Jättelångt

Jag har länge funderat på huruvida jag skulle kunna tänka mig att springa ett marathonlopp igen. Inte för att jaga tider, det är inte aktuellt just nu, men för att göra det. För att kunna bestämma mig beslöt jag att springa ett ordentligt långpass. Med det menade jag 30 km. Så långt har jag inte sprungit på över två år och mina långpass har det senaste året varit sisådär 15-20 km. Min tanke var helt enkelt att se om kroppen alls håller en så lång sträcka.

Jag var lite nervös i morse. Jag gillar inte att bära med mig saker men idag packade jag Spibältet med busskort och ett par energigel med bäst före-datum 1/2015. För att slippa bära på vatten planerade jag rutten så att toaletter och drickmöjligheter kom emot på vägen.

Det var svalt och skönt i morse. Min planerade rutt bestod till större delen av sandvägar och de första sju kilometrarna gick längs en frodig Vanda å fram till Tomtbacka. Sedan bar det av in i skogen mot Svedängen. Den första tian gick på typ 56 minuter och det kändes lätt och benen var utvilade. Jag var nöjd med farten, jag tenderar att dra iväg alldeles för fort men nu lyckades jag hålla tempot så där trevligt skönt.
Efter den första etappen på 13 km stannade jag i Svedängsstugan för gel, vatten och kisspaus. Den första gelen (Maxim) var helt omöjlig att öppna med svettiga händer, så en sådan skulle jag inte ha med på ett lopp. Ett par minuter senare bar det av igen och jag kände mig uppfriskad av pausen.
Nu styrde jag stegen in i Centralparken i riktning mot Dal. Det är typ genom hela parken det. Jag berömde mig själv för att ha planerat rutten så smart att den gick genom en skog som skyddade mig från solen som nu sken från en klarblå himmel.
Det var svalt och härligt att springa genom skogen. Mitt mål var att inte hitta mig själv i Lillhoplax och det lyckades jag med. Jag försökte att inte tänka så mycket utan bara njuta av skogen, fågelkvitter och beundra de fina koloniträdgårdslotterna som folk stod och petade i.
När klockan började visa närmare 20 kilometer började jag känna mig ganska seg. Vid det här laget brukar jag oftast vara vid vår ytterdörr, nöjd över att länken är över. Nu hade jag en god bit kvar.
Det är just de här tio extra kilometrarna jag behöver för att klara en mara. Kroppen måste helt enkelt vänja sig med tiotusen extra stötar och steg för att inte gå helt sönder när det gäller. Jag är inte alls van vid att springa långt. Den andra tian gick dock någon minut snabbare än den första, bra så!

Vid en knapp halvmara hittade jag mig själv vid Dals ridarena och sökte mig mot Djurgården för att ta ett andra stopp. Gel och vatten på toaletten och sedan iväg igen.
(Också den här gelpåsen var slinkig men betydligt lättare att få upp. High5 hör till mina favoriter.)
Det korta stoppet var precis tillräckligt långt för att benen skulle hinna stelna. Det var segt att komma igång igen och den sista etappen hem kändes såklart jobbigast. Dels ett backigt Böle, dels många trafikljus och extra stopp. Dessutom var det bara asfalt nu. Trots det lyckades jag hålla tempot och min välplanerade runda gjorde att klockan pep för 30 kilometer ett par hundra meter hemifrån. Stoppade klockan och gick den sista biten. Den sista tian gick faktiskt fortast.

Ursäkta den tråkiga bilden. Gillar inte
att bära på saker så telefonen fick bli
hemma. Därav ingen selfie i Centralparken.

Puh!
Muren kom emot precis där jag är van vid att sluta springa. Jag märker att kroppen inte alls är van och jag blev verkligen riktigt trött. Jag tror ändå att jag med ett par långpass till (kanske inte fullt så här långa) och med några fler kilometer i veckan ganska snabbt kan vänja mig vid att springa lite längre.

Jag är väldigt sugen på att springa ett marathonlopp. Men om det börjar kännas jobbigt redan halvvägs så kommer det inte att vara särskilt njutningsfullt.
Det positiva var att jag klarade det. Inga känningar i knäna och benen bar ända fram. Knoppen orkade också, 30 km ensam är ganska segt.
Jag skulle kunna tänka mig att springa 42 km i Helsingfors i augusti. Men då blir det lite "på högt". Det är så pass snart att jag inte kan börja hårdträna nu genom att öka väldigt mycket på mina veckokilometrar. Det skulle bara ge mig löparknä lagom till start. Vad jag kan göra är att förlänga mina långpass en aning och kanske försöka få in några extra kilometer med vagnen också. Något program hinner jag knappast börja följa.
Å andra sidan- är det värt det? Det är ju ändå en ganska stor risk och det är inget vidare roligt att inte kunna röra sig på flera veckor efteråt.

Sover på saken. Just nu känns det som att marathon i 5.30-5:45-fart inte skulle vara så farligt. Får väl se hur stel jag är i morgon.