Aktia Cup, del 2

Jag fick sänka ribban lite idag. Målet behövde inte vara att slå rekord, det räckte med att klara mig på 45 minuter. 43:22 blev det till sist, så det var jag helt nöjd med. EXAKT samma tid som förra gången! Jag är nöjd med tanke på väderförhållandena.

 

Jag var nervös den här gången. Så där skitnervös.

Det var iskallt. -5 visande termometern, men blåsten gjorde att det kändes som typ -12. Jag hade ändå precis lagom mycket kläder på mig. Det är nästan värre att ha det för varmt än småhuttrigt. Och så får man ju upp värmen när man springer.

Grym motvind på ditvägen. Vägen var plogad men långa bitar var täckta med snömodd som stundvis fick det att kännas som att jag sprang på ställe.

Vid ca 4 km hakade jag på en herreman som höll bra tempo. Vi småpratade, turades om att dra och vi skiljdes först vid ca 8 km då jag ökade (eller han sackade efter, vet inte vilketdera).

 

På ditvägen höll jag nog på att ge upp hoppet om en hyfsad tid. Jag märkte att jag sprang för långsamt och det kändes tungt med all snömodd, det dåliga fotfästet och den eländiga motvinden. När de första damerna kom emot blev jag lite deppad, jag hade ju ännu en halv kilometer kvar till vändningen. Och nog beundrar jag (och avundas lite) tjejen som vid startlinjen pinnade iväg och som hörde till de snabbaste i damserien. Hon är knappast längre än 150 cm, pytteliten på alla sätt och jag hade inte blivit förvånad om hon hade blåst iväg med vinden. Kanske åkte hon snålskjuts.

 

Visst skulle jag kunna skylla på väderförhållandena, men ändå fanns det ju de som sprang redigt under 40 minuter. Så jag skyller på bristfällig träning och att jag helt enkelt inte är tillräckligt bra. Nu finns det inget annat att göra än att träna. Hårdare. Pressa mig själv. Intervaller i 4- tempo. För jäklar, jag SKA klara tian under 40 minuter! När, är en annan fråga.

 

Får se hur det blir i januari och februari. Det skulle inte behöva vara smällkallt då.

 

Dagens urk: magen bubblade vid ca 6 km. Det motarbetade jag med att tänka att jag har klarat en maraton med karusell i magen, så då skall väl fyra inte vara något problem. Kul är det dock aldrig.

Dagens jess!: mitt knä bar mig hela vägen! Det gjorde sig påmint vid 9 km, men annars var det inte alls sjukt. JESS! Efteråt var det lite styvt, men nu är det riktigt prima. Fortsätter min Voltraren-kur ännu några dagar, bara för säkerthets skull.

Dagens ljud: hundratals vinterdobbar som smattrar mot asfalten.