Back to basics...

... i två avseenden.
För det första måste jag återställa mig efter fem dagar utomlands. I söndags flög vi till Manchester, hyrde bil, plockade upp två av de bästa och körde vidare till Edinburgh. Det blev fem dagar bilande och vi fick se skotska landskap, stora sjöar, höga kullar och en massa får. Vi fick också uppleva det brittiska klimatet och missade således den värmebölja ni andra lär ha fått njuta och lida av.
Fem dagar utan träning är den längsta pausen jag har haft på jag vet inte hur länge. Det var en utmaning och inte alls så lätt. Dolores gillade inte att resa, knäet kändes av efter flyg- och bilresandet den första dagen och vår lilla bergsbestigning tog på när vi skulle ner igen. Det var mentalt jobbigt, men det gick. Nu gäller det att komma tillbaka till vanliga rutiner, speciellt när det gäller ätandet. Engelsk frukost, en massa flott och inga fibrer fick magen att svälla. Underbart skönt med rågbröd igen!

Halvvägs till toppen som inte var toppen. För bakom varje topp
gömde sig en ny, ännu högre topp.

För det andra får jag nolla och börja om på nytt när det gäller löpningen. Idag besökte jag fysioterapeuten igen och jag fick ett par inlägg till skorna. Det känns lite märkligt med knölen under foten som höjer fotvalvet och hindrar proneringen, men det vänjer jag mig vid. Jag får se om det blir för klumpigt i mina nuvarande skor då de redan har pronationsstöd. Jag ska ta och testa mina gamla neutrala skor (eller skaffa nya, hihi).

Idag testade jag inläggen. Knäet kändes inte, hurra! Om det är vilan eller inläggen eller något av ett under vet jag inte. Kanske inbillade jag mig att jag kände något märkligt i knäet, men det gjorde åtminstone inte ont. Avverkade dryga 8 km på fantastiska 50 minuter. Det var faktiskt ganska jobbigt. Benen var stela (säkert på grund av resan och tröttheten efter fyra timmars sömn) och pulsen hög. För att ge lite riktgivande tal så sprang jag i ca 5:30 tempo med en puls kring 150 (normalt kring 135) och när jag "spurtade" på slutet i Riga-maratonfart (5 min/km) steg pulsen till 170.
Så nu gäller det att nolla och börja om igen. Börja springa sakta, långa, sega, lugna, för att få ner pulsen och vänja kroppen. Sänka ribban och springa försiktiga intervaller. Glömma att slå inofficiella PB:n på min vanliga tiokilometerslänk. Förutsatt att Dolores är med på noterna. Jag är lite rädd att knäet inte gillar långa sega rundor.
Om jag kan träna i juli och augusti, kanske jag kan tävla i september eller oktober. Jag vågar dock inte hoppas.

Trött efter resan och egentligen ganska glad att vi inte behöver äta pubmat i kväll, även om också det var en upplevelse och en erfarenhet att ha i bagaget. Om någon funderar på resmål så kan jag med gott samvete rekommendera bilsemester i Storbritannien!