Dagens träning kändes som en bestraffning. Jag skulle straffa mig själv för veckans slapphet och slarv. Ut på en hård runda så att jag riktigt skulle längta efter en vilodag! Regnet var grädden på tårtan.
Det blev två varv runt Malms flygfält (á ca 5,6 km) på 53 minuter. Det kändes åtminstone hårt. Så där strax under behaglighetsgränsen. Och efter en timme filmtitt i soffan känner sig både lår och vader bestraffade.
Ända sedan maraton i augusti har mina framlår haft svårt att återhämta sig och de blir lätt ömma när jag tränar. Undrar om återhämtningen blev på hälft?
Vad är det som driver en att ensam sticka ut och plåga sig själv. Ingen kollar ju, jag kunde lika väl ha fuskat. Nöjd är jag trots att jag vet att det inte är så bra om framlåren är ömma redan efter 10 km. Hur blir det då när jag ska springa 21? Det ironiska med min prestation är att jag avslutade med att ta hissen upp till tredje våningen. Hurtigt.
I morgon blir det antingen en kort återhämtning på morgonen eller gym utan benträning. Vädret får avgöra. Oberoende blir det shopping och det om något är bra och lugn återhämtande motion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar