Landelöpning

Dags för mellanrapport!

Efter dryga två veckor på lande är vi tillbaka i stan igen för några dagar. Vi har levt på nypotatis och sill, solat, läst och latat oss. Dagarna fick bara gå och så skall det också vara.
Lite träning har jag nog också fått in. Jag lyckades nästan hålla mig till min varannandagsregel. Jag lyckades också bara nästan hålla mig till riktiga grundkondislänkar. Bara nästan.
Knäet har varit nästan bra. Jag tror mig alltid ana något ont i höger knä, men jag har inte varit tvungen att avbryta eller avstå från ett pass. Kondisen är vad den är. Jag springer långsamt (kring 6:30-7-tempo) och pulsen vill stiga till närmare 150 om jag ökar ens lite. Springer jag intervaller hackar hjärtat 180 slag i minuten. Men jag springer.
Annars är sommarstället det bästa stället, men när det kommer till löpning är det världens tråkigaste. Jag kan springa av och an längs landsvägen och välja antingen det ena hållet eller det andra. Kul. Nåja, i år lyckades jag faktiskt trixa lite och jag tror jag lyckades undvika samma runda så när som på en gång. Under den några dagar långa båtutfärden fick jag också springa på helt nya ställen.

Airisto-Rödhäll 12 km med lillebror. 

Den sällskapligaste rundan blev från Airisto hem. Lillebror nr 1 körde dit oss med båt och jag och lillebror nr 2 sprang medan Jan vinglade bredvid på cykeln.
Den tidigaste rundan blev en morgonlänk tillsammans med Jan. Kul med sällskap.
Den knäppaste länken sprang jag över Nagu. Jag fick för mig att avsluta båtutfärden där och sprang hemåt medan resten av besättningen tuffade sjövägen. Miss Garmin hade laddat ur (inte särskilt konstigt) och telefonen hade en röd akkupripla kvar. Jag hade således ingen uppfattning om tid eller om var jag var och det var en märklig känsla. Ett par kilometer före färjan började det spöregna och jag stod och huttrade och fick Jan att komma efter mig från färjfästet efter en lite kylig färd över fjärden.
Den argaste och kortaste blev aggressionsintervaller. Jag sprang så fort jag kunde i alla backar, både upp och ner. Detta för att bli av med vreden orsakad av förlorade badmintonset.
Den länk som gjorde mest ont  var nog igår. Blåsor på lilltån och under foten. AJ!
Den längsta blev också den hetaste och bästa. 20 kilometer! Att börja vid halv tio var inte tillräckligt tidigt för att få en sval länk. Sprang en omväg mot Pargas city och vid 20 km prick blev jag upplockad på vägen. Annars hade det blivit lite för långt. Nöjd var jag och en strimma hopp glittrade i vattnet när jag plumsade i.

15 bakom och 5 framför.

Jag hann med lite smålänkar och en pyramid också. Och muskelkondis så gott som alla dagar, så nu har jag en mage av stål.

Samtidigt som jag är glad att jag har kunnat springa så mycket som jag har, är jag orolig över knäet och osäker på min löpning. Dessutom känns det skit att känna mig skit när jag efter länken bara kan konstatera usel kondis.
Juli får ännu gå på prov. Sedan är det dags att smida planer.
Nu skall jag ut i hallonbuskarna. Ha en fortsatt skön sommar!