Den första "riktiga" träningsveckan är förbi och jag är rätt så mör. Kroppen är tydligen inte van vid intensiv träning. Det började mjukt med lätt sällskapsjogg och fotbollsträning- och match. Pyramidintervallen var ovanligt jobbiga (började för hårt) men jag var nöjd efteråt ändå.
Det var egentligen veckoslutets pass som jag var mest orolig över. Dem överlevde jag med nöd och näppe. Inte på grund av löparknän utan helt enkelt på grund av usel kondition.
Igår hade jag tänk springa 12 kilometer i maratonfart. Att det skulle innebära 5-tempo kunde jag bara glömma. Det var stekhett och benen ville inte riktigt löpa. Jag ändrade mig mitt i och sprang bara 10 och "maratonfarten" var snarare 5:20. Jag får väl sänka ribban lite och inte tro att jag är i samma form som i våras.
Idag stod det PK 120 på programmet. En gassande sensommarsol gjorde inte länken mindre svettig. Det blev 21 km på 130 minuter, pulsen ganska hög och farten lägre än jag hade tänkt. Törstig som en kamel och kokt som en kräfta var jag efteråt.
Mest glad är jag över att knäna inte hindrade mig från att springa. Ömma är de visserligen efteråt men kallgel och Voltaren hjälper väl till en del.
Under veckan har jag kunnat konstatera följande:
- kroppen är ovan att bli pressad så här hårt
- jag är inte i samma form som i maj och jag kan helt enkelt inte sätta upp särskilt ambitiösa tidsmål. Mitt mål är att ta mig igenom de tänkta loppen med hedern i behåll.
- träningen kräver mer eftertanke när det gäller mat, så nu är det bara att komma ut ur semesterrutinerna. Kolhydrater är kompisar och min primära energikälla.
- helga vilodagen. En helvila och en återhämtande länk (som på riktigt inte är mer än en dryg halvtimme) är ett måste för att jag ska ha nytta av träningen.
Det var heta pass den här veckan. Även om sommaren är härlig så längtar jag nog lite efter höstens friska temperaturer. Idag passade vi ändå på att njuta lite av augustisolen som en skön avslutning på dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar