Stegrande

Förra veckan utmanade jag mig själv under långpasset genom att öka tempot ordentligt fyra kilometer på slutet. För att märka att jag faktiskt har en växel att lägga i om det behövs.
Idag utmanade jag mig själv på annat sätt.
Där någonstans intill sandvägen mellan Hertonäs och Vik finns ett ställe där det går trappor upp mot en fin utkikspunkt. Vingliga, skrangliga sådana. Dem tänkte jag bestiga.

Enkelt, tänkte jag i mitt hömod. Någon minut senare var benen till bredden fyllda av mjölksyra och jag var glad att det inte var fler trappor än så.

Väl uppe pustade jag ut, kollade på utsikten och lät pulsen sjunka igen. Kul variation under ett annars grått och regnsjukt långpass.
Efter att ha lyckats tappa bort mig i skidspåret någonstans mellan Hertonäs och Gammelstadsforsen och således fått några hundra meter terränglöpning inbakat i passet och till slut tagit mig hem igen, var jag rätt så sönder. Värkande ben, susande löparknä och ilande akilleshäl. Men glad och nöjd ändå. Det blev 20 km på två timmar och fem minuter. Inklusive en stigning i både höjd och puls.
Någon dag kanske jag tar mig an den beryktade Malmgårdstoppen.

På tal om utmaningar...

... för vissa räcker det inte att springa maraton. Då springer de 100 km ultra i stället. För andra räcker inte med att lägga 1000-bitars pussel. Då lägger de 4000-bitar i stället.