Status

Inte så bra. I natt hade jag ondare i knäet än någonsin. Vaknade av en förskräcklig smärta och det kändes som om knäet hade låst sig totalt. Jag fick lirka fram och tillbaka och det tog flera minuter före det blev bättre. Jättemärkligt. Men så händer det ibland när jag sitter stilla länge och också under nätterna, men inte så här illa som i natt.

Så det är inte så bra. Ingen löpning (annat än ett par testrundor som definitivt inte räknas som löppass) på snart fyra veckor. Kul. Det kliar i benen.

I morgon skall jag besöka ortopeden. Jag fasar för besöket. Egentligen är det illa oberoende vad han konstaterar. Antingen säger han att jag ska vila (som om jag blev lyckligare av det). Eller också skickar han mig till operationssalen. Då kan jag bara drömma om att springa på väldigt väldigt länge.

I stället för att springa har jag byggt lite muskler. Något måste jag ju ha. Styrketräningen väcker dock lite motstridiga känslor. Å ena sidan är det kul att se resultat- jag blir ju faktiskt starkare! Å andra sidan vill jag inte skaffa mig alltför stora ben med tanke på att jag ändå helst springer. För det krävs uthålliga och långa fina muskler. Nu bygger jag ben för en sprinter och en överkropp för... en boxare?
Jag trivs med styrketräningen och det är kul att se att jag kan öka vikterna och att jag utvecklas. Samtidigt skulle jag ju helst träna uthållighet och grundkondition med tanke på löpningen.

Allra mest saknar jag löpningen. Saknar det något otroligt mycket! Och så har jag ångest över hur mycket tid som går till spillo. Om och när jag kan börja springa igen får jag bara acceptera det att jag måste börja från noll.

Statusuppdaterar i morgon efter ortopedbesöket. Antingen är jag ledsen och uppgiven eller ledsen och förtvivlad.