Först knäet. Nu akillessenan. Men i bakgrunden en kropp som inte riktigt fungerar.
Jag får helt enkelt ta och prioritera om.
Mindre belastning en tid framöver. Mindre träning, helt enkelt. Tills jag börjar fungera igen.
Jag slutar knappast springa, men jag får nöja mig med färre gånger i veckan, kortare pass och mindre ambitiösa mål. Huruvida jag tävlar i höst vill jag inte lova ens mig själv. Om jag gör det är det bara på skoj.
(Om någon har tips på träningsprogram där man kommer undan med 3-4 korta men kvalitetsmässigt bra pass så att man utvecklar fartuthållighet och upprätthåller grundkonditionen så tackar jag och tar emot.)
Jag är ledsen. Men nu är det helt enkelt så att hälsan får vara viktigare. Jag kommer igen. Kanske på gamla dar, som många långdistanslöpare.
 |
| Parkerade. |
ps. Än en gång kom Juoksija med artiklar som passar min livs(eller löpnings-)situation. "Akillesvaivat kuriin" läses med intresse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar