och positiva erfarenheter, men jag är inte heller rädd att höra horrorhistorier. Jag klarar hur mycket stryk som helst.

Allt annat än löpning

I dryga dvå månader har jag gjort allt annat än sprungit. Så någon löparblogg är detta för tillfället inte.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till bloggen nu och om jag alls borde skriva. Jag vet inte längre vad jag ska skriva om.

Jag var sjuk i veckan vilket gav mig en fyradagars vila. Jag hanterade det ovanligt bra. Jag har fortfarande en hosta som spökar men annars är jag rätt så frisk. På fredagen blev det en flåsig stavpromenad och igår blev det simning med hostpaus mellan verserna. Idag får jag se om jag alls orkar lyfta några vikter.
Plankutmaningen har gått bra hittills men det går nog inte helt smärtfritt längre. Mest tycker jag att det känns i axlar och armar. Funderar på att godkänna statiska benmuskler som en variant av planka. Femton minuter borde jag få ihop idag.
Igår fick jag veta att en kompis läser min blogg (vilket jag inte hade trott) och att hon dessutom är med på plankutmaningen! Kul att ha lyckats lura med nån! (Lycka till, Miksu!)

Jag springer inte, men för er som springer vill jag upplysa er om att ni måste använda reflexer när ni rör er ute! Jag kör bil varje dag på grund av jobbet och jag har som bilist en rätt så bra uppfattning om när fotgängare syns och när de inte gör det. Om du tror att du syns med en liten reflex som dinglar från väskan så tror du fel. Du syns om du har en reflexväst eller ordentliga reflexband på både armar och ben. Om du är galen och cyklar på vintern ska du ha blinkande lampor på hjulen och definitivt reflexväst. Har du hund får du se till att även den syns. Åk ut och kör när det är mörkt så märker du hur skraj man är som bilist och hur troligt tacksam man är då man ser reflexvästar!
Det var allt jag hade att säga om löpning.

Jag orkar inte klaga längre. Jag har ont i knäet och jag börjar förlora hoppet om att alls kunna springa igen. "Helt samma" försökte jag intala mig själv igår när jag grubblade över mitt öde. Men det är inte alls helt samma! Det är jättetråkigt och jag är jätteledsen och jag känner mig orättvist behandlad. Jag är jätteavundsjuk på dem som springer och som kan anmäla sig till lopp och som kan se framemot nästa träningspass. Det börjar vara svårt att följa andras bloggar och jättesvårt att diskutera löpning och lopp med vänner. Även om jag till synes hanterar det bra så är jag verkligen inte glad över min situation. Egentligen hanterar jag det inte alls bra. Så nu vet ni det.
Men, som sagt, orkar jag inte klaga längre. Åtminstone inte högt. Jag kommer antagligen att göra en traditionsenlig analys av det gångna året, men det blir min sista klagan. Om jag bloggar så försöker jag göra det i positiv ton. Annars bloggar jag inte. Vänta er inga frekventa inlägg på oviss tid framöver.

Ha en skön väntan på julen!

Fluss och fysio

Jag blir aldrig sjuk.

Det gällde ända tills igår. Då fick jag ont i halsen och hosta och idag var jag röstlös. Inte så bra för en talterapeut precis.
Såpass sjuk att jag gick hem vid halva dagen idag. Såpass sjuk att jag skippade nio minuter planka igår. Idag fixade jag dagens tio, kanske orkar jag ännu ta igen gårdagen, vi får se.

Idag släpade jag mig ändå till fysioterapeuten som jag nu äntligen bestämde mig för att besöka. Inget nytt under solen direkt. Han var visserligen lite förvånad över att det fortfarande gör ont, men å andra sidan så utsätter jag mina knän för dålig ställning konstant, vilket inte precis minskar problemen.

Typ så här ser mina fötter ut:

Bilden är tagen härifrån.

Jag är plattfot som bara vad. Skyller på släktfel. Vristerna "ger efter" så att insidan av foten faller inåt, så att jag inte lyckas "hålla upp" foten, om ni förstår vad jag försöker säga. Jag har typ inget fotvalv alls.  Det gör att knäna vrids inåt och orsakar smärtan i knäna. Det är värre på vänster sida, märkte jag när jag såg mig i spegeln. Jag skulle stå på ett ben, böja knäet och skutta på ett ben, och då märkte jag tydligt hur knäet tar en märklig sväng inåt.
Troligen är detta den främsta orsaken till mina problem. Fysioterapeuten kollade också mina höftböjare och konstaterade att de är väldigt spända. När jag ligger på sängen med benen över kanten så pekar de typ rakt ut i stället för att falla neråt i en naturlig båge. Så jag får stretcha ordentligt nu.
Jag fick några nya övningar att göra, sådana som ska rätta till fotens position och inte direkt övningar för styrka. Jag ska stå på balansbräde, öva små hopp så att tyngdpunkten hålls rätt och träna statiska höftmuskler med hjälp av ett gummiband kring vristerna. Och så klart ska jag fortsätta med styrketräning, stretch och foamroller.
Han gav mig (eller Tristan) tid till trettondag. Om det inte är bättre tills dess så ska jag ta kontakt. För då är det något lurt med det här.
Han tyckte också att jag skulle anmäla mig till ett lopp (inte en mara, men kanske en halv till att börja med) för att höja motivationen i rehabiliteringen. Jag vet inte om jag ens vågar drömma om något sådant.

Nåja, nu är det väl vara att sätta igång. Jumppa till julmusik är väl inte så dumt?

Smärta

Smärta är väl bara en sinnesförnimmelse? Tyvärr är det rätt så jobbigt att leva med det.
Jag tycker det bara blir värre. Eller åtminstone blir det inte bättre. Medicinkuren hjälper inte alls och jag vaknar minst en gång om natten av att knäet skriker av smärta. Det kan bli styvt när jag sitter stilla och nerför trappor eller backar är det ondast. Är det så här ett löparknä skall kännas? Ont, även om man inte springer?
Jag börjar bli lite desperat. Eftersom företagets försäkring inte täcker fysioterapi (vilket läkaren ordinerade) så är jag tvungen att hitta på något annat. Jag hoppas att en annan försäkring skulle täcka sådana kostnader, men det tvivlar jag på. Hur som helst så vände jag mig till den kommunala hälsovården. Nog är det märkligt att vi har ett så bra men råddigt sjukvårdssystem. En privat läkares remiss duger inte på den kommunala sidan så först måste jag besöka en läkare på min egen hälsostation för att kunna få samma utlåtande för att sedan kunna få (eller ställas i kö till) kommunal fysioterapi. Nåjo, några läkartider fanns icke att boka förrän i januari. Så jag får återkomma. För att kanske få en läkartid i vår. För att få ställa mig i kö. Och kanske någon gång få den rehabilitering jag skulle behöva. Om det nu är löparknä det är fråga om.

Kanske får jag bara acceptera det? Att jag inte kan springa. Kanske får jag helt enkelt ge upp.

Thank God it's Friday!

Tristan

"Du har fina knän", sade ortopeden.
Hur kan fina knän göra så ont?
Inga skador varken i ledbanden eller menisken kunde märkas på magnetröntgenbilderna. Den enda avvikelsen var svullnad mellan tractus iliotibialis och femur lateral condyle, d.v.s. något som tyder på löparknä och friktionssyndrom.

Jaha.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Tydligen var maran så pass hård att löparknäsymptomen kom även om jag inte sprang. Det konstiga var ju att det kom plötsligt i futsalmatchen.
Visst är det ju en lättnad att ingenting är sönder, men nog känns det hopplöst på något sätt.

Kanske är jag inte gjord för att springa?

Nu då?

Läkaren rekommenderade fysioterapi, så nu försöker jag reda ut om jag får någon som betalar det. Fick en superstark pillerkur och om varken det eller fysioterapi biter så blir det kortisonspruta.

Vad ska jag göra?

Jag ger mig själv (fortsatt) springförbud för resten av november. Det blir alternativträning, droger och foamroller för hela slanten.

Men sedan? Jag vill ju inte ge upp löpningen. Men nog ser det ju lite mörkt ut just nu.

Jag gav mitt högerknä namnet Dolores. Nu är det dags att ge namn åt mitt vänstra också.
Det ska få heta Tristan. Det betyder ledsen eller den olycklige, tragisk hjälte eller född till sorg. Av förekommen anledning.

P, P, P vai P?

