Aktia Cup, del 3

Köldknäpp. Dagens ljud var inte som förra gången smattrande Icebugs mot asfalten, utan knarrande lenkkare mot snön. Temperaturen låg kring -20 när jag vaknade men det hann bli lite varmare till starten klockan 13. Typ bara -17. Strålande solsken, underbart vinterväder och ingen vind alls. Utmaningen var att klä sig lagom för tiokilometersloppet. Inte för mycket men inte heller så att man fryser. Jag lyckades ganska bra. Hade kompressionsstrumpor, en omgång underställ och sedan löptights och en löptröja. Halsduk, vantar och mössa också, såklart. Visst var det huttrigt, men inte sådär råkallt som det är vid ett par plusgrader och regn och blåst, utan så där bitande och torrt.

Det gick bra. Jättebra. Jag kom i mål på 43:07 och förbättrade således mitt personbästa med femton sekunder. Alltid bra. Men drömmen om milen sub 40 lever fortfarande.
Jag har stora problem att hålla tempot på 4 minuter per kilometer. Den första kilometern rusar jag på under 4 minuter, men sedan hittar jag mitt rätta tempo och det ligger på drygt 4 (4.19-4.30 efter vad jag följde med klockan). Ska tian gå på under 40 minuter måste jag hålla ett medeltempo på 4, så är det bara.
Nåja, jag är inte knäckt bara för att jag inte uppfyllde min dröm just idag. Men en dag. Vänta bara.

Det enda problemet kölden gav var att det blev svårt att andas. Jag brukar inte påverkas av köld, men å andra sidan brukar jag inte springa med en medelpuls på 179 i en sådan här kyla. Blodsmaken trängde fram och det var svårt att ta djupa och lugna andetag. Slutspurten gav upphov till något som kändes som hyperventilering då andningen var ytlig och tät. Ännu någon timme senare piper det i lungorna och jag hostar ihåligt. Det går väl över. 

Idag hade jag en kille flåsande i nacken hela vägen. Och då menar jag flåsande. Eller närmast stönande. Påminde mer som om han skulle ha... Nåja, fantisera själva. Det var himla irriterande och jag undrade nog om det inte är jobbigt att hålla på så där. Vi sprang lite om varandra hela tiden men han drog ifrån och gjorde en fin slutspurt efter 8 km. Då blev det äntligen tyst.

Idag stod en dam och hejade vid vägrenen vid 4,5 km. "Hyvä, hyvä, ei ole paljon enää!" Hur kan man säga så när det är över hälften kvar? Ställ dig vid 9-skylten nästa gång.

Idag var det inte mer än 15 som deltog i min serie. Kanske kölden skrämde bort deltagarna. Jag kom tionde och fick därmed min första poäng. Det tycker jag är lite lustigt. Jag är fortfarande nästan sju minuter efter vinnaren. Men en poäng är alltid en poäng.

Två deltävlingar återstår. Hittills har väderförhållandena varit helt olika varje gång, så jag väntar med spänning på vad som möter mig i februari.

Charmigt. Jag har mer mustach än Jan lyckas få till stånd. Självironi är min starka sida.