tisdag 2 augusti 2016

Det där med marathonträning

Om en och en halv vecka borde jag ta mig fram 42 km i ett svep. Det är ungefär vad jag det senaste året har sprungit i genomsnitt per vecka. Jämfört med då jag tränade till mitt första marathonlopp så är det väldigt få kilometrar jag hinner skrapa ihop nu. Egentligen är det väl alldeles för lite om det ska föreställa marathonträning så jag kan knappast förvänta mig något extra av det jag har framför mig.

Under tiden f.F var jag definitivt friare att göra vad jag ville med min tid. Jag hann träna. Dessutom är man ju väldigt lös och ledig när man studerar så på den tiden hann jag nöta väldigt mycket asfalt.
Nu hinner jag inte. Hinner är dock fel ord, för visst skulle jag hinna om jag verkligen ville kräva det. Det handlar mer om prioriteringar och samvete.

Om man satsar på marathon på allvar så tar det tid. En hel massa tid. Det är långdistanslöpningens avigsida. Oftast är det ju en kort period, kanske en höstmara som man börjar träna till under vintern. Men under den här perioden krävs en hel del tålamod och förståelse hos potentiella familjemedlemmar.
Nu säger jag inte att min familj inte skulle vara förstående eller stödjande. Men ändå känns det oftast lite fel att sticka ut på en runda när det skulle vara möjligt att ha lite familjetid. Nu har jag "hårdtränat" en månad ungefär och trots att det inte har blivit mer än en 60 km ett par veckor i rad så kände jag mig ändå lite skyldig. Jag hör hur de tänker "ska hon springa igen?". Och även om Filip knappast tänker det så föreställer jag mig hur han frågar sig varför mamma hellre springer än leker med honom.

Nu förstår jag vad föräldrar som inte hinner träna lika mycket som förr. De har inte tid med det. Fel. De har inte hjärta att göra det.

1 kommentar:

  1. Men det går över.. dom växer... och snart stänger han in sig på rummet för att skypa eller nåt sånt.. då kan du springa nästan hur mycket du vill.

    SvaraRadera