Det var nog det smidigaste läkarbesöket någonsin! Ortopeden var i förtid, vände och vred på knäet och skickade mig vidare på magnetröntgen. Jag hade tur, fick tid bara en timme senare! Också där var de i tid och det var gjort på en kvart. Ny läkartid inprickad redan i morgon!
Så, i morgon får jag min dom. Jag får veta, som läkaren uttryckte det, "hoidetaanko piikillä, puukolla, pillereillä vai pohjallisilla?"

Tills dess kan jag bara måla upp ett worst case scenario och försöka förstå mig på magnetröntgenbilderna jag fick hem.

Status

Inte så bra. I natt hade jag ondare i knäet än någonsin. Vaknade av en förskräcklig smärta och det kändes som om knäet hade låst sig totalt. Jag fick lirka fram och tillbaka och det tog flera minuter före det blev bättre. Jättemärkligt. Men så händer det ibland när jag sitter stilla länge och också under nätterna, men inte så här illa som i natt.

Så det är inte så bra. Ingen löpning (annat än ett par testrundor som definitivt inte räknas som löppass) på snart fyra veckor. Kul. Det kliar i benen.

I morgon skall jag besöka ortopeden. Jag fasar för besöket. Egentligen är det illa oberoende vad han konstaterar. Antingen säger han att jag ska vila (som om jag blev lyckligare av det). Eller också skickar han mig till operationssalen. Då kan jag bara drömma om att springa på väldigt väldigt länge.

I stället för att springa har jag byggt lite muskler. Något måste jag ju ha. Styrketräningen väcker dock lite motstridiga känslor. Å ena sidan är det kul att se resultat- jag blir ju faktiskt starkare! Å andra sidan vill jag inte skaffa mig alltför stora ben med tanke på att jag ändå helst springer. För det krävs uthålliga och långa fina muskler. Nu bygger jag ben för en sprinter och en överkropp för... en boxare?
Jag trivs med styrketräningen och det är kul att se att jag kan öka vikterna och att jag utvecklas. Samtidigt skulle jag ju helst träna uthållighet och grundkondition med tanke på löpningen.

Allra mest saknar jag löpningen. Saknar det något otroligt mycket! Och så har jag ångest över hur mycket tid som går till spillo. Om och när jag kan börja springa igen får jag bara acceptera det att jag måste börja från noll.

Statusuppdaterar i morgon efter ortopedbesöket. Antingen är jag ledsen och uppgiven eller ledsen och förtvivlad.

Storgråter

Jag är fem före färdig att kasta in handduken.

Jag knöt lenkkarna igen efter en veckas paus. I hopp om att det skulle bära längre än till närbutiken. Efter 700 meter sade det stopp och jag linkade tillbaka. Gråtande.
Visserligen gjorde det ont, men jag grät nog mest av besvikelse. Och ånger. Varför skulle jag spela fotboll?
Löparknä kan jag leva med. Det var okej idag, inga problem! Det är det där arma vänsterknät som tog stryk för knappa två veckor sedan.
Det måste ju ha hänt något. Jag tror jag fick en spark mot foten (bollen var i mellan) så att vristen vreds inåt. Smärta på utsidan av knäet och snett under. Det var inte svullet då och inte nu heller. Ont gör det när jag börjar springa (promenad, crosstrainer och benträning på gym har funkat) och ibland känns det av i trappor och nerförsbackar. Försöker ställa en diagnos med hjälp av Google, men om någon vill hjälpa till så är det fritt fram. Annars får väl en läkare ta sig en titt på det.

Ledsen är jag. Och arg. Känner mig orättvist behandlad, misslyckad och väldigt avundsjuk på alla som kan springa. Jag som har så mycket spring i benen! Det kändes annars så bra, så bra! Jag hade definitivt varit redo för en lång och skön runda!

Jag vet inte hur många fler smällar jag kan ta. Just nu tycker jag att allt vänder sig emot mig. Det är inte bara löpningen som orsakar denna känsla utan också annat jag upplever som livskvalitetssänkande. Jag vet inte heller hur jag ska handskas med det här nu. Just nu är jag mindre rationell och tänker sura och matstrejka resten av livet. Det lyckas väl tills i morgon eller så.

Kanske är det inte meningen att jag ska springa. Alls.

Undrar vad det då är tänkt att jag ska göra?

