Det gick undan!

Jess! Det blev personbästa idag! Halvmaraton i Vanda gick på 1:35:38! Jag är nöjd och glad!

Det var ett riktigt bra lopp. Väl arrangerat och allt gick smidigt. Det var inte särskilt många deltagare (drygt 1600 totalt, både hel och halv maraton), så det var inte trångt på samma sätt som i HCR. Så jag hade gott om plats och jag behövde inte slösa energi på att tränga mig förbi långsammare löpare. 

Jag trodde att jag startade för hårt och efter en dryg kilometer hörde jag att farten låg på under 4 minuter per kilometer (tjuvlyssnade på Garminägare). Så fort gick det och jag var rädd att jag inte skulle orka. Jag tror att farten jämnade ut sig efter de första kilometrarna och jag lyckades hålla ett bra tempo. Ganska snabbt började jag känna av mina icke-utvilade ben, vilket också väckte en viss oro. Inte så bra om benen börjar kännas tunga redan efter sju kilometer...

Rutten var fin och det var inte alls illa att springa samma runda två gånger. Det var märkligt att tycka att det gick fort undan samtidigt som det kändes som ett evighetslopp. 

Det var en fördel med att det inte var en stor tävling, jag hade mycket plats. Ett stort minus var att det saknades hejarklacker längs vägen. På vissa ställen var det helt folktomt och det är hejarop jag behöver! Även om ingen skulle heja på just mig så är det jätteviktigt med publik! Visst hade de musik på vissa ställen och vid mållinjen var det så klart folk, men någon bra stämning var det inte. Tyvärr. Vid mål fick man en påse med bröd och ost och yoghurt och någon återhämtningsdryck och en äcklig lakrits-dumble. Och medalj så klart. Det superväder och en jättesnabb rutt. Mest asfalt och rätt så platt. Perfekt!

Jag då?

För första gången hade jag inte magen upp och ner under loppet, och det är jag glad för! Nu var tankningen bra inför loppet. Jag har lärt mig! Benen var som sagt inte så utvilade. De kändes tunga hela loppet och för första gången upplevde jag mjölksyra i rumpan! Det var intressant. Kanske hade jag inte kunnat springa bättre, men det hade kunnat kännas bättre. Det kan jag satsa på nästa gång. Jag har ingen aning om min hastighet, men jag tror den var rätt så jämn. Vid halva loppet hade det gått 47 minuter. Min medelpuls låg på 178! Så inte att undra på att jag var utpumpad. De sista kilometrarna sprang jag mer med huvudet än kroppen. Hade det inte varit tävling skulle jag ha slutat. Den där adrenalinkicken jag väntade på kom nog aldrig. Inte vad jag märkte i alla fall. Lite extra hade jag för en slutspurt. Väl i mål var jag slut. Men glad och nöjd.

Nu börjar det kännas i musklerna. Vaderna är fem före att börja krampa och höftböjaren som var öm redan igår gör sig nog också känd. Värst av allt är illamåendet. Är det bara jag som börjar må skit efter en sådan här ansträngning? Elelr har någon annan upplevt det? Jag mår illa, det bubblar i magen och... ja, jag behöver ju inte gå in på detaljer. Jag har hört att mjölksyran kan ge illamående. Typ att den kommer i magen. Är det månne sant? I så fall kunde det vara en logisk förklaring.

Personbästa är alltid något att vara nöjd med. Den här gången gick det mesta bra men nog har jag ändå mycket att lära mig och förbättra med tanke på förberedelser inför loppet. 

Drömmen om 1:30 lever vidare. 

På målrakan. Stolt över min outfit.

Glad och nöjd!

Vinnarskorna har tagit mig genom tre lopp! Det gör ont att
veta att deras dagar börjar vara sprungna. De har tjänat mig väl
och jag bara älskar färgen!