Never more?

Det gick inte alls som planerat. Jag såg aldrig mållinjen framifrån och jag stannade klockan efter tre timmar och fyra kilometer linkande.
Det började bra. Inga problem med magen, benen lätta och tempot under 5. Jag hade inte räknat med att det skulle vara knäet som skulle sätta stopp för mig.
Vid 18 km kände jag av löparknäet och det blev bara värre. Jag övervägde att sluta, men efter 23 började jag hoppas igen. Efter 32 måste jag stanna. Det smärtade ordentligt och med gråten i halsen linkjoggade jag och gick omvartannat.
Vid 34 fick jag ge mig. Visst hade jag kunnat promenera men det hade varit smärtsamt, förnedrande och antagligen en risk för det andra benet i och med det oergonomiska sättet att ta mig fram.
Skit också.

Nu kom nederlaget som förr eller senare måste komma.
Var det slut nu? Tänk om jag inte kan springa längre?
Var min begynnande amatörlöparkarriär över före den ens hade hunnit börja?

Jag hade precis hittat något jag tycker om, som blev en liten men viktig del av min identitet och som jag tyckte jag var lite bra på. Nu är jag tillbaka till att vara inget alls.

Jag kommer hem utan medalj, misslyckad och missmodig och med en ful solrand efter tanktoppen. En reseskildring och ett inlägg med mindre bitter ton lär komma under de närmaste dagarna. Det här är en hård bit att smälta.