Monstret i mig

Jag har ett monster inom mig. Han kommer fram när jag är som mest sårbar. När jag är trött eller ledsen eller tycker att jag inte har presterat nog så får han mig att känna mig dålig och värdelös. Det är han som får mig att tycka illa om mig själv, vara missnöjd med min kropp, tycka att jag är dålig på det jag gör, att jag är en patetisk wannabe-löpare och att jag verkligen inte skall gå och tro att jag är något. Mitt självförtroende är monstrets motståndare men av någon anledning är självförtroendet svagare. Åtminstone just nu.

Jag älskar att prestera bra. Jag vill lyckas, jag vill bli bättre och med tanke på löpningen så är motivationen på topp. Jag vill! När jag sedan inte kan eller lyckas, kommer monstret fram. Han grälar på mig och jag lyssnar.

Idag fick jag ett gymprogram som stöder löpnträningen. Jättebra! Utom att jag hade svårt med att orka. Med en lång arbetsvecka och en lång dag bakom mig var energin noll och mjölksyran överrumplade mig redan efter de första rörelserna. Jag är slut, jag vet. Men jag tog det rätt så hårt. Jag kan ju inte. Det här kommer aldrig att gå. Dagens erfarenhet ledde så klart till att jag började tvivla på mig själv och på halvmaran om en dryg vecka. Det kommer aldrig att gå.

Den här veckan borde jag vara stolt över att jag på onsdagen höll mig till den planerade vilodagen. Jag fuskade inte och jag åt som jag skulle. Det är svårt och jag jobbar fortfarande hårt med att inte bli rastlös och orolig om jag inte tränar. Jag jobbar med att bli du med mig själv också när jag inte springer.

Att jag har en ätstörning i bakgrunden är onödigt att dölja. Det är inget jag är stolt över, inget jag gärna pratar om, men inte heller något att förtränga eller förneka. Jag är i förhållandevis gott skick nu och mår bra, men sjukdomen spökar fortfarande ibland. Speciellt i sådana här stunder. Den gjorde ett par år till ett helvete och för mig är löpningen just nu en sak i mitt liv som håller mig vid liv. Jag vill springa, jag vill vara frisk och det ger mig krafter att kämpa mot ätstörningsspöket. Motivationen hjälper mig att träna och äta sunt. Det skiter sig när monstret tar över. 

Nåja. Jag skall sluta med denna självömkan nu. Det finns bättre dagar och sämre dagar och alla träningspass kan inte vara bra. Ibland är det självförtroendet som vinner, idag fick jag bannor av monstret inom mig. Det är en ny dag i morgon och då får vi se vem som vinner.

Hur gör du när du känner att du inte klarar det du hade hoppats klara? Hur hanterar du misslyckanden? Är du du med dig själv?