2012

Jag kan väl påstå att 2012 blev året då jag gick från att "fara ut på lenkki" till att "träna långdistanslöpning". Nummerlappen på magen gjorde mig plötsligt till en löpare.

Det var egentligen först i våras som jag började träna "på allvar". Visst har jag ju sprungit fast hur länge, men det blev mer målmedvetet i och med att jag bestämde mig för att springa maraton.

Det var väl något av ett infall. Jag sprang mitt andra halvmaratonlopp i maj och det gick superbra. Jag hade länge drömt om att springa maraton och när jag nu var så hög på segrarkänslan så gick det ganska snabbt. Klick! Och så var jag plötsligt anmäld till HCM. Det var då jag började träna. Jag fick ett träningsprogram som jag följde och det gav mig en helt ny bild av vad löpning egentligen kan vara. Det är så mycket mer än att bara sticka ut på länk i samma tempo, samma tid, samma runda.

För att samanfatta löparåret så har jag under 2012

blivit medlem i Running Finland och fått en hel massa nya bekantskaper,

startat min träningsblogg,

börjat inse att löpning inte är en billig gren,

stiftat bekantskap med intervallträning och märkt att jag gör framsteg,

sprungit mitt första maratonlopp,

slagit två personbästa på halvmaraton,

sprungit min första officiella tia (!),

deltagit i Unisports Juoksukoulu,

inte varit tvungen att hoppa av vägen för en sissipaska fullt så många gånger som 2011,

insett vikten av vila och näring och att dessa två i samband med träningen ger resultat,

fått vänja mig vid att träna på eftermiddagarna på grund av arbetet,

satt upp mål som för mig känns bra och realistiska för 2013.

Dessutom kan man väl säga att löpningen blev min räddning. Sedan 2010 har jag kämpat med ett osunt och förvrängt förhållande till mat och motion, vilket ledde till att jag var allt annat än i form (även om min uppfattning var en annan). Nu är det löpning som gäller och jag vet att jag måste sköta mig för att klara mig. Det har funkat och jag är i skick. Åtminstone fysiskt.

Jag har en medfödd tävlingsinstinkt och när jag går in för något så gör jag det ordentligt. Just nu försöker jag väl hitta min egen nivå och sätta upp mål enligt vad som är realistiskt. Jag kan inte bli nästa Puotiniemi eftersom jag jobbar heltid och inte hinner träna lika mycket. Dessutom är inte löpningen allt. Det återstår väl bara att se hur långt jag kan gå. Och vara nöjd med det.

Jag har såklart funderat på nästa år och nästa stora mål. I vår är det Riga Marathon 19.5 som gäller. Två veckor före det värmer jag upp med HCR. Anmälde mig till båda idag.

Sedan vet jag inte riktigt. Paavo Nurmi Maraton i slutet av juni skulle vara skoj. Och Pargas-Nagu-Korpo i juli låter lockande.

Hösten är väldigt öppen ännu. HCM skulle vara favorit i repris, men Esbo strandmaraton är också ett alternativ. Utomlands är ju också en möjlighet. Den som lever får springa.

2013 får gärna bli ett år med många nya erfarenheter. Jag vill definitivt bli bättre, starkare och snabbare och jag hoppas att jag får utvecklas under det kommande året. Också som person. 

Året 2012 tänkte jag avsluta med en nyårslänk till Borgå. Får se om jag överlever.

Gott nytt år 2013!


Redigerat i efterhand: Jag överlevde inte min nyårslänk. Efter 20 km och med 20 kvar fick jag avbryta och ringa efter Jan. Sabla knä! Och vilken misslyckad känsla! Kunde året ha fått ett snöpligare slut?