Helsingfors runt

Också ett sätt att tillbringa en lördag.

Ända sedan duktiga Michaelas femtia har jag lekt med tanken om att springa lite längre. Så där lagom extremt. Ju mer jag tänkte på det och ju mer jag fantiserade om hur det skulle vara, desto svårare var det att bli kvitt tanken. Så nu var det bara att göra det.
Jag mätte upp en rutt på Reittiopas och det blev ungeför 48 km. Så långt har jag aldrig sprungit förr, men det är heller inte oöverkomligt. Jag åt gröt utöver det normala morgonmålet och lagade till en pepparkaksdeg medan frukosten sjönk.
Jag utrustade mig med lagomlätta kläder, ett par energigel, telefon, näsdukar, hemnyckel och en femma. För att göra det mindre vansinnigt tog jag med busskortet också. Just in case. Jag som är van vid att springa med bara hemnyckel som packning tyckte det kändes tungt i fickorna, men jag vande mig.
Det var inte särskilt kallt idag, strax under noll, och jag var rädd för att klä mig för varmt. Det är det äckligaste som finns. Det blev vinterlöpbyxorna utan långkalsonger och under jackan hade jag kortärmat. Det var perfekt, jag frös visserligen lite på de blåsiga ställena och efter min paus, men annars var det bra.
Med kartan inmemorerad gav jag mig ut före soluppgången (när solen går upp efter 9 är det inte farligt tidit).
Efter en rätt så lätt vecka med vila både på onsdag och fredag var benen i prima skick. Jag styrde stegen mot Östra Centrum och sprang längs med Ring 1:an. Tur att jag började i den ändan eftersom det var den tråkigaste biten. Det var ändå den snabbaste sträckan, cykelvägarna var bra plogade och sandade. Från Östra Centrum tog jag mig mot Hertonäs och beundrade BMW:na i bilbutiksfönstren där jag yrade i industriområdet. Jag hade ett blåsigt och kallt minne av Brändö bro men nu var det vindstilla och fint. Från Fiskehamnen mot Hagnäs och sedan längs med stranden.

Rundade Skatudden och efter ganska prick två timmar befann jag mig på salutorget. Det kändes absurt. Fortsatte längs kajen och kände mig som kärringen mot strömmen då alla Silja Line- passagerare vandrade emot mig.

Den här kom springande emot mig.

Slickade strandkanten ända till Ärtholmen eller vad det nu blir, och därifrån tog jag mig in mot Tölö. Jag hade planera rutten så att jag kunde ta kiss- och matpaus i Kisahalli och det var ett ganska perfekt drag. Tankade vatten och energigel och fortsatte ganska snart igen.

Längs med Mannerheimvägen till Stockholmsgatan och i den korsningen klockade jag tre timmar. Sedan gick det långsamt. I stan var det riktigt jobbigt att springa, brun snömodd som inte gav något fäste alls. Kom ner till Munksnäs och tog mig mot Haga, Krämertsskog, Kottby, Åggelby och slutligen hem igen.

Gav mina Karhun en chans. I snömodd eller på
oplogade skogsvägar som här skulle
inte ens Icebugs ha hjälpt.

Det gick rätt så bra. Jag hade tillräckligt med energi, magen var i skick och benen (musklerna) var det inget fel på. Visserligen tog jag det ganska lugnt så benen tog inte lika mycket stryk som när jag sprang maraton. Någonstans i Haga började det ömma i höftböjaren och jag snarast släpade benet efter mig på slutet. Strax därefter yrade jag ordentligt på grund av vägarbeten och vid 4 timmar var jag gråtfärdig. Jag hittade rätt till slut, och lunkade på. Ett par kilometer hemifrån stack det till ordentligt i knäet. På utsidan denna gång och till slut var jag tvungen att gå. Gissa om det var irriterande?! Nåja, jag får väl vara glad att det inte hände tidigare, det hade varit långt att linka från Lillhoplax.

Väl hemma tog jag mig en återställare i form av brustabletter som skulle rätta till vätske- och saltbalansen. Jag hade ju inte druckit så mycket under turen och jag är annars också usel på att dricka. Kanske skulle det hjälpa mot illamåendet som annars kan överraska efter ansträngande pass. Duschade och åt och smorde höftböjaren och knäet med kallgel.

Det blev ju inte riktigt 50 men det gör egentligen ingenting. Jag utmanade mig själv och antog utmaningen och det får räcka. Jag skyller på att jag inte har en klocka med GPS. Reittiopas är ändå inte att lita på, så jag skulle ändå inte med säkerhet ha kunnat påstå att jag hade sprungit femtio.
För att sammanfatta dagens lilla äventyr:
- Jag är envis som en get och det får jag väl bara leva med. Av dumt huvud får kroppen lida och jag led faktiskt lite på slutet.
- Jag sprang ensam och nästa gång har jag gärna sällskap (anyone?). Det bekräftar ändå min envishet. Jag skulle ha kunnat springa en vanlig tia men har jag bestämt mig så har jag och då skolkar jag inte även om det bara är jag själv som piskar mig.
- Mitt pannben växte med flera centimeter.
- Jag bevisade för mig själv att jag orkar springa långt och skulle säkert lätt kunna bli lurad med på ett ultralopp av något slag. Prova, så får vi se vad jag säger.
- Jag skaffade mig en öm höftböjare, ett ömt knä och en gigantisk blåsa på stortån.
- Jag kämpade på i ca fyra och en halv timme.

Var det värt det? Tja.
Gör jag det igen? Antagligen.

I kväll skall det bli julstök i köket tillsammans med en vän och i morgon vilar jag benen på julmarknad med en av de bästa. Sedan är det väl bara att lägga i en växel och springa hårt i Aktia Cuppens andra deltävling.