Ruta ett

Jag har nu testsprungit ett par gånger med varierande framgång. Jag klarar ungefär fyra kilometer utan problem, sedan gör knät sig påmint. Först en flummig känsla som inte tvingar mig att sluta och till sist så att jag hellre går. Jag har lyckats timea det så bra att jag har varit nästan hemma när knät har sagt ifrån.

Det går lite bra, men inte så bra som jag skulle önska. Förutom att knät gnäller är kondisen det andra jag oroar mig över. Eller snarare den icke-existerande kondisen. Den försvinner på tre månader, tro mig!
Jag är tillbaka till ruta ett. Eller tja, har jag ens någonsin varit där? Jag har alltid haft hyfsad kondition, också före jag började springa "på riktigt". Jag har nog inte på år och dagar har tyckt att det är så här tungt att springa en halvtimme. Sprang i 6-tempo och tyckte att det var fort och hjärtat bankade på i oförskämd hastighet. Fem kilometer tog nästan död på mig och jag var faktiskt lättad när det var över.
Usch! Om jag inte visste att löpning kan vara alldeles underbart skulle jag direkt lämna skorna på hyllan och äta godis i stället.

Nåja. Nu blir det två dagar helvila inför utbildningsdagarna. Jag hoppas verkligen att jag varken ska behöva skämmas för knäont eller usel kondition. Det känns ju nog lite bortkastat att värva mig som löpcoach just nu…

Jag vill tillbaka. Jag kommer tillbaka. Sakta men säkert. Helt säkert.