Idag var det Juoksukoulu och på programmet stod maksimikestävyys. Vad den rätta termen är på svenska kanske någon guru kunde upplysa mig om. Hur som helst är meningen med den här typen av träning att försöka uppnå maximipuls och ta sig långt över trevlighetsgränsen. Det skall kännas och det skall kännas illa. Återhämtningen mellan spurterna är långa, så att man orkar för fullt en gång till. Man kan säkert träna detta på hur många sätt som helst, vi gjorde det på följande sätt:
2x2 min, 2x1,5 min, 2x1 min. Mellan varje spurt var det åtminstone tre minuter återhämtning, det kan vara längre också, så att pulsen sjunker och man andas normalt igen. Intervallen gjorde vi med accelererande fart, börja hårt, men inte för fullt. Öka lite småningom och ha full fart på slutet. Förhoppningsvis rör sig pulsen väldigt nära max.
Jag lyckades inte nå riktigt ända dit, som bäst hade jag pulsen på 189. Jag vet inte exakt vad min maxpuls är, men den borde nog ligga på 190-nånting. Det kändes nog, men kanske var jag lite för försiktigt. Rädd att inte orka ända till slut. Och så kanske jag inte ville ta i för hårt med halvmaraton så nära inpå.
Jag är inte särskilt förtjust i den här typen av träning och jag tror det går lättare i grupp än ensam. Vilken galning skaffar sig blodsmak i munnen på egen hand då det går så mycket lättare när man har någon att tävla lite mot?
Det var den sista löpningen före söndagens lopp. I morgon och på lördag är det fotbollsturnering, så vi får väl se hur den uppladdningen fungerar... Skoj blir det ändå och bara jag inte skadar mig så klarar jag nog 21 km på söndagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar