Alternativ träning, my ass!

Medan alla löparkolleger sitter och funderar på packning och tankning och uppladdning inför Stockholm marathon står mina lenkkare på skohyllan sedan en dryg vecka tillbaka. Surt. Men på bättringsvägen!

Den första veckan efter Riga-katastrofen var en pärs. När jag på söndagen (en vecka efter) var ute och promenerade testade jag så klart att jogga och jag klarade prick trettio steg. Modfälld och tårögd fick jag gå hela länken.
Ända tills idag har jag haft ont och känt av knäet. I början konstant, sedan efter långa stunder stillasittande eller i trappor och nerförsbackar. Det där knivhugget i sidan av knäet. Idag är det första dagen jag inte har känt av det! Jag har varit på min vakt hela dagen, men inte ens i trapporna kände jag något. Hurra! Jag fick en tillfällig släng av hopp.

Jag börjar komma över Riga nu. Visst kallsvettas jag fortfarande när jag tänker på den dagen, men med medveten förträngning kan det gå nästan en dag utan att jag tänker på det. Försöker se framåt i stället.

Framåt, ja. Hur skall jag komma dit?
Fysioterapeuten gav mig några rumprörelser att göra både hemma och på gymmet, och nu har jag besökt gymmet tre gånger på mindre än en vecka. Jag tränar så klart annat också, rumpan lider tillräckligt. Utöver det jag gör på gymmet gör jag små övningar hemma varje dag, stretchar och rullar på foamrollern. Eftersom rumpträningen är konstant kommer jag väl inte att ha en dag utan träningsvärk. I den här takten kommer jag dessutom att få en akter av stål som spräcker löptightsen när jag drar på mig dem i höst.

Nog är det jobbigt att inte kunna springa. Jobbigt att konstatera "aj" efter en kvart på crosstrainern. Jag försöker göra det bästa av situationen och hitta på alternativa träningsformer (utöver projekt stålrumpa). Idag tvingade jag en kompis med till Simstadion och vi vattenlöpte (läs: skvallrade) i sommarvärmen. En kilometer på 90 minuter. På marken hade jag väl krupit snabbare. Benen var skakiga och konstiga när jag steg upp ur bassängen och den till synes skonsamma träningen kanske har effekt i alla fall. Det här får bli minst ett av veckans träningspass.

I morgon ska jag försöka mig på att rullskrinna. Jag fyndade i pappas garage och provskrann hem den dryga kilometern. Som Bambi på is. Tekniken får jag fila lite på, annars tror jag knäet tar mer skada av den idén. Mitt oroselement är tanken att konditionen dalar om jag inte lyckas göra grundträning på något sätt. Rullskridskorna kanske är ett alternativ. Cykling, tja. Och så nationalsporten stavgång, så klart.

Jag måste försöka ha tålamod. Gissa om jag hade lust att ta en provlänk då jag konstaterade att knäet har en bättre dag? Kanske inte riktigt ännu. På söndag? Två veckor springvila måste ju bara räcka.

Om den här skadan för med sig något positivt återstår att se. Jag känner mig fortfarande straffad och orättvist behandlad och jag kan inte komma på något bra med att inte kunna träna nu när det är högsäsong och jag enligt mig själv är i bättre form än någonsin (förutom knäet, då).
Kanske lär jag mig någonting. Kanske lär jag mig att inte vara så högmodig och tro att jag kan göra vad som helst. Att jag måste vara mer ödmjuk, lyssna på kroppen och inte ha för höga mål och stora drömmar. Komma ner på jorden lite grand. Jag är fortfarande nybörjare och jag får väl inse att utvecklingen går långsamt och att motgångar hör till.

Jag önskar alla Stockholm-resenärer lycka till! Själv tänker jag sitta i trädgården och äta kaka och dricka skumpa med studenten.