Riga

Resan då? Jag känner att jag har en viss skyldighet att berätta om Rigaresan, även om den inte riktigt blev den där drömresan jag hade målat upp för mig. Dels för att jag gärna vill berätta om och rekommendera Riga som resmål, dels för att jag vill göra smygreklam för researrangören som vi anlitade.
När jag i vintras googlade "maratonmatkat" hittade jag Vetikko Travel. Det är en liten privat firma som ordnar maratonresor och mycket annat också. Det som lockade var att jag fick en personlig kontakt med arrangören (Paula Vetikko) och så råkade de erbjuda en lämplig resa också.
Vi fick resan serverad på fat. Paula fixade allt från flyg, hotell och transport till nummerlapp och guidad rundtur i stan. Om jag någonsin kan springa igen anlitar jag gärna samma firma.
Vi åkte på fredagen och det enda som gjorde mig orolig var propellerplanet som förde ett fruktansvärt oväsen hela timmen till Riga. Hotellet var snyggt och personalen vänlig och efter en natt i ett smällhett rum gick det bra att byta till ett rum där luftkonditioneringen fungerade. För maratonlöparnas skull öppnade de för frukost redan klockan sex på söndagen.
Riga är en alldeles otroligt fin stad och vi hade tur med vädret. Sol och sommarvärme och hela staden blomstrade. På lördag förmiddag fick vi en guidad tur runt stan och vi tittade på otroliga jugendbyggnader och bekantade oss med gamla stan. Staden gav ett rent och snyggt intryck och under helgen var det lugnt och tyst i och med att de flesta lär åka ut till sina sommarställen över veckoslutet.
Lördagen var skön. Jag tankade vätska och ordentligt med mat, så energi var det ingen brist på inför loppet.

Loppet då? Det var ju en flopp, kan man minst sagt säga. Helst vill jag bara glömma det. Men jag måste ändå berätta om det, kanske mest för min egen skull.
Att starten var redan 8.30 var inget större problem. Jag tankade med rostbröd och Elovena-snabbgröt (bra att ha med om man är osäker på vad hotellet har att erbjuda) och vi traskade iväg till start i god tid.

Innan start.

Jag var nervös, men på ett bra sätt. Det började så bra, så bra. Benen kändes utvilade, magen var det inget problem med och jag rullade på i bra tempo. Hett så sjutton, men vi fick vatten och energidryck lagom ofta för att klara. Jag tror kepsen räddade mig från värmeslag.

So far so good.

Fram till 21 km höll jag ett tempo på 4:40-4:50 ungefär. Så det gick undan. Vid 18 tog jag min gel och vid 19 kände jag av knäet. Där började de mest plågsamma 15 kilometrarna, både fysiskt och psykiskt.
Vid halvan klockande jag 1:41 och då började jag bli rädd. Jag var beredd att ge upp, men knäet svek inte helt och jag fortsatte så gott det gick. Farten sjönk till 5-tempo. Småningom blev benen tunga, det var ju inte en särskilt ergonomisk stil jag hade då jag stundvis haltade fram. Trettiokilometersmuren kom redan vid 25 och jag hade svårt att hålla tempot. När 3:30-hararna kom förbi började jag tappa hoppet. Vid 32-33 km var tempot nere i 5:30-5:45 och vid 34 gick jag första gången. Då såg jag också Jan komma emot, han hade väl börjat ana att allt inte stod rätt till. Jag gick, linkade, joggade, gick... Försökte. Jag övervägde så klart att gå resten och klara loppet med en skittid, värmeslag och ett totalförstört knä. Till slut gav jag upp. Gav upp. Stängde av miss Garmin vid tre timmar jämnt och med 35 kilometer bakom mig. Gick hem igen.

Först var jag arg. Sedan bara tom. Sedan ledsen, riktigt ledsen. Det är jag nog fortfarande, så där gråtmild med en konstig känsla i magen och bröstet.
Det var inte så det skulle sluta. Inte alls.
Det var inte bara knäet som gick sönder. Jag gick sönder lite grann jag också. Mitt jag tog stryk och det tar nog en tid för mig att läkas.
Jag går igenom gårdagen om och om igen. Tänker på vad jag kunde ha gjort, hur det borde ha gått. Varför gick det inte så? Borde jag ändå ha tagit mig ända fram? Varför avbröt jag? Herregud, jag gav ju upp! Skam, skuld, misslyckande. Jag kan inte möta min egen blick.
Idag lämnade jag Riga med en bitter eftersmak, med vemod och ledsamhet. Även om det för övrigt var en skön resa.
Det är ju nu jag borde sitta och granska Vetikko Travels hemsida och spontananmäla mig till nästa tävling. Nu är det så avlägset. När kan jag ens springa igen? Hela vinterns och vårens träning för detta? vad gör jag nu, med en kondis som är bättre än någonsin förr? Det harmar ju också att det var just det här loppet. Det var vårens höjdpunkt som jag hade sett framemot och som gav mig kraft att orka genom arbetsveckorna när de var som värst. Och det var höjdpunkten som skulle ge mig ork för resten av våren och inspiration inför nästa utmaning.
Det kunde ens ha varit något udda Nurmijärvimaraton, då hade det nog inte stört mig lika mycket.

Knäet då? Det gör ont ännu idag. Det styvnade till och nu är det en aning svullet. Och så hörs det ett märkligt gnisslande vid sidan av knäskålen när jag böjer det. I morgon går jag till ortopeden. Jag vet inte om jag skall hoppas på löparknä eller något annat. Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och önska att jag fick vakna igår i Riga med friskt knä och springa maraton på 3:30. Så långt kommen i min bearbetning är jag.

För att undvika en deppig slutkläm kan jag sammanfatta mig så här:
Jag kan varmt rekommendera Riga som resmål för dig som funderar på vilken stad i Europa du skall tillbringa ett veckoslut i.
Jag kan varmt rekommendera maraton i Riga för dig som gillar att slita asfalt på lagomstora tävlingar. Det var välarrangerat på alla sätt.
Jag kan varmt rekommendera Vetikko Travel om du vill ha en arrangerad maratonresa. Kolla in hemsidan, de erbjuder en massa spännande resor!

Ni som laddar upp inför Stockholm, er önskar jag bättre löplycka!