Löparknä

Mina aningar blev bekräftade i tisdags då ortopeden gav mig diagnosen M70 Runner's knee. Det var en äldre, väldigt sympatisk man som beklagade sorgen och visade sitt varmaste medlidande genom att dela sina egna erfarenheter av åkomman och berätta att det är oerhört svårt att bli av med det. Tack för uppmuntran. Jag blev skickad till fysioterapeuten för att få höra mer om samma sak.

Sedan söndagens chock har jag gråtit lite varje dag. Senast idag, faktiskt, före jag skulle träffa min klient. Jag har varit ledsen, sovit dåligt och mått fysiskt illa. Jag gick sönder. Något fattas mig.
Jag vet att jag tar det väldigt hårt. Det kunde ju ha varit värre! Och tänk på alla dem som inte ens kan gå eller på dem som törstar i Afrika. En bagatell, jämfört det. Löpning är ju inte allt. Nej, men en väldigt stor del av mig.
Det jag är ledsen för är så klart det att jag inte fick springa loppet till slut. Det var ju det här jag hade tränat för och sett framemot, och vårens höjdpunkt kulminerade i platt fall. Därför har jag gråtit. Nu är det mera framtiden jag sörjer över. Den här sommaren skulle ju bli en superspringsommar! Nu vet jag inte vad det blir. Missmod är väl känslan just nu.
Jag kunde välja att hantera det skedda genom att antingen tröstäta eller matstrejka. Eftersom choklad är så mycket godare än spenat, valde jag det första alternativet. Om inte annat kan vi snart anmäla oss till Rakas, sinusta on tullut pullukka och vinna 10 000 euro. Det skulle sitta fint.
Självironi är min defnsmekanism.

Nåja, nu skall jag ta mig i kragen och sluta lipa. Det hjälper inte. Det som däremot hjälper är att se framåt. Och att ta det lugnt.
Idag besökte jag fysioterapeuten vars första kommentar var att han inte kan begripa varför folk skall springa maraton. Vad svarar man på det? Sedan frågade han om jag vill fortsätta med min vansinniga hobby. Ja, sade jag. Det var första steget i rätt riktning. Jag fick ett program med rörelser som stärker rumpa och lår och order om att äta tillräckligt med protein för att inte musklerna genast ska försvinna i samband med löpningen. Sedan fick jag en ny tid för springanalys och eventuellt kommer jag att få svindyra inlägg till skorna också. Vad gör man inte för att kunna fortsätta vara lite galen?

Efter jobbet besökte jag gymmet och tränade för första gången på tre dagar. Jag kunde inte göra särskilt mycket annat än mag-rygg-arm- och rumpträning som inte belastade knäet, men det var skönt att få svettas lite annat än av ångest framkallad kallsvett. Jag var lite gladare efteråt. Någon späd löparkropp kommer jag inte att ha när jag har byggt upp tillräckligt med benstyrka.

Knäet är fortfarande ömt och blir styvt under dagens lopp. Jag är på Voltarenkur och hoppas att svullnaden skulle börja gå ner så småningom. Tålamod är inte min starkaste sida, hoppas jag inte gör misstaget att börja träna för tidgt. Nu låter jag mig i stället inspireras och motiveras av mammaspring, Springjonas och andra som har överlevt löparknäet.

Alla tips och råd tas varmt emot. Min första undran är hur jag kan upprätthålla grundkonditionen utan att belasta knäet? Rullskridskor? Cykling? Promenad?

Visst ser jag framåt lite grann. I smyg hoppas jag och drömmer jag om Paavo Nurmi-halvan och HCM. Det är antagligen utopier, men drömmar ändå. Och om jag inte skulle komma att klara av hela maror i framtiden så tänker jag bli en attans snabb halvmaratonlöpare och klara milen under 40 i stället. Det, ni!

Tack Nina för din uppmuntrande kommentar. "Olet JUOKSIJA ja MARATOONARI, eikä kukaan eikä mikään voi ottaa niitä sinulta pois."

Nu är det dags att rulla lite på rullen och ta på mig denna attityd:

Take no shit!