Okej?

Det var helt okej att promenera till simhallen i morse.
Att pulsen stiger till 140 när jag stavgår är inte okej. Tecken på skitkondis.
Det var också helt okej att ha en hel bana för mig själv de första 500 metrarna.
Det var inte okej att Tristan* gnällde under vattenlöpningen.
Det var inte heller okej att mina anti-fog-simglasögon immade igen så att jag måste skölja dem varannan runda.
Det var inte okej att ett väldigt fullvuxet par hånglades i bassängen betedde sig som nyförälskade tonåringar.
Det var okej att följa med en grupp unga (7-10 år) barn som tränade simhopp. De var superduktiga!
Det var jätteokej att sitta i bastun efter simningen.
Det var inte okej att dra på mig halvsvettiga kläder.
Det var inte alls okej att promenera hem från simhallen.
Det var okej igen när jag fick fylla hålet i magen med frukt och mat.
Det var okej att skippa lördagsstädningen idag. Det är knappast okej i morgon.
Det var okej att stöta på mamma på väg till stan och således bli bjuden på kaffe och en maffig morotskaka! Annars hade det nog gått en hel dag utan att jag hade talat med en enda person.
Det var okej att shoppa och bränna lite pengar. Julmusiken okejar jag om en vecka.
Det var inte okej att komma hem till en tom lägenhet. Inte okej att ha en lördagskväll för mig själv.
Kanske kan det bli okej med film och godis? Eller så inte.

Det är inte okej att jag bloggar om allt annat än löpning just nu. Åtminstone är inte jag okej med det. Vet inte om jag vill fortsätta med det.
Jag är inte okej med min situation. Gör mitt bästa för att vara okej med att jag är okej ändå.

Det blev väl en okej dag om man räknar medeltalen av okej- och okej+.
Hoppas du har haft en okej dag!


*Vänster löparknä som jag givit namnet tristan.