Frisk luft

Jag har varit på riktigt uselt humör de senaste dagarna. Trött, slö, irriterad. Det kan väl bero på många saker men helt säkert hänger det ihop med att jag inte kan springa. Detta leder i sin tur att jag går miste om en hel del frisk luft som jag annars brukar få. Det är inte alls samma sak att svettas på gymmet. Visst  pumpar adrenalinet då också men någon frisk luft får jag inte.

Alternativträning är vad jag sysslar med. Förvånad tipsade mig om crosstrainern och det provade jag på igår. Knäna protesterade inte och i sällskap av en tidning fick jag faktiskt 50 minuter att gå! Så det är ju faktiskt ett alternativ. Borde väl masa mig till simhallen också. Vattenlöpning vore säkert bra. Det var okej i somras, men då var det på simstadion, det var varmt och skönt och jag kunde kombinera det med solbad. Att ta sig till simhallen och trampa runt i en trång 25-metersbassäng är helt enkelt inte alls lockande.

Det var ett underbart springväder i morse. Och klockan var 10 fast den bara var 9! Jag suckade djupt, knöt promenadskorna och gick ut på stavpromenad. Skönt var det, trots allt. Dryga två timmar ute gav mig en bra dos med frisk luft så lite nöjdare var jag ju efteråt.

Problemet med stavgång är att jag verkligen får kämpa för att pulsen ska hållas över 120 slag/minut. Så mycket mer än motion blir ju inte de här passen.

Nåja. Jag tar en vecka i taget. Hoppas, hoppas jag snart ska kunna springa igen!

Identitetskris

Nog ska det till en hel del självförtroende och ironi för att en löpare ska ta stavarna och ge sig ut på promenad. Det är dock det enda jag har kunnat göra i motionsväg. Mina knän tillåter inte löpsteg riktigt ännu.
Igår klädde jag mig i anti-löpkläder och traskade på så fort jag kunde. I ett tempo kring 9. Kanske kan man bli bättre på att promenera också. Själva promenaden var rätt skön men jobbigt var det att möta andra löpare. Jag skämdes nästan och hade lust att säga att "jag brukar faktiskt också springa, just nu idkar jag rehab och alternativträning!"
För det är väl det jag gör. Stavgår och tränar på gym. Jag har blivit motionär. Borde kanske börja prenumerera på Må Bra i stället för Juoksija.

Om någon har bra tips på alternativträning så är jag tacksam. Simning är dock inte något jag kommer att börja med.

Jag skulle så gärna vilja planera och drömma om nästa säsong. Men jag vågar inte. Visst har jag blivit rätt så härdad av smällarna jag har fått ta i år men jag vet inte om jag klarar många fler besvikelser. Jag får väl bara ta dagen som den kommer. Och bygga överkropp under tiden.

På tal om gym. Det är inget fel på styrketräning. Tidigare tyckte jag att det var urtrist men visst är det lite kul att ta ut sig helt och småningom också se resultat. Öka lite vikterna, se musklerna svälla (yeah, right...). Men det är något jag inte gillar med mig själv när jag tränar där. Fördelen med speglar är att man kan ha koll på tekniken. Nackdelen (enligt min personliga åsikt) är att jag fastnar vid spegelbilden. Beundrar lite. Missnöjer mig lite. Jämför lite. Min kropp är helt okej men jag gillar inte den jag blir när jag iakttar mig själv. Plötsligt blir jag så kroppsfixerad. Det blir jag inte när jag springer.

Jag återkommer när jag känner mig som en löpare igen. Tills dess är jag en splittrad själ.

Olycksfågel

Jepp, jag kommer med mer klagovisor. Löparknä, fine, men gårdagens futsalturnering fick mig att gå som en 85-åring.
Först kändes det som en sträckning i baklåret. Sedan fick jag en smärre lårkaka på vaden. Vid det här laget visste jag inte på vilket ben jag skulle linka. I andra matchen tog jag en smäll till som resulterade i ont i knäet. Det andra. På utsidan och snett under knäskålen. Linkade mig igenom den tredje matchen men det var det knappast värt.
Under natten vaknade jag flera gånger av en grym smärta i knäet och idag meddelade jag att turneringens sista matcher får spelas utan mig.
Du kan säkert föreställa dig att jag är arg.

Känner mig som Kalle Anka. Undrar när vinden ska vända?